Silke

Fönstret hade varit halvöppet, hennes pek- och långfinger fick plats i springan mellan fönsterkarm och fönsterruta. Hon lirkar vant av haspen som höll fönstret på plats och öppnade det fort, men ljudlöst. Hennes kropp rann in genom fönstret i en flytande rörelse. Varje fiber av henne följde med i rörelsen och hon spretade med tårna när hon placerade sina fötter på golvet i rummet. Golvtiljan knarrar inte, hon visste precis hur hon skulle placera fötterna för att undvika knarr från gammalt golv. Hon drog igen fönstret bakom sig, stängde det inte helt, utan lät det förbli halvöppet som tidigare. Ljuden från utomhus skulle dränka eventuella ljud som skulle orsakas av henne. Strax efter hon hunnit avsluta den tanken, slog det henne att det var tyst i huset. Visst brukade det vara tyst när ett hushåll sov, men det här var för tyst. Det började krypa i hennes skinn. Något är fel! 

Det här skulle vara ett enkelt jobb. In, ta bytet och ut. Hennes vänstra hand knöt sig hårt runt pappersarket, det var en simpel skiss på spegeln som hon fått i uppdrag att stjäla. Men det blev mer och mer uppenbart för henne att det inte fanns någon spegel att stjäla. I ett sovande hushåll hördes tunga andetag, snarkningar och det mjuka prasslandet från bäddarna när folk rörde sig i sömnen. Det sällsamma sprakandet från den döende glöden i eldstäderna. Rummet var kallt och eldstaden i kammaren intill död. Ingen hade sett efter den på flera timmar.  Det luktade konstigt. En metallisk doft hängde i luften och gav henne en konstig bismak i munnen. En kåre av obehag rann genom hennes kropp, hon tog ett steg in i rummet med blicken fokuserad på dörren. Rummet hon klivit in i var en liten klädkammare, enligt källor skulle spegeln finnas härinne någonstans. Direkt i anslutning till klädkammaren fanns den stora kammaren. Hon gick förbi de dyra klädnaderna, de dyra hängarna med smycken och stannade i den smala dörröppningen.

Endast ett litet ljus brann i rummet, men den lilla lågan var tillräcklig. Hennes syn var redan van mörkret och hon hade inga som helst problem att se den makabra scenen som mötte henne. Hon balanserar på klädkammarens tröskel, undvek att ta ett steg in i rummet där golvet var indränkt av blod. Det knöt sig i hennes mage, möbler och annat var kastade omkring i rummet. Spår av kalabalik. Det var blodiga handavtryck på väggarna och dörren, de hade varit desperata att fly. Lemlästade kroppar låg här och där, alla förvridna i onaturliga vinklar. Det knöt sig i hennes mage. Härinne låg hela hushållet, slaktade. Silke började skaka panikartat, fanns mördaren kvar härinne? Hennes tankar störs av larmet utanför på gatan. Höjda röster, klirret från stål och rustningar. Hon backade, snubblade flera steg tillbaka. Fumlade sig förbi dyra pälsar, tillbaka till fönstret. Hon slänger en snabb blick ut mot gränden, stadsvakten verkade redan fått ordet om vad som hänt.

Hennes hjärta skenade, hon kunde inte ta sig ut den här vägen utan att bli sedd. Hon vågade inte gå genom rummet. Paniken spred sig genom hennes kropp, det kanske var ett illavalt gömställe, men bättre än inget… Hon slet upp en kista, slängde ur några plagg tills hon var säker på att hennes kropp skulle få plats och kröp ner. Hon stängde locket och slöt ögonen, började be till alla gudar som hon kändes vid. Snälla, låt dem inte hitta mig. Snälla.