Spelas av: [Thud]
Namn: Alfred (Födelsenamn Harald)
Kön: Man
Ålder: 28
Längd: 175 cm
Tyngd: 70
Ögonfärg: Brun
Hårfärg: Mörkbrun
Födelseort: Wendylm
Folkslag: Människa, Mahadländare
Lojalitet: Nej
Civilstånd: Ogift
Biografi
Harald föddes i Wendylm, han är en oäkting född av en av husets Meoldars kökspigor, Miranda.
Han växte upp i Wendylm och på grund av att det inte fanns andra pojkbarn i samma ålder som Eneron Meoldars son Axel, andra barnet och första pojken av hans namn, började dessa två leka ihop. När det upptäcktes blev fursten först förgrymmad, men beslöt sig att det var bättre att hans son växte upp lekandes med pojkar hellre än flickor. Harald och Axel blev omöjliga att skilja åt.
När Axel blev äldre ville denne leka vapenlekar och hans far såg för gott att han skulle träna med Harald så att de båda kunde öva mot varandra. Således fick Harald trots sin obefintliga börd även han viss insikt i vapenkonst, om än inte tillnärmelsevis lika genomgående som Axel.
Under lång tid var allt bra, men när de kom upp i tonåren förändrades Axel. Tidigare hade han pratat om att Harald skulle bli hans väpnare, men nu började han ta allt mer avstånd från sin gamle vän fram tills dess att denne endast var någon att träna ihop med.
Runt sjutton års ålder hade Harald börjat uppvakta en söt yngre flicka vid namn Alexandra som han efter en tid övervägde att fria till. Samma dag hade han för en gångs skull övermannat Axel i närkamp inför dennes nya vänner av högre klass. Som hämnd hade Axel först misshandlat Harald och sedan samma kväll lägrat Haralds tilltänkte brud i stallet. När Harald av en slump kom på dem så mördade han dem båda i blint raseri, och flydde därefter på en stulen häst.
I en snabb flykt tog han sig ned till Celeras där han under namnet Alfred lyckades ta söka arbete på ett skepp vars kapten var en erfaren smugglare som inte ställde många frågor.
I elva år reste han runt på haven på samma skepp. Efter en händelse där han räddat kaptenens liv blev han favoriserad och fick lära sig sjömanskap, hur man navigerar efter stjärnorna, förhandling, hur man för in olagliga varor i främmande länder obemärkt, handelsvett och annat nyttigt. Kaptenen Jörgen blev som den far han aldrig haft, och det var med blandade känslor som han nyligen klev av skeppet i Aeiras för att söka sin framtid annorstädes.
Bakgrund
Redan som barn fick han veta att han var värd mycket lite, i varje fall av samhället. Harald, och sedermera Alfreds mor å andra sidan försökte skydda honom. Det var hon som inledningsvis såg till att han fick leka med furstens son, Axel. Det gick bra fram tills att det hela uppdagades och Furst Meoldar blev ursinning. Harald var väldigt ung och minns inte vad som hände men har hört berättas efteråt att fursten blivit ursinning, innan han till slut såg fördelarna med att hans son skulle leka med en jämnårig pojke hellre än med flickor.
Harald har inte något efternamn. Hans mor Miranda hade alltid vägrat avslöja vem hans far var. Harald trugade och bad, och under sina tidiga år drömde han sig ofta bort i sin fantasi där han och hans pappa, en fantastisk man, gjorde saker som far och son gör tillsammans.
Harald och Axel växte upp tillsammans och lekte nästan varje dag fram till att de kom upp i mellersta tonåren. Redan vid tolvårsåldern när Axel skulle påbörja sin stridsträning hade denne insisterat på att Harald skulle vara hans väpnare och att de skulle träna ihop. Motvilligt hade hans far gått med på detta och det hade bestämts att Harald skulle få vara med på träningen men att all energi skulle läggas på att göra Axel till en förstklassig soldat. Unge Harald var naturligtvis van att nöja sig med det som bjöds, och ansträngde sig för att hänga med så gott det gick i träningen. Var det någonting han älskade så var det att få rida, känslan av att sitta ovanpå det stora djuret och rusa fram över terrängen var det bästa han visste. Det spelade ingen roll att Axel fick utstuderad träning, han fick inte samma kontakt med djuret som sin lekkamrat. Harald kunde kommunicera med hästen och djuret förstod, med eller utan sadel spelade inte någon roll när de båda förenades i sin önskan att rusa fram över slätten.
Även om båda pojkarna blev duktigare över tid, så kom det ganska snart en tidpunkt då Axels färdigheter med vapen började bli påtagligt överlägsna Haralds. Vid den tidpunkten började fursten även kalla in större krigare att träna med Axel och därefter hade Harald inte någon chans.
Efter femton års ålder hade Axel börjat ta avstånd från sin ofrälse vän och deras träning tillsammans blev allt mer sporadisk, fram tills dess att den upphörde fullständigt runt sexton års ålder. Axels far fursten var nöjd med att hans son vuxit ifrån sin tidigare vän och nu ville umgås med sina likar istället.
Harald slutade att träna med vapen och fick ägna sig åt vanliga sysslor, oftast i stallet där han trivdes bäst. Där träffade han på Alexandra och de båda utvecklade en först oskyldig relation. I över ett års tid spenderade han så mycket tid han kunde om dagen tillsammans med henne och han var säker på att hon delade hans känslor för henne. De kunde prata hela dagarna om de kunde komma loss från sina sysslor, ofta kysstes de och smekte varandra. Harald försökte gå längre och hon fnissade som oftast och sade att sådant bra passar sig för gifta par. Harald som var nästan sjuk av åtrå strax efter han fyllt sjutton hade således beslutat sig för att fria till henne.
Samma dag på borggården när han gått i egna tankar hade han hört Axel ropa på honom. Förvånat vände sig Harald om och när Axel sagt åt honom att hämta ett träningssvärd hade han blivit ännu mer förbryllad. Men han gjorde som han blev tillsagd. Axel hade flera vänner på besök från krigarfamiljer i furstendömet, de stod småskrattandes och tittade på. Axel hade tidigt visat att Harald inte hade någon chans och flera gånger lyckats fått honom att rasa ned i gyttjan. Gång på gång befallde han att han skulle ställa sig upp, och till slut hade Harald tappat både tålamod och förstånd av den gamle vännens grymma behandling. Han hade agera instinktivt och undvikt hugget, tagit ett snett steg framåt och kört upp sitt knä rakt in i Axels mellangärde. När denne vikte sig framåt hade han grabbat tag i hans klädesdräkt och slungat honom huvudet före rakt ner i gyttjan. Det hela hade naturligtvis resulterat i ett gapskratt från dennes nya vänner, och förnedringen av Axel fick han sota för när den gamle vännen pucklade på honom med nävarna efteråt.
Samma kväll hade Harald inte kunnat sova, inte på grund av smärtan från misshandeln men snarare på grund utav ilskan över sin forna väns behandling av honom. För att göra av med energi hade han gått ned till borggården och hämtat ett gammalt svärd i vapenförrådet. Alla var vana att han kom och gick som han behagade, och de störde honom inte. Han hade svingat sig svettig och när huvudet väl var rensat och han återvänt för att lämna tillbaka svärdet, då hade han hört underliga ljud från stallet. Det var bekanta röster och när han kikade in bakom den yttersta spiltan så låg Axel ovanpå Alexandra, som av ljuden att döma verkade trivas med det. Det fanns inga tvivel om vad de höll på med. Det skoningslösa ursinne som drabbade Harald förde honom fram till de båda och med otrolig kraft drev han svärdet genom de båda redan innan de ens hunnit reagera på hans närvaro. Hans ursinne flöt bort med den växande blodpölen och Harald drabbades av panik. Med svärdet ännu fastnaglat i paret hade han sprungit fram till sin favorithäst Stormvind, kastat sig upp och ridit ut i natten.
Det hade blivit en vansinnesritt rakt ut över fälten, och det var ett under att de både inte förolyckades under färden. Men Stormvind höll ut, och de tog sig över vindslätterna i rask fart. Det var inte förrän han kom fram till floden som avgränsar Mahadwen från Bergkullarna som Harald saktade ned farten. Han visste att det fanns bergstroll i trakten, och dem hade han inte lust att möta. Istället hoppade han av den utmattade hästen, kysste honom på mulen och lämnade Stormvind där vid vattnet att göra som han önskade. Själv slängde Harald sig i floden med ett plask. Han var ingen stark simmare, men med hjälp av strömmen och ett stycke drivved lyckades han ta sig till andra sidan någon kilometer bort mot havet.
Därefter upptäckte han snabbt att han var både kall, trött och hungrig. När han kravlat sig upp på land så brast Harald våldsamt i gråt, och i den ensliga vildmarken släppte han hämningslöst ut sin klagan.
Tiden efter det minns han inte så noga, annat än att han rörde på sig hela tiden för att hålla uppe värmen. Han gick i rask takt, ömsom springandes. De få gårdar han stötte på stannade han inte vid under dagtid, men under nattetid smet han in i ett och annat hönshus för att stjäla ägg som han åt råa.
Det kan ha varit flera dagar eller kanske längre innan en utmattad Harald nått staden Celeras. Han utgick från att vara jagad, och vid detta laget en efterlyst mördare med ett pris på sitt huvud. Flykten från sina jägare eller handlingar, drev honom genom den livliga staden ned mot hamnen. Han ville ombord på en båt, och det snarast. Om det var ödet eller turen visste han inte, men när han kom ned på en av kajerna så såg han vakter som ledde en gapande och vilt stretande sjöman bort från ett av skeppen som han senare lärt sig kallades för skonare. De övriga sjömännen började snart att fortsätta med att lassa på lårar av trä. Harald hade blekt gått fram och frågat mannen med den stora fjäderbeprydda hatten, som han antog bestämde, om det råkade finnas plats för två starka händer ombord. Det hade det funnits, och Harald skrev in sig i besättningen som Alfred, och sedan dess har det varit hans namn.
Han upptäckte snart att skeppet han seglade på var inblandad i skumma affärer, och att man kräks mycket ombord på skepp. Det var först en dag då de verkligen anföll en annan vessla på havet som han förstod precis vilken typ av personer han hamnat bland. Under striden hade kaptenen för den okända vesslan, en man av Iselemskt påbrå, valt ut Alfreds kapten Jörgen som målet för spetsen av sitt svärd. Kapten Jörgen hade blivit utmanövrerad av den skickligare fäktaren och nu stod den främmande kaptenen i bestånd att spetsa Jörgen. Alfred hade kastad sig in sidan på den oförberedda Iselemen och kört sitt rostiga kortsvärd in i hans midja. Kapten Jörgen hade då varit snabb upp och stuckit ned den redan döende kaptenen. Efter det hade det gått fort att ta över det främmande skeppet och beslagta dess last.
Efteråt, när Kapten Jörgen delat upp bytet bland de närvarande hade han sist av allt vinkat till sig Alfred och belönat honom med Iselemens värja. Det är ett vackert vapen med röd parerplåt som ser ut att ha kunnat tillhöra någon mer välbeställd eller möjligtvis högt uppsatt i Iselems flotta. Än idag använder Alfred just detta vapen, det påminner honom om att våga friskt och är en gåva från Jörgen, som efter detta blev som den far han aldrig haft.
Jörgen fattade tycke för Alfred och bjöd allt oftare in honom i sin kajuta där de diskuterade allt mellan himmel och jord. Över tid gjorde han det även till sin uppgift att lära upp Alfred och tog med honom med sin som sin förtrogna i sina förehavanden. Alfred fick lära sig hur man seglade, kryssade efter vinden, läste väder, samt hur man navigerade. Med tiden fick han rollen som förste styrman och blev officiellt Kapten Jörgens högra hand omborg på skeppet Pinan. Alfred stortrivdes ombord, och hängav sig friskt åt att lära sig allt som en tvättäkta smugglare borde kunna. Många nätter fann han sig i en roddbåt på väg in till land omgiven av fullständigt mörker och med hela flera lårar av tvivelaktigt gods, och han älskade det. Spänningen och det råbarkade levernet blev en del av hans vardag. Tyvärr upptäckte Alfred snabbt att han inte kunde dricka alkohol utan att bli mycket elak. Vid ett tillfälle slog han nästan ihjäl en annan besättningsman som han upplevde hade förolämpat honom. Hade inte Kaptenen kommit till undsättning så hade andra i besättningen slängt honom rakt ned i Brishavet. Efter det fick han lova Kapten Jörgen att inte dricka mer, och det är ett av de få löften som han än idag håller fast vid.
I elva år seglade han över haven, och Alfred har varit i nästan alla länder i Talanrien, åtminstone de som ligger intill kusten och bebos av folk mer civiliserade än sjömännen själva. På villovägar fick han höra att det finns ett pris på hans huvud, tjugo tusen silvermynt, död eller levande. Alfred håller dock knäpptyst om sitt ursprung, till och med för Kapten Jörgen. De har visserligen en mycket god relation, men han är osäker på om den är värd tjugotusen silvermynt för Jörgen. Alfred skulle inte ens hålla det emot Jörgen om så inte vore fallet, men skulle försvara sig utan hämningar.
Efter överläggningar med Kapten Jörgen har Alfred nu beslutat sig för att åter gå iland igen, denna gång för att söka sig en framtid. Han därför tagit ett avbrott i sin tjänst som styrman för Pinan. Under våren hoppade han ned på bryggan vid staden Aeiras och vinkade farväl till sina vänner med sin sjömanssäck över axeln.
Utseende
Alfred är en ung man med långt mörkbrunt hår i en hästsvans och bruna okynniga ögon. Han har en slank kropp som är formad av seniga muskler. Ansiktsdragen visar nätta spår av tiden till sjöss, pinad av vindar och salt. Han är inte snygg, men nog har Alfred stil med sin yviga klädnad.
Alfred klär sig helst som en sjöfarare, i lätta kläder av tyg och läder, höga läderstövlar och gärna sin vadderade svarta rock. Det vill säga sådant som man snabbt kan kränga sig ur om man skulle falla i vattnet. Vid hans sida hänger den fina värja Kapten Jörgen skänkte honom som tack då han räddade dennes liv.
Inte sällan ser man honom pilla med något, det är en ovana han inte lyckats göra sig av med och innebär ofta att han har någonting i görningen.
Personlighet
Alfreds samvete tyngs av vad han gjort, och över att han inte vet vad som hänt med hans mor efter hans flykt. Detta ger honom ibland ångest. Samtidigt vill han vara lycklig och har gett sig av på en resa, en andlig sådan, för att hitta sin egen väg och mening med livet.
Ofta kan han uppträda på ett vis han själv upplever charmigt, i synnerhet när han träffar vackra damer, eller när han vill ha något. Inte sällan framstår han som en glad och barnslig ung man med nöjen som högsta prioritet.
Han är inte begåvad över medelsnittet, men slug på det vis som rutierade affärsmän gärna blir. Ofta finns det en baktanke eller strategi för att få som han vill. Alfred drar sig inte heller för att ljuga eller manipulera om det skulle leda till att han får sin vilja igenom. Ej heller har han något problem med att stjäla. Han ogillar att strida med vapen, eftersom han föredrar att ha oddsen på sin sida.
Alfred upptäckte tidigt i sin smugglarkarriär att han blir elak när han dricker. Hans mörka hemlighet gör sig alltid påmind och han faller antingen i gråt eller hänger sig till våld. Därför vägrar han att använda något som helst berusningsmedel.
Han har blivit självisk och gör sällan någonting för någon annan utan kompensation. Det har inte alltid varit så, men hans livserfarenheter har gjort honom både cynisk och misstroende mot andra varelser. Inte sällan uppvisar han drag av paranoia då han analyserar alla och deras drivkrafter, ofta med negativ snedvridning.
Alfred ifrågasätter dock sig själv och anar att hans syn på andra är orimlig. Efter att ha fått denna insikt har Alfred beslutat sig för att försöka se det goda i andra. Vid känslomässiga tillfällen glömmer han dock bort sitt beslut och faller in i gamla vanor.
I kontrast till sin misstänksamma natur så älskar han djur, i synnerhet hästar som han upplever sig ha en särskild närhet till. I djurs närhet så brukar hans ömma natur göra sig påmind, och han blir mycket ilsken om någon skulle göra dem illa.
Familj
Mor: Miranda
Hans bilogiska mor, de hade en mycket bra relation när han var ung och hon var den enda vuxna personen i hans liv. Hon tog väl hand om honom efter sin förmåga och ansträngde sig för att ge honom ett så bra liv som möjligt. Alfred tyngs av det faktum att han inte har en aning om vad som hände henne efter att han flytt Wendylm.
Kapten Jörgen:
En erfaren smugglare och allmän spjuver som tog Alfred under sin vinge efter det att han räddat kaptenens liv under en kapning. Jörgen har försökt att överföra alla sina kunskaper om livet till Alfred, både de dåliga och de än mindre önskvärda. Alfred är alltid välkommen tillbaka till Pinan.
Egenskaper och förmågor
Sjöman:
Alfred trivdes med livet till havs, som blev hans fristad i svåra tider. Han har arbetat hårt för att lära sig att segla och navigera i såväl mörker som dagsljus. Han kan utan större svårighet hantera de flesta mindre skepp i de flesta väder och farvatten.
Smugglare:
Har fått lära sig de kunskaper som gamle Jörgen lyckats överföra till honom. Han har flera gånger fått förtroendeuppdrag av alla de sorter i sin tjänst på skeppet Pinan. Har fått lära sig enkla knep som att få små saker hans händer att försvinna, och är van vid hantera skumma typer.
Ryttare:
Eftersom han är född i Madhadwen och fått genomgå väpnarträning så har han även fått lära sig att rida och strida till häst. Han har en underlig känsla av samhörighet med djuren och behandlar dem som goda vänner. Han är absolut en skicklig ryttare.
Vapenskicklighet:
En duglig fäktare, står sig dock inte mot en yrkessoldat i en ärlig strid utan både tur och överraskningsmoment. För att kompensera för sin bristfälliga teknik använder han ofta fula knep.
Löpare:
Är mycket snabb, i synnerhet på korta sträckor. Då oddsen inte står på hans sida tar han till flykten i rasande fart. Det skall till en vältränad sprinter med jägarbakgrund för att få tag på honom när Alfred väl lagt benen på ryggen.
Hal tunga:
Alfred ljuger gärna och mycket, vitt som svartaste natt när han vill ha något. Rövarhistorier, manipulation eller hot så länge allt går åt rätt håll, hans. Han gör det inte av illvilja utan bara för att det blir enklare så.
Fiskare:
En jäkel på att fiska makrill, har fått en baddare på tre meter, ja eller rentav fyra, det är svårt att veta exakt eftersom en enorm haj hoppade upp och tog den ur händerna på honom. Det är sant, han fick kämpa i fem timmar.
Träffsäker kastare:
Mycket pricksäker, träffar nästan alltid till och med rörliga mål.
Svagheter
Arrogant:
Han har en tendens till att bete sig om han vore bättre än andra. Det ger ett otrevligt intryck och har gjort att han tappar relationer.
Sin bakgrund:
Nere i den djupaste hålan inom sig själv är han fortfarande oerhört känslig över sin bakgrund och har blivit ärrad av sveket av sin forna älskade och sin barndomsvän. ibland drabbas han av ångest på grund av det förflutna.
Feg:
Tar gärna till flytken om han upplever att oddsen är emot honom.
Otålig:
Släpper snabbt projekt om de upplevs ta för lång tid eller inte leder någonstans.
Lat:
Han kan arbeta hårt för att få en flicka på fall men om man ber honom bygga en gärdsgård så lär man få vänta. Väljer som regel vägen med minst motstånd.
Misstroende:
Utgår från att de flesta har lömska avsikter
Länkar till rollspelstrådar