Gatuflickan hade somnat i en lätt sömn under sin filt, trots allt lärde man sig som gatubarn i Celeras att aldrig sova allt för djupt ifall någon av de andra gatubarnen skulle hitta ens tillhåll. Då skulle man vara tvungen att vara kvick på fötterna och snabbt springa därifrån. Men denna gång vaknade hon inte av ljud utifrån, utan istället vaknade hon av att något verkade röra sig under filten. Och sedan kände hon varm vätska rinna över henne. Vad hände? 

Hon kände skräck fylla henne. Hade hon trots allt skadat sig och inte märkt det, för att nu hålla på att förblöda? Eller hade juvelen fått en skada och spruckit? Nej, det kunde inte vara sant.
‘Nej… nej nej nej nej…’ viskade hon darrigt, och vågade knappt dra undan filten för att se vad som stod på. Hon svalde, och med ett ryck som då man drar bort ett plåster drog hon av sig filten för att se sina smutsiga kläder dränkta av vätska. Och bitar av juvelens skal spridda bland tygerna.

Av reflex satte hon sig snabbt upp, så den spruckna juvelen landade i säng bestående av filtar och tygbitar. Hon förstod inte vad hon såg på. Något tycktes… röra sig. Vad var det för något? Att det inte var en juvel var vid det här laget uppenbart, men hon hade ingen lampa och det var mörkt ute. Hon var både fylld av rädsla och fascination, vätskan bortglömd, och kunde inte annat än att sitta på knäna och se på vad som skedde framför henne, med bultande hjärta.

Den unga gatuflickan stirrade storögt på den lilla krabaten som nu vinglade och yrade omkring bland hennes filtar. Instinktivt mer än något annat drog hon undan sin hand då den försökte nafsa efter henne. Kunde det vara… en drake? Hela sitt liv hade hon trott drakar bara var legender, sagor. Vem med sitt friska sinne i behåll skulle kunna tro att drakar faktiskt existerade? Kanske hon till sist blivit galen. Att juvelen hon så mödosamt fångat blivit en drake var helt ofattbart… men det förklarade också varför männen hade varit så ihärdiga i att få tag i henne. Hade de vetat vad det var de skulle köpa? Tanken var hisnande, för om detta faktiskt var en drake så kunde det inte finnas många i världen.

Hon vågade sig på att sträcka sig efter sin lykta som hade ett litet nästan utbrunnet vaxljus i sig och tände den med en av sina dyrbara tändstickor. I vanliga fall skulle hon sparat dem, men denna situation kändes som om den var stor nog för att slösa sådana dyrgripar. Då ljuset spred ljus över hennes lilla läger där mellan skorstenarna såg hon på draken och kunde inte undgå att se hur vacker draken var, trots att den nyss kläckts. Söt, och vacker.

‘Hej lilla vännen…’ sa hon försiktigt, med bruten röst och fick harkla sig. Hon mindes inte när hon senast öppnat munnen för att tala med någon. Hade det gått veckor?
‘Varifrån kom du…?’ frågade hon och sträckte fram sin hand för att röra vid drakens huvud, men i samma ögonblick kände hon ett ryck i hela kroppen som om en elektrisk chock gick genom henne då hon rörde draken. Hur länge hon låg utslagen visste hon inte men det var som om hon kunde känna hela sitt sinne bli attackerat och paralysera henne. En röra av ofiltrerade och oorganiserade minnen strömmade genom hennes huvud, och någonstans i bakhuvudet var det som om hon kunde känna den lilla drakens medvetande, men den smärtsamma upplevelsen gjorde att hon inte kunde tänka klart eller förstå vad som hände. Ett av de få klara minnen i röran var hennes nu döda mor som sjöng hennes namn då hon skulle sova en av de sista gångerna innan hon dog. Alithea. 

Hennes blå ögon var fyllda med tårar då hon återfick sitt medvetande, för hon hade inte tänkt på sitt namn på flera år. Det var som om hon förträngt det, och glömt bort vem hon var. Eller vem hon varit. Hade draken också sett det? Draken… Hon såg sig vilt omkring, för att se vart draken tagit vägen men hittade den snabbt och kände lättnad över att den inte försvunnit.
‘Vad hände…?’ frågade hon, mest för sig själv. Hennes hand brände, och då hon lyfte handen kunde hon se ett vitt ärr på sin handflata.

Alithea verkade snabbt återfå sitt förstånd, och det var som om sitt återfunna namn gav henne styrka och mål. Som om det tände liv i hennes ljusa ögon. Fascinerat betraktade hon draken, och försökte förstå allt som skett. Men plötsligt kände hon hur det pressades mot hennes huvud. Inte fysiskt, men som om något starkt pressade inom henne och hennes instinkt var att streta emot. Vilket gjorde det tusen gånger värre än migrän. Ett ansträngt ansiktsuttryck spred sig över hennes ansikte, men det var inte länge innan hon förstod att pressandet inte var av ond natur. Det var som om hon instinktivt förstod att det kom från en vän… från draken?

Då hon släppte taget och lät de nya sensationerna fylla henne drog hon ett förvånat andetag. Hon kunde känna drakens tankar och sensationer, men det fanns inget tankemönster som man skulle förvänta sig hos en människa. Det fanns frågor där, men de uttrycktes inte med ord, och ändå förstod hon dem. Som om de på något vis var länkade och kunde förstå varann på ett djupare plan. Men hon visste bara hur man kommunicerade med ord. Rösten i hennes huvud som sa hennes namn hade en vacker klang, och det lät inte som en nykläckt drakunge. Hon hade svårt att placera rösten, men den var behaglig och varm och hon kände tårar välla i hennes ögon igen vid nämnandet av hennes namn. Kanske hon inte längre behövde vara ensam?

‘Ja… jag heter Alithea.’ sa hon högt, och osäkert försökte hon tänka det med. Försökte med tankar förklara att namnet var henne.
‘Vad… heter du?’ försökte hon, osäker på om draken skulle förstå. Var det ett djur, eller fanns det mer intellekt där? Den hade sagt hennes namn, och då måste den vara mer än bara en hund eller en katt!

Alithea kände en märklig rysning gå genom hela kroppen då hon kände draken ta för sig av hennes minnen. Det kändes inte obehagligt direkt, men sensationen var nästan överväldigande. På samma vis som hon fick ta för sig drakens första ögonblick och de sensationer hon… eller han… haft. Det var svårt att säga ännu. Samtidigt var det så gått överväldigande då draken uppenbarligen hade ett medvetande som var mer komplicerat än hon anat att något annat än människor, alver och övriga humanoida varelser kunde ha. Det var uppenbart för henne nu, genom deras länk, att draken försökte förstå vad hon menade.

Hur skulle man förklara något sådant åt någon som inte ännu förstod konceptet med språk, eller förstod ord?
‘Alithea.’ sa hon och gjorde en gest mot sin bröstkorg med sina händer. Skulle draken förstå? Hon gjorde en gest mot ljust som draken fäst sin uppmärksamhet på och visat henne i sina minnen.
‘Ljus.’ sa hon, och pekade på ljuset. Sedan på sig själv igen.
‘Alithea.’ och försiktigt, prövande, rörde hon vid draken under dess lilla hals, där hon trodde dess hjärta var. Draken kändes len och varm mot hennes fingrar, som om den hade eld inuti sig. Hon mötte drakens blick, och försökte pressa samma frågande sinnesstämning till draken, så som den gjort till henne.

Hon var inte riktigt säker om den lilla krabaten förstod vad hon försökte säga. En liten suck lämnade hennes läppar, det var fånigt att försöka få en nykläckt drake att säga vad den hette.
‘Jag får hitta på ett namn åt dig, helt enkelt.’ sa hon och talade högt, men samtidigt förmedlades det hon sa genom deras länk med tankarna och hon visste inte riktigt om hon kunde stänga av den. Eller hur. Men än så länge kände drakens närvaro inte obehaglig.
‘Är du hungrig?’ undrade hon. ‘Jag har inte mycket… Men något!’ sa hon och grävde i en potatislåda som innehöll alla hennes saker. Där hade hon lite torkat kött, som hon höll framför drakens nos.
‘Kanske du gillar detta?’ undrade hon, trots allt kändes det naturligt att en drake gillade kött.

‘Och vad ska jag hitta på för namn åt dig?’ hummade hon, lite mer för sig själv. Man kunde ju inte döpa en drake till vad som helst.
‘Är du en flicka eller pojke?’ hon var inte riktigt säker.

Alithea hade ett varmt leende på läpparna då hon betraktade draken äta och betrakta allt med storögd nyfikenhet. Hon var inte ens medveten om sitt leende, innan hon kom på sig själv och för ett ögonblick undrade hon när hon senast genuint lett åt någonting.
‘Är du hungrig? Här.’ sa hon och grävde fram en köttbit till. Det var den sista men det var draken värd.

‘Imorgon får vi hitta mer mat.’ sa hon och la fram köttbiten åt draken. Hon velade fortfarande om namn, men kände att hon visste för lite om draken ännu för att ge den ett rättvist namn. Man kunde knappast namnge den så som man gav namn åt en katt eller hund? Hon sträckte fram en hand och rörde vid drakens huvud med en smekande gest, för att stryka de lena fjällen, och hon kunde återigen känna den underliga kraften mellan dem. Men denna gång var det mer en värme och ett flöde av energi och känslor, snarare än det smärtsamma det varit första gången.

‘Detta måste vara lika nytt och förvirrande för dig som för mig…’ hummade hon, för att krypa ihop intill draken med sin filt, med sina blå ögon fästa på henne och den vackra och söta varelse framför henne.
‘Jag ska skydda dig.’ lovade hon, även om hon inte ännu visste hur det skulle gå till, och försökte se om det fanns några tecken som avslöjade ifall draken var en hona eller hane, men tycktes inte hitta några.

–

På andra sidan Caras Idhrenin vaknade inkvisitör Jezeral ur sin lätta sömn med ett ryck. Han var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder som hörde till de som arbetade för Det tredje ögat med hans rang. Liksom andra magiker med hans rang hade han valts ut för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.

Men det han kände nu var ovanligt. Det var inte som då unga magiker hittade sin förmåga för första gången. Det var som om en magiker väckts till liv från intet. Han rynkade på ögonbrynen, reste sig ur sin säng och drog undan gardinen för att se ut över staden. På detta avstånd kunde han bara känna den ungefärliga riktningen från varifrån den plötsliga vågen av magisk energi kommit ifrån. Men han visste att detta var något han var tvungen att undersöka.

Alithea kände sig lite bekymrad över hela situationen. Från och med nu hade hon inte bara sig själv att försörja, utan även denna lilla krabat som hon kände en koppling med hon inte ännu förstod.
‘Jag måste gå och hämta mat åt oss…’ förklarade hon, och kände att hon inte riktigt ville använda ordet stjäla inför draken.
‘Och då måste du vänta här så länge. Kan du göra det?’ men hon hann inte säga mer innan draken plötsligt rusade iväg efter en mus, och ett litet skrik av förfäran lämnade Alitheas läppar då hon såg draken försvinna ned för hustakens kant.

Hon rusade över de hala takpannorna, mer oförsiktigt än hon brukade, rädd för att draken skulle skada sig då fallet ned var långt. På något mirakulöst vis verkade draken ha klarat sig där nere, för hon såg den röra sig.
‘Vänta där nere! Jag kommer och hämtar dig!’ sa hon högt, och försökte på något vis med den mentala koppling de hade haft på kvällen skicka över tankar som visade hur viktigt det var att draken inte rörde sig, men fann det svårare och mer ansträngande då de var en bit ifrån varandra. Kanske det skulle bli lättare med tiden?

‘Vänta där! Jag kommer snart!’ sa hon, trots allt kunde hon inte hoppa så långt utan att bryta sina ben. Så hon fick skynda sig runt en annan väg ned på gatan, för att springa runt husen. Hela tiden kände hon tårarna i ögonvrån och känslan av rädsla och otillräcklighet då hon inte visste om draken var i fara eller inte. Vad som helst kunde ju hända i Celeras!

Hon halkade på de hala kullerstenarna då hon så snabbt hon kunde kom springande och vände sig i kurvan in i gränden dit hon sett draken falla ned.
‘Är du där?!’ frågade hon, obrydd om ifall någon annan hörde henne. Hon rusade in i gränden, men samma ögonblick kände hon ett slag i bröstkorgen som fick all luft att lämna hennes kropp, och plötsligt stod ett gäng andra gatubarn där med fula uppsyner och hånflin på sina läppar.
‘Se vilken råtta vi fångade då!’ väste en pojke som inte kunde vara mer än 12. De hade varit rivaler länge i Celeras, där gatubarnen ofta hade egna områden och Alithea mer än en gång farit in i deras område. Hon hostade där hon kravlade på marken, och kände hur hon skrapat upp sin kind i fallet. Men hon hann inte resa sig innan hon fick en spark i sidan.
‘Sa jag inte åt dig att hålla dig borta från vårt område, lilla råtta?!’ ropade pojken, och de andra skrattade.

Alithea var inte den som tvekade på att reagera då en öppning visade sig, och då eldklotet plötsligt uppenbarade sig och tog pojken i ansiktet och la eld på hans kläder och hår höjde hon sin blick snabbt för att se vad som var på gång. Samtidigt hade hon också känt kraften komma genom den delade länk hon hade med den lilla draken. Hon hade så ont att hon knappt kunde röra sig, men adrenalinet flödade i hennes kropp och gav henne extra styrka.

‘Vad i Lloth…?!’ hann en av de andra killarna ropa, och tog ett skräckslaget steg bakåt från ledaren som fattat eld. Alitha passade på att slå honom så hårt hon kunde i skrevet, och då han vek sig i smärta reste hon sig från marken med en grimas av smärta. Den tredje och sista pojken blev så skräckslagen av det hela så han bara sprang därifrån, och någonstans bort om gränden kunde man se att folk började vända sina blickar för att se vad som stod på.

‘Kom!’ sa Alithea till draken. Det fanns ingen tid att reflektera, de behövde bara komma bort så fort de kunde. I språnget tog hon upp den lilla krabaten i sina armar och började springa så snabbt hon kunde bort från gränden, ut på gatan, och bort därifrån. Hon gjorde sitt bästa för att dölja draken i sina armar och under sin säckiga tröja. Någonstans i bakgrunden ropade någon på henne, men hon ignorerade det och bara sprang. Sprang och sprang, med bara tanken om att komma undan.

I farten och uppståndelsen stal hon en blodig köttbit från ett stånd, och till sist gled hon in i skuggorna på en gränd och snabb som en mus var hon uppe på taken igen. Med ett djupt stön sjönk hon ned på takplattorna, och det var som om det var eld i hennes lungor efter springandet.
‘Är du okej…?’ frågade hon andfått, och vågade knappt släppa draken. Hon hade ont överallt, men det enda hon brydde sig om just då var att draken var säker.

Alithea var nästan för sliten för att tänka, en då draken plötsligt talade i hennes huvud satte hon tvärt upp från sin liggande position på taket där hon dragit efter andan. Smärtan i revbenen efter sparkarna hon fått där var enorm, men hon såg på draken med stora ögon och ett sprucket leende som fick lite blod att rinna ned från hennes läpp. Hade draken lärt sig orden, eller upprepade den bara vad hon sagt innan?

‘Nej… Men du är säker och det är huvudsaken.’ sa hon och log.
‘Försök att inte hoppa ned från hustak i framtiden?’ försökte hon, och drog fram köttbiten hon stulit på vägen under deras flykt och la den blodiga biffen på taket framför draken. Ett lätt klingande skratt bubblade fram ur hennes blodiga läppar, då det hela var så absurt och galet så det var svårt att förstå. Men de hade överlevt, och hon kände sig lättad.

‘Du sprutade eld!’ sa hon och skrattade. ‘Den jäveln, såg du hans min?’ hon fick lite dåligt samvete, trots allt var han en människa och förtjänade kanske inte att brinna. Men han hade gjort hennes liv till ett helvete mer än en gång.
‘Tack… för att du räddade mig.’ sa hon och strök en hand över drakens lilla huvud.

Alithea satt bar storögd och såg på elden som slickade mot hennes hand utan att skada henne. Hennes första instinkt hade varit att dra undan handen, men känslan var mer som en kittlande värme och något som fyllde henne… med styrka? Hon visste inte hur hon skulle beskriva det, men det var som om bandet mellan dem ändrat henne. Utan att tänka på det försökte hon ta tag i elden, som formade sig som ett brinnande klot i hennes handflata. Hon skrattade och drog efter andan, då hon hållit den hela tiden medan elden rört vid henne.
‘Vad gör du med mig… min vän?’ frågade hon förundrat, och rörde handen försiktigt i olika ställningar medan eldklotet fortfarande hölls kvar i hennes hand.

‘Du måste ha ett namn…’ sa hon och tänkte på det, och plötsligt var det som om namnet bara var där.
‘Isindr…’ sa hon, självsäker över namnet. Varifrån det kommit till henne var hon osäker över, det var som om namnet alltid funnits där i hennes medvetande, och då hon sa det var det som om eldklotet blev starkare och gav ifrån sig mer ljus än det gjort innan. Det var som om namnet fyllde henne med värme, och ordet flödade mellan deras band. Hon gav draken ett brett leende.
‘Vad tycker du om det?’