- This topic has 97 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
Mahdi Jinaseem hade på inget vis levt ett typiskt liv för en iselemsk invånare. Till att börja med så hade det varit tufft att besluta vilket yrke han skulle ge sig in i vid slutet av hans hemerat, för han hade uppvisat stora färdigheter både inom det spirituella och det militära. I slutändan så hade dock det senare visat sig en aning mer dominant, och soldat var vad han hade blivit. Tio år av intensiv träning, och sedan hade ordern kommit att assistera Karm i deras inbördeskrig.
Han hade utmärkt sig väl under det kriget, främst som pilbågsskytt, men även inom ett mindre befäl. Tyvärr så hade han inte kunnat leva på den bragden, ty i ett större slag så hade han förlorat både ett öga och två fingrar på sin vänstra hand. Det hade inte gjort honom helt oduglig, men beslutet hade gjorts att han inte kunde fortsätta på den banan i sitt liv. Där han återvänt till Thel Shaen, där han istället genomgått utbildning till att bli Ama’sharah. Han hade fortfarande begåvning som spirituel vägledare, men det var tydligt att han alltid skulle vara år bakom sina kollegor, och att de skulle hålla hans före detta yrke mot honom. Många av de andra prästerna såg honom som antingen överhoppare eller opportunist.
Men genom det hela så hade han haft Afra, och tillsammans med henne, deras dotter. Sedan Drottning Akila hade frigjort henne från frua kastet hade de två aldrig varit lyckligare, då de båda strävade efter att uppfylla sig själva och berika sina liva ytterligare. Men som med så mycket annat så hade även det skedet i Mahdis liv gått fel. Afra hade ingivits med så mycket lojalitet till drottningen att hon börjat tjäna henne direkt, och var hade det tagit henne? Till bödelns yxa, och till familjens sorg. Och som att det inte varit nog, så hade dotterns trolovad, en man från en inflytningsrik familj vid namn Faruk, brutit av deras löfte, familjen Jinaseem i deras ögon var evigt vanärad efter Afras död.
Det hade blivit strået för mycket för Mahdi. Inte bara så hade Drottning Akila lett honom i ett krig som hade berövat honom hans liv en gång, men sedan hade hon dräpt hans största lycka då han försökt bygga upp det igen. Nu hade han en dotter som andra såg ned på lika mycket som de såg ned på honom, och han hade ingen aning varifrån han skulle få resurserna till att försörja dem båda. Han älskade henne, men vad kunde han göra?
Desperationen hade erbjudit endast en lösning; rebellerna. De som ansåg att Sharahs egna rike inte skulle styras av en magiker med en halv-iselemsk dotter, en tyrann som genomförde reformer utan rim eller reson och som tycktes allt mer irrationell för varje månad. Akila måste bort, det var de alla överens om, även om anledningarna var många. Mahdi hade kommit att hålla med de flesta, och som Ama’sharah hade han varit i en bra position att passera meddelanden mellan organisationens många celler, utan att dra åt sig allt för mycket uppmärksamhet.
När han så vaknade en tidig morgon och såg ut över sin ensamma bädd så hade han ingen anledning att tro att denna dag skulle bli olik någon annan. Det skulle bli ett lidande då hans kollegor såg ned på honom, och han skulle uppfyllas av nervositet då han tog meddelande efter meddelande och förde dem vidare, men inget skulle bli olikt dagarna innan. När han gick upp för att förbereda bröd och mana till han och hans dotters frukost hade han ingen anledning att tro att deras hus redan var övervakat. Nej, det tyckte sig som vilken annan lidelsefull dag som helst, så här långt…
-
Neeana satt redan vaken och flätade sitt hår. Hennes blick var tom och intetsägande. Hon hade aldrig riktigt blivit hel efter det som hände.. sorgen att förlora sin mor, sin trolovade och.. alla goda livsutsikter hon hade haft haft hade varit tung. Hon var nu 16 och borde varit på god väg att bli lärarinna, vilket hade varit planen. Nu hade hade hon varit tvungen att ge upp alla fantasier om ett finare liv och efter månader av att ha försökt bli någons tjänarinna hade även den “drömmen” övergivits. Vem vill ha dottern till en förrädare i tjänst?
Det enda jobbet hon kunnat få var städare i kyrkan, och även det ansågs vara välgörenhet snarare än anställning. Den enda lönen hon fick var mat, vilket behövdes då fars lön inte räckte till mat för två. Det var en stor skamma att hamna så lågt men denna “anställning” var det enda som lyfte henne från att bli en av de utstötta.
Idag skulle hon skrubba kyrkans golv och håret fick inte komma i vägen… inte för att hon hade någon att se fin ut för men.. något måste hon hålla kvar i.
Hon gav Mahdi ett svagt leende. Hon ville dölja sin tomhet för honom, han hade förlorat lika mycket som henne och om ett leende kunde lindra hans smärta, ja det var något hon hade råd att ge honom. Det var det enda hon hade råd att ge honom.
“God morgon far… Må Sharahs ljus välsigna dina steg idag.”
-
Neeanas leende var ett av de få ljuspunkter i Mahdis liv, och då det sken mot honom var det inget annat han kunde göra än att återgälda det, trots den smärtan som bodde i hans bröst. Att hon fortfarande kunde le efter allt som hänt dem var något som han dagligen tackade Sharah för. Hon var för ung för att ha förlorat så mycket. Det var endast ren orättvisa som hade sett henne falla så långt, och han visste vems fel det var att hon blivit så oskyldigt straffad. Men det där leendet, det var varför han aldrig skulle kunna berätta om sin dolda kamp för henne. Han ville inte fördärva henne med ännu mer oro.
“Och må Sharahs leende inge dig med tur, dotter.” Han nickade och gjorde en välsignande gest, strök sin hand över sitt hjärta och höll ut den mot henne i ett ögonblick, innan han återvände till att se över maten.
Det var så tyst i deras hem, efter Afra hade… lämnat dem, men han gjorde sitt bästa för att hålla hennes ande vid liv.
“Jag funderade på om vi skulle gå förbi marknaden idag, efter att vi går från kyrkan.” Inte för att de skulle ha råd med något, men kanske skulle någon enstaka handelsman eller kvinna förskona sig över dem.
Utanför så närmade sig vakter tyst.
-
Neeana nickade “Ja far..”
Det skulle bli jobbigt. Hela hennes kropp kommer att värka ikväll, int eminst hennes hennes knän, efter ha krubbat stengilv hela dagen. Men det skulle vara fint om någon vänlig själ ville skänka henne nål och tråd. Hon hade aldrig råd att köpa nya kläder så hon behövde laga de trasor hon hade på sig så gott det gick och nu behövde hon egentligen sy ut klänningen. Hon växte så det knakade nu i tonåren och klänningen började bli trång och.. något kort. Kanske någon till och med skulle kunna tänka sig att skänka lite malätet tyg.
“…något att sy med skulle vara.. fint.” hon vred lite på sig så att den där revan i klänningen inte skulle synas från fars håll.
-
Hans dotters ord ingav ett sting som var nära inpå så illa som när han tappat sitt öga, men som tur var så hade han vänt sig mot deras lilla eld för att göra te och han kunde dölja då hans ansikte förvreds i missnöje. Att han inte ens kunde förse dem med något så enkelt som nål och tråd. Det smärtade honom, och han kände sin dotter väl nog för att veta att hon förväntade sig bättre. Om bara…
Mahdi hann aldrig avsluta den tanken, för just då slogs dörren in till deras lilla hus upp, och en röst bröt ut; “I Drottningens namn, ge er till känna och följ med oss!”
Den före detta soldatens enda öga blev stort, och han tackade Sharah för den lilla tur som ändå försatt deras kök långt ifrån deras ytterdörr. Men det fanns bara en anledning till att vakterna var här. De visste att han arbetade med rebellerna.
Kvickt såg han över på sin dotter. “Vi måste fly.” Sade han hest.
-
Neeana tappade hakan. Hennes ögon gick mellan riktningen mot ytterdörren och Mahadi flera gånger. Vad var detta? Vakter? De var inte viktigare än råttor för dem, mindre viktiga, råttor var i alla fall näring för katterna! Vem kunde vara ute efter dem? De hade hållt sig i skinnet, hon hade skrubbat varenda vrå i kyrkan och hållit huvudet lågt… det här måste vara ett misstag!
“F.. far?” hon stirrade på Mahadi oförstående.
-
Liksom hennes leende hade varit tidigare så var Neeanas oförstående blick nästintill förkrossande. Hade han svikit henne igen? Kunde han leva med att förlora allt – igen!? Det var otänkbart. Vad kunde ha gått så fel? Han kunde inte…
Nej. Han kunde inte få panik nu. Vad den än var, så var han tvungen att se till så att hans dotter hölls säker. Kanske kunde rebellerna hjälpa dem. Men… han var tvungen att ge sin dotter en del av sanningen först.
Han såg henne rakt i ögonen med sitt ena. “De tror att vi är förrädare, som… som din mor.” Det var några ord han knappt fick ut. “Vi måste…” Just då kom en vakt in i rummet. Det må ha varit nästan tjugo år sedan, men Mahdis reflexer tog över. Han tog det kokande tevattnet och slängde det i ansiktet på vakten, som skrek och föll till golvet.
“… fly!” avslutade han. Men var? Var deras hus omringat? Vakten kan inte ha varit själv, men hur många var de? Hur som så var de tvungna att försöka!
-
Hennes ögon spärrades upp… Förrädare? Skulle de avrättas också nu??
Hon skrek när vakten stormade in och far övermannade honom! Allt hände så plötsligt! Fly! Han hade rätt.. om de skulle avrättas måste de fly! De får tänka igenom vad som hände senare. Hon andades häftigt och såg sig omkring.. Hon öppnade fönsterluckorna vid ett av fönstren och klättrade ut. Hon hade ingen stridsvana och det var rena turen att det inte stod en grupp vakter och väntade utanför fönstret. Hon såg sig omkring ute på bakgatan… utan en aning om vart hon skulle ta vägen.
-
Fönstret var en bra idé, det var för gott att den unga kvinnan som var hans dotter var skarp, även i en nödsituation. I förbifarten så tog han upp brödet de hade tänkt äta och lindade in den och en kniv i ett en duk. De kunde inte veta när de skulle kunna äta igen, och om vakterna var efter dem så var ett vapen säkrast. Sedan var han ute ur fönstret han med.
Dock behövde de inte oroa sig över vart de skulle, för en ny vakt dök upp på ena sidan av gränden som löpte bakom deras hus. “Stanna!” Skrek vakten, och kom springandes mot dem.
-
Neeana var inte van vid någonting sånt här men det krävdes inget geni för att veta vad de måste göra.
Hon tog sin fars hand och sprang så fort hennes ben kunde bära! Hon visste inte vart eller hur de skulle skaka av vakterna men just nu fanns det bara en sak. Spring! Hon hoppades att något svar skulle uppenbara sig eller att far skulle komma på någonting.. för mer än detta kunde hon inte förmå sig att tänka ut.
-
Mahdi lät sin trefingrade hand bli gripen av hans dotter medan hans andra hand kramade byltet med de små förnödenheterna till bröstkorgen, och snart var de iväg med vatten hollradande efter dem. Han bet ihop käken hårt. Det fanns gömställen för rebellerna, det visste han, och han visste var ett par av dem var… men de kunde inte ta sig dit så länge mannen var dem hack i hal, och desto längre det här fortsatte, desto större var chansen att mer vakter skulle ansluta sig.
“Vi måste… bli av med honom… på något vis…” Flåsade den gamle Ama’sharahen mellan de springande stegen. Han hade väl en ganska bra kondition för sin ålder, men det var länge sedan han hade varit soldat!
-
<p style=”text-align: left;”>Neeana skakde på huvudet. Hur skulle hon kunna veta hur en skakar av en vakt?? Hon började också bli andfådd men kände med oro sin far sakta ner innan henne.</p>
“Hur då??” De var snart förbi bakgatorna och skulle snart tvingas ut på mer allmänna ytor.. det kunde inte vara bra! -
Om så krävdes så var Mahdi fullt beredd att ge sitt liv för sin dotter, stanna kvar och slåss för att hon skulle få en chans att fly, men… om det gick att undvika så hade han föredragit livet. Inte av någon självisk orsak, men så han kunde fortsätta se efter hennes säkerhet…
… och kanske för att komma med hämnd för den som gjort dem så illa.
“Vänster!” Lyckades han hosta ut, och han drog in dem på en sidogata. Han visste inte helt var den skulle leda, men det måste vara bättre än torget, där det säkerligen skulle finnas många, många fler vakter.
-
Neeana följde med utan att tänka.. vad skulle hennes tankar i situationen ändå leda till, hon hade aldrig varit med om, eller ens drömt om att vara med om något liknande! Så mycket förstod hon att det skulle inte räcka att bara röra sig framåt, de måste lyckas svänga undan någonstans där deras förföljare skulle ha flera vägskäl utan att veta vilket de tagit och på så vis riskera att välja fel.
Hon svängde av igen så fort tillfälle gavs, nu måste de väl svängt två gånger utom synhåll.. det var en bra början! Men sen? Vart skulle de ta vägen sen??
-
Hade de kommit undan? Mahdi vågade nästan hoppas… Sedan dök vakten, eller en annan vakt, han var inte säker, upp i slutet på gränden de hade sprungit in i. Den äldre mannen bromsade in och ställde sig genast framför sin dotter.
“Kom med mig nu, så behöver ingen av er komma till skada.” Sade vakten giftig medan han drog sitt svärd.
Mahdi svalde, och slängde en enögd blick över sin axel på Neeana. “Fly. Jag ser till att han inte kommer efter dig.” Han släppte brödet på backen då hans hela hand tog grepp om kniven, och han höll ut den framför sig, mot vakten.
-
Neeana slår händerna om munnen, hon kunde ju inte lämna sin far att fångas och avrättas… men å andra sidan fanns det ingenting hon kunde göra och han skulle ha större chans att klara sig om han inte behövde tänka på hennes säkerhet utöver sin egen.
Hon kved till och tog ett par steg bakåt innan hon vände och sprang gråtande därifrån.
-
Mahdi kunde höra hur Neeana sprang därifrån, och för ett ögonblick så var han glad. Glad att hon skulle få chansen att komma undan. Sedan kom vakten framåt, och den äldre soldaten behövde varje uns av koncentration bara för att överleva.
Ett svärd mot en kniv var inte en rättvis kamp i den bästa av situationer, det var Mahdi väl medveten om, och han var dessutom varesig så stark eller snabb som han varit i sin ungdom. Men likaså så var inte en gränd nödvändigtvis det ultimata slagfältet för just ett svärd, speciellt inte då vakten i sin hast att hinna efter Neeana innan hon hann alltför långt kom in mot den äldre mannen med svärdet höjt över huvudet. Från Mahdis synvinkel fanns det egentligen bara en sak han kunde göra, och det var idiotiskt och dumdristigt, men har man inget val så har man inget.
Han slängde sig in mot vakten och för ett ögonblick så såg han stjärnor då svärdets handtag slog över sidan av hans huvud, men hans kropp slog in i den andre mannen och de båda föll till marken. Av ren instinkt började Mahdi hugga kniven in mot vaktens buk, men slaget mot hans huvud hade gjort honom tillräckligt snurrig för att han inte skulle vara helt kapabel att uppfatta vad som faktiskt hände. Lyckades han få kniven genom eller under ringbrynjan? Han kunde bara hoppas, och hugga, och hugga, och hugga, annars skulle nog vakten snart kasta av honom…
-
Neeana sprang förvirrad på bakgator tills hon till slut kom ut på torget utan att ha ens planerat det. Hon stannade upp, skärrad och rädd. Det kändes som om folk stirrade på henne och hon försökte göra sig liten. Hon gick hastigt över torget för att kunna gömma sig på bakgator på andra sidan. Hon insåg att de så klart inte visste att hon var… efterlyst, om det nu var det hon var. De dömmande blickarna var förmodligen för att hon var där nu. Det sista hårstrået som bar henne över den nedersta botten hade till slut gått av, även utan att vara jagad var hon ädå en dem nu. En av de utstötta. Och nu fanns inte ens far där för att hjälpa henne. Vad hände med honom? Hade hon ens en far kvar? hur skulle han kunna finna henne även om han klarade sig?
Hennes ansikte föll i hennes händer och hon började gråta innan hon kommit över torget och in på gatorna.
-
Mahdi insåg snart att han hade överkommit vakten med ren överaskning och den råstyrka han hade kvar i sin arm, då denna nu låg död under honom. Det kom som en shock, men turligt nog en shock som han lyckades pressa sig igenom på ren stridsvana. Han kunde inte stanna upp nu. Han behövde fortfarande… Neeana!
Han såg sig över axeln, men hon var självklart redan borta. Han ställde sig upp för att ge sig av efter henne… och insåg genast att hela framsidan på hans tunika var täckt av blod. Det var inte hans, men det skulle inte för den sakens skull dra mindre uppmärksamhet till sig. Förtvivlat så såg han ut i riktningen som hans dotter hade fursvunnit mot, rakt mot torget, och han insåg att han i stunden inte kunde följa efter henne. Han behövde nya kläder. Han behövde försvinna han med, så fick han hoppas att rebellerna kunde hjälpa honom hitta henne.
Förtvivlat så vandrade han iväg åt andra hållet, djupare in mot stadens mer skuggiga gator. Förhoppningsvis skulle inga fler vakter få syn på honom på vägen, speciellt då han hade glömt sin kniv i kroppen på den förra han haft nöjet att möta…
-
Neeana irrade sig fram över torget i ett försök att inte komma för nära folk med med.. de där blickarna. Blickarna med avsmak och avsky… Förtvivlad och skärrad och gråtande såg hon verkligen inte anständig ut, att hennes klänning både var för liten och trasig slog sönder alla tvivel att hon var en av de utstötta. Och de blickarna båda skrämde och sårade.
Till slut kom hon i en gränd där hon såg sig omkring. Vart skulle hon ta vägen? Det fanns ingenstans hon kunde gå. Hon fortsatte irra en bit tills hon slutligen föll på knä bakom en hög med trasiga utslängda möbler och grät okontrollerat, med händerna för munnen för att dämpa ljudet så gott hon kunde.
You must be logged in to reply to this topic.