Unn Gilsdotter

Hon log åt Jiko innan hon säkerställde att kroken satt fast ordentligt runt handleden hennes och provade handtaget så att det låg rätt. Det sista man önskade sig var att man behövde kroka fast sig och sedan lossnade den, då hade man snabbt hamnat i Rans famn. När skyttarna bedömde att skeppet var nära nog så började de rikta ballisterna. Tre massiva bänkarmborst som spändes och snart avlossades med sådan kraft att alla tre nådde det större skeppet. Ett av skotten var verkligen mitt i prick då det susade in genom en av luckorna, medan de andra två skotten penetrerade det grova träet och begravde sig djupt in i skeppet.

“Må Ran neka dig, Jiko Ilán! Det här blir en stor fångst!” Unn visste att den som flugit in genom luckan var mest stabilt, då spjutet lagt sig på tvären på andra sidan luckan, men det var också det repet som var mest sårbart för kapning. Så ögonblicket repet spändes så tog Unn tag i det och började klättra mot det väldiga skrovet, hennes ben krokade runt repet medan hon drog sig upp med armarna, detsamma som andra i besättningen gjorde längst de andra två benen. En av skeppets kanoner dånade trots den dåliga vinkeln i ett försök att sänka Stormfrun eller åtminstone skada masten, men de låg för lågt och för nära för att kanonerna skulle vara ett betydande hot i det här skedet även om de tog ut masten.

Varför de inte sköt tidigare kunde Unn bara spekulera kring, men det hade troligtvis att göra med att de antingen hade få kulor kvar, blött krut eller så trodde de kanske att stormen skulle ha slukat Stormfrun innan de nådde fram. Eller så var de osäkra på hur skeppet ens skulle bestigas om det nådde fram.

Pilar ven från ovan i desperata försök att skjuta ner klättrarna, men vinden gjorde det nästan omöjligt. Snart nog var Unn uppe vid luckan som spjutet susat genom, tog fram sin väska med explosiva laddningar, plockade ut en av dem och tändningsmekanismen och fäste den märkliga mekanismen på bomben och sedan bomben på skrovet bara en kort bit bort från henne. Hon gav laddningen en smäll med handen sin och lät sig själv glida ner för repet en bit för att inte vara precis bredvid den. Hon kunde inte förklara varför det funkade, men efter några sekunder gnistrade den lilla prylen som var fäst i laddningen till och i sällskap av ett kraftfullt dån så fanns det plötsligt ett brinnande nytt hål i skeppet.

Ovanför henne hade några av besättningen hennes börjat klättra längst skrovet uppåt mot övre däcket med hjälp av en krok på varje hand och järnklor på stövlarna, men Unn föredrog sin metod, kanske för att det kändes väldigt mäktigt att använda sprängämnen från Zirthimmar, men också kanske för att det var aningen farligare. Hon var oerhört sårbar första ögonblicken efter att hålet öppnats och hon skulle träda in, och pulsen hon hade då var svår att toppa. Bättre än sex? Ja troligtvis.

Hon släppte taget om repet med benen sina och började gunga med bara händerna som grepp och när vinden, vinkeln och känslan var rätt så slungade hon sig mot öppningen. Hon sänkte in kroken hårt mot träet och med ett kraftfullt ryck kastade hon in sig själv. Till en början gled hon rätt in i en pelare när hon landade, då hon hade landat på sin rygg och skölden gjorde underlaget halt, men snart nog var hon uppe på fötterna sina, lätt yr, drog sin sköld och i nästa andetag mitt i strid. Nu handlade det bara om att överleva länge nog att fästa repet och sedan skydda det tills resten av besättningen kunde ta sig in. Få var galna nog att följa henne genom hålen hon skapade, till stor del på grund av att det alltid fanns besättning man tvingades slåss mot, oftast innan man ens fått ordentligt fotfäste. Men än så länge hade det funkat för henne.

Unn Gilsdotter

Unn slog omkull en av bytets besättning med skölden sin och slog sedan ner den mot halsen för att hindra honom från att någonsin kliva upp igen. Hon rörde sig aggressivt längst skeppets insida när repet var säkrat för att ta sig till trappan och ansluta sig till besättningen i strid i övre däcket och lämnade ett släp av avlidna efter sig, men lämnade vid liv en man som släppt sitt svärd och ställt sig på sina knän med händerna över huvudet. När hon nådde trapporna vände hon sig om för att säkerställa att ingen var skadad och gladdes av att se Jiko bära sin vikt redan. Många andra hade väntat på att däcket var säkrat och hon hade inte klandrat dem, men var glad att se att hennes förtroende för deras färsking vad välplacerat.

Hon slog omkull och hugg ihjäl de två män som mötte henne i trappan och klev upp på ovansidan, men möttes omgående av en kvinna och slutändan av en pistol riktat rakt mot Unns huvud. För ett ögonblick frös hon till, lamslagen av den sällsynta synen och kom på sig själv att le istället för att reagera i självförsvar. Ett klick och ett misslyckat gnistrande senare fick henne att anse att hon borde ha varit död nu och hastigt skickades svärdet genom pistolägarens hjärta innan ödet hann korrigera sitt misstag och Unn blev ihjälskjuten. När kvinnan föll ihop plockade Unn hastigt upp pistolen och fäste den i bältet sitt, innan hon begav sig ut på däcket där några få av hennes män slogs mot handelsmännen.

Besättningen hennes var med stora marginaler mer effektiva på att strida, men de var inte oslagbara. Tio hade tagit sig upp för sidan av båten, och bara sju av dem var vid liv. Vilket var rimligt, för så snart hon såg sig omkring insåg hon hur väldigt många den fientliga besättningen bestod av. De tre döda var bara början, så det var dags att förbättra oddsen. Hon rusade mot en av besättningen med skölden sin och tacklade honom så han föll ner från båten. Hon anslöt sig sedan till en pågående strid och högg handelsmannen i ryggen. Förhoppningsvis var resten av besättningen inte långt efter henne, för piraterna var trängda mot hörn och skeppets kant och enda anledningen att de inte alla redan var döda var för att mängden handelsmän skapade flaskhalsar, och för att många av dem verkade aldrig ha varit i en riktig strid. Man såg träningen i deras rörelser och hur diskrepansen mellan utbildning och faktisk erfarenhet av strid var skillnaden mellan liv och död om man jämförde handelsmännen med hennes besättning.

Visst, hennes besättning var inträngd i hörn och mot kanter, men de hade medvetet placerat sig på platser där bara en eller två kunde komma åt dem åt gången och för var av hennes som stupade, föll minst fem av deras besättning. Det var dock fortfarande för mycket, och Unn släppte ut ett skrik i vrede för att dra till sig deras uppmärksamhet. De behövde ta kontroll över ytan, för om de förlorade kontroll över övre däcket och handelsmännen tog tillbaka trappan så skulle det sluta dystert för hennes besättning.