Lite med avsmak betraktade de vinröda ögonen omgivningen. Det höga sorlet i värdshuset gav henne nästan en mild huvudvärk. Dessa människor… Fulla och patetiska. Många av dem bedrev sin dyrbara tid till att inte åstadkomma något. Åren rann ut till inget. Kanske var deras höga skrik, ett rop på hjälp? Rop som drunknade i varandra. Hennes smala fingrar höll omkring en vinbägares fot. Åtminstone hade vinet blivit bättre under hennes många år. 1061 år gammal. Det var svårt att tro. Men vem räknade nu åren mer än människorna? Som om åren de bar var en trofé eller bevis på sin visdom. Allt för ofta var ett barn mer öppen och vis än en gammal människa och själ.

Hon förde långsamt bägaren till sina mörka läppar för att fukta sin strupe. Om hon inte hade gjort det val och återvänt för länge sedan till Dar Zakhar, 26 år sedan, för att vara precis. Men att stå för sitt misstag att låta sin son komma undan med värdefull information… Det var inget som hon önskade. Sedan dess hade hon varit på ständig flykt,  Det fanns många städer att försvinna i mängden. Många skuggor att gömma sig i. Förutom det hade de senaste händelserna i Meersia lockat hennes uppmärksamhet.

Uppmärksamheten som skulle kosta henne där hon var nu. Bränd av den svagheten hon hade haft. Sin son och… hennes barnbarn. Tankarna på dem gjorde henne nästan illamående. En smärta kändes i hennes bröst, en hon inte kände igen. Sorg? Men innan hon hann tänka på det mer, hörde hon Lloths viskningar i sitt öra igen. Det är för deras bästa. Halvblod. De hör inte hemma någonstans.

På hennes höft vilade två vassa klingor, till skillnad från de flesta svärden var de mörka med en röd skrift inristad. En gåva från Lloth själv när hon blev vald till skuggdansarnas ledare. Huvan hade hon för ovanligheternas skull inte uppdragen utan visade det benvita håret som var uppsatt i en knut. Precis som alla skuggdansare var hon klädd för att kunna använda sig av sin rörlighet, nästan ingen skydd alls. Förutom den svarta lädervästen som skyddade hennes skuldror, mage och rygg som blänkte som svarta fjäll av skenet från stearinljuset. På stolen låg en varm mörk yllemantel, för att skydda sig mot den kalla vinden.

Tankarna avbröts när dörren for upp och en vindputs ven förbi. Den var kall och någon full man grymtade argt till. “Stäng dörren i Athals namn!”. Orden fick Ziyaté att le lite snett. Människor, ständigt tycktes de utbrista något innan orden nått tankarna. Roande, för den mesta delen.

Om inte det vore för att kvinnan som steg in genom dörren hade låtit blicken stanna lite väl för länge på Ziyaté. Skulle hon låtit sin uppmärksamhet försvunnit åt ett annat håll. Det var inte så att hon inte var van med blickarna, men hon kunde inte undgå från att se fjällen som glimmade till på hennes hy. Skulle verkligen turen vara på hennes sida? Inte kunde väl denna dam vara ett hot mot henne? Isra skulle inte vara dum nog att skicka en sådan ung och dumt barn efter henne.

Ett litet snett leende syntes på mörkeralvens läppar och  det förtydligades av ärret som fanns i mungipan. Skulle hon våga sig fram? Det var nästan en lek i det hela. Lite nonchalant lät Ziyaté sin uppmärksamhet röra sig mot sitt glas framför sig. Hon lutade det på snedden och lade tyngden på foten så att hon snurrade runt det. Vinet skvalpade omkring i glaset. Någon minut hade gått nu. Men hon hade tålamod. Hon var en jägare. Tid var något hon hade gott om.

Madame? Ordet fick ett hest skrockande att lämna de smala läpparna. Det var inte något hon var van att kallas. För att inte lägga allt för mycket intresse vid den nya personen tog hon en klunk av vinet. Lät eftersmaken dansa på hennes tunga och låta tystnaden tala för sig själv. Hon kunde inte rå för att le lite för sig själv och höjde ena ögonbrynet åt denna främling. De röda ögonen tycktes inte vika för främlingens intensiva blick. De unga brukade vara de mest dåraktiga. Men det fanns trots allt en förvåning över att kvinnan vågade tilltala henne.

”Och av alla personer du möter, är det till en mörkeralv du vänder dig till? Isras egna påbrå och blod till och med.” sa hon och kunde inte rå för att skratta lite åt det hela. Leendet var roande och hon gjorde en gest för att få fram ett till glas av värden. Utan någon mer tanke på det sköt hon den över bordet till kvinnan som kallade sig Nelerýa.

”För jag antar att det handlar om er nya regent. Stämmer inte det, Nelerýa?” frågade hon med ett svagt, snett leende och hällde upp det röda vinet samtidigt.