- This topic has 13 replies, 3 voices, and was last updated 5 år sedan by
.
-
Mannen som stod och lyssnade på handlaren vars bod såg ut att bjuda på alla diverse ursäkta exotiska varor varav endel var från landet i söder enligt handlaren. Såg knappast ut att vara från Celeres eller ens från närheten. Få skulle nog ha annat att mannen som var iklädd en lång kappa, vida byxor och höga stövlar kom från en ö långt norrut. Han själv kände kände sig lite lätt vilse i denna metropol som skilde sig från de fiskarsamhälle som han var uppvuxen i. För honom hade de närmaste han hade kommit en stad tidigare var de handelsplatser som låg runt borgarna i grannlandet Märehn. Han lyssnade på vad mannen hade att säga om alla sina varor. En del varor påstådd handlaren kom från en stor okänd kontinent långt söderut åt vilket han bara nickade lätt. Kanske det fanns en kontinent där, kanske inte. Han hade aldrig hört om det tidigare men samtidigt var detta hans första resan utanför Snöhavet och dess öar. Egentligen hade han inte så mycket intresse av det mesta som mannen hade i sin bod förutom ett runt föremål. Det var de föremål som hade fått honom att lämna den trygga fiskebyn och klan som han kom ifrån. I Tre år hade han nu seglat över världshaven som pirat i jakt på det föremålet, för att finna de här i en vanlig bod mitt i Celeres.
-
Handlaren gestikulerade med händerna medan han pratade och lyfte upp och visade alla varor han hoppades kunde vara intressanta. Ju fler av dem han presenterade desto klarare stod det för honom att mannen inte var ute efter något av dem, utan var där för något helt annat.
Varsamt lyfte han fram ägget och strök dess matta yta med ena tummen, det var tungt för sin storlek och han ville inte råka tappa det. Han kände redan på sig att han inte behövde förklara för mannen vad det var han höll i. I skenet från en lykta skimrade skalet i olika färger. Handlaren fick något allvarligt i blicken, inte lika entusiastisk längre, som om han ändå var något ovillig att skiljas från detta ägg som inte varit så lätt att få tag på.
“Tio tusen guld,” sa han, och studerade mannen i väntan på någon slags respons.
-
Ovanför på vinden gömde sig en liten figur. Hon låg platt på golvet, med ansiktet pressat mot plankorna så hon kunde se ned på vad som hände genom en liten springa i golvet. Dammet kittlade hennes näsa, men hon hade länge sedan lärt sig att kontrollera sig och hålla sig tyst som en mus. Hennes klara blåa ögon betraktade varorna där inne. Några värdefulla, det mesta skräp. Saker hon skulle ha svårt att sälja vidare. Det bästa vore att få tag i lite mynt, så skulle hon klara sig någon vecka.
Som en av Celeras många gatubarn var hon tvungen att stjäla och tigga för att klara sig, och med tanke på att hon var liten och slank var det inget alternativ att försöka stjäla eller slåss med de andra större barnen på gatan som lyckades använda våld för att klara sig. Nej, istället fick hon använda list och tysthet för att nå sitt mål, men hon hade aldrig vågat sig in i en så fin handel tidigare. Skulle vakterna få tag i henne… det var bäst att inte tänka på. Hon hade sett flera få sina händer avhuggna, och hon tyckte rätt mycket om sina, trots att de var smutsiga.
Liksom hennes händer var det mesta av henne smutsigt. Klädd i trasor som saknade all färg de en gång haft, och hennes en gång silverblonda hår var smutsigt nog att se brunt ut. En bra färg att ha för att slinka in bland skuggorna, svårare var att dölja stanken dock. Defakto kände hon knappt av den längre.
Då hon hörde summan handlaren ville ha för vad som såg ut som en stor juvel kunde hon inte annat än gapa. Hade hon hört fel? Fanns det ens så mycket pengar i hela världen? För henne var en enorm summa de tio kopparmynt som tillsammans blev en silver. På det kunde hon leva en vecka. Att ens föreställa vad man kunde göra med ett guldmynt, eller tio tusen guldmynt var helt bortom hennes förmåga. Tio tusen guldmynt? För det där? Det fanns ingen chans att hon skulle kunna bära en sådan summa ens. Men fick hon tag i juvelen kanske hon kunde få det sålt någonstans i Celeras skumma kvarter. Inte för tio tusen, men tillräckligt för att kanske kunna skaffa sig ett bättre liv? Om hon vågade ta risken. Hon kunde känna hjärtat bulta i hennes bröst bara med tanken på det, och pressade sig hårdare mot golvet för att höra bättre vad som sades.
-
Han nickade bara åt summan, tiotusen guld var inte en liten summan och knappast någon han hade på hand men det var inte en orimlig summat att komma över. Detta handlade trotts allt om något mer, detta handlade om de rättrognas överlevnad och framförallt om deras förlovade land. Han behövde bara få ihop summan och det borde inte vara orimligt om han tog de som fanns på skeppet tillsammans med dess varor samt löste ut de lån och innestående gentjänster han hade runt om i staden. Han behövde sen trotts allt bara guld för att nå de heliga öarna i snöhavet och sen skulle guld i det närmaste vara värdelöst. ‘’ tio tusen guld sa du?’’ han brydde sig inte om att pruta, för han hade hellre ett avtal än att det inte blev något alls . ‘’ Nå det är inget jag springer omkring med under rocken direkt’’ han lätt sin vänstra hand dras igenom den långa traditionsenliga mustaschen ‘’ men kan du ordna transport till hamnen så hinner jag samla ihop den summan under tiden’’ . Han såg på handelsmannen, han kunde erbjuda sina män i synnerhet då flera var kazyker och några var till och med från Märehn. Han var dock osäker på om den andra manne skulle ta de som en förolämplig eller inte. Hemma hade det sett som en självklarhet att samarbeta men i Märehn visste han att det var en förolämpning som utlöst klanfejder och med kazyker var han ärligt talat osäker. De ansågs visserligen var de mest primitiva och krigiska av de rättrogna folken men samtidigt var det inte lika hårda på heder som i Märehn. Och här i Celares? Allt han hade lärt sig av staden var att här styrde guldet över allt annat, de var trots allt primitiva kättare. Han förblev därför avvaktande på vad handelsmannen skulle säga, säkert skulle den försöka sko åt sig några guldmynt till.
-
Handlaren var väl medveten om att tio tusen guld inte var en summa man sprang omkring och bar på direkt. Nog skulle det kräva en robust kista att flytta det i. Så han var inte förvånad över att mannen behövde gå iväg för att samla ihop betalningen. Däremot var han lite snopen över att själv behöva gå ut, han var högst motvilligt inställd till att behöva lämna boden han med.
“Nåväl, låt oss gå ,” svarade han och lade varsamt tillbaka ägget där det hade legat innan han stängde och låste bakom dem och lät nyckeln slinka ned i en dold innerficka innanför västen. Nu hoppades han bara att mannen var uppriktig med det han sagt och inte skulle försöka sig på något dumt som att slå ned handlaren och ta nyckeln. Mannen såg hederlig ut men det var alltid bra att vara på sin vakt när så mycket pengar var inblandade.
-
Gatuflickan tog risken och pressade sig lite närmare golvet. Tydligen blev det en affär, trots den hisnande summan pengar som var i fråga. Frågan var om hon skulle försöka följa köparen och plocka lite guld, eller handlaren. I slutändan var valet inte speciellt svårt, för hon fick en känsla av att köparen inte skulle tveka med att döda henne på fläcken om han fick tag i henne med en hand i hans pengahög.
Hon ryste till lätt – nej det var något med hans uppsyn som gjorde att hon ville undvika honom så långt hon kunde. Däremot verkade handlaren relativt harmlös, och kanske lite godtrogen. Trots allt hade han precis avslöjat värdet av en så fin juvel, och hade inga vakter närvarande? Det slog henne då att hans lås och dörrar måste vara exceptionella, eftersom han litade på dem att skydda så värdefulla föremål. Hennes hjärta slog lite fortare. Hur länge skulle det kunna ta för dem innan de kom tillbaka och slutförde affären?
Det blev väldigt tyst då hon plötsligt var ensam i hans etablissemang, och hon kunde höra sitt hjärta slå. Då hon var säker på att hon var ensam slank hon ut från sitt gömställe och ned i butiken, vaksam och försiktig. Trots allt hade många handlare i Celeras magiska fällor, men hon hade inte sett handlaren aktivera några innan han låste bakom sig. Inte för att det var någon garanti. Vaksamt rörde hon sig över golvet, som en mus utelämnad på ett enormt öppet golv och rädd för katten som när som helst kunde komma och få syn på henne.
På ljudlösa steg närmade hon sig den låsta lådan där ägget befann sig i halvmörkret efter att de släckt lamporna. Försiktigt kände hon på den, redo att ta ett snabbt språng bak ifall den skulle aktivera någon hemsk fälla. Turligt nog hände inget, så hon drog fram sina metallpinnar hon använde för att lirka lås ur sitt toviga hår och började mödosamt lirka i låset. Svetten droppade från hennes panna, och minuterna som passerade kändes som en evighet, innan låset gav ifrån sig ett behagligt klickande ljud. Hennes hjärta gav till ett skutt. Kunde det verkligen vara så enkelt?
Nästan religiöst sträckte hon efter locket och lyfte det ljudlöst, och där låg den vackra juvelen, som trots sin matta yta hade ett behagligt lyster i det skumma ljuset. Det var nästan som om stenen kallade på henne och lockade henne. Prövande sträckte hon fram sina fingrar för att stryka den matta ytan, som var len som marmor under hennes fingrar. Med hjärtat bultande i bröstet lyfte hon upp stenen, men hon var inte redo för dess tyngd och den föll med högt läte till golvet. Tyst svor hon och drog in ett skarpt andetag, då ljudet kändes som om hon vält hela butiken i tystnaden. Kvickt som en orm sträckte hon sig efter juvelen, och turligt nog verkade den inte ha fått några skråmor. Däremot hade den lämnat ett märke på det fina trägolvet.
Mödosamt lindade hon in juvelen i en smutsig trasa hon hade haft lindat om en brödskiva i sin väska, och lade den ned i den slitna axelväskan. Hon hoppades bara att den slitna saken skulle hålla stenens tyngd tills hon var i säkerhet – trots allt behövde hon båda händerna för att ta sig därifrån. Hur lång tid hade detta tagit? Hon var inte säker, men hon var rädd för att tiden var slut. Så snabbt hon kunde stängde hon locket och låste det, och skyndade sig upp mot vinden. Var det fotsteg hon hörde utanför?
-
Nere vid hamnen låg det mycket väl ett skepp med en besättning som stack ut från resten av hamnen. De bar bar långa kappor vars knäppen bildade band och under de vida byxor. Andra visade sin tunika under som oftast var vita med vackra broderier ut med dess kanter och på huvuden bar de antingen mössor av päls eller blottade sina hjässor. Vissa av de som blottade sina hjässor hade rakat sina hjässor på ett märkligt sätt så de hade spart luggen till en lång fin lock emedan deras mustascher ofta var långa och vildväxta om de kunde odla en. Dessa bar ofta långa breda sablar i sina bälten och om tjuven i boden hade känt detta folk bättre hade hon vetat att de inte var köparen hon skulle frukta utan dessa kazykiska legoknektar som köparen hade skaffat sig. För skppet som låg i hamnen var inte vilket skepp som helst. Skeppet som var ett litet och smidigt ett påminde lite om nordbornas långskepp om det inte hade varit för dess uppsvängda för och de två mastarna som såg ut att föra latinsegel istället för råsegel. Detta var inget handelskepp, det var för klent byggt frö de istället var det ett perfekt skepp att ligga och lura i någon skepp eller fly in bakom en ö och ur sikte. Aall som kunde något om skepp visste att detta endast var ett skepp byggt för att kapa andra skepp.
Det var till detta skepp med dess märkliga besättning som köparen tog handlaren, förbi ballistan i fören som knappast var där för självförsvar. Förbi besättningen som tittade misstänksamt på handlaren och viskade sins imellan på deras märkliga språk som vars så grovt och hårt att det väl ändats kunde talas av barbarer. Längst bak i skeppet där de återigen började svänga upp igen men inte alls lika mycket som i fören öppnade köparen luckan ” Jag har 5000 guld mynt här ” han pekade på skeppet ”ytterligare finns det de som runt om i staden finns det de som har resten av guldet” Antingen i form av gentjänster han kunde driva in, lån eller som pågrund av andra orsaker var skyldig köparen pengar enligt köparen. Sen om de öll med elelr inte brydde sig inte köparen sig om, kazykerna fanns där av en orsak och så lämge han ahde lagen på sin sida såg han inga skäl till att säga till de att hålla igen ” Jag kan betala er med denna redan nu men ge mig tre dagar och ni ska få 10 000 guld som ni önskade”
-
Köparen stirrade på köparens fem tusen guld, han hade faktiskt aldrig med egna ögon sett så mycket pengar på samma ställe förut. Tio tusen var visserligen ännu bättre, men tre dagar.. på den tiden kanske köparen skulle hinna ångra sig. Han ville inte riskera det, när de var så nära att göra affär nu.
“Du får ägget för dessa fem tusen om du och dina män kan föra det till min bod redan idag,” föreslog han, nästan andlöst.
-
Köparen såg på säljaren med en förvirrad uppsyn och rynkad panna, hans förvirring var så pass tydlig att hans förste styrman lutade sig fram och frågade försiktigt på deras språk ” Är något fel Casimir ” , ord som för köparen nog mest framstod som en rad av n s och hårda t ljud som spottades ut. Köparen nickade åt honom, visst var något fel för man tog inte bara och halverade priset sådär och när det kom till en sådan pass sällsynt vara kunde han inte vara nog försiktig. ” jag gav mitt ord på tiotusen guld för varan men nu vill han bara ha hälften” svarade han på deras egna språk med och såg på sin styrman som nickade tillbaka medan en tredje person tog till orda ” Men vi måste ge honom tio tusen om du gav honom ditt ord ” en annan följde in ” Du kan inte bryta ditt ord, för jag vill inte ha nattdrottningen efter mig” flera stämde in och hela stämningen hade snabbt blivit hotfull där männen sträckte sig efter sina sablar. En man försökte lugna ner sällskapet och höjde armarna för att tysta ner de ” Lugna er, han är en blot hedning vad kan ett brutet ord eller en lögn då väga ”. ”
Borek” avbröt Casimir när han såg att de hela började urarta sig fullkomligen med Boreks ord ” Vi är från de heliga öarna ditt nattens drottning aldrig vnadrar kanske kan tänka så, trotts allt sade ju vårt helgon Jadwiga att ord till en hedning är värt mindre än intet och således kan både brytas eller uttalas som rena lögner men för våra syskon” Han klev fram och kom att bli stående mitt i hans besättning som om det vore en församling ” För vem vill säga till nattens drottning att jag endast bröt ett ord mot en hedning när de om vintern hörs ljudet av klor som raspar mot dörren eller när ens dotters spår försvinner i intet på vägen till brunnen. Jag kommer inte bryta mitt ord även om jag inte förstår de lokala sederna här” Han vände sig återigen Borek ”Men vad som än händer kommer jag inte lämna denna staden utan ägget, det är vi skyldiga Märehn efter allt blod de offrat för oss” Han tog ett andetag och såg mot den delen av Besättningen som kom från fastlandet ” För utan er hade de karmiska hundarna, dessa demoner, mördat våra förfäder och vi hade varit slavar i fjärran land, fördrivna från vårt förlovade land”. Stämningen hade någorlunda lagt sig igen men den var fortfarande spänd. Inga ord skulle brytas, deras blod skulle förbli rent och obesudlat men de var alla oroliga över säljarens nyckfulla ändring av priset. Det var fler än bara Casimir som undrade om det hela var en fälla, för att få av besättningen från båten.
Casimir vände sig återigen mot säljaren med en min som om de som nyligen hade skett aldrig hade skett ”Jag sa 10 000 guld och 10 000 guld ska du få men som kompromiss kan vi leverera dessa 5000 guld ikväll om vi får ägget i vår besittning sedan överlämnar vi resten av guldet de kommande tre dagarna?” Han studerade mannen i väntan på ett svar medan han undrade om han hade förstått något alls av diskussionen, hitintills hade han aldrig stött på någon som talade hans språk utanför de förlovade landet. Han undrade om säljaren förstod hur nära det hade varit att disskusionen hade lätt till att man hade övervägt att dräpa säljaren för att bevara blodet rent och obesudlat.
-
”Självklart, självklart,” upprepade han ursäktande som svar till köparen. Säljaren hade nu blivit påtagligt stressad av den plötsliga hotfulla stämningen ombord på skeppet. Han kunde bara förstå ungefär hälften av vad som sades men det räckte för att skrämma upp honom, fysiskt sett hade han inte så mycket att sätta emot om någon av männen skulle få för sig något. Han begrep dessutom inte alls varför köparen och hans män inte uppskattade hans prissänkning, men det var inget han tänkte diskutera. Trots hans nya nervositet var han ändå klart och tydligt även upphetsad över att få hela summan av betalningen.
Han slog dem följe tillbaka till boden, hela tiden på sin vakt mot köparens män som han vid det här laget inte litade på alls. Väl framme tyckte han sig klart och tydligt höra en duns inifrån hans låsta bod och han kände hur pulsen steg medan han fumlade med nycklarna. Hade någon brutit sig in? Hans första tanke var att köparen lurat med sig honom ner till hamnen för att hans män skulle kunna stjäla ägget under tiden. Han fick upp dörren, blicken sökte sig omedelbart dit ägget nyss legat, och vid åsynen av att där nu var tomt gav han ifrån sig ett förtvivlat utrop. Sedan fick han syn på rörelsen i ögonvrån, en figur på väg därifrån.
-
Hon kände adrenalinet pulsera då ljudet av nycklar skramlade, och dörren plötsligt öppnades. Med nöd och näppe hade hon hunnit ur synhåll, men hon var rädd för att hon inte varit snabb nog att ta sig upp för trappan till den andra våningen. Nu fanns det inte tid längre för att smyga och vara försiktig – hon var avslöjad – och det enda hon kunde göra var att springa. Så utan att längre bry sig om något rusade hon så snabbt hennes ben bara kunde upp för trapporna till vinden. Med vild blick sökte hon sig fram till fönstret hon så mödosamt öppnat medan hon hängt ned från taket, och så snabbt hon kunde öppnade hon fönstret igen med fumliga fingrar.
Det visade sig att ta sig ut var betydligt besvärligare än att ta sig in. Härifrån var det nästan omöjligt att få ett vettigt grepp på taket hon hängt ifrån medan hon lirkat upp fönstret. Hon kunde höra de snabba högljudda stegen från de vuxna bakom sig, och med ett desperat skutt hoppade hon rätt ut i luften, till huset som låg på andra sidan av gränden. Med en känsla fylld av skräck började hon falla, och hon viftade med sina armar och händer desperat efter att få tag i något som kunde lindra hennes fall.
Om det var tur eller skicklighet var hon osäker, men otroligt nog lyckades hennes fingrar få tag i en fönsterkarm på huset mittemot, och hon slog kroppen så hårt i väggen att hon kände all luft fara ur henne. Men åtminstone hade hon inte fallit ned och krossat sig mot gatan.
-
Casimirs män hade börjat återigen bli oroliga över köparens reaktion när han klev in, deras uppdrag var av sådan vikt att de inte hade råd med misstag och de hade gjort nervösa. Några hade redan börjat spridda ut sig för att försäkra sig om att det inte var något bakhåll. ”Där ” en av de kaftan klädda männen som hade stått lite längre ifrån de andra lyfte på sin arm och skrek till när han hörde dunsen och någon annan spände lika snabbt som ett öga kan blinka och avlossade en pil som borrade djupt in i träet där tjuven nyss hade varit. ” Sprid ut er, omringa huset och genom sök kvarteret på flyktvägar” ropade Casimir innan han vände sig till fyra andra ”och ni vaktar vår kista” noggrann att inte säga vad den innehåll trotts att han talade på Märehns egna språk. Själv rusade Casimir fram till själva huset som tjuven hade personen hade försvunnit in i och med en välriktad spark fick han upp dörren för att med stora kliv ta sig upp till övervåningen dit tjuven hade försvunnit. En nyväckt borgar familj tog snabbt flykten till sin kammare igen efter ha sett den sabel beväpnade Märehn, de hade endast hört talas om Märehn ryktesväg men de var tillräckligt…även om han tekniskt sett var från öarna utanför Märehn men vem såg skillnad på två nästintill identiska kulturer här?
-
Hon var knappt medveten om pilen som träffade väggen precis bredvid henne. Vad som hände med köparen låg inte så högt upp i hennes tankar då hon desperat och med all kraft hon hade i sin kropp tog sig in genom fönstret där hon hängt några sekunder sedan. Men hennes lättnad var inte långvarig då hon hörde dörrar som smällde upp och förvånade rop då mannen som jagade henne tog sig in. Det fanns ingen annan väg ut än genom samma fönster hon precis klättrat in genom, och med ett desperat språng tog hon sig upp på det hala taket. Men hon kunde kanske ändå känna ett litet slag av skuldkänsla då hon tänkte på vilket helvete han säkert skulle gå igenom på grund av henne.
Väl uppe på hustaket kände hon en lätt bris mot ansiktet, och därifrån kunde hon höra hur hela kvarteret var en myrstack av aktivitet, rop och springande steg. Då hon stulit ägget hade hon inte räknat med att en hel armé av dessa utländska krigare skulle vara efter henne. För ett ögonblick övervägde hon att bara ta ädelstenen och slänga ned den till gatan – men då skulle allt detta vara för inget. Dessutom var tanken på att kunna köpa nya kläder, nya skor, en ny filt och säkerheten pengarna medförde allt för lockande. Hon hade så klart ingen aning om vad hon skulle kunna få för den, men åtminstone var hon säker på att hon skulle kunna klara vintern utan att behöva oroa sig. Inte mer än vanligt, i varje fall.
Dessutom hade hon ett övertag – hon kände till staden, det gjorde inte männen som jagade henne. Hon hade bott på hustaken och i gränderna i flera år, nästan så länge hon kunde minnas, och kände till alla gömställen där de aldrig skulle hitta henne. Med säkra steg som bara kom från att ha sprungit på hustaken sedan barnsben tog hon sats och hoppade över till nästa hustak, ljudlös som en katt. Då hon landade gled hon lätt längs med de hala takplattorna, men använde farten hon fick från det för att ta sig till nästa – lite längre bort från männen som jagade henne.
Kanske var det förhastat, men hon kände hjärtat slå fortare – denna gång av glädje. Hade hon verkligen kommit undan?
-
Männen fortsatte sitt sökande, varenda gränd och gata i kvarteret genomsöktes. En del drev till och med längre bort n’r de följde olika gator och virvlande gränder efter spår. De kände på vartenda dörr handtag i jakten på olåsta dörrar som tjuven kunde ha lämnat efter sig eller försvunnit in bakom. När natten började lida mot sitt slut och en skimra ljus vid horisonten kunde ses vart de alltmer aggressive i sitt letande. En del började diskutera idéer om att tjuven kanske gömde sig i något låst hus och att de borde bryta sig in, vända kvarteret upp och ner. Andra menade på att de borde samma sig igen och fråga vad befälhavaren. ” Vad ska vi göra?” frågade en av de innan en annan fyllde i ” vi kan vända upp och ner på hela kvarteret och bränna ner det” Mannen som sade det var från norra Märehn om Casimir mindes rätt och kanske hade det varit rätt att göra det där. Han hade något minne om att hela byar hade fått stryka med när adeln där hade anklagat någon enstaka invånare i byn för stöld. Dock här var han inte så säker ” Va barmhärtighet min vän” , de hade snart sökt efter tjuven heta natten trotts allt, sannolikheten att den var inom räckhåll . Dessutom skulle de inte dröja länge förens dagen grydde och ha ett 50 tal beväpnade män i staden skulle inte uppskattas ” Nej låt dagen gry och låt oss se vad ljusets dotter har åt oss då, tills dess ska vi vissa samma barmhärtighet som hon vissa oss.” Casimirs ord mötes av ett upprört mummel och irritation, mer över deras misslyckande än över Casimirs. För de flesta höll med om riskerna med att gå till mer aggressiva metoder medan dagen höll på gry, denna gång skulle de vara barmhärtiga och återhållsamma men nästa gång
You must be logged in to reply to this topic.