- This topic has 7 replies, 3 voices, and was last updated 5 år, 8 månader sedan by
.
-
Iserions hov. Äntligen.
Den svarthåriga kvinnan drog ett djupt andetag och slöt de blå ögonen för ett ögonblick. Hon hade fått vänta så länge, alldeles för länge. Hennes plats hade alltid varit i hovet, men sen hade Iserions blodbad satt stopp för hennes ambitioner och hennes familj hade undkommit slakten med blott en hårsmån, och somliga knappt ens det… Hennes egen far och syster hade fått sätta livet till när von Breslau drog in genom staden och avslutade det arbete som Vendrik Belsante påbörjat. Om det inte hade varit för hennes familjs namn och rikedomar så skulle de troligen aldrig ha funnit sin väg tillbaka till maktcentret, men nu var hon där.
Hon slog upp ögonen igen och hann precis notera hur en av tjänarna nästan ovarsamt ställde ned en av hennes många koffertar på det hårda parkettgolvet. Hon skulle lägga hans ansikte på minnet, tänkte hon bistert och rynkade på näsan innan hon samlade ihop sina kjolar och styrde stegen mot Saskia Belsantes gemak. Den nya regenten hade återvänt till Iserion för bara någon dag sedan och hennes rum svärmade troligen redan av hoppfulla, unga kvinnor vilka alla ville vinna hennes gunst och få en plats i hennes hov. Må så vara, de var inget hot mot henne, Saoirse Ceallach, yngsta dottern från en decimerad men gammal och väl ansedd familj.
Hon bar sitt svarta hår i en lös fläta som vilade mot hennes bara rygg, blottad av den något vågat skurna klänningen i mörkblått som hon bar. Hon hade ett mjukt, ovalt ansikte med mandelformade, blå ögon som i vissa ljus nästan kunde tyckas dra mot det violetta. Hon var en skönhet, men det fanns en hårdhet i hennes uppenbarelse som knappast gjorde henne några tjänster.
Med en knackning på dörren så blev hon insläppt av en något yngre kvinna som genast backade några steg när hon klev in i rummet där den nya regenten och hennes hovdamer satt. Hon hade inte brytt sig om att hälsa på någon av de andra utan gick direkt fram mot Saskia, neg djupt och klistrade på ett leende innan hon såg upp på den andra kvinnan igen.
”Saskia Belsante. Er återkomst till Iserion är mycket efterlängtad”, hälsade hon mjukt.
-
De senaste dagarna hade slottet kryllat av tjänstefolk som ilat hit och dit, bara sent om kvällarna rådde tystnad och stillhet. I hennes flygel så syntes såklart det inte något av tjänarnas febrila arbete att ställa iordning allt efter Saskias vilja. I Iserion klappade det ett oroligt hjärta och framför sig hade Saskia flera djärva beslut att fatta. Sedan hennes ankomst hade flera nya ansikten dykt upp, vissa mer kända än andra. Saskia visste att majoriteten var här för att söka lycka, vinna gunst och annan framgång åt sin familj, eller sig själva. Kvinnan som oinbjuden klivit in i rummet där Saskia satt, tillsammans med hovdamerna, var ett nytt ansikte för henne. En vacker ung kvinna, som oundvikligen skulle bli populär på hovet. Kall där Saskia var varm. En oslipad diamant, som kanske behövde påminnas om sin plats. Hade Ismat varit här hade hon säkert lagt kvinnan över sitt knä och smiskat in vettet i den där kvinnan.
En suck lämnade Saskia och det var som om ett korsdrag drog genom rummet. De andra kvinnorna tittade på den nyanlända kvinnan med svartsjuka och vassa blickar. Stämningen gick från avslappnad till att bli spänd, som en bågsträng. “Märehn måste infört nya seder..” Saskia log inte. “Det må varit accepterat att oinbjuden klampa in i von Breslaus kammare.. men jag uppskattar inte att få mitt otium inskränkt på det här sättet.” Irritationen gick inte att ta miste på och när den kom ifrån Saskia var det som att stickas på rosenbuskens törne. En rödhårig ung flicka la sin hand för munnen, mest för att dölja sitt skadeglada flin. Men innan den mörkhåriga skönheten skulle hinna ursäkta sig så fortsatte Saskia, med en mjukare röst.
“Men.. nu gjort är gjort.” suckar Saskia, uppenbart inte på humör för konflikter och gör en gest med handen. En inbjudande gest mot den mjuka sittplatserna intill henne, flickan som suttit där nyss omplacerade sig motvilligt på en annan sittplats som fanns i rummet. “Sätt Er, men framförallt, presentera Er.” Hon hade inte sett den här kvinnan på hovet tidigare, så antingen var detta en fröken från en familj som i maktens vacuum tagit tillfället i akt att bli något större än vad de var. Hur många skulle hon behöva läxa upp i höviska regler innan det skulle kännas som förut? Dessutom ville hon inte bråka med den där kvinnan, tvärtom… kanske Saskia till och med attraherades av kvinnan med de violettglimmande ögonen? Bara en stenkall och okänslig själ skulle inte påverkas av en sån uppenbar skönhet. Saskia hade alltid haft en stark estetisk smak och omgav sig gärna med det sköna.
-
Korpen
Det fanns i alla fall något som var bra med slott, palats och borgar. Till och med Korpen fick erkänna det även om han nog aldrig skulle göra det högt. Men faktum var att alla dessa lönngångar och dörrar som gjorde att man kunde färdas ostört och lättare från skuggorna kunna hålla koll på vad som försiggick i palatset var en stor fördel. För en man som Korpen som dessutom skydde annat folk gav det fördelar även på rent personligt plan. Han antog att det var ömsesidigt, ingen ville ha honom i slottet men han kunde inte bry sig mindre. De borde i alla fall vara tacksamma som slapp den där doften som fram tills för några dagar sedan följt honom som ett kännetecken, doften av blod, järn och billig öl. Prinsessan hade fått honom att bada och han hade till och med gått med på att få kläderna han alltid bar rengjorda så nu fanns inte stanken där längre. Håret, svart och tunt fäst med en tunn läderrem i nacken i en låg hästsvans var inte längre fett och smutsränderna som funnits i hans ansikte och på hans händer var borta. Hur länge det skulle få vara så var en bra fråga men alla omkring honom fick passa på att njuta så länge det varade. Mjuka byxor av läder till ett par slitna och välanvända läderskor med mjuk sula. En svart tunika som på många ställen lappats och lagats och över den en kort rock som satt tätt intill hans seniga kropp. Ett bälte kring strax över höften där flertalet dolkar samt en sliten läderväska fanns lätt tillgängligt, han gör numera inte någon hemlighet i att han är beväpnad, varför skulle han?
Gången är mörk men efter att noga kartlagt slottets hemliga gångar så känner han dem utantill och mörkret är hans vän. Stegen är säkra när han tar trapporna i några kliv. Han kan höra röster innifrån Prinsessans kammare redan innan han når fram till springan som för honom in i den lilla alkoven bakom eldstaden i hennes sovgemak och det är där han kommer ut. Det var alltid svårare när elden var tänd men i dag hade han tur, ingen hade fått fyr på den ännu. Han glider likt en skugga in i rummet som angränsar till det som Saskia befann sig i tillsammans med sina damer och oblygt rör han sig tyst över du mjuka mattorna på golvet och blir så synlig i dörren. Låter blicken svepa över rummet sin vana trogen innan han låter den landa på Saskia kort, för att få henne uppmärksam på att han var där. Han tänkte inte störa, om hon inte bad honom förstås utan låter blicken glida över nykomlingen, någon han inte kände igen sedan tidigare, beslutar sig för att lägga hennes namn på minnet om hon presenterade sig, kolla upp henne. En hand höjs, petar lätt med en sprucken nagel mellan framtänderna medan den intensiva blicken fortsätter att glida över damerna, oblygt och säkert inte helt välkommet av några av dem.
-
När hon åter lyfte sitt ansikte för att möta Saskias så fanns leendet ännu över hennes läppar, men det var kanske lite vassare än innan, nästan nöjt, som om hon inte fann någon skam i att bli tillrättavisad ens av Iserions regent. Märhen hade i sanning infört nya seder och kanske hade övertrampet varit hennes sätt att undersöka huruvida denna Saskia Belsante skulle följa samma spår eller återupprätta Iserion till sin forna glans, etikett och hov så som det skulle vara. Hon hade inte blivit besviken.
”Jag ber om ursäkt, jag trodde jag var väntad. Mitt namn är Saoirse Ceallach, jag är ämnad som en av era hovdamer”, svarade hon med samma lilla vassa leende innan hon satte sig ned där hon blivit erbjuden en plats, och hon kunde inte låta bli att skicka ett litet flin åt den unga kvinna som fått lov att lämna sin plats för henne. Som det skulle vara.
Med händerna i knät så mötte hon prinsessans blick och höll den där ett tag, betraktade henne och tog in alla de små nyanser som hon inte kunde minnas att hon sett där förut. Det här var inte samma Saskia Belsante som lämnat Iserion efter blodbadet, kanske skulle det inte bli lika lätt att stiga i rang som hon förts hade hoppats.
Hennes tankar avbröts av en tunn, senig man som tycktes dyka upp från ingenstans, en man med svart, tunt hår och ett något ovårdat yttre. Nå, han var ju ren, men det syntes att det inte var hans normaltillstånd. Vad gjorde han här? Var han någon slags livvakt? Hon tvivlade på det, och kanske kunde hon inte helt dölja sitt ogillande mot mannens yttre när hon betraktade honom under tystnad.
-
Saskia Belsante
De vaksamma blå ögonen noterade den smala skuggan som rörde sig i förmaket till hennes kammare. Korpen. Hon gav honom en blick, men den nyanlända hovdamen pockade på hennes närmaste uppmärksamhet. Saskia vände sin blick mot den mörkhåriga kvinnan. Saoirse Ceallach, hon nickar långsamt. Jag måste se till att skaffa en överhovmästarinna snart! Skulle Ismat trivas i den rollen? “Min seneschal har inte hunnit ge Er en audience.” Hon klandrade inte Marter, just nu fick han bolla många roller och uppgifter tills dess att man fyllt de luckor som saknades i personalstyrkan. Det märktes att Saskia inte var förtjust i hur formalian fungerade vid denna tidpunkt. Såklart gick det ett sus genom rummet, flera flickor var såklart intresserade av att få en sån position som hovmästarinna vid hovet i Iserion. Men skulle ärligheten fram, var Saskia inte sugen att ge någon av dessa fröknar det ämbetet. Allihop hade visat att de inte begrep sig på det höviska livet. Saskia suckade lite. De var inget mer än bönders döttrar, handelsmännens systrar ..
“Eftersom jag inte vet någonting om Er, Saoirse.. Berätta om Era kvalitéer och bakgrund.” Saskia reste sig smidigt upp, rörde sig i klänningarna likasmidigt som en sjönymf i vatten. Hon gick fram till ett bord och fyllde en bägare vin. En ung flicka med sympatiska ögon, lutade sig fram till Saoirse och viskade. “Han är hennes livvakt och rådgivare.. Akta dig för honom, han är elak.” Flickan hade märkt att Saoirse sett Korpen. Saskia hade ingen skyldighet att presentera eller berätta om de olika personerna i hennes närhet. Nu när det inte fanns en hovmästarinna, fick Saoirse förlita sig på de andra flickornas villighet att hjälpa henne.
Saskia studerade Korpen under tiden som hon tog en klunk vin.
-
Korpen är obrydd om viskningarna. Hade aldrig egentligen brytt sig om vad andra tyckte om honom och på sätt och vis roar det honom. Han kostar på hovdamen en kort blick, det glimmar till i hans ögon, en farlig glimt men mer än så blir det inte. Hon var ofarlig, han visste kanske ohälsosamt mycket om dem som rörde sig i kretsen kring Saskia, information och kunskap som skulle användas om det behövdes men annars vara i tryggt förvar hos honom. Hur nu något kunde vara tryggt när det kom till Korpen.
Han säger inget men möter upp Saskias blick och håller den där en stund innan han fiskar upp ett brev från innanför kläderna. Väl skyddad där, väl gömd men för henne. Han hade läst det såklart, sigillet från Märhen var brutet men han hade funnit brevet trist och innehållslöst och mest skummat igenom det. Nu medan hon tar sitt vin tar han några nästintill ljudlösa steg mot henne och räcker fram brevet till henne. Han kan inte låta bli att luta sig fram, komma henne en aning för nära, nära nog att han kan dra in ett drag av hennes doft genom näsborrarna” Er… make.. ” säger han långsamt släpigt med sin karaktäristitskt hesa röst” saknar er.. en riktig… hm… riddare.. ” Han flinar till lite kort, lutar sig än närmre och viskar endast för henne” En sån tur.. att prinsessan… ” Han drar ett andetag av henne igen” har mig.. för… du behöver… mer än någon… riddare med ljuv… ”han drar sin egen tunga lätt över läpparna” tunga.. ” Ett hest litet skratt, nöjd helt klart innan han släpper brevet till henne och drar sig bort från henne, mot skuggorna igen där han trivdes som bäst. Men han blir kvar, tänkte lyssna, iakkta och han har lagt den nya damens namn på minnet. Fanns det hemligheter där skulle han nosa upp dem och fanns där hemligheter han inte tyckte om skulle hon inte bli långlivad vid prinsessans sida. På sin färd mot skuggorna igen norpar han åt sig några vindruvor från ett fat, stoppar dem i munnen och tuggar långsamt, njutningsfullt nästan. För Korpen var sådan mat inte vardag, han kunde inte förneka att mycket hänt på kort tid till det bättre för hans del.
Blicken, intensiv och mörk vilandes på den nya damen, studerade henne utan att skämmas och med en blick som förmodligen skulle kännas för henne där hon står. Kanske prövade han hennes nerver.. vad hon gick för. Vem vet.. Korpen är Korpen trots allt.
-
Livvakt och rådgivare? Hon betvivlade det starkt. Mannen såg snarare ut som typen som agerade i det dolda, inte någon som skulle ställa sig mellan Saskia och ett svärd om det skulle behövas… men råd hade han säkerligen. Hon betraktade under tystnad mannen när han gick fram till Saskia och lutade sig in alldeles för nära henne för att det skulle vara passande eller ens trevligt. Blotta tanken på att ha en sådan som han så nära sig fick henne att rysa av obehag och hon vek undan med blicken medan han talade med Saskia. En ytterst otrevlig och oväntad överraskning i sanning. Skulle han vara ett permanent inslag i hovet så var hon säker på att saker skulle bli tämligen mer komplicerade än hon förväntat sig.
Med en liten inandning så samlade hon sig själv och lyfte blicken mot Saskia Belsante igen, åter med ett leende över läpparna. Hon undvek att se på den svarthårige mannen när han drog sig tillbaka till skuggorna, trots att hon kände hur hans ögon vilade på henne.
”Min far var Eredin Ceallach. Han bragdes om livet efter att rebellerna intagit slottet, tillsammans med min äldre syster, Siobhán Ceallach, som var hovdam till er svägerska”, började hon, noga med att undvika att kalla blodbadet för vad det verkligen hade varit, ett blodbad. Hennes far och syster hade varit närvarande vid hovet och liksom många andra ädlingar hade de inte lyckats undfly Vendriks vrede.
”Jag besitter alla kvalitéer som förväntas av en adelsmans dotter, annars skulle jag inte ha skickats hit”, tillade hon lite vasst, men utan att förlora sitt lilla leende. Nej, hennes mor hade inte önskat att skicka henne tillbaka till platsen där halva deras familj utplånats, men Saoirse hade insisterat, och vem hade egentligen kunnat neka henne? Hon var perfekt lämpad för rollen.”Jag är också skolad i falkjakt”, sade hon efter en stunds tystnad, och kanske blev hennes leende lite mjukare då, lite mer genuint.
-
Saskia Belsante
Det förvånade henne att Korpen vågade sig så långt in i hennes rum. Hon vred sitt huvud en aningen när han viskade till henne. Hon tar emot brevet. “Jag visste inte att du var den svartsjuka typen..” svarade hon retsamt, hon höll stämman låg. Endast för honom. Saskia flinar mot Korpen.
Saskia hörde att den unga adelsdamen vässat tonen i sin röst, hon höjde på ett ögonbryn. “Det verkar som om man ändå hoppade över en uppfostran i hövlighet.” Hon vände sig mot rummet igen. “Ni kan gå nu.” Hon gav den mörkhåriga unga kvinnan en menande blick. Efter en kort paus. “Vid närmare eftertanke, Ni allihop kan gå!” Saskia viftade med sin hand, i en avvisande gest. Det frasade om kjolar när de fylliga klänningsfållar samlades ihop och hennes hovdamer reste sig upp, för att lämna rummet. Hon ville läsa sin makes brev. Ifred.
Eller så ifred hon fick vara när Korpen strök omkring. Hon tog sin bägare, sitt brev och gick till schäslongen vid fönstret.
You must be logged in to reply to this topic.