Chronis stannade upp en stund vid åsynen av Isra. Denne unga drottning påminde honom mycket av sin son, som var långt ifrån i Celeras för tillfället, men ännu mera av den fru han blivit frånskild från många år sedan då Lloth tvingat henne att återvända till Dar Zakhar utan ett farväl. Han blev nästan emotionell bland alla tankar och minnen, men beslutsamheten i den gamla handelsmannen tog över sinnet.

“Ers höghet. Chronis av Antrophel’ierfamiljen Situros. Det är en glädje att få träffa er, äntligen. Och detta är en god vän Calliopeia Iressenne, från Djupgravens stad.”

Handelsmannen bugade vant som han bugat för flera kungliga före den som för tillfället satt på tronen. Calliopeia var synligt nervös och bugade klumpigt inför drottningen bara efter att hon märkt att Chronis gjort det, och alldeles för djupt mot det skinande golvet. Kontrasten mellan gästerna var också enorm: Handelsgillets prydda kläder med bläckfiskens emblem, och dyblöta mörkbruna kläder som troligen tvättats senast då Calliopeia varit utanför sin vattenform, vilket var en mycket lång tid.

Vid bugningen, som kunde ha nått till wristerna om inte åldern sagt emot, tappade Calliopeia en förstenad grå korall ur sin dräkt, som spricker i flera bitar vid kontakt med golvet. Den gamla kvinnan kände tylig skam och reagerade med att grimasera pinsamt till ljudet som ekade i den enorma salen, som blir totalt tyst. Men Chronis ger henne ett uppmuntrande leende och en lugnande beröring på axeln, vilket får hennes grimas att upphöra även om blicken fortfarande var riktad mot golvet.

Chronis lyfter lätt på sina ögonbryn och ser förklarande på sin härskare. ”Det där, är orsaken vi är här. Och det är också början till vårt goda folk.”

Han sänker ögonbrynen, tar ett par steg närmare framåt medan han ser ner på bitarna av korall som ligger på golvet, och plockar en upp. Han för biten funderande den mellan sina händer. ”Förlåt mig, ers höghet. Ifall vi haft tid att nå Vesíva med detta ärende före detta hade vi gjort det, men situationen kunde inte vänta.”

”Låt mig vara mer tydlig. Djupgraven är ett av de första ställen där Me’erfolket först börjat existera. Handelsgillets första råvara som vi förde ut till världen…” Chronis håller biten korall i luften ”… precis, korall. Ni förstår säkert varför detta är viktigt för mig.”

”Den här korallen ni ser är väldigt tydligt död, uttorkad. Värdelös.” Han kastar avsiktligt den lilla biten av korall bakom sig, som faller i golvet som spricker i ännu mindre bitar för dramatisk effekt. ”Ers höghet, ni måste förstå, detta handlar nu inte om pengar och handel, även om det är jag, en Handelsman, som står framför er.”

”Jag ska gå direkt till saken. Djupgraven har länge varit en naturlig källa för de mest hållbara koraller som, ni säkert är medveten om, har använts i stora mängder nu för att bygga boende för den växande mängden av me’erfolk i staden, Era undersåtar.” Vikten han placerar på slutet har ett retoriskt klang till sig. Han pausar för att låta orden sjunka in, före han fortsätter.

”Min goda vän, som oavsett att hon är i sina bästa år…” (han ler och bugar till Calliopeia som bugar vänligt tillbaka med ett leende) ”…har gått igenom mödan att ta sig hit, ensam, ända hit från Djupgraven. För att nå er med detta ärende. Och hon är inte bara en medborgare därifrån. Hon har växt koraller så länge jag kan minnas. Hon berättade till mig, på basen av hennes långa erfarenhet och allt hon sett, att detta är en ny form av sjukdom som drabbar korallerna.”

Chronis försäkrar sig att han representerat Calliopeias ord korrekt med en blick, och då hon nickar snabbt till honom fortsätter han. ”Men den här gången är vi inte här bara för några enstaka koraller. De koraller vi använt för bygget av boende för tiotusentals Un’Antrophel’ier är också drabbade. Denna nya sjukdom har redan orsakat de första byggnaderna att rasa.”

Han blir allvarlig i sin ton. ”Vi vet inte hur många hus detta kommer att ske till. Det kan vara några få, det kan vara alla efter en tid. Vi vet inte ifall byggnadskorallerna som växtart kommer att dö ut.”

Chronis sista tillägg gör Calliopeia emotionell, och hon faller på sina knän vid de gråa korallerna och gråter medan hon samlar upp det som finns kvar att samla.

Calliopeia säger bestämt “Ers höghet, det är besynnerligt! Vi såg de första korallerna vittra ett antal timmar sedan, och jag kom hit direkt! Men denna sjukdom verkar enbart ha denna effekt på Djupgravens urgamla byggnadskorall. Vi har märkt att yngre, mindre arter av korall inte drabbas ett dugg! Men vi har slutat hämta någon korall hitåt från staden i djupet, bara för att vara säkra!…

“…Men den vackra, ädla korallen… Jag blir så ledsen, förstår ni. Jag har arbetat med dessa sen jag var en ung flicka…” Hon blir snart igen gråtfärdig, medan Chronis ser på henne tålamodigt, därefter han tröstar henne.

Chronis säger “Calliopeia, tack för att du kom till Antrophelia så snabbt du kunde. Jag tror att det är bäst att du återvänder i denna situation till Djupgraven och arbetar med dina kollegor på en lösning för detta problem. Rädda varje korall ni kan! Jag blir här med drottningen.”

Calliopeia nickar. “Ja, ursäkta, ers höghet. Det var en ära att träffa er. Jag behövs i Djupgraven”. Chronis bugar till Calliopeia och kramar henne hjärtligt före hon gör sig redo för att återvända.

Han vänder sig mot drottningen och tittar denne i ögonen “Men, Ers höghet, före ni går för att diskutera med era kamrer och rådgivare, får jag be om en stund av er tid för ett annat ärende medan jag är här?”

”Tack, ers höghet. Låt introducera mig bättre, då vi inte haft tidigare möjlighet till det. Jag kommer ihåg er moders far, hans höghet, Dacorus. Jag förespråkade då för att vårat rike skall öppna handeln med våra grannar i södern, sydost och väst.”

”Han hade insikten att se möjligheterna i tiden då världen inte ännu visste vem vi är. Tack vare den handeln lever vi här i Antrophelia rikare än någonsin förut. Me’erfolket har mycket att tacka er släkt för.”

”Dessutom kommer jag också ihåg er moder. Jag lovade Dacorus att jag skulle fortsätta rådgiva henne efter honom. Jag beklagar sorgen…”

”…Och jag känner att jag behövde säga att kan jag vara den jag alltid varit för släkten Sarrancenia, om ni vill ha råd av en gammal handelsman. Jag förstår ifall ni haft antagelsen att alla vi gamla Antrophel’iersläkten inte står bakom er. Jag har dock har alltid haft Me’erfolkets intresse närmast hjärta, och jag är säker att släkten Sarrancenia också gör det.”

Chronis pausar för ett djupt andetag med en iblandad suck. ”Men jag är ledsen, min ålder håller på att springa mig i kapp.”

Han känner i stunden att han strövat från sitt egentliga ärende.

”Ah, men detta var inte mitt egentliga ärende! Och var inte oroliga, detta ärendet är av betydligt gladare natur.” Chronis blir rak i ryggen, och får ett stolt leende på sin mun.

”Min son är för tillfället i Celeras, men han har velat dela med er nyheter om hans affärsresor ute i Talanrien. Han har rest aktivt nu i snart 10 år för Handelsgillets skull. Han har skickat detta brev till mig, för att ge det till er bara för era ögon.”

Chronis räcker ett välbevarat, prydligt brev, fäst med rött lack och skrivet med mycket möda i bläck med snygg handstil.

”Förlåt att jag påpekar detta, i min oartighet… men ni påminner mig om honom. Ni har gemensamma rötter från Nordväst. Jag undrar vad min fru… förlåt, före detta fru… skulle säga om hon var här nu och kunde se er.” Chronis ler milt med sitt faderliga leende mot Isra, med stilla vattnande ögon. ”Jag är säker att hon vore glad att se er på tronen.”

“Tack för er tid, ers höghet. Farväl!”

”Ers höghet Isra Sarrancenia,

Om ni läser detta brev har min fader nått er med det. Ni har då också säkert fått nyheterna om Djupgraven i detta skede, tillsammans med en historielektion. Oerhört tragiskt, måste man ju säga. Min fader har alltid varit på folkets sida, och kommer förmodligen att be om hjälp för de drabbade av er. Det ligger i hans natur, inklusive att illa uppfatta gränser.

Jag vet att ni nu frågar er själva hur jag redan kan veta om denne situation då nyheterna inte nått er förrän nu. Låt oss säga att jag har små fiskar överallt i världshaven som viskar till mig när jag behöver information. Och mina fiskar har simmat långa vägar från Me’erisias vatten. Jag är också, tack vare dem, medveten om den återhämtande demonen ni har som gäst.

Med hjälp av all den information jag har tillgång till har jag sett till att byggnadskorallen inte dör ut. Jag anlitade då en expert inom koraller, och vi lyckades över ett år sedan plantera och kultivera den urgamla byggnadskorallen i ett nytt korallrev direkt norrut från Antrophelia i som nu har integrerats väl med den övriga omgivningen. Vi har inte åstadkommit liknande mängder korall gentemot de mängder som kommer att insjukna och dö nu, men det vi har så att det räcker för exporten som jag byggt upp i Handelsgillet Bläcks namn i Iserion, Aldiea, och nu i Celeras, därifrån jag nu skriver detta brev.

Efterfrågan här har mer än fyrdubblats för me’eriska varor enda sen jag berättat om en kommande korallbrist bland handelsmännen, och med det har vi kunnat få ett fyrdubbelt pris för allt det vi kunnat ta med oss på färden senast vi åkte. Detta har varit speciellt lukrativt också med tanke på hur lite gods det anländer från Karm i öst efter allt som hänt i Lorada. Namnet Handelsgillet Bläck stiger snabbt i hela västra Talanrien, och jag garanterar att vi väckt uppmärksamheten av de nio fingrarna.

Min resa hem är lång, och kommer inte att vara där till er hjälp med att hantera krisen som väntar un’antrophel’ier-befolkningen i Djupgraven. Jag kan däremot hjälpa er med att få mera information gällande de som är efter Ayperos. Detta kan jag göra i utbyte för information om hans slutgiltiga mål.

Slutligen ser jag också fram emot att diskutera hur ni vill använda denna nyfunna rikedom som jag kommer med då jag återvänder.

Information är makt.

Hälsningar,

Wreax Situros

P.S. Förinta detta brev efter att ni läst det.”

Noterbart var i bottnet av brevet en svart bläckfisk med åtta armar – inte den av Handelsgillet Bläcks emblem.