Myllrande människor, musik, tillrop, vadslagning, tärningsspel och rusdryck. Djan var säker på att han dött och kommit till paradiset. Eller nja, hettan var nästan outhärdlig så han var redan inne på sin andra vinflaska där han med ett slugt leende fuskade sig till både pengar och juveler i tärningsspel. Av någon anledning lyckades han alltid få rätt siffror. Han var mitt i ett högt skratt och roffade åt sig sin senaste vinst då en mörk och butter röst dånade bakom honom.

“Djan. Drottningen har kallat efter dig.” Hans skratt avbröts abrupt och han kisade upp på vakten över axeln.
“Hon får vänta.” Log han tillbaka och vände sig åter till sina spelkumpaner och kastade tärningarna lite disträ i luften med ett slugt leende som utmanade dem till nästa runda.
“Omedelbart.” Röt vakten till och ryckte upp Djan på fötter med ett hårt tag om hans krage. Djan vajade till på sina fötter, lite yr efter att ha suttit så länge “Och hon ville att jag skulle släpa dig dit.” Fortsatte vakten men Djan hade vid det laget samlat sig och skrattade åt orden.
“Ja ja ja, drottningen kallar. Jag förstår” Han vände sig med ett brett och illvilligt leende på vakten. “men jag har ingen lust att släpas dit.” Han knäppte vakten på näsan och plötsligt verkade den reslige ynglingen att tappa all färg från ansiktet och blev stel som en pinne.
“Låt oss gå till vår kära drottning.”

De tog sig genom folkmassan, Djan en arm hårt om vaktens axlar och huvudet lutat mot den yngre mannens öra, samma illvillga leende på läpparna som viskade otyg. Han släppte honom inte förrän de anlänt till Akilas lilla paviljong, dock var vakten fortfarande lika blek, kallsvettig och stel som tidigare.
“Min drottning…!” Utropade Djan med armarna utsträckta och blicken sådär vild och stirrig som alltid. Han ryckte åt sig ett vinglas och slog sig ned på armstödet till hennes stol.
“Du kallade. Jag är här nu” Han fuktade läpparna och klirrade lätt sitt glas mot hennes innan han drack. Huvudet var lite på sned och han la armen om ryggstödet.

Djan satte nästan sitt vin i halsen då hon drog tag i honom sådär och fick harkla sig innan hans ansikte brast upp i ett brett flin.
“Jag roade mig bara. Det är ju därför vi är här.” Han skrattade åt sina egna ord och mötte Akilas blick innan han blev distraherad över hurrandet som blev högre när kamelerna gick i mål. Blicken gick automatiskt mot banan som satts upp framför dem.

“Men det är något som tynger dig.” Han drack en klunk av vinet. Hade han inte sagt det med ett flin så hade man nästan trott att han var oroad över drottningen. “Rykten går om att en echer var på besök” Djan vände tillbaka blicken till Akila. Hur mycket han visste gick inte att utröna från det där fåniga flinet han hade.
“Sjung ut, så jag vet hur jag bäst kan tjäna dig” Han hade under denna tid inte gjort någon ansats på att göra något avstånd från drottningen, förutom det lilla utrymme som behövdes för att kunna dricka av vinet förstås.

Djan nickade lite och ryckte på axlarna åt namnet, drog sig till minnes av Iserions adelshus och den före detta vinodlande släkten. Han tog precis en munfull av vinet vid hennes nästa ord och fick spotta tillbaka drycken i glaset då han brast ut i ett högt och hysteriskt skratt. Det riktigt skar in i varje person som var i närheten och fortgick i över en minut. Fortfarande med ett skratt kluckande i halsen tog han sig på fötter och stannade bakom Akila.
“Gifta dig…!?” Väste han förtjust i hennes öra “Med den obetydliga vinodlaren…!?” Återigen skrattade han lite högre och ögonen var vidöppna och fulla med tårar. Det krävdes flera klunkar vin. för honom att sansa sig.

“…Genialiskt.” Sa han tillslut, det breda flinet på hans läppar och den stirriga blicken fäst vid henne. “… men varför?”

För att ha hamnat på en helt okänd plats så höll gubben färgen bra bara satt lyssnade och knäckte i sina obehagligt spindellika vita händer. Värmen tycktes inte bekomma honom trotts att han såg ut att vara lite väl varmt klädd för detta klimat. Vita böljande kläder, lika vita som hans långa hår. Han såg ganska malplacerad ut på en sådan här plats.
Han såg sig om kring där han satt, men på ett vis att det inte ens märktes lite som en haj som sakta simmade runt i havet.
Undrans var han hamnat egentligen? Tur för honom att han förstod språket som talades. Men han väntade bara det var ingen idee att dra blickar till sig, det gjorde han nog ändå.
Lite snabbt norpade han till sig ett vinglas och helt enkelt försökte se ut som om han hört hemma där.

Djan fuktade läpparna med ett roat leende och tog ett par steg bakåt. Han drack av vinet samtidigt som han följde vakten med blicken. Nu när han kände efter kunde han känna den äldre herrens närvaro, trots berusningen som han faktiskt hade. Det var en såndär påträngande närvaro. För ett ögonblick påminde det om Sera, men han glömde snart den tanken.

“Jag tror han har några intressanta… färdigheter” Sa han lågt till drottningen. “Ska vi inte bjuda in honom till lite samtal?” Ett skratt växte i hans hals igen, men blev inte riktigt lika hysteriskt som tidigare. Mer ett lågt tjattrande.

Nu hörde han utmärkt vad drottningen och Djan talade om; honom. De skulle bara veta vad han kunde göra om han ville då. I de flesta fall försökte han dölja sina förmågor, men han hade inte lika bra  kontroll över sina känslor och det avspeglades oftast i någon slags kraft. De som satt närmast kanske kunde känna hur luften runt mannen blev aningen kyligare, Xar började känna sig lite uttittad och dessutom lätt förvånad av vaktens mod. Det var minst sagt ganska oväntat.

“Jag träffar gärna ”er” drottning.” Xar var inte imponerad så långt kunde man tolka den låga musikaliska basrösten som mycket väl kunde vara mjuk och besvärjande om han så ville men just nu var den mest högdragen lugn och kall. han misstänte han förväntades att följa vakten ner mot paret och han ställde undan glaset och tog sin stav; en märklig tingest av okänd svart ‘metall?’ som verkade vass på något vis och ännu mer förstärkte intrycket av hur vitt allt annat om honom var.  Så reste han sig långsamt en mycket lång man, längre än de flesta med en naturlig grace och pondus.
“Visa vägen” som han inte redan visste vart han skulle då, men han kunde ju låtsas.

Djan snurrade vinglaset mellan fingrarna då blicken gick från mannen till Akila med ett roat flin på läpparna. Huvudet var fortfarande lite på sned och det ryckte i ena ögonlocket.
“Framför dig har du Drottning Akila Tenir.” Presenterade han drottningen med samma roade flin. Det fanns fortfarande den där släpigheten, snudden på sarkasm.

“Och mitt namn är Djan, hennes å så trogna rådgivare” Han fnittrade till för sig själv och slöt ögonen, nästan lite stolt över sig själv hur duktigt dålig han var på hövligheter.

Jaha mannen var rådgivare? Det var lite oväntat, men på ett vis borde han annat det. Djan verkade lite opålitlig minst sagt men det var knappast Xars problem.
Han nickade lite åt presentationerna och funderade lite över sitt svar, för vad gjorde han där? Han hade nyss vart hemma i sitt torn och sen helt plötsligt där hos dem. Han visste inte ens riktigt hur han hamnat där, men det fanns säkert någon förklaring någonstans och den tänkte han hitta.
“Jag är på genomresa, ers majestät” svarades lite svävande, då det svaret kändes mest lämpligt och intetsägande och artigheten kom lite lättare.