Edwin Lipdreig

Spelas av: [Thud]

Namn: Edwin Lipdreig
Kön: Man
Ålder: 32
Längd: 1.70m
Tyngd: 63 kg
Ögonfärg: Grön
Hårfärg: Mörkblond
Födelseort: Celeras
Folkslag: Människa
Lojalitet: Ingen
Civilstånd: Obefintligt

Bakgrund

Edwin växte upp i södra Celeras. Att hans mor var en alkoholiserad sköka som vandrade i hamnen gjorde att han mycket tidigt tvingades till att bli självständig. När hans mor på dagarna sov ruset av sig tog Edwin hand om att samla in mat och pengar. Hans mor blev mycket förgrymmad om han använts sig av hennes intjänade pengar, så han tvingades finna andra sätt att lösa problemet. Inledningvis stal han mat och nödvändigheter men det dröjde inte lång tid innan stadsvakten uppmärksammade honom. Med nöd och näppe lyckades hans mor förhindra att han fick sin ena hand avhuggen. Så vid bara sju års ålder fick Edwin försöka hitta sitt första arbete. Hans klena konstitution uteslöt dock en hel del enkla jobb, så när han kom överens med Dvärgen Ungrak om att arbeta för denna var det som en skänk från ovan. Ungrak var en alkemist och kvacksalvare som många av de mindre välbeställda skökorna i staden gick till för att få ihopblandat diverse kurer och hjälpmedel. Dvärgen hade ett behov av en hjälpreda och Edwin fick gå in i hans tjänst.

Edwins arbete hos Ungrak var varierande, denne fattade dock snart förtroende för pojken och betalade honom en liten lön för att arbeta hos honom varje dag. Detta passade Edwin utmärkt eftersom han egentligen inte hade ett hem att tala om, och det dröjde inte länge innan han fann ett nytt sorts hem i dvärgens affär. De konstiga och ibland direkt obehagliga dofterna blev med tiden något som skapade sinnesro för Edwin. Under åren och i takt med att han lärde sig mer om yrket utökades hans delaktighet i Ungraks experiment, Edwins arbetsuppgfter inbegrep att inhandla ingredienser, hjälpa till vid laborationer, leverera beställningar och med tiden blanda ihop enklare recept.

Dock delade han inte Ungraks fascination för guld, och struntade sedermera i den delen av hans arbetsgivares forskning. Däremot trollbundes han utav idén på vad som var möjligt att åstadkomma med hjälp av växter och mineraler, hur dessa kunde påverka kroppen och saker omkring dem. Redan vid 12 års ålder hade han hunnit plocka upp tillräckligt mycket kunskap för att börja laborera försiktigt på egen hand. Ungrak lät honom naturligtvis inte använda sina egna ingredienser, men tillät Edwin ett litet hörn för att ställa samman ett helt eget laboratorium.

Edwin upptäckte dock tidigt sin egen begränsning i och med att han varken kunde läsa eller skriva, och för att åtgärda detta betalade han för undervisning i allmänna handelsspråket. Varje kväll delade han sin tid mellan studier i alkemi och läsning. Pojken hade studiehuvud och det gick fort för honom att lära sig. Det var också ungefär vid denna ålder som han flyttade in i Ungraks affär permanent, dvärgen hade insett att han vid detta laget inte gärna ville vara utan pojkens hjälp, och att det vore lättare om han helt enkelt bodde där.

Edwin fortsatte sina studier och alltmedan hans kunskaper ökade, desto mer insikt fick han i att språk var nyckeln till att kunna ta del av andras samlade kunskap. Celeras var tack och lov full av folkslag från hela världen, och han påbörjade studier i flera språk. Bland dessa ingick Iselemska, Karmiska, Mahadwesiska, Aela, Thûmr och till och med Kaldrländska. Hans nivå skiljde sig naturligtvis avsevärt mellan de olika språken och eftersom han framförallt fokuserade på att förstå det skrivna ordet, så bibehöll han en distinkt brytning som vittnar om hans härkomst från Celeras. Det var också i denna ålder som Edwin började laborera på sig själv med olika ingredienser, något som kom att försämra hans hälsa drastiskt emellanåt. Det var sällan han uppnådde positiva bieffekter av att använda sig själv som försökskanin under sina studier. Detta medförde att han blev om något ännu klenare i sin konstitution och hälsa.

Vid sexton års ålder så föreslog han för Ungrak att de skulle bege sig av på en resa i syfte att samla in ingredienser som annars skulle ha varit för dyra att köpa på sig. Den snikna dvärgen ställde sig först frågande till värdet av en sådan expedition men lät sig bevekas när Edwin påpekade alla relativt lättillgängliga resurser som skulle kunna spara dem en smärre förmögenhet om de valde att hämta hem dem själva. Vissa var rentav sådana som dvärgen aldrig skulle få tillgång till annat än genom mycket ljusskygga försäljare i staden, och denne visste bättre än att handla med sådant folk.

Sagt och gjort så påbörjade de sin resa. De hade med sig en vakt vid namn Grutegg, en hårdför sköld inhyrd från Stenskalleklanens privatarmé. Färden inleddes till sjöss. Med båt nådde de Kaelreds kust, och de begav sig därefter vidare in i Älvskogen. Alverna var naturligtvis misstänksamma, men lät sig bevekas under förutsättning att det lilla sällskapet inte utgjorde någon fara. Edwin och hans färdkamrater spenderade månader med att försöka samla fatt på användbara resurser i Älvskogen för att ta med sig tillbaka till Celeras. När de samlat på sig tillräckligt återvände de till dvärgens laboratorium för att på rätt sätt kunna konservera de nya  resurserna för längre bruk.

Efter att de återvänt från Älvskogen försökte Ungrak sälja överflödiga ingredienser till ockerpriser. En dag steg en man in i det lilla laboratoriet,  i vars entré Ungrak hade låtit bygga en affär. Mannen var mörk i hyn, och var klädd i en mycket vacker utsmyckad skrud. Edwin hyste inga tvivel om att det var förnämt folk på besök i den lilla affären, och försökte göra sig till lags.

Eftersom Ungrak var ute på ärenden tog Edwin emot mannen. Denne presenterade sig som Ashish, och bad att få se lite av den Ångerrot som han hört talas skulle finnas tillgänglig i affären. Eftersom Edwin hade fått tydliga instruktioner om vad densamma skulle kosta, var priset inga konstigheter. Däremot ville han vara behjälplig mot mannen och började förklara vad den kunde användas till och vad man borde vara försiktig med, så som han hört Ungrak göra förr. Mannen tycktes bli imponerad av pojken och började ställa frågor om diverse olika ingredienser och deras effekter. Efter en lång konversation förklarade mannen att pojken var duktig, men att denne ännu inte börjat skapa på ytan på den ädla konstformen alkemi. Han tillade att om Edwin var nöjd med att tillaga brygder menade att läka sår, tillverka potenshöjande medel, bota hostor, könssjukdomar samt orsaka aborter då kunde han förvisso välja att stanna där han var. Ville denne däremot utforska de oändliga möjligheterna som var alkemi, då borde han omsider ge sig av till Caras Idhrenin och ansluta sig till magikernas akademi. Edwin fick lära sig att de hade en fakultet där helt avsatt till herbalism och alkemi, samt allt han kunde tänkas behöva för konstens utövande. Ashish sade till honom att om han någonsin begav sig dit så skulle han nämna dennes fulla namn, Ashish Laghury, och be om att få bli antagen till undervisningen i herbalism med dennes rekomendation.

Kort därpå lämnade främligen honom, men inte utan att ha köpt Ångerroten och att ha lämnat honom en liten gåva i form av en bok. Denna innehöll beskrivningar av en mängd växter, mineraler och ämnen, var och hur man skulle behandla dem samt de reaktioner som kunde utvinnas. Edwin var som trollbunden och började drömma sig bort till Caras Idhrenin och en framtid som framstående alkemist.

Under de kommande veckorna gjorde han inte mycket annat än att drömma om att ansluta sig till akademin. Det var dock först efter ungefär en månads tid som han tog upp det med Ungrak, densamme slog bort det som fantasier och dagdrömmar. Varför skulle han bege sig till Caras Idhrenin när han hade det så bra hos Ungrak, var det inte lite otacksamt! Dvärgen hade naturligtvis insett att han höll på att bli av med sin numera upplärda hjälpreda, och försökte med all sin förmåga att övertala densamma att stanna där han var. Edwin blev dock alltmer beslutsam och slutligen så skrapade han ihop sina magra förtjänster och lyckades köpa sig en billig koj från Celeras till Caras Idhrenin och dess akademi.

När dagen kom blev det inget tårfyllt farväl mellan den unge mannen och de han lämnade bakom i Celeras. Dvärgen dök inte ens upp för att önska honom adjö och hans mor hade gått bort något år tidigare, doktorn hade sagt att det berodde på spriten. Så ensam i världen satte han av på sina resa mot ära och berömmelse.

Tiden på båten minns han inte mycket av, däremot dagen då han steg av båten och med ivriga, men vingliga, ben tågade upp mot akademin, de minns han som om det vore igår. Blott sjutton år gammal fann han sin väg in i akademin, frågade sig fram till fakulteten för herbalism och bad att få delta i deras undervisning. De berättade sakligt för den föga imponerade gestalten att denne hade behövt betala fler gandorer än han sett i sitt liv som studieavgift, per år. Han uppgav desperat att det var Ashish Laghury som hade rekommenderat honom att ansluta sig till akademin och att han fått dennes välsignelse. Det verkade få önskad effekt, och de bad honom sitta ned för att vänta.

Edwin väntade till framåt eftermiddagen innan personen återvände. Denne informerade honom att han skulle få tillstånd att delta i undervisningen om han kunde om han kunde genomgå ett prov. Edwin blev visad till ett rum med flera bistra individer som började ställa frågor, en viss tröst fann han i att Ashish var en utav dem. De förhörde honom om hans kunskaper i växtlära och alkemi. Precis som Ashish indikerat så var det mycket han ännu inte kände till. Efter provet blev han ombedd att vänta på ett beslut, det var en av de längsta timmarna i Edwins liv. Slutligen blev han informerad om att han skulle erbjudas utbildning vid akademin till mycket nedsatt pris, detta erbjudande gällde endast om han kunde utmärka sig själv bland de övriga eleverna i sin klass. Efter varje termin skulle en utvärdering göras för att se huruvida han var välkommen att fortsätta sina studier på skolan för nedsatt pris, och om han inte utmärkte sig skulle priset höjas påtagligt. Edwin skulle naturligtvis behöva ordna med mat och husrum själv. Han var dock överlycklig. Äntligen fick han chansen att bli något mer än han någonsin kunnat drömma om, och tackade sedermera ja till erbjudandet utan vidare omsvep.

Resten av dagen spenderade han med att försöka hitta ett rum att kunna sova i. Edwin började leta omkring akademin men det blev snart tydligt att han inte skulle ha råd att bo där. Istället sökte han sig allt längre bort från stadens kärna ut till utkanterna. Där lyckades han finna ett rum i ett värdshus som han kunde få bo på, om han i utbyte gick med på att servera och städa på kvällarna efter sina studier. I brist på andra alternativ gick Edwin med på detta.

Tiden som följde var en av de bättre i Edwins liv. Resurserna och undervisningen var bättre än någonting han någonsin erfarat hos dvärgen Ungrak. Kunskaperna om olika växter och deras användning uppfyllde honom fullständigt. Han insåg dock snabbt att det han ägnat sig åt under de senaste tio åren inte förberett honom så väl som han hade önskat inför sina studier. I jämförelse med de andra eleverna som ofta var från välbärgade familjer, framstod han själv som både okunnig och grov. Det var tydligt att Edwin inte passade in i skaran och i synnerhet de yngre eleverna var inte sena med att påpeka detta för honom, som trots deras ringa ålder var vida överlägsna honom i grundkunskap. Han lärde sig dock otroligt mycket och eftersom han aldrig åtnjutit någon vidare respekt i livet så fann sig Edwin tillfreds med sin lott.

Han tillägnade all sin lediga tid med att begrava sig i herbalismens konstart, och övrig tid så hjälpe han till på värdshuset. Det dröjde dessutom inte lång tid innan värdshusvärden upptäckte att Edwin hade förmågor utöver det vanliga. Eftersom värden bryggde öl och destillerade sprit själv så kom Edwin ibland med förslag om ingredienser som man kunde smaksätta det med. Vissa hade värden hört talas om och andra var så obskyra att han inte kunnat gissa sig till vad de kunde vara. Effekterna lät dock inte vänta, Edwin hade valt ut kryddor och smaksättare som desutom kunde ge en liten extra effekt till drycken. Det dröjde inte länge innan stamkunderna började stiga i antal. Det var trots allt något med ölet som gjorde gästerna lyckligare än vanligt. I sinom tid blev det ett känt att det bästa ölet i staden serverades på ”Den Vurmande Vakten”. Med tiden fick Edwin främst övervaka dryckproduktionen och tilldelades även ett litet rum i den stenbelagda källaren att använda som laboratorium för sina studier.

Studierna på akademin var dock allt annat än enformiga genomgångar av studieböckerna. De laborerade ofta och mycket, och nu när han hade en verklig lärare som kunde vägleda honom började hans experiment med olika element visa positiva effekter på hans välmående och kropp. Han blev starkare och fick en bättre konstitution. Edwin älskade också de regelbundna utflykter de fick göra i naturen för att samla ihop ingredienser till sina dekokter. Det var under en av dessa utflykter i Timmerskogen som någonting underligt inträffade i början av hans tredje år på skolan.

Edwin hade helt uppslukats av sin jakt på sällsynta växter och låtit sig ledas av den ena upptäckten efter den andra allt djupare in i skogen. Han hade inte alls märkt hur långt han kommit från gruppen förrän dagen började växla över till kväll. Han hade ropat efter de andra utan att få något svar, och därefter tafatt börjat försöka navigera sig tillbaka genom den täta skogen. När solen började gå ned och det blev alltför mörkt för att fortsätta färdas så började han söka sig efter en lämplig plats att finna skydd mot vädret.

Edwin hade sökt sig till en större sten som kunde skydda honom mot den värsta vinden, och vickande hade han kurat ihop sig till en boll för att försöka hålla värmen. Det var då han började höra underliga ljud, som av döma tillhörde något som lätt och vant traskade genom mörkret. Ljudet försvann helt plötsligt, och det gjorde honom ännu mer illa till mods. Då hörde han en honungslen röst i mörkret ”Vad har vi här? En bortsprungen liten magiker kanske?”. Rösten kom ovanifrån och i en rörelse såg han upp kravla sig baklänges bort från stenen.

I månens sken kunde han vagt se siluetten av en naken kvinna.  De flesta detaljer låg höljda i dunkel, men hennes hår tycktes glänsa som silver och hängde ned över den fasta barmen. Han såg sig omkring snabbt för att hitta en flyktväg, men när han åter vände blicken mot kvinnan så stod hon precis framför honom. Han skulle precis till att skrika men en stark hand lades mot hans mun och tryckte ned hans huvud mot marken. Edwin var livrädd, och det rovdjurslika leende han anade i ljuset gjorde det värre. Edwin började förbereda sig mentalt för sin död, och när kvinnan lade andra handen på hans skrev och utbrast ett beundrande läte så gjorde det honom mycket förvirrad. Till sin förvåning blev han nästan omedelbart hård och kvinnan lät inte spilla tid, med ett ryck slets hans byxor ned och han kände den kyliga luften mot sin lem. Kvinnan satte sig grensle över honom utan att släppa handen för munnen och gav ifrån sig ett stön när hon förde honom in i sig. Edwin tappade greppet om verkligheten och lät sig sköljas med i en flod av lust. Det var första gången han var med en kvinna, så det tog inte lång tid för honom innan han spred sin säd i hennes sköte. Därefter tycktes hon dock nöjd. När hon omgående reste sig up så kuttrade hon ett adjö, ”En gåva till dig, lilla magiker”. Utan att säga någonting mer så vandrade hon bort i natten, och trots att Edwin försökte hålla kvar henne med blicken så dröjde det inte länge innan han tappade bort henne.

Dagen därpå fortsatte han sitt sökande efter de andra, helt utan framgång. Det tog Edwin ungefär en vecka att hitta ut genom skogen och påbörja sin färd över vattnet mot Caras Ihdrenin. Hans kläder var smutsiga och trasiga, och hans hår såg ut som ett fågelbo och kroppen var utmärglad. De andra undrade vad som hade hänt med honom då de befarat honom död. Han berättade vad som hade inträffat, men utelämnade delen om kvinnan. Dock hade han redan då börjat känna av bieffekterna av sitt möte med henne och förbannade snart dagen de setts.

Efter att ha återvänt till akademin förändrades Edwin över tid. Han hade förstått att kvinnan varit oren och smittat honom med en förskräcklig sjukdom. Alltmer av sin tid lade han på att försöka återställa sin hälsa. Edwin sökte i varje volym han kunde finna om potentiella botemedel. Han kombinerade sin erfarenhet från tiden i Celeras tillsammans med den till synes oändliga kunskapen som fanns i stadens bibliotek. Allt verkade dock vara förgäves och sjukdomen verkade inte visa några som helst tecken på att avta. Han provade i sin desperation att äta alla möjliga växter med positiva effekter, men det löste inte hans problem. Däremot noterade Edwin i övrigt förbättringar i sitt allmänna tillstånd över tid, både för sinnen och kropp. Hans kunskaper om läkande växter blev alltmer omfattande men detta till trots började hans studier att brista på andra områden.

Vid nästa terminsslut gjorde han mycket dåligt ifrån sig på slutprovet, och de fördelaktiga avgifterna drogs in. Nu skulle han behöva tjäna ihop mer pengar än han någonsin hade sett för att kunna slutföra sin utbildning på akademin.

Edwin fick helt sonika avbryta sina studier för att hitta sätt att tjäna sitt uppehälle. Han visste att hans magra lön från värdshuset aldrig skulle räcka till för att bekosta studierna. Tanken slog honom dock att öppna ett eget apotek i staden och att använda sina påsamlade kunskaper. I hans sinne kunde han fortsätta laborera och samtidigt tjäna tillräckligt med pengar för att samla ihop till ett par år till på akademin. Eftersom han visste hur Ungrak hade bedrivit sina affärer så talade han med sin numera gode vän värdshusvärden Barr. Edwin presenterade en helt skälig affärsmodell för hur han skulle sätta upp sin affär och bad om att få låna pengar till att starta verksamheten. I utbyte skulle värdshusvärden få femton procent av hans intäkter. Barr funderade bara någon dag innan han till slut gick med på Edwins förslag.

Den före detta studenten fick en för honom gedigen summa till att starta sin verksamhet, och begav sig av för att hitta en lämplig lokal för sitt apotek. Han fann det han letade efter i Hyarmenya, ett litet krypin i en av de mindre attraktiva delarna av staden. Det fanns tillräckligt mycket utrymme för att han skulle kunna bygga ett laboratorium där inne och ha en front att bedriva handel över. Till och med Edwin fick erkänna att det inte såg mycket ut för världen, och efter att ha inhandlat den utrustning och de ingredienser han behövde så fanns det inte mer pengar över än att han kunde låta bygga ut en lång butikdisk att handla över. Utanför lät han hänga upp en skylt med namnet på sin affär, ” Lipdreigs Brygder och Botemedel”. Med de ingredienser han lyckats införskaffa, satte han sig till att börja brygga de olika kurer han kände till och väntade därefter på kunder.

Det visade sig svårare än han tidigare han antagit, efter en månad kom Barr på besök och frågade hur mycket han hade dragit in, samt hur stor hans utdelning var. Edwin greps av en smärre panik eftersom han inte kunde dela med sig av mer än ett par ynka gandorer till Barr. Denne lämnade honom muttrandes och Edwin började känna en oro över sin tillvaro. Efter detta stod butiken alltid öppen, natt som dag. Edwin själv sov på halmgolvet bakom disken under nätterna, redo att hoppa upp om en kund skulle stiga in. Över tid försämrades hans relation med Barr då Edwin inte alls kunde nå de resultat han utlovat i sin affärsplan, utan nästan alltid levererade mycket mager utdelning. För att kompensera försökte Edwin att klura ut nya recept för Barr att introducera i sitt bryggeri, och detta höll hans humör på en hanterbar nivå. De nya recepten började dock spåra ur över tid emedan Edwin använde sig av alltmer underliga ingredienser. Vissa brygder kunde göra besökarna lyriska men det fanns en risk av att de utvecklade ett visst beroende av dessa drycker. Edwin kunde inte annat än att be till gudarna för att det hela inte skulle uppdagas.

Hans sjukdom blev varken bättre eller sämre, men med jämna mellanrum plågades han av dess utbrott och Edwin gjorde sitt bästa för att försöka hålla dem under kontroll. Livet kändes allt hårdare för varje månad som gick, och Edwin fick anstränga mycket för att han inte skulle falla handlöst ned i apati.

Som ofta händer, när allt kändes som mörkast dök det plötsligt upp en ljusglimt. Ljusglimten var en man som kallades för Egil Fem Fingrar, och precis som namnet antydde hade had något färre fingrar än vad som tillhörde normen. Denne dök upp på ”Lipdreigs Brygder och Botemedel” en natt långt senare än vad som tillhörde vanligheten. Edwin vaknade med ett ryck av klockan som klingade när dörren till den lilla affären öppnades. Han såg framför sig en person som bäst kunde beskrivas som en ful fisk.

Figuren låstades gå omkring och inspektera diverse behållare med vätska i olika färger, han ögnade torkade växter som hängde från taken och glasbehållare med pulver av olika sorter. Efter vad som kändes som en evighet så frågade Edwin om han kunde hjälpa till med något. Fem Fingrar svarade att det kunde han kanske beroende på vilka typ av tjänster han kunde tillhandahålla. Edwin förklarade att han skulle göra sitt yttersta för att hjälpa till om han bara fick veta vad främligen ville ha. Så höll de på ett tag, tills främlingen tröttnade och frågade om han sålde hjälpmedel för att göra sig av med folk. Edwin var på väg att protestera tills han blev påmind om hur dåligt affärerna gick, och därefter tog han ett av de viktigaste besluten i sitt liv.

Han svarade att visst kunde han göra det, och undrade om det fanns några krav kundens sida om exakt vilken typ av effekt det skulle ha. Det enda kravet var att personen som skulle utsättas för detta, i klarspråk gift, skulle dö snarast möjligt och gärna utan att dra till sig uppmärksamhet. Edwin funderade och sade att det skulle han kunna ordna om mannen kom tillbaka om en vecka, varpå mannen nekade och sade att han skulle vara tillbaka om två dagar. Edwin som insåg att han både skulle behöva studera gift och införhandla ingredienser tillade snabbt att det skulle kosta mannen en större summa gondorer, nämligen tvåhundrafemtio, samt att denne behövde lägga en insats på hälften innan han kunde sätta igång. De bråkade en stund om detaljerna och när kunden lämnade affären, med ett leende på sina läppar, så hade de bestämt att giftet skulle vara färdigt natten två dagar senare, och Edwin hade fått en fjärdedel av summan i insats.

Dagen därpå skyndade sig Edwin till det stora biblioteket i Hyarmenya. Han var där samtidigt som de öppnade för allmänheten och gav sig omsider till avdelningen för alkemi och herbalism. Det tog honom merparten av dagen att först hitta ett lämpligt gift och därefter med hjälp av de otaliga skrifter som fanns där räkna ut vad det egentligen innehöll. Vid slutet av dagen var han fortfarande osäker på hur giftet skulle förberedas, men han skulle prova och så fick det bli som det blev. Namnet på giftet var hjärtebane, och det var av typen som måste komma i direktkontakt med offret antingen genom blodet eller via förtäring, innan det snabbt kunde slå ut dess hjärta. Ett lysande verktyg i mördarens mångfaldiga arsenal.

Edwin började att söka efter de olika ingredienser han behövde, en hel sorénsrot för att tillhandahålla ett effekt som påskyndar processen med att föra det giftiga ämnet till hjärtat, en ört vid namn Nattskravar var giftet, samt en annan ört som kallades för Lamundel. Med tanke på att Lamundel med fördel kunde användas i thé samt olika oljor på grund av dess lugnande och behagliga doft, så kunde Edwin anta att den sista ingrediensen framförallt användes för att maskera en eventuell odör.

Sorénsrot var mycket enkel att införskaffa, den var vanlig i allehanda kurer och kunde med fördel användas i ett flertal mediciner. Den var inte billig, men inte dyrare än han kunde hantera. Lamundel kunde han även hitta nästan varhelst och dessa såldes billigt i kilovis. Slutligen återstod bara Nattskra, det var den typ av växt som endast ljusskygga verksamheter skulle kunna tillhandahålla, och Edwin fann sig stå utan råd.

Han hade bara en dag på sig att slutföra tillverkningen och bara denna natten på sig att genomföra inköpet. Efter att ha vältrat sig en stund i panik så insåg Edwin var han kunde hitta Nattskra, på akademin i Herth o Galas. Till och med i sin desperation så insåg Edwin att det var en osannolik kupp att lyckas med. Dock visste Edwin samtidigt att han inte hade något annat alternativ om han skulle hinna tillverka drycken i tid.

Det skulle bli mycket svårt att ta sig in, på natten likväl som på dagen och han började därför genast att planera sin stöt. Under resten av dagen drog han sig tillbaka till sitt laboratorium. Det fanns ett hopkok vars ångor i större dos kunde söva de som doftade på den, det var det bästa vapen han hade mot eventuella faror. Edwin bryggde drycken efter konstens alla regler och stressade inte på processen. När mörkret väl föll så var han redo.

Med list och i skydd av mörkret lyckades han ta sig hela vägen in på akademin utan att dra till sig uppmärksamhet. Som Edwin befarat så var inte Hearth o Galas obevakad, men det tycktes honom som om hans sinnen var så skarpa som de någonsin varit. På sätt och vis tyckte han sig kunna känna av de som rörde sig runt växthuset och rörde sig därför tyst som en mus. Efteråt hade Edwin själv inte kunnat beskriva hur han lyckades ta sig in, men in kom han hel och obemärkt. Edwin hade aldrig tidigare reflekterat över sitt mörkerseende, men det var tydligen tillräckligt bra för att han skulle kunna urskilja växten bland de övriga i växthuset. Han grävde varsamt upp två plantor med rötterna, och var väldigt noga med att inte röra direkt vid bladen. Som tur var hade han varit förutseende nog att ta med sig tjocka, skyddande handskar. Plantorna lade han ned i sin midjeväska och gav sig därefter iväg mot utgången.

I sin iver att komma därifrån blev han oförsiktig och råkade sparka omkull en kruka nära utgången till växthuset. Till sin fasa hörde han någon ropa på utsidan, och Edwin kastade sig nästan ljudlöst in i buskarna, därefter höll han sig stilla. Strax därpå gav sig någon in genom dörren. Från dennes reaktion att döma rörde det sig nog snarare om en trädgårdsmästare än en vakt. När personen till slut tog till orda och ropade hot om att elever inte fick befinna sig i växthuset på egen hand samt att deras lärare skulle notifieras så kände sig Edwin betydligt lugnare inombords. Han väntade tills dess att mannen kom närmre, då korkade han försiktigt upp sömndrycken. När mannen väl stod framför honom så stänkte Edwin innehållet i dess ansikte innan han tog till flykten. Mannen hann naturligtvis börja gapa efter hjälp, men inte mycket mer innan han blev medvetslös.

Edwin sprang snabbt ut ur växthuset och kom en bra bit in i akademin innan larmet gick. Han gjorde sitt bästa för spela obrydd och begav sig ut mot ett fönster från vilket han skulle kunna fira sig ned på utsidan med ett medhavt rep. Till sin egen stora förvåning så fungerade detta utmärkt och han kunde nästan helt obemärkt ta sig ut från akademiområdet.

När Edwin väl var tillbaka i sitt laboratorium kunde han knappt processera vad som hänt. Han hade brutit sig in på akademin, stulit dess egendom samt angripit en av dess anställda. Nu hade han verkligen nått botten. Efter att han planterat den ena av de två plantor han stulit, och gjort en dekokt av den andra så lade han sig ned för att vila. Edwin gled in i en mycket orolig sömn.

Dagen därpå började han framställa giftet efter de vaga instruktioner han hade fått. Edwin blandade det mycket varsamt och preparerade det med stora mängder Lamunder. Detta för att dölja den odör som uppstod när han malde ned och utvann en lösning utav Sorénsroten.

Vid eftermiddagen stod brygden klar och han fyllde en liten flaska med dess innehåll. För en gångs skull hade han varit glad över att inte ha några kunder under dagen. Resten av giftet beslöt Edwin att gömma undan för framtida bruk. När natten kom dök Egil Fem Fingrar upp och begärde sin beställning. Edwin visade honom den lilla flaskan och lovade att innehållet skulle göra jobbet. Efter att ha uttryckt sin åsikt om Edwins priser så gav Egil honom resten av betalningen, men inte utan att dyrt ha lovat att döden väntade den som yppade ett enda ord om transaktionen. Edwin bedyrade att han skulle hålla deras affärer hemliga, och bad Egil komma tillbaka om behov skulle uppstå. Han tillade också att kunder gärna fick starta ett konto i hans verksamhet, som de kunde dra av från efter varje ny transaktion. Egil fnös och kallade honom för ett dumhuvud.

Dock fungerade giftet tydligen över förväntan och Edwins bäste kund kom allt oftare till honom för allehanda dödliga produkter. Vid vissa tillfällen tog han också med kollegor som därefter över tid spred ordet. Inom ett år hade Edwin redan nio stora kunder som alltid tog deras ljusskygga behov till honom. Edwin kunde därefter införliva idén om kundkonton och de satte in en väsentlig del resurser i hans verksamhet. Som en reaktion började Edwin dyka allt djupare i alkemins mörkare sida och experimenterade flitigt med diverse gifter, både sådana avsedda att döda och andra avsedda att påverka offret på andra sätt. I sitt laboratorium började han undersöka mineraler och utvinna sällsynta ämnen från dessa. Därefter lärde sig Edwin att använda dessa för att framställa gaser och med tiden självantändande substanser.

Edwin började alltmer acceptera sitt eget öde och ge upp jakten på ett botemedel till sig själv. Han började istället experimentera i hur han skulle kunna åstadkomma kroppsliga förändringar i sig själv och andra. Bland annat hur olika ämnen kunde påverka och förändra den mänskliga kroppen. Pengar var inte längre ett besvär för Edwin, han hade så han klarade sig. Till och med tillräckligt för att forstätta sina studier på akademin om han så skulle önska. Problemet var att han i allt högre grad förlorat intresset av att fortsätta med dem. Med hjälp av det stora biblioteket, den anseliga mängd volymer han över tid införskaffat, de resurser han nu förfogade över samt erfarenheten från sina mångtaliga experiment; så fann han sig ha en mycket god förståelse för hur han skulle utvecklas i framtiden.

Barr fick sin beskärda del av hans vinster och Edwin köpte till slut ut honom ur affären. Med hjälp av sina kundkontakter lyckades han köpa lokalen han tidigare hyrt.  Edwin byggde även ut ett nedre plan för experiment som var av mer diskret natur. I det övre planet sattes sneda fönster in, för att öka mängden solljus och förbättra växternas miljö. Nu började även den dagliga handeln ta bättre fart. Edwin fick sålt allt fler botemedel och kurer till den lokala befolkningen, och blev med åren en väl accepterad näringsidkare i området.

Han hade lyckats med bedriften att bli en lokal huvudleverantör till den undre världen, och levde framförallt på detta. Edwin påbörjade i detta skede sitt livsprojekt, ett omfattande alkemiskt verk som innefattade alla de olika material som stod tillgängliga för den aktive alkemisten, var de kunde hittas, hur de användes samt diverse recept. Kronan på verket skulle bli receptet för evig ungdom. Detta skulle dock aldrig lämna hans egna händer.

Edwin stal numera aldrig material för sina experiment, han envisades att betala för dem som hederligt folk. Ibland stänger han sin affär för att ge sig av på expeditioner för att införskaffa saker han behöver från det fria. Det gör honom dessutom gott eftersom han sover mycket bättre på resande fot i vildmarken.

Nu arbetar det dessutom en assistent på ”Lipdreigs Brygder och Botemedel” med både förmånlig lön och rimliga arbetstider. Denne, akademistudenten Urban, kommer endast i kontakt med vanliga kunder och vet ingenting om det underjordiska laboratoriet som är både väl gömt och låst.

Utseende

Edwin är en relativt kortväxt och tunn man som inte verkar väldigt brydd om sitt utseende. Han klär sig gärna i bekväma med robusta kläder i läder, i synnerhet på överkroppen. Mest på grund av att ett misslyckat experiment kan resultera i allvarliga skador, och tjockt läder skyddar väl.

Han saknar helt skägg eftersom hårrötterna kring hakan bränts bort efter att ha arbetat med självantändande material under en längre period. Det gör att han rakar bort ojämn skäggväxt på kinderna eftersom det annars känns konstigt. Det flottiga mörkblonda håret klipper han i regel någon gång om året.

På det hela taget är Edwin en relativt alldaglig individ utan verkligt utmärkande drag. Påsarna under ögonen brukar försvinna ganska snart när han befinner sig ute på resa, framförallt på grund av förbättrad sömnkvalitet.

Personlighet

Edwin är en enstöring, förlorad till konstformen att skapa reaktioner genom att blanda element med varandra. Han talar inte mycket utan bibehåller den introvertes skal omkring sig fram tills dess att man lyckats komma honom verkligt nära. Det närmaste han kommer en vän idag är Egil Fem Fingrar, och det säger nog mycket om hans sociala liv.

Insamlandet av nya kunskaper driver Edwin framåt. På sin lediga tid i staden så återfinner man honom alltsom oftast nedsjunken i en bok, i affären eller på bilioteket. Ute i naturen blir Edwin dock mer harmonisk och hans nyfikna upptäckarnatur gör sin påmind genom impulsiva perioder av barnslig upphetsning. Han kan vara något enformig att tala med eftersom han inte vet mycket om världen utanför laboratoriet. Det besvärar honom inte påtagligt men ibland önskar Edwin att han vore en mer intressant individ.

Det närmaste han kommer en annan hobby är att brygga öl. Under sin tid i värdshuset lärde han sig att uppskatta konstformen och brygger emmelanåt en tunna eller två med garanterat underliga sidoeffekter. Dessa buteljerar han sedan och ger i regel bort dem till goda kunder som en liten present. Naturligtvis provsmakar han gärna, men vet inte alltid när det är dags att sluta.

Edwin är oerhört misstänksam mot kvinnor och skyr idén om närhet som pesten. Delvis beroende på sin uppväxt, men även på grund av den smittsamma sjukdom han bär på. Den formar mycket av hur Edwin lever sitt liv, och är förmodligen en stor del i vad som utgör drivkraften i hans livsprojekt.

Han är en vänlig och snäll person överlag, men har ett mindre sadistiskt drag som framför allt får utlopp genom de destruktiva dekokter han tar fram. Han tål inte att se blod, i synnerhet inte sitt eget.

 

Familj

Mor: Esmeralda ”Äpplet” Lipdreig

Far: Okänd

 

Egenskaper och förmågor

Alkemist: Edwin är en expert på att blanda olika element för att skapa önskade reaktioner. På senare tid har han lagt mycket tid på att skapa destruktiva dekokter och produkter som närmast kan beskrivas som vapen eller gifter. Har dock en gedigen förståelse även för botemedel, substanser ämnade att förbättra en individs förmåga bortom dess tidigare attribut samt kurer och hjälpmedel för intimt bruk. I övrigt är han väl bevandrad även inom andra användningsområden.

Språkkunnig: Talar, skriver och läser Allmänna handelsspråket som modersmål. Läser och skriver relativt flytande på flera andra språk, exempelvis Iselemska, Karmiska, Mahadwesiska, Aela, Thûmr och Kaldrländska. Han talar dock alla ”utländska” språk stapplande, och med en distinkt Celereansk brytning.

Vetgirig: Det går inte att släppa lös honom i miljöer som kan innebära nya fantastiska upptäckter utan att detta tar upp merparten av hans uppmärksamhet.

Begynnande affärsman: Har lärt sig den hårda vägen att pengar skall in och absolut inte ut!

Okänslosam: Kan te sig kall och beräknande för andra. Det är inte det att han saknar känslor, men han lämnar dem gärna utanför ekvationen eftersom det blir lättare då. Objektiva beslut är alltid de riktigaste.

Stark konstitution: Efter åratal av experiment och fysisk förändring har han förvandlats från en svag och sjuklig individ till hälsan självt. Hans fysiska styrka, motståndskraft och hans sinnen kan te sig ovanligt bra.

 

Svagheter

Mindervärdeskomplex: Har fått för sig att han är lägre, och mindre värd än andra. Han förminskar sig därefter oftast och har ett beteende som snarare inger förakt än beundran.

Sjuk: Det påverkar hans liv i hög grad. Oftast märker han ingenting med ibland när han får ett utbrott avlägsnar han sig från omvärlden och försvinner in i en depression under en kort period innan han återhämtar sig.

Associal: Helt odulig socialt. Det är nästan lika svårt att tycka om och skapa ett band till honom som till en krokodil.

Sadistisk ådra: Har en sadistisk ådra som visar sig ibland. Eftersom han inte tål att se blod utan att må fysiskt illa, så ter det dock sig oftast inte särskilt jobbigt för någon annan än han själv. Tar sig framför allt uttryck i underliga destruktiva kreationer.

Småaktig/gniden: Eftersom han fått kämpa hela livet med att få vad han vill ha är Edwin heller inte snabb att dela med sig, varken av kunskap eller annat.

Länkar till rollspelstrådar