- This topic has 11 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 9 månader sedan by
.
-
Återkomsten till Loradon hade varit bitterljuv. Det fanns förstås sötma i den relativa seger som ändå vunnits, men den hade kommit till ett högt pris. Loradon låg i brinnande ruiner och inte bara Karms armé hade mist män, så hade även hon. Gruppen Kaldrländare som stridit med henne hade inte varit många till att börja med och nu var de än färre. Ett dussin män hade decimerats till sju, henne inkluderat, och trots att de överlevande firade så som Kaldrländare gör efter ett vunnet slag så fanns det också sorg i många av sångerna. De flesta hedrades med skalder om sitt mod och sin stridbarhet, liksom om glädjen och ölet i Valhall som väntade dem, men då och då hade hon höjt blicken tillräckligt länge för att mötas av sorg i ögonen som då mötte hennes, och det var det värsta. Hon kände väl stinget av att ha förlorat någon nära och det hjälpte knappast. Dessutom, vad hade de själva vunnit? Hon hade gått med på att slåss för kung Sandor och Karm i utbyte mot en armé som skulle kunna bistå hennes far i inbördeskriget i Kaldrland, men nu när så lite fanns kvar av Karms armé, vilka män skulle kungen kunna undvara? Hon hade dragit det korta strået i den chansningen och hon hade inte bara riskerat sitt eget liv för ingenting utan också det av hennes landsmän. De hade förvisso följt henne av egen fri vilja, men hon skulle också föreställa någon slags ledare i det hela och de förlorade liven låg på hennes samvete.
Med en ilska som kom allt oftare nu så sparkade hon av sig sina stövlar där hon satt på en stenbänk i ett av Karms badhus. Det hade gjorts i ordning åt henne och hennes landsmän på order av drottningen och det skulle säkerligen ses som en ynnest att de fått ett helt bad för sig själva, men just nu kändes det mest som en anledning att hålla barbarerna från de mer civiliserade Karmanerna.
Dessutom var det få som följt med henne för att ta ett välbehövligt bad. De flesta ville dricka sig fulla först, ta ett gravöl för sina fallna kamrater och fira sin egen överlevnad och sina egna bragder. Hon hade förstås varit medbjuden, men hennes kropp värkte av alla nya skador och det tunga samvetet så hon hade avböjt med ursäkten att hon ville tvätta av sig allt blod och smuts först, och det var förstås inte helt och hållet en lögn.
Såret hon fått i ansiktet hade sytts ihop men det var fortfarande rött och irriterat och brännmärket som svett bort delar av hennes tatuering på armen stack fortfarande till då och då, för att inte nämna den ömma bulan i huvudet och de lika ömma revbenen. Fienden hade inte gått lätt åt henne och på ett vis kände hon att hon förtjänade det, något som kanske reflekterades i hur hon lika ilsket sparkade av sig också den andra stöveln så att den flög iväg över badhusets stenprydda golv och slog i väggen på andra sidan det ångande vattnet.
-
Angrans humör hade gjort utspel åt än det ena, än det andra hållet sedan deras så kallade “krigarband” hade “återvänt” från Loradon, och vilket band de nu var, och vilken återkomst det hade blivit. Nästan hälften av dem hade stupat, hans syster Anga bland dem, och för vad? För att ge hövdinga dottern Maeve en chans för ära och hjältemod bland gent med ett folk som inte kände till vare sig det första eller det andra. Inte nog med det, men det hela hade varit förgäves. Hon hade misslyckats, totalt, och Anga hade gett sitt liv för en seger som betydde allt mindre för varje dag. Skulle detta småfolk kunna hjälpa dem då de återvände till Kalrdland? Angran hade inte haft någon tilltro till dem då de var många. Det lilla hopp han hade haft hade slocknat nu då de var få. Det hade slocknat med livet som lämnade hans systers ögon.
Sedan dess hade Angran blivit oberäknelig. Ena stunden var han lugn och tillbakadragen, vek med blicken och höll sig undan… nästa steg han upp mot alla de som såg på honom snett och skrek dem i ansiktet, hade brustit ut i två, fyra, sex slagsmål som alla hade slutat illa om det inte hade varit för att hans bandmedlemmar fattat tag om honom och dragit honom undan. Han hade druckit kopiösa mängder en kväll, och inte rört alkoholen en annan. Han kände ingen skam för sitt beteende. Vad fanns det för skam att känna efter deras nederlag?
När Maeve hade lagt fram inbjudan till dem att komma till badet hade han först inte tänkt gå. Han stod knappt ut med att dela ett bord med henne, varför skulle han dela vatten? Men Angrans fötter hade trots det initiala nekandet tagit honom dit, och han visste ännu inte varför. Ville han konfrontera henne? Skrika på henne? Slå henne? Dräpa henne? Angrans sinnesstämning var sådan att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han skulle ta det som det kom. Det var hur han tog allting nu. Lugnet vid hans sida hade hetat Anga, och hon var inte längre där.
När så Angran steg in i badhuset och så slog en stövel i väggen på samma gång, bara en armslängd från honom. Omedvetet drogs hans läppar tillbaka i en grimas, och blicken han slängde mot Maeve kunde inte beskrivas som annat än våldsamt kall.
-
Stöveln slog i väggen i samma stund som han klev in. Han, Angran. Vem som helst utom honom, varför hade det tvunget behövt vara han som bestämt sig för att ta ett bad trots allt. Det värsta var att hon alltid kommit väl överens med hans syster, hon hade stridit tappert och alltid varit där för att hålla sin hätska bror lugn och nu var hon död, givetvis var hon en av de döda. Hon visste att han klandrade henne för det, han hade inte sagt det rakt ut än men hon hade sett blickarna han gav henne och de skar nästan djupare än stålet som skurit henne över kinden och ena ögat.
”Jag trodde du skulle supa med de andra”, muttrade hon, oförmögen att säga något klokt eller ens något som skulle kunna mildra situationen en aning. Hon var arg, fylld av skuld och dessutom djupt sårad inte bara över förlusten av sina landsmän men också av det faktum att hennes välkomnande varit tämligen… Ensamt.
Blicken han hade givit henne när han klev in i badhuset var kall och grimasen han gjorde när han fick syn på henne gjorde henne nästan mer arg än något annat men hon gjorde sitt bästa för att inte fokusera på det. Istället fortsatte hon att lossa de spännen som fäste hennes illa tilltygade läderharnesk kring hennes överkropp, låtsades som om hans närvaro inte alls besvärade henne.
-
Hennes blick var arg. Som att det var han som hade gjort något – som att det var han, och inte hon, som fått dem dödade. Angran bet ihop och hans ögon flackade åt sidan ett ögonblick, och det var som att spänningen gick ur honom… sedan borrade hans den sig i henne igen, med arg glöd dansandes bakom den blåa irisen.
“Jag kände inte för att supa,” konstaterade han med en stämma så djup att man kunde känna vibrationerna i bröstet. Han sade det på ett sådant vis som gjorde det klart att det fanns något annat han kände för. Kanske slagsmål. Kanske mord. Hans sinne hade ännu inte landat på något bestämt, och om man kunde säga en sak om Angran så var det att ingen kunde säga exakt var hans sinne skulle landa förrän det gjorde det. Ingen förutom Anga, men vi vet hur det hade gått för henne.
Utan att släppa Maeve med blicken så steg han in i rummet och började lösa upp de spännen som höll hans rustning samman. Hur det här än skulle gå så var det personligt, och rustning och vapen hade inget att göra med något som låg så nära hjärtat. Då dög bara händer, tänder. En arm kramandes kring en hals. Ett pannben mot en näsa. Inte stål. Inte mörkt krut som släckte liv på en blinkning.
Angran drog sin rustning över huvudet, och lät den falla till golvet med en duns innan han började röra sig runt vattnet som skilde honom från Maeve. På vägen föll även hans tunika till marken, vilket visade upp hans bringa; omärkt av tatueringar, men täckt av ärr efter Angran överlevt hugg efter stöt efter bett, många av dem som hade varit nådastöten på en annan man, men som lämnat honom vid liv. Otroligt nog var inga av dem nya – han hade gått oskadd ur striden om Loradon… som om världen inte kunde vara mer orättvis. Den galne, instabila Angran utan en skråma – hans syster Anga sliten i så många stycken att det inte fanns något att begrava.
Med förrädiskt lugn som skrek som ögat av en storm så närmade han sig Maeve, ett steg i taget, nästan ljudlöst på stengolvet.
-
Hon såg inte upp på honom när han svarade, det behövdes inte, hon kunde känna hans blick, hur den liksom borrade in sig i hennes innersta och sökte att förstöra, riva och slita. Han var mer än arg, han klandrade henne för sin systers död och han tänkte göra något åt det, så mycket var klart. Antagligen skulle han redan ha gjort något om det inte var för att de rest tillsammans med andra, andra som redan avbrutit mer än ett slagsmål som han startat. Hon kunde förstå vreden, kände den själv, hade själv känt den när hon hittat sin bror död i Caras Idhrenin, men de var menade att stå på samma sida. Kanske var det också delvis det som hitintills hindrat hans hand, fram till nu, fram till detta perfekta ögonblick då han funnit henne ensam och obeväpnad.
Hon kastade en snabb blick upp på honom medan hon hängde av sig sitt läder, hans bara överkropp var ärrad men där fanns inga nya skador, inget som tydde på att han hade varit i strid. Hennes första instinkt var att säga något om det, att öppet påpeka hur han hade lyckats undvika den minsta skråma medan alla de andra… Nej, det var inte rättvis, särskilt inte vid minnet av hans syster.
Så hon sänkte blicken igen och fortsatte med att snöra upp sin en gång vita tunika. Hon var inte barbröstad där under, det hade varit opraktiskt i strid. Istället hade hon lindat sina bröst hårt både för skydd och för praktikalitet, men resten av hennes överkropp var likväl blottad när hon drog tunikan över huvudet. Liksom han så bar hon ärr på överkroppen, om än inte lika många. De flesta verkade finnas på hennes armar, förutom det stora över ryggen, men den höll hon ännu från hans syn då hon inte gärna ville vända honom ryggen.
”Jag tänker bada. Om du tänker slåss så kan du göra det någon annanstans”, sade hon kyligt, väl medveten om att han knappast tänkte låta bli att följa den där livsfarliga impulsen som hon skymtat i hans ögon redan innan han börjat närma sig henne. Hon var inte rädd, men han var både större och starkare än henne och hon hade heller ingen lust att låta bärsärken ta över bara för att han ville mörda henne.
-
Då Maeves blick passerade över honom så knöt Angran sina nävar, hårt nog för att knogarna skulle bli vita. Skulle det kännas lättande att sträcka ut sina armar och greppa tag kring hennes huvud, vrida runt hennes nacke och låta henne falla död till golvet? Eller kasta henne i vattnet och dränka henne där? Han var så arg, så besviken, så… Och hon gjorde allt värre genom att vara vid liv när Anga inte var det.
Då Maeve tilltalade honom så tog han sina sista steg, stannade framför henne, nära nog för att känna hennes andetag. För att se hennes nya skador klart. Kanske inbillade han sig, men kunde han fortfarande känna doften av hennes brända kött? Han hade alltid haft ett bra luktsinne – doftade det fränt? Var det infekterat? Skulle hon dö lidandes oavsett vad han gjorde mot henne?
Tankarna sjönk undan i samma andetag som hennes ord nådde honom. ‘Tänker du slåss kan du göra det någon annanstans.’ Hans ögon sökte hennes. En hand kom upp, sakta, som att den redan var i vatten och han var tvungen att skjuta det åt sidan för att resa den. Han höll den knutna näven vid sidan av Maeves ansikte, öppnade den. Hans hand skakade då hans fingrar böjdes i en krampaktig, krokig form, som att det tog varje uns av viljestyrka inom honom att hålla dem tillbaka. Kanske gjorde var det just så. Han var knappt medveten om vad som rörde sig i hans eget huvud.
En röst ställde frågan som han inte visste om att han hade undrat – som hade ekat tyst inom honom sen hans syster hade dött och han hade hållit i hennes huvud med den hand som nu var så nära denna kvinnans huvud.
“Var det värt det?” Det tog honom ett väsande andetag att inse att det var hans röst som ställde frågan.
-
Han kom så nära att hon kunde känna hans andetag mot sin hud, hans blick var arg, vild och kall och hon hade inget val annat än att möta den nu när han var så nära. Hon hade ställt sig upp, vilket var tur, men hon var fortfarande tvungen att böja på nacken för att kunna se upp på honom. För en sekund hade han sett nästintill tveksam ut, som om han övervägt om det verkligen fanns någon heder eller rättvisa i att göra slut på henne, men det ögonblicken passerade snabbt. I ögonvrån såg hon hans hand knytas intill hennes huvud och hon kunde känna sin egen kropp spännas, redo att kasta sig undan det oundvikliga slaget.
Men han slog inte. Istället stod han där och tycktes brottas med sig själv innan han slutligen kläckte ur sig något. Det var inte vad hon väntat sig och kanske var det bra, annars hade hon troligen lyckats säga något dumt. Nu stod hon istället tyst ett tag, mötte hans blick med sin egen blå. Den var kall och hård, men det fanns uppenbar ånger där bakom, en ånger som hon försökte dölja. Hon kunde inte visa sig svag.
”Nej”, svarade hon så tillslut.
”Är det svaret du vill ha? Jag tog en risk för att rädda vårt land undan ett inbördeskrig, ni valde själva att följa mig! Du kanske ska ställa dig själv samma fråga!” Fräste hon plötsligt tillbaka, inte medveten om att orden lämnade hennes läppar innan de redan gjort det. Och det var ett misstag, hon visste det, men hon var arg, arg och uppgiven och fylld av ånger. Känslor hon bara visste hur man hanterade på ett sätt och det var genom aggression.
-
Nej. Så enkelt. Nej. Det hade inte varit värt det – inte för någon av dem. Han hade trott på henne, och han visste inte vad dom var värst. Att han hade följt med Maeve frivilligt, att Anga alltid följde där han gick, hur dumdristigt det än var. Att han inte visste om han skulle beskylla sig själv för sin systers död, eller kvinnan framför honom. Spelade det någon roll, när allting var gjort och runorna redan var kastade?
Nej. Det hela kändes plötsligt så meningslöst. Maeve fräste på honom, och han kände spott väta hans kinder, men han lyssnade inte. Handen föll åter till hans sida i samband med att även den andra näven öppnades. Muskler slappnade av, uppgivet. Vad fanns det för mening med att mörda den här kvinnan? Han kunde se det i hennes ögon. Kanske hade hon redan lika ont som honom. Kanske fanns där ingen idé att späda på den ytterligare.
Nej. Lika plötsligt som han brusat upp och kommit mot henne så försvann all vilja till strid ur Angar, och han sänkte sin blick och skakade på sitt huvud. Flätorna i hans skägg svängde åt ena sidan, sedan den andra. Han visste inte hur han kände inför Maeve längre, och att förlåta henne hade inte ens slagit honom, men alla tankar att dräpa henne hade runnit bort med ett nej.
“Nej.” Han var inte säker på om han ekade hennes ord, eller om han svarade på vad hon sagt. Med ett andetag som utlöpte i en suck så vände han sig från henne och tog ett steg bort, började lossa på bältet medan han närmade sig vattnet. Det var inte så att han kände för att bada, men att följa rörelserna, rutinerna, lugnade hans sinne. För det fanns väl inget annat han ville?
Nej.
-
Hon hade förväntat sig att han skulle slå henne för det uttalandet, sluta sina händer kring hennes hals och långsamt pressa luften ur hennes lungor, och hon var redo för det. Hela kroppen var spänd som en bågsträng, men slaget kom aldrig. Handen som hotat henne var inte längre där, hon såg den falla till hans sida och kort därefter försvann också vreden från hans ögon. Den falnade liksom en eld som blir till glöd, för att slutligen inte vara mer än aska.
Så hon stod kvar, lika spänd, när han plötsligt svarade henne, eller upprepade hennes ord, vilket av dem det var kunde hon inte vara säker på, men han vände henne ryggen och suckade. En del av henne hade svårt att släppa ilskan över hans anklagelse, att hon på något vis gjort detta helt för egen vinning, att hon lett sina vänner i döden för någon slags ära… Och visst, tanken hade alltid funnits där, tanken på att vinna mer ära och heder, men det hade också alltid varit för ett högre syfte, det hade alltid varit för att vinna bistånd för sitt folks räkning.
Så med en egen liten suck så lät hon ilskan rinna ut en aning och hon slappnade av igen och fortsatte att klä av sig för att ta det där förbannade jävla badet. Angar verkade ha samma tanke och det störde henne en aning, det hade kanske varit bättre om han hade gått nu när han fått sagt det han ville få sagt, men hon kunde inte kasta ut honom. Så hon klädde av sig under tystnad och tassade fram till det varma vattnet och sänkte ned sin värkande kropp däri. Att dela bad med någon av det motsatta könet var inget underligt bland kaldrländare men i just detta fall såg hon till att sätta sig så långt bort från honom som möjligt, rädd att han skulle blossa upp i vrede igen vid blotta åsynen av henne, och naken i ett bad hade hon inte stora chanser att lyckas övermanna honom.
-
Det tog inte många ögonblick innan Angran själv sjönk ned i vattnet, naken som den dag han var född, och med en suck satte sig ned och lutade sig tillbaka. Trots att han oskadd förutom ett antal blåmärken så var han minst lika skitig som alla de andra, och en annan dag hade uppskattat att bli fri från väg- och stridsdammet… men i stunden kändes det lite betydelse löst som allt annat. Känslan av ennui var total.
Av ren vana, snarare än tanke, så började han fläta upp sitt skägg, fingrarna agerandes utan kommando från hjärnan. Blåa ögon såg oseendes framåt. “Det var min idé att åka hit.” Han visste inte om han berättade det för Maeve – han var knappt medveten om att hon var kvar i rummet. Kanske behvde han bara säga det högt. “Anga ville stanna – kämpa mot rebellerna. Försvara våra gränser.” Han gjorde en grimars då han redade ut en tova som på något sätt lyckats leta sig in i flätan. “Hade vi gjort som hon ville hade hon inte behövt gå till Valhalla… innan mig.”
Det hade alltid varit så självklart att han skulle vara den som dog först. Det var Angran, inte Anga, som tog alla risker. Som stod längst fram i sköldmuren. Som kastade sig in bland deras fiender, med yxa, dolk och spjut. Anga hade varit den försiktiga, som hade fått dem att tänka, att välja rätt strider. Utan honom hade hon kommit långt, han förståd det… men hon hade alltid varit där med honom.
Han ruskade på huvudet då han fått upp flätorna och lutade sitt huvud tillbaka. Han slöt sina ögon.
“Kanske återser jag henne snart…” -
Hon höll sin blick fäst på honom, ovillig att vända undan den utifall han skulle få för sig att blossa upp igen. Han var stilig, bredaxlad och muskulös, kanske hade hon funnit honom attraktiv om det inte var för att han var så labil, så arrogant… Fast just för stunden verkade han inte vara helt sig själv. Han började helt plötsligt tala och hon visste inte om det var till henne han adresserade orden eller om det bara var till luften omkring dem, men hon lyssnade likväl.
Hon visste att Angran och Anga anlänt till Karm efter det att stridigheterna börjat i hemlandet, de hade haft ett val till skillnad från henne, men hon höll det inte emot dem. Dock hade hon alltid vetat att Anga hade önskat att få slåss för högkonungen mot rebellerna, vad Angran tyckte och tänkte hade hon aldrig brytt sig om att fråga, han hade verkat mer intresserad av äventyr än lojalitet mot hennes far. Hon hade inte klandrat honom då, men gjorde det kanske mer nu när han ju visste vad som stod på spel, de fula trick som rebellerna var villiga att ta till för att ta makten.
”Kanske. Anga dog i strid med hedern i behåll, i den takt du startar slagsmål kommer du mer troligt att dö i en gränd någonstans”, svarade hon med en liten fnysning. Hon förvånades över hans uppriktighet och det faktum att han erkände att han tagit ett felaktigt beslut, det var inte likt honom, och hon visste helt enkelt inte hur hon skulle reagera på det hela. Hade hon sagt det med ett leende, om deras relation inte varit så spänd och labil, så hade det kanske till och med kunnat tolkas som ett skämt, men inte nu. Nu fanns det en kylig sanning bakom orden, ord som hon ångrade sekunden hon lät de lämna hennes läppar. Varför hade hon så svårt att bara förbli tyst? Varför kunde hon bara inte låta saken bero?
Med vana händer hade hon börjat lösgöra sina egna flätor och från de nu fria länkarna av ljust hår lossnade både lera och blod i jämn takt, spred sig liksom ett moln av blodblandat smuts i vattnet omkring henne.
-
Eirik Ulvhedna
Mjuka vingslag, kraftfulla i sin mjukhet och en skarp blick som hela tiden fokuserade på staden som låg framför. Eller snarare under. Envist hade den ståtliga falken flugit från ett land till ett annat för att söka en älskad. Söka någon som den i alla fall förut känt som älskad men inte på så vis som en man till en kvinna, man till man eller kvinna till kvinna som valt att fläta samman sina liv inför gudar. Nej, som en bror till en syster. Han hade varit orolig, självklart hade han varit det. Så lång tid som gått utan att de ens fått en livstecken men nu, nu hade han sett. Han hade sett intåget till staden, sett den hans intensiva och fokuserade blick som glänste likt guld i solen, sökt efter. Maeve.
Än hade han inte gett sig till känna, tillfället hade inte varit rätt och att förklara hur han kunnat resa så fort från ett land till ett annat skulle inte bli lätt. Maeve visste ju, alla syskonen Ulvhedna visste men ingen annan. Eller jo, den där fursten från Märhen hade sett rakt igenom hans fjäderdräkt, en obehaglig sanning helt klart. Men ingen annan och han ville att det skulle förbli så. Låter de kraftfulla vingarna segla lätt på luftströmmarna, sänker sig ned för att med en dov duns och små trippande steg av sylvassa klor ta fäste vid en öppen glugg intill badhuset där varm fuktig luft steg mot skyn. Hur hade han vetat att det var där han skulle finna henne? Han hade känt det på sig. En känsla så stark att han inte kunnat undkomma den om han ens försökt tvinga bort den. Ett steg, trippande med klorna och vingarna fälls in tätt mot kroppen och med en sylvass näbb rättas fjäderdräkten till där det kommit i oordning av vindarna. Den fuktiga luften inte alls behaglig men han ser henne, skarpa gula ögon ser henne där inne. Huvudet lätt på sned åt ena hållet, sedan åt andra, knäpper lite med näbben innan han ger ifrån sig ett skri som nog skulle få vem som helst därinne att hoppa högt. Maeve skulle förstå, Angran förmodligen inte. Men kunde en se igenom fjädrar kunde kanske fler göra det.
Det gälla skriet följs av ett nytt, mjukare denna gång för att hälsa henne. Han var trots allt glad att se henne och framför allt att se henne vid liv. Det var länge sedan nu och trots att han flugit över Loradon några gånger så hade han inte lyckats se henne eller de som följt henne från Kaldrland. Han hade ett tag trott att hon var död men inte sagt det högt. Hade inte velat oroa men också inte själv helt velat tro det. Hade han sagt det högt kanske det hade varit sant. Men här var hon nu… hans syster.. vid liv.
You must be logged in to reply to this topic.