- This topic has 19 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
Om det hade varit en festliv stämning på skolan under antagningsveckan, var den sista dagen då alla prov var avklarade den festligaste av dom alla. Nu hade alla som studerade på Universitetet ställt sig inför mästarna och svarat på slumpmässiga frågor som på ett vis eller annat var relaterat till elevernas studier, och som resultat visste även alla vad deras terminsavgift skulle kosta.
För de flesta var detta inget problem, utan man var snarare nervös över provet, hur det skulle gå, den olidliga väntan. Men de flesta som var där hade råd att betala för sina avgifter. Nu var det dags att fira, antingen att man kommit lätt undan, eller dricka bort sorgerna över skammen med dåligt resultat och hög avgift.
Luften var kylig och rimfrost täckte trädens löv, gräset och kullerstenarna på gatorna. Massvis med lyktor hade tänts och gav hela Caras Idhrenin ett behagligt sken, och på värdshusen som låg utspridda överallt var det skratt, öl och god stämning.
För Kvithera hade det gått rätt bra under antagningsprovet, men hennes bråk med en av Caras Idhrenins rikaste studeranden – furstsonen Hilrik Korpskjöld – hade så klart uppmärksammats av mästarna vilket gjort att hennes inträdesprov blivit lite högre än förväntat. Trots att hon klarade sig bra i provet hade hennes terminsavgift gått upp till femton silvermynt. Ett och ett halvt guldmynt. Det hade varit fem silvermynt mer än vad hon hade, men genom lite fiffel och tur hade hon hittat en man som gett henne ett bidrag på tjugo guldmynt i utbyte mot en tjänst som ej än var nämnd.
Detta gnagde något på hennes humör, men det fanns inget mer att göra än att försöka njuta av att hon med säkerhet kunde vara här några terminer till. Trots allt var det här första gången hon känt sig hemma på flera år då hon så gått som var ett steg från att leva gatulivet i Celeras. Hon hade inte ännu riktigt hittat några vänner på skolan, trots allt var hon något av en utböling.
Förutom att vara bland de yngsta i Caras Idhrenin stack hon ut med flammande rött hår och slående gröna ögon som stod i stark kontrast till hennes ljusa hy. Hade hon varit född några århundraden innan hade det funnits en god risk att hon blivit anklagad för att vara en demon, med tanke på hennes hår. Förutom det var hon väldigt mager, vilket i sig kanske inte var så konstigt för unga kvinnor, men i hennes fall berodde det på att hon inte allt för länge sedan, innan hon lyckats ta sig hit, bott på gatan i Celeras. Till skillnad från de flesta andra kvinnor som studerade på Universitetet bar hon inte någon klänning, utan en enkel vit linneskjorta, stadiga grå byxor med hängslen, begagnade läderskor och en mörkgrön och rätt sliten mantel. Till hennes genans var det bara en av två kläduppsättningar hon för tillfället hade råd att ha, och de hade börjat bli lite slitna i kanterna.
Men åtminstone denna kväll tog hon sig för av festligheterna, och hade en mugg med öl i handen i ett av de billigare men mer hemtrevliga värdshusen. Här och där fick hon uppskattande nickningar, trots allt hade hon gett Hilrik Korpskjöld ett riktigt helvete, och det var inte så många som gillade hans arroganta sätt även om få vågade säga eller göra något mot det. På scenen spelade en grupp musiker, och lite drömmandes stod hon lutad mot en pelare och lyssnade på musiken medan hon drack sin öl. Drömmande, med något slags frenetiskt begär.
Innan allt gått åt helvete i hennes liv hade hon varit en musiker – bland annat – liksom hela hennes familj, och hon saknade att spela. Men som läget var hade hon inte ens råd att köpa en billig och dålig luta. Så istället fick hon bara lyssna och njuta av kvällens stämning.
-
Jasper suckade tungt där han stod vid värdshuset bardisk. Han tornade lätt över folket och kunde se musikerna spela utan problem, men han hade tankarna någon annanstans. Terminprovet hade gått helt okej – men avgiften blev så pass hög att den lätt tog en tredjedel av allt han ägde. Han hade varit tvungen att sälja så mycket drycker och smörjor att han knappt haft tid att göra annat än laga dem för att ha råd. Det kunde inte fortsätta såhär, det visste han. Han gjorde redan sitt bästa. Mer än sitt bästa – om hans intellekt inte räckte till så måste han skaffa mer pengar på något vis. Hans helande drycker och smörjor tog honom en bit på den vägen, men långt ifrån tillräckligt långt. Kanske han borde skaffa jobb? Butiksbiträde i någon av affärerna inne i staden? Kunde han bli bartender eller var han för klumpig för sånt? Nej, han kunde ju nog blanda drycker, tekniskt sätt…
Det sista han ville var att lämna Caras Idhrenin. Han hade ingenstans att ta vägen; han hade ingen familj att återvända till, ingen framtid. De i byn hade säkert redan glömt honom, han hade inte sett sina föräldrar sedan han var fem år gammal. Tanken på världen och dess storlek skrämde honom. Det enda som räddade honom var tanken på att stanna i studierna tills han kände sig tillräckligt trygg i sig själv, och det gjorde han inte ännu.
Han suckade och skakade på huvudet för att ta sig ur tankarna. Det behövde han inte tänka på just nu, han kom igenom provet och hade råd med terminavgiften den här gången. Nu borde han fira. Han tog en klunk av vinet i sitt stop och drog en till, djup suck – han hade en del bekanta här, men inga egentliga vänner, ens efter flera år på plats. Han var för rädd för att skaffa vänner, osäker om de tyckte om honom eller inte. Det fanns en del grymma elever vid skolan också; folk som gillade att hacka på annat folk. Rikebarn som inte förstod något annat än makt. Jasper hade blivit en panelhöna, varesig han ville vara det eller inte.
Han lät blicken vandra över de firande, alla som satt och pratade och drack. Hans ögon föll på en välkänd röd gardin av hår – Kvithera, han visste vem hon var. Hon hade satt krokben för Hilrik Korpskjölds räkmacka en del på sista tiden. Han tyckte lite synd om henne, men kunde onekligen förneka att det var ganska roligt att se Korpsköljd försöka hantera henne och misslyckas. Jasper tittade ner i sitt glas. Halvfullt. Han hade druckit en del redan. Med långa steg gick han över till hennes bord, och log försiktigt åt henne med en gest mot stolen mitt emot, “Är det ledigt här? Vi verkar båda sitta tysta på olika håll.”
-
Då Jasper dök upp vid Kvithera gav hon honom en lite vaksam blick. Hon kunde inte minnas när någon varit trevlig mot henne för trevlighetens skull, och sedan hon kom hit hade hon hållit sig mest för sig själv förutom då hon skapat oreda omkring sig. I vanliga fall skulle hennes uppmärksamma blick ha märkt honom långt innan han dök upp vid hennes bord, men hon hade varit fångad av musiken och sina egna tankar. Första instinkten var att springa iväg, men hon hade lärt sig att kontrollera det sedan hon kom till Caras Idhrenin, och istället la hon på sig ett trevligt och genuint leende.
‘Var så god.’ sa hon enkelt, med en gest mot stolen. ‘Stolen är din, och mitt sällskap ditt sådant som det är.’ sa hon lite teatraliskt men med ett lätt roat leende där i mungipan. Hon satte sig tillrätta på sin stol för att vända sin uppmärksamhet mot honom. Han hade varit här längre än henne, och hon hade inte delat några klasser med honom, för det hade hon kommit ihåg.
‘Ursäkta mig, men jag tror inte att jag vet vem du är.’ sa hon och betraktade honom med de gröna ögonen. Nej, hon hade nog inte lagt sin blick på honom förr, trots allt var hon bra på att minnas ansikten.
‘Jag är Kvithera.’ med lite tur kanske han inte hade hört alla rykten och allt tjafs om henne som uppstått, men det var nog för mycket att önska för här på skolan då rykten spred sig som elden i en höstack. Hon sträckte fram sin hand i hälsning. -
Jasper log. Han visste vad hon hette, men det var ohövligt att säga att man vet. Presentation var alltid stundande när man träffades första gången, det hade hans mormor strängt lärt honom.
Kom ihåg nu, Jasper, att du ska alltid presentera dig själv och låta den andra presentera sig även om du redan vet vem de är. Om du utgår från det du hört om dem och inte det du lärt av dem så låter du dem inte visa vem de är innerst inne.
Han tog glatt hennes hand i ett stadigt men snällt grepp, lättad att hon verkade öppen till att lära känna honom. Han undrade om han någonsin sett någon med så gröna ögon. Knappast. “Jasper Eirsson, trevligt att träffas”, hälsade han, “Jag är ingen speciell, bara jag. Den helande magin är inte den mest iögonenfallande, antar jag”, skämtade han och skrockade lite innan han drog in stolen under sig så han skulle kunna sitta lite bekvämare. Han stack ut benen så att de inte skulle ta i någonstans.
“Stolen du gett mig är bekväm och ditt sällskap så som det är är allt jag kan begära när jag bara klampat upp hur som helst för att störa din kväll”, lade han till med ett leende. Ljuset från oljelamporna reflekterades i hans ögon och på hans guldiga hår – han såg pålitlig ut utan att ens försöka, hans ärlighet syntes i de små rynkorna som dök upp runt hans ögon när han log. “Vem är du själv, Kvithera?”
-
Ett handtag sa mycket om en person, och hans stadiga och snälla – nästan för försiktiga – grepp sa att han var en person som sällan tog för sig eller stod i rampljuset. Det sa också att han inte var en person som ofta kom fram och talade med främlingar på detta vis, och det gjorde henne något nyfiken över hur det kommit sig. Likaså berättade hans väldigt anspråkslösa presentation mycket. Åt hans artiga svar klev ett litet oförväntat skratt fram på hennes läppar.
‘Trevligt att träffas Jasper.’ sa hon, med ett leende i sina ögon. ‘Men medan eld och lågor kanske är grandiost och stort är helandets kraft en mer ovanlig sådan. Vad jag förstått så kräver det inte bara tålamod, fullständig kunskap om anatomi, utan även genuin vilja att hjälpa. Det säger mycket om en persons goda karaktär.’ sa hon, utan någon baktanke bakom orden. Det var helt enkelt så som hon såg på det hela. Då han därefter frågade om henne hummade hon till lätt. Under åren hade hon tagit många roller för att skydda sig själv, lika enkelt som att dra på sig en mask. Vilken roll skulle hon ha nu? Eller var det bara dags att försöka vara den hon var?
Det hade fått henne i en hel del trubbel att envist vara den hon var, och stå för det hon stod för, som det bevisligen blivit med Korpskjöld. Men det var som det var. Samtidigt var det också i hennes rykte att blåsa liv i elden som var ryktena som florerade kring henne. Rykten hade mycket makt, och gav henne en sköld som kunde vara starkare än en rustning i mångas situationer. Men hans ärliga blick och uppseende gav inte henne något behov av gå till sådant än. Samtidigt behövde hon inte berätta allt om sig själv.
‘Det är en svår fråga.’ sa hon, och skrattade till lätt åt hur det lät. ‘Låt mig förklara… Jag växte upp i en karavan av kringresande trubadurer, musiker och skådespelare, och under hela min uppväxt har jag fått ta på mig många roller. Att växa upp i ett sådant sällskap var fantastiskt, men ett barn som ständigt byter mask lika enkelt som att dra på sig nya kläder ändrar kanske en del hur man ser på sådana saker.’ sa hon och gjorde en handgest, för att sedan ta en liten klunk ur sitt stop för att samla sina tankar och för att stoppa sitt prat om det. Trots allt fanns det många som inte såg positivt på nomader som hennes familj hade varit.
‘Just nu är jag helt enkelt en elev vid Universitetet, som du säkert gissat, och att bli en fullärd arkanist har varit mitt mål så länge jag kan minnas.’ förklarade hon med en axelryckning.
‘Förutom det kan jag väl spela och sjunga en skvätt.’ sa hon, anspråkslöst och utan bravad. Trots allt var det heller inte alla i Universitetets akademiska kretsar som uppskattade något så löst som musiker. Att komma och se dem spela på ett värdshus var en sak, men att en av dem skulle studera vid deras sida en helt annan.En liten glimt dök upp i hennes gröna ögon, och hon nickade mot hans vin med ett roat leende.
‘Firar vi eller sörjer vi?’ och med det undrade hon så klart hur terminsprovet hade gått. -
Jasper lyssnade hjärtligt på vad hon sade. Hans minne vandrade med ens bakåt i tiden, långt innan hans magi dykt upp och fått hans händer att lysa. Ett minne som luggit gömt inom honom drogs till ytan. Ett minne med färgglada tyger, vackra sånger, energiska volter som fick Jasper, 7 år och med gluggar i munnen, att gapa av förundran. Just en sån karavan som Kvithera talade om hade kommit förbi hans lilla by. De flesta gillade dem inte, höll hårt om sina börsar och gick snabbt förbi.
Men inte Jasper. Hans förundran för de starka färgerna fick honom att stanna på vägen för att titta. Det hade gått en bra stund innan han fortsatt hem med rotfrukterna han ombetts hämta och han minns ännu utskällningen ha fick av sin mormor när han kom hem. Han hade gråtit då, men nu förstod han varför hon varit så arg; han skulle oroa ihjäl sig om ett barn han skickade iväg inte kom hem i tid.
Kvitheras fråga ryckte honom ur sina tankar. Han tittade ner i sitt stop och skrattade stelt. Han ryckte på axlarna, “Vi förjer och stirar”, sa han med en ihopblandning av de två orden hon föreslagit. “Firar en till termin och sörjer både pengar och tid”, erkände han. En bekymrad rynka dök upp mellan hans ögonbryn och han vände sig för att titta på trubaduren på scenen i några sekunder, “Pengarna sinar, så vi får se om jag är kvar nästa termin”, mumlade han. Han skakade på huvudet för att få bort den dunkla stämningen som uppenbarat sig i hans sinne, “Men nog om det. Den dagen, den sorgen”, sa han innan han bytte samtalsämne.
“Även om du bytt mask ofta så indikerar användningen av en mask att det finns ett ansikte, nåt äkta, där under, eller hur? Karavanlivet kan inte vara enkelt, men jag kan tänka mig att det var svårt att plötsligt bli stationär i en stad som denna efter att ha rest omkring hela livet?” Det var en fråga, även om den inte var formad som en. -
Den rödhåriga flickan höjde ett ögonbryn åt hans ordlek, och skrattade lite åt det hela med en skakning på huvudet som fick hennes hår att yra omkring lite, nästan som eld i det behagliga skenet inne i värdshuset. I hans ord kände hon igen sig allt för väl, och var nästan förvånad. Trots allt var den överväldigande majoriteten av de som studerade där sådana som utan problem hade råd att studera där. Personer från förmögna familjer, eller från familjer som åtminstone hade en så stadig bakgrund att det inte var några problem att skicka pengar hemifrån ifall terminsavgiften blev lite högre än förväntat. För personer som Jasper och Kvithera kunde det vara slut på studierna, i värsta fall.
Så hon nickade allvarligt, och höjde sitt stop.
‘För en termin till.’ sa hon nästan lite högtidligt. ‘Och den eviga kampen.’ hon drack och lade ned sitt nästan tomma stop på bordet igen, och såg sig omkring för att se om värdshusvärden var i närheten medan hon lyssnade på hans ord. Han hade så klart rätt, men det var inte alltid man ville visa ansiktet under masken, ifall det skavde för mycket att ta av sig sin mask. Värdshusvärden och personalen verkade upptagna på annat håll så hon lät sin uppmärksamhet falla på Jasper igen.‘Jag är förvånad över att du tänkte den tanken. Men ja, du har rätt.’ sa hon. ‘För mig var hem aldrig en plats utan snarare familjen och människorna omkring oss. Att vara fast på en plats kan göra en rätt rastlös, men jag trivs bättre än förväntat.’ fick hon trots allt erkänna.
‘Sedan jag började här har jag varit så upptagen med allt som hänt att jag inte hunnit tänka på sådana saker.’ hon var trots allt bara glad över att inte längre vara på gatan. -
Trångt och mycket folk på värdshuset. Precis som hon tyckte om. Det var lättare att bli en i mängden och att undvika de som undvikas bör. Det var som om de försökt rymma så många bord som möjligt i den lilla ytan som fanns tillgängligt. Att de smala, obekväma pinnstolarna inte brast under människorna var ett mirakel, eller kanske rent sagt magi?
En bestämd hand dök plötsligt upp på både Kvitheras och Jaspers axlar, den slog i takt med musiken. Inte hårt, men som om hon hade känt de båda främlingar i all oändlighet. Till slut dök ett huvud fram mellan axlarna och ansiktet med glad uppsyn vände sig om för att se på både Kvithera och sedan Jasper ett flertals gånger. Sedan lät hon ett av sina långa fingrar peka mot en av de få stolarna som lyckades vara precis bredvid Jasper.
“Oi! Ni verkar gömma de sista lediga stolarna” sa hon med en tydlig kaldrländsk brytning och utan att invänta ett svar som tillät henne att slå sig ner hade hon redan satt sig bak och fram på stolen. Den unga kvinnan lutade sina armar mot ryggstödet och granskade främlingarna framför sig.
“Saga är jag, vilka är ni?” frågade hon med ett brett leende som var genuint vänligt. Det var inte en lögn, men inte heller en sanning. Fast vem kunde tro att det var Sera Ténir som satt bredvid dem? Det enda som kunde påminna om kronprinsessan var de klarblåa intensiva ögonen. Resten var som kontraster, det nu smutsblonda håret, räckte ner till höften och var uppsatt i en fläta. Smutsen på de mörka byxorna och den vita skjortan syntes knappt i mörkret och hon lät foten stampa i takt med musikens toner som fyllde värdshuset. Vart nu all vett och etikett som hennes mor och hovet inpräntat i henne sen barnsben tycktes vara helt borta. Men som hon intalat sig själv, så länge man vet reglerna kan man bryta dem!
Innan sällskapet hann protestera hade värdshusvärden satt ner sex ölstop framför dem. Saga greppade tag om ena stopet och höjde stopet välkomnande mot Jasper och Kvithera. Ölen rann ner över hennes haka och skjorta när hon klunkade i sig stopet. Ett litet klirr hördes när hon ställde ner det tomma glaset hårt i bordet och torkade sedan bort ölen med sin skjortärm.
-
Jasper hoppade till när Saga lade handen på hans axel å satte sin dricka han nyss skålat med i halsen. Med ens glömde han fullständigt bort vad han tänkt säga åt Kvithera. Han betraktade Saga med ett litet leende på läpparna medan han diskret försökte hosta bort irritationen i halsen. Han hade sett henne förut men inte lärt hennes namn före nu. Han log tillbaka, matchade hennes öppenhet med en egen sådan.
“Jasper Eirsson, trevligt att träffas”, svarade han och hoppade till igen när värdshusvärden satte ner ölen på bordet. Han tittade förvirrat på den. Han hade inte betalat för något sånt, än mindre hade han råd. Han hade satt nästan sitt sista på vinet han just druckit upp. Han tittade upp på henne och ögonen vidgades när han såg henne halsa hela stopet på en gång. Nå, det mesta i alla fall. Det som missade munnen räknades inte. Han kunde inte låta bli att le igen. Kaldrländarna var som en bris av frisk luft i Caras Idhrenin. Många skulle väl kalla dem ohövliga, men Jasper uppskattade enkelheten. Det behövde inte vara så svårt runt dem, inget behövde tolkas eller dansas runt. Han sträckte sig inte efter ölen, antog att den var hennes. Kaldrländare hade det ganska lätt för sig att hantera alkohol. Jasper blev lite snurrig av ett stop, och hade redan druckit vin.
“Du borde se om du kan vinna öldrickartävlingen senare ikväll”, föreslog han skämtsamt med en glimt i ögat och ett till leende. -
Kvithera betraktade Saga lite roat, och samtidigt med ett höjt ögonbryn. Samma min som man hade då man såg någon som gjorde något lätt groteskt, och lätt imponerande på samma gång.
‘Kvithera… Trevligt att träffa dig Saga.’ sa hon lite släpande, lite vaksamt, lite osäker över vad hon skulle tycka om hela denna situation. Plötsligt satt de där alla tre, som om de känt varandra länge, samtidigt som de var totala nykomlingar för varandra. Men kanske det inte var svårare än så att få nya vänner?‘Välkommen till vårt bord.’ sa hon, lite grandiost och gestikulerade på detta bord som var deras erövring i mitten av kaoset i värdshuset.
‘Och som Jasper säger, så verkar du ha en naturbegåvning för att häva öl. Om det är en bra eller dålig sak har jag svårt att säga.’ sa hon med ett skratt. -
Jasper och Kvithera. Hon upprepade namnen för sig själv ett par gånger, så att hon skulle komma ihåg dem. Det var trots allt enbart två namn och så svårt var det inte. Speciellt då de inte var lika nog för att kunnas blandas ihop. Hon kunder inte rå för att le lite bredare åt deras uppmaning. En tävling i hävning var väl kanske något som låg i hennes essä, men hon kastade en blick omkring sig och det var inte svårt att lägga märke till de lite större männen. De som utan tvekan kunde häva ett par öl snabbare än henne. Till slut slog hon händerna ut uppgivet framför sig.
“En kaldrländare i ölhävning, det är oschysst mot dem andra” påpekade hon med en blinkning och höll en hand omkring det andra stopet till öl.
-
Jasper tittade på sina två nya bekantskaper och sköt ifrån sig sitt glas innan han lutade armbågarna mot bordet och sträckte ut benen så de stack u på andra sidan. När han satt såg han fortfarande lång ut, men kanske inte över två meter. Mest såg han inbjudande ut; hans ansikte var fräknigt och hans leende fick huden vid ögonen att rynka sig. Näsan var rund och fick honom att se lite yngre ut än han var. Man skulle lätt kunna ta honom för att vara från karm om han inte bröt lite när han talade – många vid Caras Idhrenin talade inte sitt modersmål. Jasper minns hur han inte kunde språket över huvud taget när han kom till universitetet första gången; det var en brant inlärningskurva.
“Jag och Kvithera har hunnit utbyta lite småprat med varandra, men vem är du, Saga? Kaldrländare, ja”, sa han och log, “Hurudan är din magi? Vad gör du när du inte utövar den?” frågade han innan han vände sig till Kvithera. “Den sista frågan går till dig också!”
Han visste inte mycket om social interaktion, så han lät sig själv fråga. Han hade spnderat flera år i skolan utan några vänner; kanske nu var chansen? -
Kvithera fann hela ordväxlingen tämligen underhållande, och gissade ändå att Saga sa vad hon sa för att få behålla sin heder. Men hon gjorde inget problem av det, trots allt skulle hon inte heller vilja försöka häva öl med det sällskapet som fanns här. Då Jasper började tala igen vände hon sin uppmärksamhet till honom, och hummade lite över hans frågor. Hon var mer intresserad av Sagas svar, och hennes var inte lika spännande som deras. Så hon gjorde en gest åt Saga att börja berätta.
-
Att stå i strålkastarljuset var inte riktigt något som smakade Saga väl. Det var svårare att berätta om sig själv när det egentligen fanns mer än ett jag. Hon harklade sig och gjorde en gest framför sig, som för att försöka få bort svaret men trots det verkade de båda så nyfikna att inte ge ett svar skulle ge dem fler frågor och kanske till och med misstankar.
“Min magi? Det är inte mycket med den. De rövade mig hela vägen från Kaldrland till hit för att de ansåg att jag hade magi och var farlig. Sen så lyckas jag ändå inte göra ett skit, rent utsagt!” utbrast hon med ett bubblande skratt. Förhoppningsvis skulle de inte känna hennes starka magiska aura, eller för den delen den beska smaken av illusionsmagi. Faktum var väl att Saga, eller Sera, var ypperlig duktig med sina illusioner, åtminstone Saga. Kanske var det snarare för att hon ett långt tag trodde att hon var Saga.
“Så istället blir det öl, kortspel och lite äventyr.” sa hon med ett litet skratt.
“Och vad med er?”
-
Jasper var som en öppen bok och det var inte svårt att läsa förvirringen på hans ansikte. Han hade klart och tydligt känt Sagas magiska aura – den var stark, hon hade utan tvekan något väldigt kraftfullt i kroppen. Ändå talade hon som at den inte var något speciellt, och undvek att berätta för dem var det var trots att han frågat. Vad kunde vara så personligt med ens magi att man inte kunde prata om den i en stad där nästan alla är magiker? Han lyfte ett ögonbryn och gjorde ögonkontakt med henne i någon sekund, men bestämde sig för att släppa det och låta henne styra konversationen tillbaka till dem.
“Helande magi, inget storslaget”, log han, och med ens lös hans händer upp med ett svagt, blått sken som reflekterades i glaset i deras ölstop. Det var borta lika snabbt som det dök upp, “För att göra lång beskrivning kort så kan jag ta andra människors smärta och förstöra den inuti min livskärna”, svarade han och lutade ett finger mot mitten av sin bröstkorg som att han pekade på sitt hjärta. “Och så kan jag göra ljuset runt mina händer till en sköld i någon sekund, men magin är inte gjord för att slåss med. Din magi då, Kvithera?”
-
Även Kvithera med sina analytiska ögon kunde se att det var något med Saga, men kunde heller inte riktigt lägga fingret på vad det var. Så hon avfärdade det i folkvimlet och nickade bara lite åt hennes berättelse. Det sade väldigt mycket om en person som i stort sett skämtade bort en möjlighet att presentera sig själv, men hon tyckte ändå det var något genuint och roligt med Saga. Kvithera antog det var hennes tur till sist och hon suckade lätt, lite generad.
‘Jag har någon slags talang för att finna saker och tings äkta namn.’ förklarade hon. Det var inte många på skolan som höll på med sådant, och det ansågs som en oexakt och oberäknelig form av magi i bästa fall. Som nonsens i värsta.
‘Problemet är att det för det mesta inte går i vardagen, då det skulle kunna vara nyttigt. Jag har bara gjort det då jag varit i sann fara, då mitt… omedvetna agerat på instinkt.’ sa hon, och kände sig något generad då hon talade om det.‘Förutom det har jag väl lite kinetisk förmåga i mig.’ sa hon, och la sin hand på bordet och med ens for en av ölstopen glidandes över den skrovliga ytan till hennes hand av sig själv. Hon gav dem ett litet konspiratoriskt flin.
-
Kladrländaren lät sin intensiva klarblåa blick vandra mellan personerna när de talade om sig själva, instämde med ett litet hummandes och några få “ja” här och där. Hon tog en klunk ifrån ölen innan hon satt ner den igen för att sedan flina lite åt Kvithera.
“Jag antar att det är bäst att jag håller ett hårdare tag om min öl, eller vad säger ni?” frågade hon med ännu ett skratt och sedan såg hon på Jasper med ett mildare leende och ett något mer allvarlig blick.
“Helande magi är vacker magi. Och kan vara praktiskt och till nytta i en strid.” påpekade Saga och drog sedan en hand genom sitt hår och lät blicken vandra över alla studeranderna som hade samlats. De flesta hade redan börjat bli lite för påverkade. Rörelserna yviga och ljudnivån var högre.
-
Jasper skrattade till när stopet rörde sig till Kvitheras hand och lutade sig framåt nyfiket, “Sakers äkta namn? Hur funkar det, vad händer när du hittar sagda namn?” frågade han med glittrande ögon. Magi skulle aldrig sluta fascinera honom, det fanns så många olika sorter att det alltid fanns något nytt. Det var en kraft som var så olik, så mystisk på något vis.
Hans uppmärksamhet drogs från Kvithera när Saga började med en komplimang och sedan talade om strid. Det lilla leendet han haft föll av läpparna och han lyfte en hand för att klia sig i nacken med en liten suck. Han tittade sig runt, nästan som att han letade efter någon.
“Säkert skulle det vara användbart i strid”, sade han lite avfärdande och ryckte på axlarna, “Men jag kan inte försvara mig själv och stänger av när konflikt av vilken sort som helst stegras runt mig och jag beblandas i den. Skulle jag skickas i krig skulle jag dö innan jag hade chansen att hjälpa någon”, erkände han och stirrade på sitt tomma glas. Han tänkte på de i skolan med maktbegär, de som gillade att ge sig på honom på olika sätt. Att han sällan kunde göra något för att förhindra det. Han skakade snabbt av sig det och tittade upp med ett nytt, mera ansträngt leende som inte fick huden runt ögonen att rynka sig, “Men jag kan säkert hela på andra ställen!” -
Kvithera nickade och hummade lätt åt det som sades. Strid påverkade alla olika, själv hade hon hittat någon slags inre best i gatustriderna hon hamnat i då hon bodde i Celeras. Något rått som endast gick på instinkt, något man antingen hade eller inte. Men det var inte något hon tänkte dela med de andra.
‘Man behöver inte vara i stridens hetta för att hjälpa.’ sa hon uppmuntrande åt Jasper och drog ett andetag då hon funderade hur hon skulle formulera sig.‘Och till din fråga… Så är jag knappast rätt person att förklara det, då jag inte är säker att jag helt förstår det än. Mäster Celírion har försökt lära mig lite men han är…’ hon såg sig omkring för att se att ingen lyssnade på deras samtal, innan hon viskade så bara de hörde.
‘…lite galen!’ hon skrattade lite åt det.‘Han försökte förklara det åt mig… Men hur förklarar man att himmelen är blå för en blind person? Sanna namn ger makt. En person som verkligen förstår exempelvis alla aspekt av eld… Och verkligen förstår det, från alla vinklar, alla vis det påverkar allt omkring sig. Allt kemiskt, fysiskt, känslomässigt, och så vidare, kan finna dess sanna namn och kontrollera det. Med våra omedvetna sinnen…’ hon skakade på huvudet.
‘Därför det är så farligt, och svårt att lära sig att kontrollera.’ hon hummade lätt åt det, och tog en klunk av ölen. I bakgrunden fortsatte musikerna spela, och hon gjorde en liten grimas.
‘Vad säger ni, ska vi ta denna fest vidare till något ställe som inte är så fullt?’ undrade hon, lite obekväm med hur trångt det hade blivit de senaste minuterna. -
“Celírion har en ålder som inte våra mänskliga tankar kan förstå. Även tiden är annorlunda för alver… Alver som Celírion har en tendens att tala i gåtor eller på ett sätt som om man redan ska veta svaret” sa Saga, och log lite snett åt att Kvithera påpekade att Celírion var lite galen. Den gamla alven som hade släpat henne hit. Till en början hade hon sett på honom med avsky och gjort allt i sin väg för att irritera eller förarga alven. Fast efter några år tillsammans hade hon istället funnit att han var som en far till henne. Vem var det annars som hade tagit hand om henne?
Tankegångarna avbröts när de talade om att röra sig ifrån till ett annat ställe. Kanske det var en bra idé. Fast å andra sidan, det var en perfekt tid att skapa slagsmål eller sno en peng eller två. Vad skulle dessa stroppiga adelsmän med pengar till? De skulle inte ens lägga märke till att de försvann. Hon slog ihop sina händer – lite för exalterat med ett brett flin.
“Och varthän ska vi? De flesta värdshus kommer vara fulla med stroppiga fulla adelsmän och damer.”
You must be logged in to reply to this topic.