Med en duns hade Gork landat på avgrundens mark, Gork hade ingen aning om hur länge Gork hade varit i luften, men Gork gillade det inte för en sekund. Det kändes som timmar, dagar, ja år.. Även om Gork inte kunde räkna längre än till åtta, Gork hade inte mer fingrar att räkna med. Människorna hade ju fem fingrar på var hand, så de kunde räkna upp till mer än åtta. Men hur kunde människorna räkna mer än vad de hade fingrar till? Det hade Gork ingen aning om, men det gick runt i Gorks huvud medan Gork föll från där Gork hade trampat ut i ingenstans. In i mörket. In i intet. Neråt. Ner någonstans i grottan.

Gork hostade lite knarpt, Gork hade mull och stengrus i munnen och näsan. Det var inte så farlig landning. Gork hade landat på sin stadiga och bulliga mage, som hade skyddat Gork från det mesta i Gorks dagar. Ja, Gorks mage var bra att ha, den hade både rum för mat och dryck, och Gork gillade sin mage väldigt mycket, ja, och nu hade Gork’s mage räddat Gorks liv. Gork gillade faktiskt Gorks mage väldigt mycket. Speciellt nu, nu var det verkligen bra att ha Gorks mage, speciellt när Gork just lärt sig att flyga. Ja eller rättare sagt, Gork har lärt sig att falla ner i avgrunden i en grotta.

Det var fortfarande väldigt mörkt. Och kallt. Såhär långt ner i grottans avgrund var kanske inte den smartaste sättet att tillbringa en svamputflykt med. Gork hade ju tänkt hitta en massa fina svampar för Gorks fin-fina Svampkladd, som Gork skulle mata i Jo och Smulan. Men nu blev det ju inte så, nej Gork låg där med sin mage mot avgrundens steniga och bullriga yta. Lite ont hade Gork faktiskt, magen klagade på att det var alldeles för stenig och grov yta att landa på.

Gork visste varken ordet av innan något landade på Gorks andra mage, ja, eller kanske inte mage, utan Gork’s rygg. Det tog Gork någon minut för Gork att inse att Jo hade hört Gork skrika. Gork skämdes. Gork hade visat svaghet framför Jo. Gork var svag. Gork var inte stark längre. Nej. Gork var svag. Gork skrek, och Jo hade kommit och landat på Gorks rygg. Var detta ett straff från Erethil? För att Gork var svag? För att Gork hade skrikit? För att Gork inte var tillräckligt bra för Jo, så att Erethil kastat ner Jo också i grottans avgrund. Hade Gork gjort att Jo hade blivit avvisad Erethil också? Hade Gork förstört allt? Gork hade förstört allt.

Så lättade trycket på Gorks rygg, Jo hade rest sig upp och klappade Gork på axeln. Gork hörde hur Jo pratade med sitt människomål. Gork var inte så förstådd i människomål ännu, men Gork hörde orden “Erethil”. Gork hoppade till och skrek förtvivlat “ERETHIL”. Nej tänkte Gork. Gork kommer aldrig bli försonad med Erethil. Gork var svag. Gork hade dömt Jo’s framtid med. Erethil hade dömt både Gork och Jo ner i underjorden. Gork ville ju bara plocka lite svamp. För Svampkladd.

Gork kunde inte längre hålla sig. Gork brast ut i stora tårar. “ERETHIL..” skrek Gork mellan tårarna.. “SVAMPKLADD..!” Gork ville ju bara visa för Erethil att Gork var stark, och att Gork var bra för Jo. Gork ville bara visa Jo svampkladd, och göra Gork i god vänskap med Erethil.

Nu hade Gork dömt både Gork och Jo till underjorden. Långt borta från Erethil. Från ljuset. Från friheten.
“Svampkladd” snyftade Gork tyst. Svampkladd hade dömt Gork. Dumma svampkladd. Allt var Svampkladds fel. Allt.

Det var dock bäcksvart i grottans avgrund där Gork och Jo hade hamnat. Väldigt mörkt. Gork såg varken sina åtta fingrar, än mindre sig själv. Hur kunde Gork göra bort sig så? Nu kunde ju inte Gork se sig själv längre. Var Gork blind för alltid? Hade Gork förblindat Jo också? Var Jo blind på grund av Gork? Vad hade Gork gjort.

“Svampkladd” snyftade Gork.

Sedan lyste det upp. Jo kund magi. Magi. Jo var starkare än Gork. Gork var svag. Gork kunde inte magi. Gork kunde inte lysa upp mörkret. Intet. Jo kunde lysa upp mörket. Ge ljus. Gork hade just förlorat ljuset. Jo hade gett Gork ljuset igen. Var Jo Erethils budbärare? Var jo Erethil? Erethil var väl ljuset? Friheten? Eller vad var Erethil? Var Erethil en människa? Kanske Erethil var en ork, eller en åsna? Nej inte kan Erethil vara lika utsökt som den förvuxna vildsvinet som fanns där uppe. Men Smula, är Smula Erethil? Både Erethil och Smula är nu ovanför Gork. Uppåt. I skyn. I två olika plan, men båda över Gork. Var Smulan över Gork?

Gork gav ut ett leende när Jo klappade Gork på kinden. Gork var räddad. Jo hade räddat Gork. Men Gork och Jo var fortfarande dömda till underjorden, för något så klantigt som Gork hade ställt till med. Svampkladd och svamputflykten hade dömt både Gork och Jo till evig vistelse i underjorden. Gork visste mycket väl att när man kommit till underjorden var man antingen dömd, eller död. Och Gork ville inte tänka på att Gork var död. Gork tänkte ju, så Gork fanns till. Gork var lite av en filosofisk ork. Gork gillade att tänka. Gork var bra att tänka. Tänka gjorde Gork smart. Gork smart.

“Jord.. Under” sade Gork och formade med handflatan som jordytan där Gork och Jo slagit läger för inte så länge tillbaka. Och sedan dök Gork med handen nedåt. “Under”. Underjorden. Dit Gork och Jo vad dömda, på grund av att Erethil inte hade sett tillräckligt mycket styrka i Gork. Var det kanske svampkladdet som inte Erethil tyckte om? Vad tyckte Erethil om? Vad äter Erethil? Är Erethil någonsin hungrig, eller sugen på svampkladd, eller överhuvudtaget svamp? Kanske Erethil var en köttätare, eller kanske växtätare. Eller kanske Erethil bara drack öl? Eller kanske Erethil åt orker? Var Erethil en orkätare? Vad åt egentligen Erethil?

Gork tänkte för mycket på Erethil, så mycket att Gork behövde sitta ner. Var det kanske luften i denna avgrund, detta intet, denna underjord som gjorde att Gork inte fick tillräckligt med den luft som Gork så förgivet hade ödslat på. Var detta ännu något som Erethil hade tagit från Gork? Skulle Gork någonsin får känna frisk luft i lungorna, och gräset under fötterna, och äta småfåglarna som Gork fångade med händerna, men som Jo motstridigt tvingade Gork att spotta ut. Och att få klappa Smulan, den förvuxna vildsvinet igen. Skulle Gork någonsin få se Smulan igen? Kanske Erethil dömde ut Gork för att Gork var så sugen på vildsvinet? Ja eller åsnan som Jo så envist kallar djuret. Men det är ju så stort och saftigt..

Gork tog fram sin stora kastrull som Gork hade tagit från lägret. “Svamp.. uh.. Svamp!” sa Gork och försökte rota i mörkret, eller ja, det var ju mycket lättare att se i ett mörkt inte när Jo kunde magi. Magi. Jo kunde säkert också flyga. Magi kunde göra Gork stark. Gork kunde säker också flyga tack vare Jo’s magi?

“Jo, fla’kta” sade Gork och flaxade med sina stora klumpiga händer. “Fla’kta (flyga), Jo fla’kta Erethil, fla’kta Smulan. Jo, Gork fla’kta Muntak-Gor (underjord-en)” Underjorden skrämde Gork, där levde Muntak, herren över underjorden. Det hade åtminstone Gorks moder sagt åt Gork. Om Gork gjorde något dumt skulle moder sätta Gork i Muntak’s famn, till underjorden. Till Muntak-Gor, Muntak’s rike. Gork ville inte komma till Muntak ännu, Gork hade ju bara velat samla lite svamp, inte hade Gork gjort något dumt, något som Gork förtjänade att hamna här. Gork ville ut, Gork ville hem. Gork ville hellre vara där, än här. Muntak-Gor var inget fint ställe. Mörkt. Kallt. Nej, Gork ville bort. Gork ville ut.

“Fla’kta” sade Gork och flaxade med händerna och tittade uppåt i mörkret.

Erethil har svamp? Erethil kanske vill ha Gork’s Svampkladd? Kanske Gork får koka Gorks berömda Svampkladd till Erethil. Kanske Gork får träffa Erethil i egen person. Kanske Erethil är som Gork, smart. Gork är smart. Jo förstod nog inte Gork riktigt, Gork ville ju att Jo skulle hjälpa Gork att flyga upp, men nu försökte Gork förstå Jo. Var det så att Jo skulle visa Erethil åt Gork, eller ja, att Jo skulle föra Gork till Erethil? Skulle Gork få träffa Erethil, underjorden? Men här bor ju bara Muntak.. Kanske Muntak och Erethil känner varandra? Kanske Erethil är den goda sidan och Muntak är den onda sidan av underjorden? Gork hade alltid trott att Erethil var uppe bland molnen eller någonstans bland de höga bergen, inte under jorden.

“Erethil, Muntak-Gor? Jo, Gork, Erethil, Muntak-Gor!” Gork sken upp, Gork skulle ju få träffa Erethil här i underjorden. Kanske Gork skulle få träffa på Muntak också och återbetala för gammal ost, eller ja kanske inte gammal ost, sånt gillade ju Gork. Muntak hade ju aldrig gett Gork någon gammal ost tidigare, men Gork hade hört det uttrycket bland andra folk och fän. För gammal ost, ja det lät ju som om det var något man tidigare betalat till någon, men inte fått tillbaka. Varför skulle man inte få tillbaka för något man ger åt någon? Gork skulle ju alltid ge tillbaka för något som Gork har lånat åt någon. Gork önskar att Gork hade en bit av en gammal ost, helst av dendär goda osten som Gorks mamma alltid hade. Gork ost, ja men det kunde ju Gork försöka göra av Svamp, Gork ost. Såndär fluffig, mycket aromatisk och fyllig ost, gjord på svampkladd och såndär annan mynja som man får från fyrbenta djur. Såndär vit äcklig grej som Gork får från fyrbenta djur, sånt är inget för Gork. Gork är ju ändå en riktig Ork. Gork dricker bara det bästa gurkmalt ölet, eller var det kanske orkmalt öl, eller jordmalt öl? Öl.. Gork ville ha öl också, ett riktigt stadigt stop.

Gork kvicknade till från Gorks tankar. Gork var så tankspridd. Gork pekade på ljuset som Jo hade fått fram i mörket, eftersom Jo var en magiker, mäktig magiker. “Muntak-Gor, Jo, Gork” och pekade ut i mörket. Gork tog några steg och försökte få Jo att gå före för att lysa upp mörket som omkring gav Gork och Jo i underjorden. “Jo, Erethil! Svamp!” Jo skulle ju visa Gork för Erethil och där fanns det också svamp.

“Erethil, Svamp!”