Den lätta kvällsbrisen hade fört med sig personens obehagliga doft redan innan Ulfruk såg upp på dess mörka gestalt. Personens ansiktsdrag var svåra att urskönja i det svaga månljuset, men av rösten att döma så antog han att det var en kvinna, och ung lät hon inte. Ulfruk kände av en underlig atmosfär i hennes närhet, men valde att hålla en hövisk ton trots den fattiga uppenbarelsen. ”Ah, Madam, trevligt att stifta er bekantskap! Jag heter Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle.” Han smakade på orden innan han sakligt fortsatte, ”Men ni tycks ha missförstått, vi kommer faktiskt att behöva silvret när vi väl spårat upp monstret, för att göra den ofarlig, så att säga. Madam förstår nämligen, att vampyrer är oerhört känsliga för materialet”. Den höga pannan rynkades en aning när Ulfruk avbröt sin egen tankebana för att processera vad kvinnan faktiskt hade sagt, och greps av nyfikenhet. Han tillade snabbt, ”Jag hoppas att Madam ursäktar min dumma fråga, men vad kan en så…” Ulfruk avbröt sig nästan omärkbart innan han fann de rätta orden och fortsatte ”nätt uppenbarelse som er, tillföra under en vampyrjakt?”

• This reply was modified 5 år, 5 månader sedan by Thud.

Ulfruks bestörta ansiktsuttryck måste ha röjt att han var mycket imponerad av kvinnans iakttagelseförmåga. Hon måste ha skarpa sinnen om hon kunde läsa främlingar så väl, han rätade upp sin kropp, lät armarna falla ned och lade ena handen över den andra. ”Madam Geira, ni talar mitt språk! Ert förslag är alltså att hjälpa mig i jakten på denne vampyr, både som spårare och som byte. Därefter, när vi har lurat in den i vår fälla, så får du en stund att talas vid med denne. Jag inväntar ert tecken, och när du ger det då tar jag vampyrens liv?” Han smackade med sina läppar, ”Har jag förstått er korrekt? Om ni är så duktig som ni säger och ert erbjudande är ärligt, då tar jag gärna er i hand och välkomnar Madam Geira att göra mig sällskap under jakten.” Han lyfte upp sin kraftiga högerhand, och placerade den intill hennes så att hon lätt kunde skaka den om hon ville.

Ulfruk litade självfallet inte på kvinnan ännu, hans skarpa ögon hade hunnit börja vänja sig vid mörkret och han hade då kunnat urskilja att hon inte riktigt var som andra människor. Som hon själv insinuerade visade hon upp egendomliga egenheter. Detta besvärade honom dock inte lika mycket som det kanske borde ha gjort. Geiras ögon såg underliga ut, och huden verkade nästan svampaktig.

Nåväl, vänner kunde man inte ha för många av och de underliga är oftast de mest intressanta i alla fall. Dessutom, om kvinnan hade de förmågor som hon sade sig ha kunde han säkert lära sig en del utav henne. Geira verkade även betydligt mer civiliserad än övriga invånare han stött på i staden trots allt.

När det kom till kritan var han mest intresserad av spänningen i att spåra upp ett riktigt farligt byte, känna blodet pumpa så hårt att man trodde hjärtat skulle sprängas, och slutligen vinna eller förlora. Om man dessutom hade ett självutnämt byte att gillra fällan med, då vore allt perfekt.

Ulfruk skakade Geiras kalla händer, de var nätta men visst fanns det styrka där. Plötsligt fann han sig stå med en ljus skinnpåse i händerna, och fick instruktioner om att inte öppna den. Stynget av nyfikenhet trycktes på plats av Ulfruks förnuft som sade åt honom att ibland är det bäst att bara göra som man blir tillsagd.

Han tackade hövligt för gåvan och bockade, innan han plötsligt vände sig om mot sina båda livvakter. ”Hruteg! Hämta mina bössor, den stora, ja småbössorna med förresten, och eldpulver! omedelbart! ” Stackars Hruteg som redan var skärrad av det underliga mötet med Geira behövde en sekund att processera informationen innan han försvann iväg i ilfart.

Den andra livvakten Drukbert stod kvar och såg förvirrad ut. Drukbert blev det dock också fart på när Ulfruk vände sig mot honom och kommenderade ”Hämta silver! Smycken, slantar, saker! Ja småsaker! Slå sönder något om du behöver, se bara till att det är smått nog att stuvas in i bössorna!” Han hämtade andan och fortsatte “Säg också åt Grach att göra sig och vagnen redo för avfärd och stuva in intill min plats!”

Även Drukbert försvann i hast, och Ulfruk vände sig om mot Geira med ett ursäktande leende i det rynkiga ansiktet. ”Jag ber om ursäkt för dröjsmålet Madam Geira, vi skall naturligtvis ge oss av omgående, kanske kan vi gå och tala samtidigt medan de gör i ordning vår vagn?” Ulfruk gestikulerade med hela handen ned mot vägen till dvärgarnas varuhus, och fortsatte. ”Tyvärr var vi inte medvetna om att aftonen skulle bli så händelserik, och tog därför inte med våra vapen på grund av att lokalbornas….” Han avbröt sig efter att ha sett upp i hennes ansikte, och insett att hon var precis lika odöd som deras villebråd. Ulfruk blev mycket häpen, men samlade sig nästan omedelbart. ”Eh, Madam, jag kan inte hjälpa att notera att ni visst är lite..” Det fanns verkligen inget naturligt sätt att säga det på. ”Ni är sannolikt en aning odöd ni också, tror jag bestämt.” Att han inte sett det förut! Då kom Ulfruk att tänka på gåvan. ”Är det påsen ni gav mig som gör att jag ser det så tydligt?”

Ulfruk insåg till fullo det oerhörda värdet av gåvan som Geira gett honom, helt utan att be om någonting i gengäld. Han bestämde sig omedelbart för att återgälda gåvan. ”Madam Geira, det är verkligen en furstlig gåva ni har gett mig. Jag önskar att jag hade någonting lika värdefullt att ge er i gengäld”. Han funderade på hennes kommentar om dånrören och sade ”Hruteg, var vänlig och hämta ett dånrör till Madam Geira”. Därefter slogs han av Geiras till synes sköra konstitution och tillade. ”Välj ut en småbössa, en av de som vi packar ned i de fina eklådorna du vet. Just det ja, ladda också färdigt den med silver från det som Drukbert förberett innan du lägger tillbaka den i asken igen”.  Hruteg såg ut att vilja protestera men Ulfruk viftade genast bort honom.

Återigen vände han sig mot Geira och sade ”Det är visserligen inte en lika furstlig gåva som er, men det är det nyaste och mest avancerade vapnet inom dvärgsk smideskonst idag. Det skulle göra mig lycklig om ni ville ta emot min enkla gåva till er”. Ulfruk blev märkbart entusiastisk. ”Se här, jag skall visa er hur man använder den. Det är inte särskilt svårt men kräver lite träning innan man lär sig”. Han tog fram en av sin av egna småbössor och visade. ”Ni stoppar in eldpulver här i röret, packar det väl, och stoppar därefter in den typ av projektil ni vill avfyra. Jag rekommenderar er att använda kulor avsedda för ändamålet. Idag måste vi dock nöja oss med silverskrot, så var försiktig så att du inte skadar dig”. Ulfruk tog ett andetag och fortsatte. ”När ni vill avfyra vapnet trycker ni endast in den här”. Ulfruk pekade menande på avtryckaren. ”Men se upp, för det smäller högt. Om ni inte håller emot med musklerna kan ni skada er. Skulle ni behöva använda den i mötet med vampyren så rikta bara röret i dess allmänna riktning, det kommer att flyga silver överallt!” Han skrockade lite över tanken innan han tycktes komma på att han glömt något. ”Javisst, den måste också laddas om efter varje användning, se till att ni inte slösar bort er chans, för laddning kräver sin tid även om man är en van användare”.

Ulfruk log rovlystet när han svarade på hennes fråga, ”Som ni säger Madam Geira, med hjälp av dessa dånrör skall vi blåsa ett stort hål i monstret”. Han kom strax på sig själv med att ha uttryckt sig okänsligt, och tillade. ”Jag säger naturligtvis monster eftersom vampyren verkar mörda oskyldiga, det har naturligtvis ingenting med dess faktiska natur att göra. Det är mycket uppenbart att huruvida man är ett monster eller ej, sitter i individens personlighet, och inte dess.. existens.”. Ulfruk såg på Geira och med ett ursäktande ansiktsuttryck och hoppades att hon skulle förstå vad han ville ha sagt.

Slutligen hänvisade han mot dvärgarnas varuhus, ”Madam Geira, jag tror vår vagn torde vara färdig snart. Vänligen följ med och gör mig sällskap i vårt enkla färdmedel.”

• This reply was modified 5 år, 5 månader sedan by Thud.

Ulfruk var glad att höra att hans lilla fadäs inte hade väckt anstöt hos Geira, då kunde han åter slappna av. När de båda hade satt sig tillrätta i den bekvämt inredda vagnen ropade han åt Grach att ta dem till Järnporten. Obehaget från den skakiga resan över kullerstenarna dämpades påtagligt av de väl vadderade sittdynorna i röd sammet. Lyktorna hade köpts från Caras Idhrenins smedja och var av typen som inte slockar. Dess mjuka, gula sken lyste behagligt upp den välutsmyckade vagnen. Ulfruk tänkte högt, ”Ja vi är nog alla monster om sanningen skall fram, på ett eller annat sätt”.

Här inne i vagnen blev Geiras doft betydligt mer påtaglig, och Ulfruk fällde diskret in fönstret intill honom för att inte låta det påverka honom. Han skulle precis forsätta sitt resonemang när Geira berättade att vampyren krävt ett nytt offer, och att den faktiskt kallade på dem.

Adrenalinet började att pumpa hårt i hans ådror, de var jagade, aldrig förr hade Ulfruk själv funnits sig vara byte i en katt och råtta lek. För första gången någonsin fann han sig en en jakt där han inte var det värsta rovdjuret. Tanken gjorde honom upphetsad! Döden trängde sig ovillkorligt närmre, och det fick honom att känna sig mer levande än någonsin innan. Ulfruk kunde känna en vag närvaro av någonting långt borta, men inte mer än så. Om något så förstärkte det hans upphetsning.

Adrenalinet fick hans röst att låta ostadig, och det kanske märktes när Ulfruk frågade Geira, ”Madam, den kan alltså känna av er närvaro? Är det så då borde vi anlägga en fälla. Locka ut den med er närvaro, och därefter få den att placera sig så att jag kan ta ut den obemärkt, är det ens möjligt tror ni? Jag måste komma nära eftersom vi använder skrot, det påverkar min träffsäkerhet påtagligt”. Ulfruk funderade innan han fortsatte ”Annars bör vi möta den tillsammans, ansikte mot ansikte”. Som för att försäkra sig själv lade han till.  ”Jag kan omöjligt tro att den överlever att få innehållet från tre silverladdade bössor tömt uti dess innanmäte i varje fall”. I sitt sinne bad Ulfruk till Tharûk att bössorna inte skulle krångla när det väl gällde, och funderade på var i Loths rövhål han hade lagt sin stridsyxa någonstans. Den kanske skulle visa sig användbar trots allt.

Ulfruk lyssnade till Geiras beskrivning och förstod att hans lycka drivit honom till det mest förnämsta villebråd han någonsin kunnat önska jaga. Geiras omfattande kunskap om vampyrer hade gjort honom helt ställd och med all sin förmåga försökte han lägga så många detaljer på minnet som möjligt. För att kunna jaga ett byte måste man känna till det, dess egenskaper, rutiner och drifter. Geira hade gett honom betydligt mer än de böcker han läst på sistone, verkligt praktiskt information. Ulfruk försjönk in i en bubbla, där han spelade upp olika tänkbara scenarion inför sin inre syn. Tyvärr var de begränsade i utrustning, tid och planering. Det gällde att göra det så enkelt som möjligt, någonting både snabbt och enkelt men effektivt. En fälla som inte väckte misstänksamhet hos en varelse med potential att vara oerhört gammal och erfaren. Ulfruk rycktes med i sina tankar, och medan de studsade runt i sina säten började tillstymelsen av en plan att framträda.

”Madam Geira, jag tror att jag har grunden för en plan, men det finns fortfarande många oklarheter. Det som gör det svårt är att ni vill talas vid med den. Eld torde annars ha varit effektivt, och att sätta den i brand hade haft självklara fördelar. Det kan jag dock inte göra om den behöver komma så pass nära er att ni kan talas vid, riskerna är för höga”.

Ulfruk tystnade ett ögonblick innan han fortsatte. ”Vi kommer behöva avskärma dess förmåga att effektivt använda sina sinnen. Hörsel, syn och lukt. Samt att utgå från att strid är dess vardag och vaksamhet dess andra natur”.

Ulfruk förde omedvetet sin ena hand till sitt asikte och drog sig förstrött i sina välvårdade svarta skäggtofsar. ”Beroende på hur den uppfattar er så kan jag tänka mig två olika scenarion. I det ena behöver jag ligga gömd från en viss distans, gärna bakom en vägg eller inne i ett hus där jag kan maskeras bland andra ljud och dofter. På så vis borde vi kunna undvika att dess uppmärksamhet fästs vid mig”.

Han fortsatte det enkla resonemanget ”Samtidigt måste jag snabbt kunna ta mig ut till er om det skulle behövas, för vi får bara en chans med stora bössan, och att begränsa avståndet är mycket viktigt för precisionen. Detta kräver dessutom att vi befinner oss på en välbefolkad plats, kanske omkring ett litet värdshus där jag kan hyra ett nedsläckt rum, och öppna fönsterluckorna en aning i rätt riktning”.

Medan han talade såg sig Ulfruk omkring efter sin vackert snidade pipa. Han sträckte sig efter den och började att packa den med full med tobak från en påse han bar med sig i bältet. ”Ni skulle då behöva vara placerad så att jag för det första kan urskönja er båda samt er signal när det väl är dags. Jag skulle även behöva vara placerad utanför vampyrens synfält, samtidigt som salvan från bössan inte får löpa risk att träffa er”.

Ulfruk tände pipan och drog ett djupt, lugnande bloss, innan han fortsatte. ”Det bästa vore om jag kan ligga snett bakifrån vampyren, och att ni håller den på ett flertal meters avstånd från er egen person”.

Ulfruk puffade förnöjt på pipan medan han utvecklade sina tankar. ”Kunde vi hålla fast den om än bara för ett par sekunder, vore det idealiskt.  Tyvärr är jag rädd att en sådan operation lätt kan gå fel. Vi vill hela tiden hålla vampyren lugn och övermodig, så att den tror att den har övertaget. Anar den minsta oråd kan den bli oberäknelig”.

Röken inuti vagnen började tillta, något som inte bekymrade en van rökare likt Ulfruk. Utan att låta sig besväras fortsatte han att narrera sin inre monolog. ”I det andra scenariot gömmer jag mig bakom er, liggandes på marken. Vi behöver en vägg bakom oss och gärna skydd ovanifrån så att vampyren endast kan komma emot oss från en riktning. Den får inte kunna se mig. Min egen doft kunde vi kanske maskera genom att jag tar på mig Madams kläder?”.

Den plötsliga oron över att hans ofina förslag skulle göra Geira förnärmad fick honom att hastigt tillägga. ”Jag inser naturligtvis det opassande i mitt förslag Madam Geira, och ber er förlåta min fräckhet. Naturligtvis skulle jag först anordna nya kläder åt er i både den färg och form ni själv önskar”.

Ulfruk kände att det kanske inte räckte och fortsatte därför förklara sina tankar. “Doften av era kläder är kanske stark nog att maskera min egen, eller åtminstone stark nog för att förvirra vampyrens sinnen. När ni var redo hade ni dessutom med ett enkelt steg åt sidan gett mig möjlighet att skicka vampyren tillbaka till evigheten. För att inte nämna att jag varit nära till hands vid behov”.

Ulfruk såg ned på sin pipa. Skit också, dofta skulle han säkerligen göra i varje fall. Jaja strunt samma, det var redan för sent. ”Det som bekymrar mig i scenario två är ljudet av mitt hjärta och andning, de kanske kunde avslöja oss. Vad tror ni Madam, utifrån er omfattande erfarenhet av de odöda, verkar mina idéer rimliga?”

• This reply was modified 5 år, 5 månader sedan by Thud.

Geiras plötsliga fråga angående hennes doft fick Ulfruk att dra ett för djupt bloss ur sin pipa och han drabbades av en kraftig hostattack. Vid flera tillfällen försökte han ta till orda men misslyckades alltjämt. Slutligen, efter att ha fått lite tid att begrunda sitt svar rosslade han fram, ”Madam Geira, er fråga gör mig helt ställd. Naturligtvis är det så att dofter för de levande och döda skiljer sig åt. Luktsinnet är främst ett försvar. Exempelvis mot faror som att äta kött som kan vara skadligt för kroppen. Därför ter sig dofter olika för olika varelser, det är naturligtvis en rent subjektiv bedömning förstår ni”. Ulfruk började tappa rösten och var tvungen att hosta ett par gånger till innan han kunde fortsätta. ”Således, huruvida er doft är tilltalande eller ej beror på vem som känner av er doft. Jag menade endast att eftersom vampyrer är odöda jägare, ute efter pumpande blod, så luktar jag själv mycket gott. Kunde jag därför gömma mig bakom er doft som borde vara snarlik hans egen, då borde jag alltså kunna undgå dess uppmärksamhet”. Han avslutande och slickade sig runt sina läppar som vid detta laget hade hunnit blivit torra. Förhoppningsvis skulle inte Geira ställa honom mot väggen om saken, och Ulfruk försökte sig snabbt på att byta samtalsämne innan hon fick en chans att ta ton.

”Det ni säger om paralyseringen är mycket intressant! Själv föredrar jag också just det alternativet om jag skall vara ärlig, det känns säkrare”. Dessutom skulle Ulfruk få se nederlaget i vampyrens ögon, den skulle veta att den gått rakt uti fällan.

Han fortsatte, ”Kunde ni bara hålla fast den om så en ringa sekund så skulle jag få ett ypperligt skottläge, det skulle även köpa mig tid att resa mig upp och tömma småbössorna, om det nu skulle visa sig nödvändigt”. Ulfruk avbröt sig, som om han kom på någonting. ”Just ja, eftersom Madam Geira nu är så tillmötesgående med min plan så skall jag genast anordna för ett nytt plagg åt er. Jag vet inte om de har siden att tillgå i denna stad som Tharûk glömt, men jag tror bestämt att en svart sidenklädnad skulle passa er perfekt”.

Utan omsvep ställde sig Ulfruk upp, och stack ut sitt huvud ut ur fönstret så att det svarta håret blåste omkring i ansiktet på honom. ”Grach!” ropade han. ”Hitta oss en skräddare på vägen, vi måste göra ett stopp!” Grachs svar var svårt att urskilja inifrån vagnen, men Ulfruks svar gjorde det lätt att förstå vad det handlade om. ”Ja det förstår jag väl! Du får väl banka på dörren tills han öppnar då!” ropade han tillbaka.

När Ulfruk sjönk tillbaka ned i sitt säte, stod hans tjocka svarta hår likt ett skatbo kring hans huvud. Han drog det tillbaka över ryggen med sina tjocka fingrar, och sade uppmuntrande till Geira, ”Var inte orolig Madam, Grach kommer att hitta en lämplig skräddare på vägen”.

• This reply was modified 5 år, 5 månader sedan by Thud.
• This reply was modified 5 år, 5 månader sedan by Thud.

Ulfruk log med hela ansiktet, en rynkig historia som dock visade upp verklig glädje. ”Jag är bara glad över att ha fått en ny vän” sade han med vänligt tonfall.

Leendet i hans ansikte smälte dock bort när allvaret i situationen gjorde sig påmint, ”Dessvärre, om det är som du säger att vampyrens sinnen kanske är… övernaturliga. Ja då skulle inte det inte hjälpa hur mycket tyg jag än svepte in mig i. Detta förändrar i så fall hela situationen”.

Ulfruk lutade sig nästan försiktigt tillbaka mot det mjuka ryggstödet. Han satt stirrandes ut i ingenting under en kort stund. Pipan slutade att ryka men Ulfruk tog den inte ur munnen förrän han plötsligt utbrast, ”Åt skogen med det, med en förlamningsbesvärjelse behöver jag inte gömma mig. Håll den bara fast så skall jag nog kunna ta hand om den busen ändå, om jag så skall blåsa benen av den”.

Hans hårda ton försvan  nästan omedelbart, ”Sedan när vi väl tagit hand om vår vampyr så skall vi allt ombesörja att skaffa dig en riktig sidenklänning, var så säker på det”.

Han sneglade snabbt ut genom fönstret och såg ett torn han mindes från resan in i Iserion, “Jag börjar känna igen mig, det är inte väldigt långt kvar till Järnporten nu”.

Rädd? Ulfruk förvånades av frågan och skärskådade sig själv för att utröna huruvida han faktiskt var rädd. Det kändes inte som om han var det. Känslan var annorlunda, nervositet låg närmre det han kände, men var ändå inte korrekt.  ”Nej Madam Geira, inte rädd tror jag. Däremot är jag en jägare, inte någon krigare. Vanligtvis spårar jag upp mitt byte, anlägger fällan och låter den slå igen. Idag står vi dock inför ett villebråd som jag inte har någon som helst aning om hur vi skall hantera. Ärligt talat, dagens jakt känns nu mer som en resa mot en strid, och det är inte någonting jag har särskilt mycket erfarenhet av”. Han tillade skyndsamt, “Var inte orolig, det skall säkert gå bra”. Ulfruk såg på påsen som Geira räckte mot honom, ”Tack så mycket, jag smakar gärna innan jag får ta och leta rätt på yxan också. Något att dricka kommer inte att skada, den saken är säker”.

Ulfruk tog emot påsen och fumlade en stund med de tunna remmarna den var hopsnörd med. Till slut lyckades han få upp den och stack ned två tjocka fingrar medan han förgäves försökte fiska upp en liten flaska. Det krävdes koncentration för att få upp den, och när han till slut lyckades lyfte han bort korken med ett uttryck av ren triumf i sitt skäggiga ansikte. Ulfruk belönade sig själv därefter med en rejäl klunk av det utsökta mjödet.

Som en sann konnässör av alkoholhaltiga drycker blev han omedelbart på bättre humör utav att ha smakat någonting för honom helt nytt. Ulfruk vände sig mot Geira och stod precis i bestånd till att ge en hyllande recension av mjödet, när han plötsligt insåg att någonting stod på tok. Geira hade slagit sina händer kring huvudet och såg ut att ha verkligt ont.

Ulfruk såg sig stressat omkring men kunde inte upptäcka någonting alls ute i nattmörkret. Plötsligt hördes ljudet av en dov duns ovanpå vagnstaket, och han drogs bakåt in i sin sits när hästarna plötsligt skenade iväg i panikfylld galopp. Hans blick drogs mot den stora lådan i sätet mitt emot som innehöll hans bössa, och gjorde en ansats att nå den.