Det hade inte varit gott, men det hade varit nödvändigt.  Mireya hade snabbt förstått att det stått mellan henne och de andra. Det här kunde hon inte berätta för någon. Hon var inte bättre än plundrare eller de monster som strök omkring utanför. Hon skulle ta den här hemligheten till sin grav. Aldrig prata om det som hänt. Aldrig. Aldrig någonsin! Mireya kände hur ögonen sved, tårades och hon knep hårt ihop dem.

De första dagarna hade de kunnat leva på skulor, en och annan skalk. Sedan hade de kokat bälten och skor av läder. Sedan hade de kokat varandra. Det hade inte varit hennes idé, en äldre man som överlevt en annan belägring hade berättat om vad de behövt göra för att överleva och han hade offrat sig frivilligt. De hade levt på honom i en vecka knappt. Vissa hade blivit galna av köttet och gett sig på varandra. Rusat ut bland ruinerna. Vissa stunder kunde man höra den yla och skrika. Det var då som Mireya förstått att hon måste fly, gömma sig, göra vad som krävdes för att överleva. Hon hade varit minst av alla i gruppen, yngst och smalast. Hon hade gömt sig mellan några balkar och på natten hade hon smugit fram igen och skurit halsen av de andra. Med en glasbit hon hittat bland spillrorna.

Överleva. Nu satt hon där på golvet, med de tre andra kropparna omkring sig. De hade dött i sömnen. De skulle fortsätta drömma i en evighet nu. Ingen hade hunnit förstå vad som hänt, ingen smärta. De hade dött med slutna ögon och i fridfulla andetag. Åtminstone intalade hon sig det… medan hon skar loss ett stort och blodigt stycke från låret på kvinnan vars namn varit Anita. Mireya var blodig upp till armbågarna, försiktigt lindade hon in köttbiten i ett tygstycke som var någorlunda rent. Dags att gå..

Hon smög sig fram mellan de skelett som fanns kvar av staden, skelett som en gång varit hus. Som en gång varit hem. Mireya lyssnar spänt, hon hörde sorgsna ylanden. Folk som hittade sina nära och kära bland ruinerna, folk som blivit galna, folk som led… Mireya höll hårt i den spetsiga glasskärvan, hon kände de vassa kanterna skära in i hennes lilla handflata. Personer hade redan hotat med att våldta henne, döda henne och äta upp hennes kropp. Hon tryckte sig mot husväggen och kikade runt krönet. Det satt en kvinna i dammet, askan och skrek. Mirela rusar snabbt fram till henne och trycker sin blodiga hand mot hennes mun. “SSsssh! Idiot! Du lockar hit dem!” Det var länge sen hon pratat, så hennes röst var ganska sträv och hes. Knappt en viskning. Blodet på hennes händer var ljummet, färskt. Mireya kollade sig omkring, snabbt och oroligt. Hon lyssnade efter deras morranden eller lockande viskningar. Deras kalla närvaro. Men så snart Mireya fått kontroll på sin puls och var säker på att kvinnan inte skulle skrika mer och att det inte skulle komma några monster rusandes, skulle hon ta bort sin hand från kvinnans mun.

Han hör, genom sorgen hör han hur kvinnan skriker ut sin sorg över barn och man. Han gråter tyst, vill skrika, slå men vad tjänade det till. Handen så hårt kring ringen att den nästan vitnar. Så hör han… grus som rörs under tunga hasande fötter. Med en kraftansträngning som han inte tror att han skulle klara av att uppbåda reser han sig från sin döda hustru där bara handen sticker fram. Han hr inget att försvara sig med, inget att greppa och egentligen vill han bara bli kvar där, ge upp. Samtidigt, han har överlevt det här… var det inte hans skyldighet att fortsätta leva trots allt? Stapplande tar han sig ut på gatan, eller ja, gata och gata.. det var svårt att veta vad som varit vad men en liten ränna gick iallfall att gå lättare på så han anade att det var den. Vaksamt och med tom blick rör han sig tillbaka mot den skrikande som just slutat skrika. Trär ringen på sitt lillfinger, den fick inte plats någon annanstans.

När han staplat fram så att han kan se henne… eller dem båda snarare stannar han, lyssnar och försöker söka ögonkontakt. Han är svag av mat och vattenbrist och det snurrar lätt i huvudet på honom och han måste ta stöd med handen mot bråte.. vad det nu hade varit en gång. Han kan fortfarande inte ta in allt…pulsen hög och hjärtat slår hårt, hårt i hans bröst. Stegen, hasande i grus hörs närmre nu som om skriken, hans och hennes lockat dem dit. Dem… vad de nu var för några. Han vet inte. Vet bara att det här är helvetet på jorden och att han befinner sig mitt i det. Han försöker få deras uppmärksamhet, pekar bort mot en gränd där sten och tjocka ekstockar spärrade vägen till hälften tillsammans med ytterligare lik. Försökte med lätt irrande blick se sig om efter något tillhygge att ha för att försvara sig med. Skulle de överleva måste de därifrån, den här staden innehöll inget annat än död.

Något glimmar till i solen en bit från honom, en kniv? Svärd? Tar några steg dit och vrider en dolk ur handen på en man som bar vad han tror är de Karmska färgerna på sin vapenskjorta. Dammig och täckt av blod darrar den i hans hand, eller var det kanske hans hand som fick den att darra. Småspringer trots utmattningen fram till de båda kvinnorna” Det är något där ”Viskar han tyst, rösten hes av törst och damm” Vi måste härifrån.