Spelas av: [Thud]
Namn: Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle
Kön: Man
Ålder: 47
Längd: 1.57 m
Tyngd: 80 kg
Ögonfärg: Blå
Hårfärg: Svart
Födelseort: Zirthimar
Folkslag: Dvärg
Lojalitet: Klanen Stenskalle
Civilstånd: Förlovad
Bakgrund
Ulfruk föddes in i den prestigefyllda klanen Stenskalle. Som andra son var platsen som arvtagare till klanens affärsimperium redan upptagen, och förväntningarna på honom var egentligen mest att han skulle agera som stöd till sin bror.
Far och Mor var frånvarande under hans uppväxt, främst med att driva klanens affärer. På grund av sina stora tillgångar och anrika klanlinje tillhör de elitskiktet i dvärgarnas hierarki, och Ulfruk växte upp med silversked i mun. Familjen hade generationer tidigare utvecklat en handelsorganisation som handlade med större delen av den kända världen. Deras varor bestod främst av material och produkter gjorda från metallen som de grävde ut sina mångtaliga gruvor. Det brukade sägas att namnet Stenskalle öppnade vilken dörr som helst i hela Zirthimar, inklusive kungens sovrumsdörr.
Barnen i familjen växte upp med intrycket av att de var annorlunda, speciella. De utbildades av de bästa lärarna som fanns att tillstå, och även om Ulfruks bror Aipikr var det barn det lades mest kraft på, var Ulfruk och hans systrar nästan lika bortskämda. Det tärde dock på Ulfruk att det egentligen inte förväntades någonting utav honom bortsett från att vara en fullständigt lojal hantlangare till sin bror. Likt många pojkar i liknande situationer började han därför redan i sin ungdom söka förströelse i dryckenskap, spel och damsällskap. Alltsom oftast fann man honom stupfull i en säng med flera glädjeflickor eller skrikandes vid spelbordet. Föräldrarna blev alltmer bekymrade över hans skeva utveckling, och hotade vid flertalet tillfällen att dra in hans redan tilltagna veckopeng. Inte ens hans mycket kortlivade karriär inom det militära satte några som helst spår av disciplin i Ulfruk.
Det var inte förrän han var runt tjugoåtta år gammal som hans liv förändrades. Hans far Dvulun kom hem en dag med två underliga ting. Han gav ett av dessa åt vardera pojkarna, och de såg mest ut som rör med ett handtag av trä. Deras far förklarade att det kallades för ett ”dånrör”. Det var en ny dvärgauppfinning som han alldeles nyligen börjat tillverka i sina smedjor. De hade fått varsitt dånrör av samma modell som hade levererats till det kungliga palatset samma dag. Pojkarna var förtjusta och deras far förklarade att det var tvunget att laddas först med något som kallades eldpulver, och därefter med en form av metallprojektil. De fick båda följa med honom ut i bergen för att prova sina nya leksaker. Ulfruk var helt hänförd, ett enkelt rör kunde skjuta iväg projektilen med mer kraft än ett armborst någonsin skulle kunna åstadkomma. Han var fortfarande exalterad när hans broder redan hade hunnit tröttna på sin nya leksak. Fadern var nöjd med Ulfruks reaktion, och när denne bara några dagar senare stormade in på Dvuluns arbetsrum bedjandes om en lärare som kunde ta med honom ut i skogen för att lära honom jaga så beviljades detta på stört. Den bästa viltjägaren i staden Burkar Truffelzon i Steilax infann sig på residenset bara några dagar senare för att ta sig an sin nya lärling. Även om det inte var en idealisk sysselsättning, så var det oerhört mycket bättre än supande, horande och spel resonerade Dvulun.
Snart fann sig Ulfruk i vildmarken veckor i sträck med sin nya lärare. Han fick lära sig att röra sig obemärkt i terrängen, att spåra upp vilt och att anlägga avancerade fällor för vilt. Han fick börja smått med att jaga kaniner och arbetade sig upp mot högvilt som hjort och älg. Ulfruks dånrör som han vid detta laget gett namnet bössan tjänade honom väl, och spänningen han känt när han fällde sin första björn var den mest minnesvärda dagen i hela hans korta liv.
Snart var Ulfruk lika välbekant med området som den bästa scout i Zirtimars armé. Vildmarken blev hans andra hem och han fann allt mindre intresse i vad Zirtimars storstadsliv hade att erbjuda. Snart började känslan av att vilja upptäcka mer av världen infinna sig, och Ulfruk kom på sig själv med att gradvis utöka längden på sina expeditioner. Den handelade numera inte bara om jakt utan även om att upptäcka vad som fanns där ute i vildmarken. Vid ett tillfälle hade han vågat sig förbi dvärgarnas gränser hela vägen in på vättarnas territorium. Han undvek skickligt deras spejare och klarade sig igenom nästan hela resan utan strid. Som tur var hade Ulfruk vid detta laget samlat på sig en smärre arsenal för sina syften som även inkluderade nyare instrument som hans far börjat tillverka.
Fadern hade nämligen utvecklat vanan att först föse Ulfruk med en ny modell för att låta honom utvärdera den i verkliga situationer, innan de faktiskt erbjöd den till sina kunder. Därefter fick Ulfruk komma med förslag om justeringar för att optimera dess funktioner och precision. Med hjälp av två kortare modeller med brett utlopp, vars primära funktion var att sprida flera projektiler i en vid bana, hade han lyckats nedgöra fyra vättar innan han fått ta till yxan för att slå ut den sista och avliva de kvarvarande skadade. Vid hemkomsten blev hela familjen väldigt imponerade och Ulfruk kände sig uppmuntrad med att fortsätta sina äventyr. Efter att Ulfruk omnämnt sina mindre dånrör som sina småbössor ansåg hans far att det hade en fin klang, och beslöt att döpa vissa modeller därefter.
Familjen ville ta reda på hur deras produkter skulle te sig i olika miljöer och Ulfruk bads följa med i en karavan till Nirai för att hjälpa till med att demonstrera produkterna för en Laosin. Samtidigt var det tänkt att han skulle undersöka om det fanns några egenheter i klimatet som kunde påverka kvalitén hos produkterna. Han togs dit i en mycket komfortabel vagn med alla bekvämligheter som fanns tillgängliga.
Demonstrationen gick mycket bra, och Laosinens representanter blev imponerade av kraften i de nya vapnen. Ulfruk hade förberett ett flertal demonstrationer som de flesta involverade levande, rörliga mål. Representanterna talade om vad de hade åskådat för sin herre, och Laosinens son bad dagen därpå om en ny personlig demonstration. Ulfruk som trots sin enkla natur var väl utbildad i etikett visade honom hur vapnet skulle hanteras och gav honom mycket beröm för sin skicklighet. Sonen blev såvitt Ulfruk kunde gissa helt betagen, och han tog chansen att insinuera att det bästa provet på dånrörets styrka vore om de kunde ge sig ut för att jaga vilt på riktigt. Ulfruk berttade att han hört talas om Nirais fruktade tigrar som tydligen skulle vara ett värdigt villebråd för vilken jägare som helst. Laosinens son antagligen var kontrollerat upprymd blev kanske förtjust över idén eftersom han beordrade en jakt efter tre dagar. Niraianerna gjorde på sitt sedvanliga sätt och Ulfruk var föga imponerad. Sonen var dock förmodligen tillfredsställd när de lyckades fälla en tiger under jakten, och som uppmuntran för sin prestation gav Ulfruk honom det dånrör han använt som gåva. Där och då fick Stenskallarna en stor beställning av deras dånrör.
Efter det började Ulfruks föräldrar återfå hoppet om att han kunde bli nyttig för familjeaffärerna igen. De tänkte att det kanske vore bättre om han hade en stabilare miljö och någon som såg efter honom. Därför började de snart diskutera giftermål med medlemmar från andra stora klaner. Den inflytelserika klanen Urgraft som även de hade enorma engagemang i handel visade upp en högklassig gemål, Birgga Ylvkazal, dotter till Oztyk Gelderzuk i Urgraft. Hon var visserligen en av de yngre döttrarna och ännu bara tjugo år, men i framtiden skulle hon kunna bli en lämplig maka till Ulfruk. Överhuvudena för de båda klanerna organiserade trolovningen, och de båda väntas gifta sig när Birgga fyller trettio.
Efter att ha fått beställningen stannade Ulfruk i Nirai en tid, det var under denna period i sitt liv som han tog upp ovanan att röka tobak i pipa, samt att dricka thé. Han röker gärna olika sorters tobak men dricker uteslutande Chaojihaohede-thé, som odlas i byn Chacun. Under tiden tog han även tillfället i akt att bekanta sig med den lokala miljön och jaga många olika typer av vilt.
Efter några få månader var det dock dags att ge sig av och resan bar honom vidare över havet till Celeras. Hans far hade gett honom i uppdrag att besöka deras handelsgille där för att undersöka vissa underligheter i räkenskaperna. Något som Ulfruk snart kunde konstatera berodde på att deras ansvarige hade använt gillets resurser för personliga ändamål. Denne blev omsider ”avsatt” och ersatt med en annan person av högre moralisk kvalitét. Återigen fann sig Ulfruk sysslolös, så han fyllde på sina förråd av eldpulver och gav sig ensam iväg på en expedition till regnskogarna för att jaga mer exotiskt villebråd.
Han resa såg ut att få ett snabbt slut då han drabbades av feber efter bara fyra dagar i regnskogen. Då Ulfruk väntade ut febern fick han hjälp utav medlemmar från en lokal stam av Harvadarer som kände till den korrekta medicinen för hans tillstånd. Han kunde därför efter några gemytliga dagar i deras by fortsätta sin upptäcksfärd. Ulfruk lyckades under sin expedition nedta flera större kattdjur, orm men även underliga grisliknande djur med ovanligt långa trynen. Han flådde dem och torkade köttet för färdkost. Det smakade avskyvärt men han han hade lärt sig att när man är ute i det fria så har man inte råd att slösa bort mat. Ulfruk stannade ensam i djungeln i vad han uppskattar var runt ett par månader innan han fick nog av det varma och fuktiga klimatet. Det var en mycket smutsig dvärg som tog sig tillbaka till Celeras där han omsider återgick till att skämma bort sig själv med lyxliv.
Detta leverne avbröts når han fick ett plötsligt meddelande. Stenskallarna hade anordnat för en karavan av gods att skeppas till en smugglare utanför Nela’thaënas, men den hade aldrig kommit fram. Dvärgarna hade slaktats skoningslöst och karavanen var i spillror. Ulfruk som var den högst rankade representanten för Stenskallarna i Celeras beslöt sig för att undersöka saken, och i bästa fall återta godset de förlorat. Han hade förstått att en liten pluton soldater redan blivit utskickade för att undersöka saken och han beordrade omsider en häst för att hinna ikapp dem. Han tänkte inte låta några nedlusade och skitiga soldater stjäla det minsta föremål från deras last. Ulfruk packade sina saker och förberedde sig snabbt för färd.
Trots att hästens sadel var anpassad för dvärgar så var det en mycket skakig ritt som Ulfruk gav sig ut på. Han följde soldaterna i hård gallop, nästan orolig att han skulle spränga den stackars hästkraken. På grund av deras rejäla försprång fick han till slut anpassa sin ritt, och lät därefter hästen skritta och galloppera i intervall. Ulfruk hann ikapp dem efter två dagar. Fänriken ville först inte höra talas om att Ulfruk skulle göra dem sällskap, men när de fick redan på vem han var, och vem hans blivande svärfar var, kunde de inte gärna göra annat än att förena sig med tanken på hans sällskap.
Färden fortsatte norröver tills de nått passagen över floden där de fann kvarlevorna av deras karavan. Det var bara några få kroppar kvar och dessa hade börjat ruttna, vagnarna däremot var länsade och förstörda. Ulfruk satte av från sin häst och gick för att ta sig en närmare titt. Vagnarna hade blivit helt tömda på gods, och skadorna på densamma verkade ha oraskats av någonting med mycket stark kraft. Ulfruk gick sedan och undersökte sina fränder och kunde snabbt konstatera att endast fem av dessa dödats med samma oerhörda kraft från ett stort föremål. De övriga verkade ha utsatts för stickvapen av förhålladesvis tunn natur. Ulfruk tog upp sin pipa, fyllde den med tobak och tog fram sitt elddon för att ordna fram något att tända den med. Därefter började han se som omkring efter spår. Han kunde inte hitta mycket från dvärgarna som befunnit sig i huvudsak på den välgjorda vägen. Däremot hittade han fotspår i riktning till och från Bergkullarnas riktning. En närmare inspektion avslöjade tydligt att två stora varelser hade varit där, men de åtföljdes även av betydligt mindre fotspår som att döma visade att ägaren hade varit barfota.
Soldaterna som var tränade för strid snarare än jakt, var fortfarande förvirrade och påtagligt nervösa på grund av den stora skadan som infogats på karavanen. Ulfruk rättade till sin gröna mantel, tog ett djupt bloss ur sin pipa och gick fram till den fundersamma fänriken. Ulfruk förklarade att detta var en organiserad attack av flera olika sorters varelser, två väldigt stora sådana och ett flertal mindre, gissningsvis runt tjugo individer. Fänriken tittade på honom och Ulfruk kunde se det gå upp för honom att de förmodligen var i en mycket obekväm position där de inte bara var underlägsna i antal men även troligen stod inför den mycket obehagliga uppgiften att slåss mot bergstroll. Ulfruk insåg att de skulle behöva bättra på oddsen om de skulle lyckas ta hämnd på angriparna, och han tog sig därför friheten att insinuera vad fänriken borde göra. Denne borde återvända till Celeras och hämta ett kompani för att jämna ut oddsen, Ulfruk bad därefter om pergament och skrivdon, något som fänriken mot alla odds var utrsutad med. Ulfruk författade ett meddelande till handlesgillet i Celeras som han bad fänriken personligen att överlämna så fort som möjligt. Själv skulle Ulfruk spåra upp gärningsmännen, undersöka området och leda trupperna dit så att de kunde ta sig fram raka spåret. Han berättade att han skulle skära av bitar på sin kappa, knyta dessa runt pålar som han sedan skulle sticka ned i marken för att markera vägen. Därefter delade de på sig och plutonen återvände till Celeras i rasande fart.
Ulfruk skrattade lite för sig själv, han hade skrivit meddelandet i dvärgiska runor, krypterat på ett vis som endast medlemmar från gillet borde förstå. Sekunden som det hamnade i hans fränders händer skulle en tungt beväpnad dvärgaskara på runt fyrtio man mobiliseras, riktiga elitSköldar till skillnad från Celeras fjompiga ursäkt för soldater. Det borde avskräcka alla initiativ att sko sig på Stenskallarnas bekostnad när de väl omintetgjort fienden. Ulfruk hade samlat på sig tillräckligt med proviant och vatten för att klara sig i en vecka och förberedde sina saker, hängde det yxförsedda dånröret över ryggen och hängde sina båda småbössor i bältet.
Därefter satte Ulfruk av i rask takt. Spåret var så tydligt att han knappt behövde anstränga sig, och det var också flera dagar gammalt så han kunde röra sig relativt snabbt i terrängen utan att oroa sig för upptäckt. Han tackade Tharûk för att spåret inte hade regnat bort under tiden det tagit dem att ta sig fram. Ulfruk hade lämnat hästen bakom sig för att att kunna röra sig obemärkt om det skulle behövas. Färden varade i dagar och han hade kunnat urskönja att gärningsmännens takt hade saktat in något emedan hans egen om möjligt var snabbare. De massiva bergen hade tornat upp sig inför honom i fjärran och han kunde se att spåren ledde mot de lägre kullarna snarare än bergen. Ulfruk kände sig tacksam, det var mycket påfrestande att hålla en sådan hög takt en längre tid, och att klättra i berg var inte någonting han var sugen på för stunden.
När spåren gick in bland kullarna blev Ulfruk försiktigare, han antog att han börjat närma sig deras hemvist och ville inte gå in en fälla om det fanns en sådan. Han satte ned pålen med den sista biten utav hans kappa i marken. Ulfruk hade tidigt behövt ransonera med kappan och även satt upp pålar utan tyg efter sig längs med vägen. Nu höll han sig lågt och försökte med hjälp av terrängen att hålla sig osynlig från kullarna. Det var behjälpligt att träden började öka i antal eftersom dessa gav honom ett naturligt skydd mot upptäckt. Ulfruk hade tidigt avlägsnat sig från spåret och rörde sig nu i en vid halvcirkel genom den glesa lösvskogen upp emot kullarna. Väl framme lade han sig på mage för att kika ut över krönet. Inför hans ögon bredde sig ett storartat landskap av sänkor och toppar ut. Bergen var visserligen inte höga, men han slogs ändå av hur utmärkta de vore att hålla till i för ett sällskap som inte vill bli upptäckta. Lätt att försvara men även att hålla sig undangömd från inkräktare, och som gjord för bakhåll.
Ulfruk rörde sig sakta genom bergen, både ögon och öron var på helspänn. Försiktigt och målmedvetet försökte han hålla sig dold från norr, eftersom han antog att det var där som förrövarna höll sig. Det tog honom två dagar att inse att de höll till i en sänka på andra sidan kullarna. Det gick att konstatera att de inte egentligen var vana vid terrängen eftersom de utkikar som placerats ut till synes inte hade någon aning om vad de höll på med. Det visade sig vara människor, relativt kortväxta och ljusbruna i hudtonen. Dessa var utspökade med allehanda fjädrar, pälsar, tänder och dödskallar. Han kunde bara anta att de var invånare från regnskogen. Ulfruk hade stött på en liknande stam under sin vistelse där, men de hade varit mycket fredliga och gästfria till skillnad från dessa vildar.
Ulfruk inväntade mörkret innan han smög sig fram. Det han såg i ljuset från den stora brasan var mycket underligt. Två provisoriska troner hade huggts ut i berget, och på dessa satt två stora gråbruna troll. Från deras nakna fysik förstod han att det var en av vardera kön. Runt omkring dessa stod vildarna och passade upp på dem. Det såg nästan ut som om de tillbad dem som gudar. Runt omkring tronerna låg skelett från alla möjliga varelser, inklusive människor. Ulfruk uppskattade att vildarna var ungefär fyrtioen stycken exklusive kvinnor och barn. De var utrustade med primitiva vapen och saknade rustning. Den verkliga faran var trollen, utan dessa till sin hjälp skulle de kanske aldrig kunnat övermanna karavanen och dess rutinerade vakter. Han skulle inte ens behöva Celeras soldater för att ta tillbaka sina ägodelar, dock skulle han behöva sina Sköldar för att ta hand om processen efteråt.
Ulfruk hade under dagen noga uppmärksammat landskapet omkring honom, runtomkring sänkan stod det berg. Sänkan var visserligen gömd bland bergen, men ett anfall ovanifrån skulle enkelt kunna ta ut de som var däri. Tyvärr använde inte Sköldarna dånrör, de föredrog mer traditionella vapen såsom yxa och hammare. Med tanke på att det fanns en väg ut som ledde ned mot regnskogen på andra sidan, och ännu en som slingrade sig genom bergen tillbaka mot slätten kunde man dela upp styrkan och låsa in fienden mellan dvärgarna och Celereanerna. Det var bara tre utkikar utplacerade, dessa skulle Ulfruk kanske kunna ta hand om innan de hunnit förvarna skaran nere i sänkan. Detta var en av de få gångerna han önskade att han haft ett armborst med sig. Det var ungefär sjuttio meter mellan toppen han befann sig på och den mitt emot, så han skulle kunna ta ut dem med sitt dånrör om han behövde.
Ulfruk gjorde upp en plan och gav sig av i skydd av mörkret tillbaka mot slätten. Det var lätt att upptäcka styrkorna som kom marscherandes tillsammans. Som beräknat uppgick dvärgasoldaterna till omkring fyrtio krigare, Celerianerna var även de uppemot fyrtio stycken. Ulfruk signalerade till skaran för att de skulle se att det var han, och de möttes för att tala. Kaptenen från Celeras och befälhavaren för handelsgillets styrkor kom fram till Ulfruk för att diskutera. Ulfruk förklarade att han hade övervakat fienden och var bekant med deras läger. Därefter presenterade han sin plan för dem och de båda instämde enhälligt.
Under skydd av mörkret rörde de båda styrkorna sig genom bergen, Ulfruk tog med sig ett fåtal dvärgar och återvände mot sin ursprungliga utsiktspost. Anfallet kom i gryningen. Under natten hade utkikarna tyst hanterats, dvärgarna hade tyst cirkulerat lägret och placerat sig så att de kunde försvara passagen ned mot regnskogen. Celereanerna och dvärgarna anföll nästan samtidigt genom de båda passagerna vid solens första strålar. Den var en snabb och blodig process och soldaterna slaktade alla vildar skoningslöst. Det manliga trollet hade vid första anblick av de stormande Celereanerna gjort en ansats att rusa mot dem. Dennes anfall hade dock hejdats tvärt när Ulfruks kula träffade honom i halsen. Klösande mot sin blodiga hals hade trollet rasat ned på knä och till slut fallit ihop på marken. Det kvinnliga trollet hade dock istället valt att rusa mot dvärgarna och hade förvånansvärt nog lyckats ta sig igenom dem utan att åsamka sig själv mer än ett par djupa köttsår. Hon hade i panik försvunnit ned mot skogen och dvärgarna hade inte brutit formationen för att ta jakt. Resten gick enkelt, lägret rensades ut med undantag av några få kvinnor och barn som Celereanerna tog med sig. Vid slutet på striden hade merparten av dvärgarna genast placerat sig omkring platsen där Ulfruk rapporterat att gömman av gods låg. Dvärgarna ställde upp sig i ledig formation omkring deras leverans, redo att ta till yxan vid första första bästa anledning. Ett fåtal av dem började att effektivt söka igenom och plundra kropparna på stöldgodset.
Det hela gick fredligt till och Ulfruks oro över Celereanerna hade visat vara sig fullständigt obefogad. I samstämd marsch tågade de båda styrkorna tilbaka till Celeras. Ulfruk stannade dock kvar, han vägrade låta trollkvinnan komma undan. Hon hade dödat hans fränder och han skulle inte vila förrän han fått sin hämnd. Hennes blodiga spår kunde ha följts av vilken idiot som helst, hela vägen fram till den grotta i djungeln där hon slickade sina sår. Ulfruk lade sig i bakhåll och när hon slutligen släpade sig ut ur grottan för att söka mat, stod han väntades ovanpå dess utgång. Ulfruk stod endast någon meter ifrån henne och han visslade till när hon kommit ut. När trollet vände sig om för att se efter tömde han innehållet i sina båda småbössor i hennes ansikte. Från resterna av hennes sargade huvud tog han därefter hennes fyra största tänder som trofé.
Ulfruk återvände till gillet i Celeras, och visade upp beviset att förvärvet var avslutat. Han skrev dessutom hem till sin familj för att berätta om vad som hade skett, och att situationen hade blivit hanterad. För att understryka att allt var sant skickade han med en tand han tagit från trollet. Ulfruks senaste erfarenhet hade dock lämnat honom ärrad. Det hade varit betydligt mer spännande att jaga monster än att jaga djur. Faran lockade honom och det kittlade i fingrarna över att få chansen att utmana sig själv med än farligare villebråd.
Innan dess skulle han dock personligen se till att leveransen till deras kontakt utanför Nela’thaënas kom fram.
Utseende
Ulfruk har långt svart hår som oftast hänger bakom honom. Ögonen är blå och pigga under hans buskiga ögonbryn. Ansiktets mest utmärkande drag är dock hans prominenta örnnäsa. Ulfruks skägg och mustach är långt, välkammat och hänger inte sällan i välordnade tofsar.
Han klär sig gärna i lätta men oömma kläder, som ger honom fullständig rörelsefrihet ute i terrängen. Kanske föga förvånande så föredrar han naturliga färger som smälter in i den miljö som han befinner sig i. Hans kropp är liten och kraftig, men muskulös. Vilket kanske är en avspegling av hans aktiva livsstil. Vid de väldigt få tillfällen han faktiskt klär sig i rustning föredrar han enklare modeller av läder hellre än stål.
Inte sällan ses han avkopplat bolma på en pipa med tobak, eller avnjuta en god kopp thé. Naturligtvis så väljer han dock kläder efter behov, och skall han på en formell visit så vljer han kläderna efter situationen. I regel föredrar han dock dvärgskt mode eftersom det känns betydligt mer bekvämt för honom.
Personlighet
Ulfruk är en välutbildad individ och det kanske är just därför som han uppskattar enkelheten i det som naturen har att erbjuda. Av naturen är han en lugn och återhållsam individ som sällan brusar upp.
Även om Ulfruk är återhållsam med sitt beteende i sociala situationer, är han egentligen både glandlynt och relativt öppen. Han präglas dock av sin privilegiade bakgrund och tenderar att uppfattas som nonchalant ibland. Mycket i hans liv handlar om hans egen bekvämlighet och hans intressen. På grund av att han aldrig haft behovet av pengar så ser han inte alltid det nödvändiga att arbeta för dem, han lägger istället sin tid på aktiviteter som utvecklar honom personligen eller på sådant han uppfattar är viktigt för klanen. Ulfruk är dock av godhjärtad natur, och brukar alltid följa sin egen moraliska kompass oavsett konsekvenserna. Exempelvis vägrar han att ljuga, även om han inte alltid berättar hela sanningen.
Har en egendomlig syn på naturen som någonting som skall kuvas, likt berget självt. Han jagar för nöjes skull eftersom han utvecklat ett beroende av spänningen i jakten. Att hitta ett spår, följa det till sitt villebråd och ta det med vapen eller fälla. Ulfruk finner dock inte något nöje i grymhet utan brukar försöka göra jakten så smärtfri han kan för villebrådet. Som en sann jägare tar han dessutom vara på byten i all den mån som han kan, även om det inte alltid är enkelt. Han har dock nyligen utvecklat en fascination för att jaga monster, och finner sig ofta fundera på det bästa sättet att jaga olika typer utifrån den information han har tillgänglig.
Samtidigt drivs han av en outgrundlig dragningskraft till det okända, det gör honom till en äventyrare och upptäckare. Om impulsen slog honom skulle han ge sig av över första bästa kulle bara för att se vad som fanns på andra sidan. Ulfruk skulle ge sig in i en förbjuden skog bara för att undersöka varför den är förbjuden, eller klättra upp på ett berg bara för att stå på toppen och se ut över landskapet.
Som vän är han lojal och ställer upp. Ser han orättvisa vill han överlag göra någonting åt det, även om han ärvt sin fars inställning till fattiga, att de är lata.
På grund av sina livsval är han en individ som gärna håller sig för sig själv när tillfälle ges. Långa stunder i andra sällskap gör honom obekväm, då han känner sig begränsad i sina möjligheter att göra vad han själv vill.
Är överlag en gentledvärg som föredrar en så cilivilserad ton som möjligt i konversationen, detta kan göra att han uppfattas som formell ibland. Formaliteter var en naturlig del av hans uppväxt och han hänvisade även till sina egna föräldrar med titlar.
På grund av sin uppfostran kommer klanens intressen oftast först, det skall mycket till innan han väljer sin egen glädje framför klanens behov.
Familj
Far: Dvulun Angurzuk i Stenskalle
Mor : Aina Majvorzal i Ondrbad (Gift Stenskalle)
Bror: Aipikr Dvulunzuk i Stenskalle
Egenskaper och förmågor
Jägare:
En utmärkt jägare! Han kan spåra och följa villebråd i de flesta terränger, utan att själv bli upptäckt. Gillrar effektiva fällor och är en utmärkt skytt med sina dånrör. Han har jagat i ett flertal av de miljöer och klimat som Talanrien har att erbjuda, och är därför bekväm i de flesta terränger. Ulfruk är även en överlevare som klarar sig själv i vildmarken med mycket knappa resurser.
Upptäckare och äventyrare:
Har en drivkraft att upptäcka världen omkring honom. Han känner en dragningskraft att se världen och utforska olika platser. Ulfruk föredrar att bege sig till relativt okända platser, bara för att få uppleva dem.
Välutbildad:
Utbildad i historia, litteratur, matematik och talar flera språk flytande om än med grov brytning. Han har även lärt sig proper hovetikett i flera stater viktiga för dvärgarnas handel. Han kan således föra sig själv i de allra flesta sociala miljöer.
Förmögen:
Har direkt tillgång till sin familjs resurser och nätverk. Han har pengar och tvekar inte att spendera dem som han önskar, han använder dessa resurser regelbundet för att bland annat fylla på sina egna förråd av förnödenheter.
Händigt lagd:
Har förståelsen för hur saker byggs upp och konstrueras. Han hade tidigt ett intresse av att pilla, laga och bygga saker och ting. Det gör honom även i viss mån självtillräcklig för att ta hand sin utrustning eller bygga nya saker han kan behöva.
Uppmärksam:
Kanske tack var sin exceptionella syn brukar han ha vara uppmärksam på detaljer. Som dvärg ser han förhållandesvis bra även i mörker.
Svagheter
Bortskämd:
Uppfattar sin egen viktighet som självklar, och upplevs därför ofta som nonchalant.
Inget sinne för pengar:
Har ingen uppfattning om pengars värde, han strör dem omkring sig som ogräs. Det har vid tillfällen påpekats men är inget som berör Ulfruk. Han lider också av missuppfattningen att vad som helst kan köpas.
Odisciplinerad:
Om det inte handlar om jakt eller klanen kan man inte räkna med att Ulfruk kommer göra någonting han lovat att ta sig an. Han har svårt att tygla sina impulser när det kommer till nöjen.
Dumdristig:
I vissa kulturer går det under epitetet modig. Ulfruk är sällan rädd, han besitter fortfarande artonåringens okuvliga övertygelse om att han aldrig kommer att dö.
Medelmåttig kondition:
Trots sin aktiva livsstil så har han sällan någon vidare uthållighet. Kanske beror det på all den tobak han röker.
Allergi:
Han är allergisk mot fänkål.
Långsint:
Ulfruk glömmer aldrig en oförrätt och kommer vänta in sin chans att utkräva hämd om det inte är möjligt omedelbart.
Länkar till rollspelstrådar