Ebbe kom in på värdshuset “Brustna svärdet”. Han nickade åt värden och styrde stegen mot ett bord i ett hörn i den mörka delen av värdshuset. Värden nickade tillbaks med en knappt märkbar suck, som Ebbe ändå noterade, och började genast fylla en sejdel med öl. Värden hade varit mycket tacksam några dagar tidigare när Ebbe kom in med ganska många harar som han levererade efter att ha haft ovanligt bra jaktlycka. Deras avtal var av ett ovanligt slag, Ebbe levererade småvilt åt värdshuset och fick i utbyte både mat och dryck utan att behöva betala med mynt. De gånger han inte klarade av att ta sig hem, vilket hände alltför ofta, inhyste värden honom i ett av de minsta rummen. Fast det var nog lite av en överdrift att kalla Ebbes boning ett hem, eftersom det var en mycket liten, nästan fallfärdig stuga med i stort sett ingenting mer än en eldgrop i mitten och en brits där han kunde sova.

Ebbe satte sig ner vid bordet och värden kom dit med hans öl. Ebbe nickade igen mot värden, tog emot sejdeln och förde den till munnen för att återigen sjunka in i dimmor som skulle komma att omsluta honom och vagga honom till sömns. Vad som helst så hans tidigare liv inte skulle komma tillbaks upp till ytan. Det var länge sedan, men minnena plågade honom fortfarande och det hände ännu att han vaknade ibland badande i svett. Här kunde han glömma allt det där och känna sig nästan normal för en stund. Den här gången slogs han av tanken hur passande namn värdshuset hade. Hans svärd hade ju inte bokstavligen brustit, men han kunde inte låta bli att tänka tanken att det kanske hade varit bättre om det hade gjort det. Han behövde definitivt mer öl.

Han avslutade kvällens första sejdel och slog den i bordet med en duns, sökte värdens blick men lyckades inte med det, så han ropade “Värd!” åt honom för att påkalla hans uppmärksamhet.