- This topic has 29 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Det var rått. En fukt som sökte sig in igenom varje plagg, oavsett material och tjocklek. En fukt och en kyla som det inte gick att värja sig emot. Den magra gestalten skakade ofrivilligt, trots att hon gjorde sitt bästa för att slappna av under lagren av genomblöta plagg. De mörka stenväggarna var hala och från taket föll vattendropparna en efter en, bildade pölar på golvet. Hon kunde urskilja konturerna av ett flertal andra kroppar i mörkret, någonstans längre bort hördes rosslande andetag, hostningar, någon skrapade med vad som lät som ett metallföremål mot sten. Små snabba tassar ilade fram och tillbaka över golvet, skuggor på jakt efter något att äta.
Hon tryckte sig närmare väggen och hoppades att hon skulle förbli obemärkt. Det här var illa, väldigt illa. Hon visste knappt var hon befann sig, än mindre hur man här valde att behandla sina fångar – om hon skulle få någon typ av behandling överhuvudtaget, efter vad hon sett så långt så kändes det mest troliga scenariot som att hon skulle sitta upptryckt i det här hörnet tills det att hon svultit ihjäl. Hon var åtminstone glad över att de låtit henne behålla ullmanteln, den värmde trots att den var genomvåt. Huvan var neddragen långt över de spetsiga öronen och tillät henne att hålla sin ljusa och nästan skimrande hy dold i skydd av mörkret. De långa mörka håret var avklippt i ojämna testar, någonting som vakterna bryskt hade gjort med hänvisning till fängelsestandarden. Som tur var hade de blivit avbrutna mitt under pågående visitering så hon hade fått behålla en viss värdighet – och den lilla pungen med de få tillhörigheter hon värderade högt som var insydd i mantelfållen. Ett plötsligt plaskande och ljudet av en vagn som drog förbi avbröt hennes funderingar och vatten välde in genom den lilla gallerförsedda gluggen strax under taket.
Nåväl, det råder ingen brist på vatten i alla fall tänkte hon cyniskt.
-
I hörnet i samma cell hade en figur suttit livlös och tyst i ett av hörnet, och vid första anblick hade man kanske trott att han var död. Faktum var snarare att han fått ordentligt med stryk av vakterna och tuppat av. Ett smärtfyllt stön lämnade hans läppar då han började få tillbaka sina sinnen, och smärtan började pressa mot hans medvetandes kanter där han låg i smutsen på golvet. Med en kraftansträngning vände han sig på sidan och öppnade sina ögon, varav ett av dem var väldigt svullet och rött. Men den ljusgröna ögonfärgen stod i stark kontrast till hans smutsiga hy och kläder, och det röda håret som nu var smutsigt nog att se brunt ut.
‘En… alv?’ hummade han raspigt, nästan lite förundrat. Inte för att alver var en ovanlig syn i Celeras direkt, men han kunde ändå räkna på fingrarna de gånger han mött en av deras släkte. Mannen såg ung ut, knappast mer än tjugo, men skenet kunde ju så klart bedra, och han såg heller inte ut som en av de där våldsamma typerna som hörde hemma i en sådan håla. På darriga armar tvingade han sig upp sittandes, och lutade ryggen med en grimas mot väggen. Det gjorde ont över allt, och han var ganska säker på att han hade en bruten näsa.
‘Mitt namn är Kiel…’ sa han lite grötigt. Han såg sig omkring, och fick någon form av panik i blicken. De hade tagit hans luta. Tyst svor han över det hela, för han hade inga pengar i världen att skaffa ett nytt instrument, och samtidigt hade den ett sentimentalt värde för honom.
-
Instinktivt drog hon sig undan vid den plötsliga rörelsen i hörnet och kravlade ännu längre åt sidan. Stenarna var hala under hennes händer och fick henne att slinta till och halka ned på golvet. Hon tryckte sig mot väggen och skärskådade figuren som talade med henne. Ett närmande från någon i den här hålan kunde knappast föra något gott med sig. Han såg dessutom ut att ha varit med om både det ena och det andra, att döma av hans sargade yttre. Hon lät blicken vandra över hans svullna öga och vidare ner över hans kropp och de skakande armarna som gjorde sitt bästa för att hålla honom uppe.
“Det där ser ut att göra ont.” sa hon kort, när hon talade var det med en melodiös och fyllig röst.
-
Ett litet sarkastiskt skratt lämnade den unga mannens något svullna läppar, och han hostade genast som resultat för ansträngningen. Han drog ett rossligt andetag för att lugna sig själv – hade han någonsin varit så törstig förr? Och här oroade han sig över sin luta då han kanske inte skulle överleva morgondagen.
‘Det är inte allt för bekvämt, nej.’ sa han långsamt, talade han för snabbt gjorde det ont med. En stund satt han tyst, för vad kunde de säga åt varann? Men han var allt för nyfiken för att hålla sig tyst länge.
‘Mitt namn är Kiel… Vem är du?’ undrade han. Åtminstone kunde man ju presentera sig, om man skulle spendera tid i en håla som denna tillsammans. -
Den ofrånkomliga frågan, där var den. Vad skulle hon svara? Sitt yttre till trots så kändes inte mannen ondsint, men någonting hade han ju gjort för att hamna på den här platsen och det fanns säkerligen en anledning till att han såg ut som han gjorde. En fängelsehåla var knappast den rätta platsen för att vara godtrogen och naiv, hon hade inte råd med fler svek och fler dröjsmål. Det förutsatte dock att hon på något mirakulöst vis skulle lyckas ta sig härifrån, vilket hon såg som föga troligt. Det kunde också vara bra att han en bundsförvant om en situation skulle uppstå, i det skick mannen var så misstänkte hon att han kanske snarare skulle bli en belastning än tillgång. Men han kände säkert till staden och det kunde komma till användning. Hon satt tyst en lång stund och vägde sina ord.
“Jag kan vara en vän”
Sa hon till sist med samma mjukt klingande röst, mörkare än vad man skulle kunna tro. Avvaktande inväntade hon en reaktion.
“Vill du berätta vad som har hänt dig?”
-
Ett litet melankoliskt leende dök upp på hans spruckna läppar över hennes ord.
‘En vän…’ mumlade han tyst. Ja han kunde nog behöva en vän i denna håla, och kanske det var allt som behövdes för att få dem ut därifrån? Samtidigt hade han inte förväntat sig att berätta något om sig själv, inte ens sitt namn, och han tänkte inte pressa henne heller i risk om att skapa en fiende snarare än en vän.
‘Tror du mig om jag säger att jag befann mig på fel plats vid fel tillfälle?’ undrade Kiel med ett humorlöst litet skratt. Han var tyst en stund men suckade sedan.
‘Jag är en musiker, och spelade för något mindre pålitligt sällskap då hallen plötsligt stormades av vakter… Skattefusk eller annat antar jag, eller rivaler – vem vet?’ det var trots allt Celeras och här var det bara fula spel som gällde. Han hostade lätt med sin torra hals, och svalde.
‘Vakterna antog att jag hörde till sällskapet, och här är jag nu och väntar troligen hängning eller något annat muntert.’ han suckade lätt, men än hade han inte gett upp. -
Så det var hans historia. Sa han åtminstone. Hon tyckte nog att den stämde bra in på den första känsla hon fått för mannen, han kändes inte som en råbarkad buse men möjligheten fanns förstås att sanningen var en helt annan eller att detaljerna var tillputsade för att passa sammanhanget. Hon var i en alltför utsatt position för att plötsligt börja lita på första bästa främling.
”Du får välja bättre sällskap nästa gång” sa hon, helt utan kritik, bara som en bekräftelse på att hon trodde på det han precis berättat.
”Om det blir en nästa gång”
Hon såg sig omkring i det mörka, fuktiga rummet. Utöver en och annan hostning och ljudet av strilande och droppande vatten så var det nu förvånansvärt tyst. Bortsett från ljudet av återkommande steg utanför i korridoren hade hon knappt sett eller hört någonting.
”Hängning, är det vad vi har vänta? Jag vet ingenting om hur vakterna här behandlar sina fångar”
-
Kiel kunde inte annat än att skratta lite tyst åt hennes ord igen, och skakade på huvudet vilket han genast ångrade då hans stela nacke protesterade. Han stönade tyst av smärta, och suckade frustrerat. Lite ansträngt och sammanbitet muttrade han.
‘Jag ska försöka komma ihåg det…’ med en kraftansträngning reste han sig, med ryggen lutad mot väggen.
‘Det, eller arbete i gruvorna.’ sa han något besvärat. ‘Hur hamnade du här, min dam?’ undrade han lite ansträngt. Med lite tid kanske han skulle få reda på vad hon hade för förmågor, kanske det fanns något som kunde hjälpa dem ur detta? Trots allt var hon en alv. -
”Någonting liknande” sa hon lite avvaktande och iakttog honom när han mödosamt reste sig från golvet, beredd på att han skulle tappa balansen eller att hans ben inte skulle bära honom. Han hade verkligen fått en brysk behandling, kanske gjorde hon bäst i att lämna honom till sitt öde. I sitt nuvarande skick var han helt klart en belastning.
”Fel plats vid fel tillfälle. Jag blev påkommen. Eller rättare sagt, min vän blev påkommen på en mycket olämplig plats.”
Hon vek undan den gröna blicken och såg oseende ut i mörkret. Hur skulle hon ta sig ut – och vad sen? Ingenting hade förändrats där ute. Här nere hade hon åtminstone tak över huvudet och ett tillfälle att tänka. Hon log torrt, men det var klart, så mycket tänkande skulle det ju inte bli om hon fick en snara runt halsen. Hon såg upp på honom igen där han stod lutad mot väggen.
”Är du välbekant med den här staden?”
-
Kiel nickade lite frånvarande åt hennes ord, och med någon slags förnyad styrka tog han sig till gallret där han tog tag i den kalla metallen med sina händer. De såg väldigt bleka ut i kontrast till den mörka och hårda metallen, som fick hans händer att bli kalla.
‘Jag har varit här från och till ett par år.’ sa han med blicken ut i vad han såg av korridoren.
‘Och du? Kanske du har någon idé om vad som vore den bästa flyktvägen?’ -
”Det största problemet är nog att få upp den där dörren”
Hon stod plötsligt någon meter ifrån honom intill gallret. Det enda ljudet som hördes var några vattendroppar som föll från fållen på hennes genomvåta mantel. Trots de spetsiga öronen var hon inte så lång, inte med alvers mått åtminstone.
”Det finns gott om skuggor att gömma sig i där ute” En kort nick ut mot den skumt upplysta gången utanför. Ingen vakt hade synts till på en bra stund, förmodligen för att de hade bättre saker för sig under småtimmarna. Hon kastade en frånvarande blick upp mot den lilla gluggen på väggen, den var nog för liten för att pressa sig ur, även om man bortsåg från gallret som täckte det.
-
‘Du råkar inte vara en magiker, utan att de tog nödvändiga åtgärder?’ undrade Kiel, inte så speciellt hoppfullt. Men man kunde aldrig veta med alver. Fast om hon var en magiker hade hon väl öppnat dörren redan vid det här laget om hon kunnat. Långsamt drog han en hand genom håret.
‘Vi måste helt enkelt överlista vakterna.’ sa han, som om det inte var något bekymmer med det. -
Hon såg tyst på honom utan att besvara frågan. Vid det här laget hade han nog förstått att hon inte var av den pratsamma typen. Men även om hon hade velat ge honom ett svar, vad skulle hon ha svarat – ja? Nej? Det var långt ifrån så enkelt. Hon drog sig tillbaka in i skuggorna i cellen och vände sig mot väggen.
Dörren längst bort i den mörka korridoren gled upp med ett utdraget gnisslande. En lång och oformlig skugga avtecknade sig över stenväggen men sen blev det tyst. Det gick några ögonblick utan att någonting hände. Plötsligt började skuggan röra på sig och en stor och raggig hund uppenbarade sig i ljuset från det angränsande rummet. Djuret kunde vid en första anblick misstas för en varg på grund av storleken. Men den var smalare, med lång hals och en lång spetsig nos, och den rörde sig med märkligt beslutsamma steg över stengolvet som om den visste precis var den var på väg. Mellan tänderna höll den en stor nyckelknippa.
-
Regnet smattrade mot kullerstenarna i den mörka gränden. Med hjälp av skuggornas skydd syntes knappt den mörka gestalten i gränden. Svagt kunde en urskilja något som rörde sig, om en titta noggrann, men vem skulle bry sig vad som händer i en gränd? Speciellt i detta regnvädret, skulle ingen vettig människa ta sig ut.
Gestalten stanna till vid ett par tunnor som stod mot de kala stenväggarna i gränden. Personen ögnade runt snabbt, för att sedan vigt sätta sig bakom tunnorna. Den grå manteln och luvan som hörde till såg mer svart ut i mörkret, men det gick att urskilja att regnet som landa på den bildade droppar, som rann av den sakta.
Här får duga. Tiden är knapp nu. Innan kvällen måste han komma ut. Det har tagit alldeles för lång tid att lokalisera honom, men det blev enklare när han väl hade börjat vakna till liv igen.
Med dessa tankar, drogs manteln tätare runt personen. En flöjt sattes mot munnen, följt av ett ljudlöst spelande.
För en mycket erfaren magiker skulle denna möjligtvis känna av den magiska auran som formades runt personen, men även denna skulle finna detta märkligt.
Sinnena spred sig ut, sökandes. Efter någon minut spelandes upphördes spelandet. Skönt att det inte tog så lång tid att hitta dig, och att du sover, då behöver jag inte använda så mycket kraft. Spelandet satte fart igen. Melodin hade ändrats, för den som kunde höra tonerna vill säga. Plötsligt stanna rörelsemönster och den magiska auran mattades lite till, nästintill osynligt även för det skarpaste magiska sinnet.
Ljudet fick ena örat att spetsas när flöjtmelodin nådde honom. Inget konstigare än vanligt. Han vakna till lite, och kände nån underlig känsla inombords. Den var välbehaglig. Med ett litet grymtande ljud på han tillbaka huvudet mot tassarna som låg i kors framför honom, och somna in igen.
Först var det mörkt, och extrema lukten tog sig in i näsborrarna. Det var samma lukt som i gränden men så mycket distinktare. Där var en annan lukt, lukten av urin… men så mycket starkare. Med ett ryck slogs ögonen upp. Grått. Kunde aldrig vänja sig vid överskiftet mellan olika sinnen, men sammanlänkningen verkar ha gått bra. Det är alltid lättare att ta sig in i enklare sinnen, speciellt när de sover. Ingen tid att låta gå till spillo. Med en ovan kraftanstängning tog den sig upp på alla fyra. Lite ovant som vanligt att styra en ny kropp. Började göra sig familjär med omgivningen. Ja detta var fängelsehålorna allt. Tanken var att hålla vakt här. Oturligt för vakterna att förlita sig på att lägre varelse skulle hålla koll. Där kom lite snarkningar från vakten som hade gjort det bekvämt för sig på pallen intill. Lutad mot väggen, fötterna korsade och utsträckta, gjorde att nyckelknippan han hållt i handen hade fallit ner på golvet. Han sov ganska tungt verkade det som med munnen halvt öppen. Med tysta steg gick hundrackarn fram och bet tag i nyckelknippan sakta. Väl uppe med nyckelknippan i mungipan var det ingen svårhet att ta sig bort ljudlöst. Fängelsehålorna hör nere var unkna och det luktade avföring överallt. Snabb vittring av järn konstatera den skarpa nosen dagsfärsk blod som släpats fram i korridoren. Det borde vara längs med denna korridoren som han borde befinna sig. Det tog hela dagen att lokalisera honom , men när han väl hade vaknat till liv var det inga problem. Därframme satt någon i mantel. En ny doft, detta är nog någon annan nyanländ i samma cell som Kiel.
-
Kiel som stod lutad mot det kalla gallret hade blicken tomt på någon ospecifik fläck på det mörka stenbelagda golvet i korridoren utanför. För en stund försvann hans cellkamrat och allt annat omkring honom medan han funderade på hur han skulle komma ut ur detta. Eller var det dags att bara acceptera sitt öde? Trots allt hade han lurat döden allt för många gånger, och i slutändan var det väl ett under att han levt så länge som han gjort. I sitt stilla sinne tänkte han tillbaka på sin syster, men om hon ens levde visste han inte. En tyst suck lämnade hans läppar – varför kom sådana tankar alltid då man behövde koncentrera sig på annat?
Det plötsliga ljudet av skramlande nycklar fick honom att höja blicken långsamt. Hade någon vakt kommit för att patrullera, eller var det dags för något mer? Något förvirrat rynkade han på ögonbrynen då han såg att det var en hund. Med nycklar i käften.
‘Ser jag i syner eller… har den där hunden nycklar med sig?’ frågade Kiel, och sjönk långsamt ned i huk, för att inte skrämma bort varelsen. Långsamt och försiktigt sträckte han en hand genom gallret.
‘Kom hit… Kom, kom kom…‘ sa han med ett mjukt och melodiskt tonläge som oftast fungerade för att lugna djur. Han var för trött för att ifrågasätta sin onaturliga tur. -
“Vänta” sa hon långsamt med blicken fastnaglad på varelsen utanför fängelsegallret. Sättet den rörde sig, hur den höll huvudet och de målmedvetna stegen – någonting var fel. Nycklarna som skramlade mellan de grova tänderna och ögonen som glimmade i mörkret. Det varma i den bruna blicken var borta. En kall kåre drog längs hennes rygg och hon ville instinktivt att den inte skulle komma närmare. Nycklar eller ej. Det var nästan så att hon ville lägga handen över Kiels mun när hon hörde honom kalla på den.
“Jag har träffat den här hunden tidigare, det var den som gjorde att jag hamnade här.” Hon tvekade, samtidigt som hon hörde hur vansinnigt det lät, men detaljerna kunde vänta till ett senare tillfälle. “Men någonting är annorlunda nu. Jag tror inte att vi borde lita på den här…. saken” Hon såg bort mot den öppna dörren längre bort och tyckte sig kunna urskilja att par utsträckta ben – hur hade den fått tag på nycklarna? Var vakten död? Vad skulle hända med dem om de blev påkomna mitt i en flykt, det måste väl vara flera som patrullerar dessa fängelshålor och det var väl bara en tidsfråga innan någon annan skulle dyka upp. Kunde det till och med vara en fälla?
-
Beslutsamt fortsatte hunden mot gallergrinden med de två individerna. Såg de trötta, ivriga händerna sträckas ut för att motta nycklarna. Plötsligt dras händerna bort ifrån grinden och Kiel dras bort av alven.
Hörde hur hon viskade frågorna.
Såg undrande på den andra individen, men lade till slut nycklarna långsamt ner på golvet utanför gallergrinden, nära nog för dem att ta dem utan att göra ljud ifrån sig.
“skit, vem är denna jäntan? Hon verkar misstrogen. Antar att det finns anledningar som gör att dessa tankar gror. Har inga möjligheter att komma ner själv utan att röja mig själv. I denna formen har jag inga möjligheter att kommunicera heller. Får försöka på det gamla hederliga sättet antar jag.” tänkte sinnet som befäste hunden.
Hunden backade några steg för att sedan göra en rörelse, liknande bugning. Ståendes på alla fyra reste den ena tassen och sänkte sitt huvud i en nickande rörelse. Samtidigt som den backade lite med bakbenen. Detta skulle för en hästdresserare få hjärtat att slå stolt om det hade vart en ståtlig hingst.
Efter nån sekund reste den sig och luffsade bort mot dörren som stod öppen. Tittade ut mot vakten, och lyfte ena framtassen. Spännde lite på kroppen, för att markera som en vältränad jakthund. Vände på sig och titta på de båda, antagligen förundrade, individerna. Lade sig ner på alla fyra, med huvudet över ena tassen, fortfarande med blicken vakande över dem. Slöt ögonen och blundade någon sekund, för att sedan lägga den andra tassen över nosen för att dölja ögonen.
Där låg den några sekunder i förhoppning om att den skulle höra rörelsen av nycklar.
-
Kiel verkade först inte lyssna på alven bakom sig, trots allt var hans enda mål att nå nycklarna – och således nå sin eventuella frihet. För kom han ut cellen var han övertygad om att han på något vis skulle klara sig ut, även om det troligtvis var en dåres hopp. Men hans ord fick honom att stanna upp och ifrågasätta.
‘Vad har vi att förlora?’ frågade han ärligt. ‘De kommer att hänga mig, och kanske dig med… Om inte värre.’ sa han, med en grimas av avsmak. Det var trots allt inte ovanligt att kvinnor fick utstå trakasserier, och en alv som henne var säkert speciellt eftertraktad för sådan förnedring. Kiel vände blicken mot hunden, något förundrat över den underliga visningen de fick, men det hela fick honom att besluta sig.
‘Jag tänker inte dö i en cell.’ sa han, bestämt, och sträckte sig efter nycklarna. Så tyst han bara kunde placerade han rätt nyckel, kanske av en slump, i låset och öppnade den. Med ett metalliskt klick öppnade sig låset, ett ljud som kändes allt för högt där nere. Han vågade inte andas.
-
Ett irriterat, vasst, flerstavigt väsande ord, möjligtvis en fras på ett främmande språk, undslapp hennes läppar som ett svar på mannens trotsiga handlande. En kort osäkerhet – förvåning? – drog över henne blick innan hon återfick fattningen. Det metalliska ljudet av nycklar som klirrade mot varandra skar i hennes öron. Han hade ju rätt, hon befann sig på en främmande plats utan vare sig tillgångar eller vänner – i en fängelsecell. Vad kunde bli värre? Men det enda hon fortfarande hade kvar var sin instinkt och den sa bestämt åt henne att detta var en dålig idé.
”Kiel, lyssna på mig” sa hon andlöst samtidigt som hon lyssnade intensivt efter steg. ”Det här är kanske den enda chansen vi får, men följ inte efter den där hunden. Inte ett steg mer än nödvändigt” Hon sneglade bort mot den där den låg och väntade på stengolvet. ”Vem vet, det kanske till och med kan bli värre?”
-
Hundens ögon spärrades upp då nycklarna lyftes. Hörde hur det klickade till i låset.
Med ljudlösa rörelser reste den på sig och begrundade de två personerna som satt i den fuktiga cellen.
Med lätta steg försvann den sedan ifrån fängelsecellshallen för att luffsa bort genom den mörka korridoren i fängelsehålorna, förbi den sovande vakten. Han satte sig vid den stängda trädörren längre ner korridoren. Det verkade tillsynes ljudlöst, om en lyssnade genom den gallerförsedda fönstret i dörren.
You must be logged in to reply to this topic.