Axel spanade ner från sitt tak för att snart fastna med blicken på mannen omgiven av beskyddare vilket fick Axel att le lite för sig själv. Kunde det vara mer uppenbart? Det borde vara de som han hört talas om; En ledare med skyddande vakter från en plats långt från sitt hem. Lokalbefolkningen verkade hålla avståndet men demonen Axel kände sig lugn och smärre fascinerad. Vad kunde de besitta som var så värdefullt? Han sökte med sina blodröda ögon över dem och såg ett antal object av värde men värde för honom? Det var inte säkert.. Men han kunde säkert sälja det? Men gud vad drygt det blev..

Smidigt och tyst hoppade han över till nästa hustak, smög fram till kanten och undersökte saken närmare. Ögon och tunga förvaringssäckar.. vad var i säckarna? Han doftade i luften för att mötas av stanken från dött kött och då menade han riktigt dött kött. Med en dov fnysning så höll han för sin näsa över hur vidrigt det faktiskt luktade. Jösses.. var det allt? De odödas kött och ögon? Visst gick de för en bra summa men han hade hoppats på skinande juveler och guld. Men det fick duga, han ville inte direkt att någon av de andra tjuvarna fick tag i det före honom i vilket fall som helst.

Men hur skulle han göra det här? Mjukt så rörde han sig ner för takplattorna, såg till att vinden blåste bort från personerna i fall att de skulle känna av hans närvaro innan han graciöst och tyst hoppade ner mellan husen och tog skydd bakom en förvaringstunna. Skulle de stanna här för natten? Skulle han vänta på att de somnat? Men förvisso fanns det ju alltid en vakt som tvingades vara vaken och hålla ett öga på omgivningen.. Men en man var lätt att ta bort från matchen dock.

Axel svepte svansen bakom sig graciöst och kikade runt tunnan han befann sig bakom för att bevittna hur gruppen trötta passerade honom långsamt utom synhåll. Han kunde smyga efter dem runt hörnet bakom dem men det skulle vara mer riskfyllt så med den tanken föll han bakåt mellan husen för att ta bakvägen efter gruppen medan han höll vinden mot sig av rent överbeskyddande. Han visste ju inte hur bra deras luktsinnen var så varför chansa? Han följde dem omärkbart då de vandrade genom byn, höll sig dold och doftlös tills den punkten de tillslut kommit fram till huset de skulle sova i. Under rasslet av löven i träden som fladdrade i den milda vinden så tog han sig upp på närmaste hustak som inte var det huset de skulle in i och kikade ner på dem.

Frågan var ju om den som möjligtvis skulle sitta uppe ens skulle kunna hålla ögonen öppna. Han kände hur energin från alla var otroligt låg vilket talade för sig självt. Det fanns många sätt han skulle kunna göra detta på men ju mer han funderade över det ju bättre idén att hålla sig gömd var. Han hade många gånger kopplat på charmen, knackat på hus och berättat någon snyfthistoria för att bli insläppt i ett hus men han kände på sig att detta inte skulle lura ledaren av gruppen. Så undercover var vad som väntade vilket var en av hans personliga favorit taktiker.

Axel var tålmodig när det kom till sitt “yrke” vilket definitivt inte skadade när man levde sitt liv som tjuv. Han tänkte inte låta de andra tjuvarna ta det innan honom trots allt och han visste att många hade samma plan som honom, så det var ikväll eller aldrig. Hans känsliga öron snappade upp vad det talades om och då dörren stängts bakom gruppen så påbörjade han sin väg upp till balkongen med smidigheten i full glans. Visst tog set kraft att klättra omkring hela dagarna men han var både van och fylld av taktiker för att göra jobbet enklare för hans muskler att klara av. Dessutom hade han ju även demonen inom sig som så glatt hjälpte till med hans styrka. Han satte sig på stödpelaren under balkongen och väntade på att ljuset skulle släckas i rummet där de alla befann sig och när det släckts så väntade han åtminstone 40 minuter till för att försäkra sig om att de trötta männen skulle ha fallit in i sömn.

Snart nog kände han att det var dags att påbörja stölden vilket fick honom att svinga ett par gånger i pelaren tills han fått tillräckligt med fart för att släppa den, vända sig om i luften och greppa tag i räcket. Sedan swosch så var han säker på balkongen. Han analyserade balkongens dörr för att försäkra sig om att den inte var låst för att inte göra onödigt med ljud ifrån sig innan han öppnade den, lät den mjukt puttas upp med ett svagt gnisslande som gärna befann sig i dörrar, bedövat i ett av mannens snarkningar innan han tog sig in i rummet.

Nu gällde det att inte ta för mycket tid på sig, ju snabbare desto bättre trots allt. Han påbörjade insamlingen, inte vara de värdefulla organen men öven männens pennings-påsar då det var självfallet att han inte skulle ignorera dem. Då en golvplanka knakade till under honom, täckt av förvarings väskor så stannade han stelt till då en av männen grymtade till i sömnen. Väntade på att han skulle börja snarka igen innan han tog sig in i det nästa rummet. Han antog att detta var ledarens rum då det bara var en person som sov där inne och nu kände han pressen på att behöva snabba sig på.

Under snarkandet från rummet intill så snappade han åt sig allt av värde för att snabbt och tyst ta sig till balkongdörren för att fly.

Nedtyngd av väskor och med tassarna som höll ett stadigt tag i burken med ögon så skulle han strax nå sitt mål då istället ett förfärligt skramlande ljud fyllde rummet han befann sig i då piskan kom farandes genom luften för att kvickt hindra honom från att ta sig ut genom att låsa fast dörren framför honom. Förbryllat men lugn i naturen stannade han upp med de röda ögonen fästa på hindret i hans bana medans en röst kom svävandes mot honom bakifrån. Först en komplimang följt av ett hot, vilken intressant blandning eller hur? Kattöronen ryckte till på hans huvud innan han smidigt spann runt på plats med svansen som borstade bort dammet på golvet med ett brett flin i sitt ansikte som visade upp hans vassa tänder.

Ögonen röda som blod i samma färgschema som hans hår och han var klädd i sin vanliga klädstil; harem byxor, skjorta, väst, bälte och boots. Bakom det piercade kattörat satt två stora fjädrar som även i mörkrets dimma var av färgstark natur. Axels klor klinkade roat mot burken med ögonen medan han tippade huvudet på sne aningen för att se på Wreax som var pågående att ta sin meér form. Svansen svepte lugnt bakom honom då han betraktade bläckfisk armarna med smala pupiller som vidgade sig lätt. “Ett tips; det är oklokt att ta en havs skepnad framför en katthumanoid. Vi tenderar att bli hungriga av synen.” Sa han med ett brett flin utan att nämna något om vad han egentligen var för något.

Klorna klirrade mot burkens glas följt av ett dovt rispande som kunde framkalla gåshud på andra över hur hemskt det ljudet faktiskt var. Tänka sig en krita mot en griffeltavla och man hamnade i rätt beskrivning av ljudet. Axel själv verkade inte störa sig på det dock. Han var dock inte direkt hotfull utan mer nyfiken vilket visade sig på hans kropphållning; en katt som undersökte något nytt och intressant. Han släppte taget om burken med ena handen för att höja upp den ståendes plant mot hans handflata med den andre vilket skapade illussionen att ögonen följde dem med blicken. “Jag skuuuulle kunna ge tillbaka era före detta ägodelar antar jag men känns inte som jag får ut min rätta betalning för min slösade energi då.” Sa han lite hummande medan han snurrade ögonburken med sin hand som skapade en minst sagt kuslig effekt igenom rummet. Vobblande ögon som stirrade spöklikt på dem på samma själlösa sätt som när de satt fast på sin kropp.

“Så vad får jag för att vara en snäll liten kissekatt?” Retades han lite roat medans ögonen skvalpade i den rörliga burken.

Vid mannens skratt så svepte svansen över marken bakom honom igen och förgyllde hans oberäkneliga flin en hel del. Demonen var road över situationen så det var en bra start på en förhoppningsvis intressant konversation. Han lyssnade till vad Wreax sade med stigande intresse över vad som kom på tal. Jasså? Han behövde någon som fixade egendomar till honom? Intressant sak att medge till någon som nu hade allt av värde alla männen hade på sig. Han kunde tekniskt sätt flyga till kos med allt med hjälp av sin magi och lämna fisken efter sig på torra land men det kunde han lika gärna göra om det han hörde inte passade.

Han skulle berätta vem han var eller vem han låtsades vara? Antagligen det senare alternativet tills vidare för tekniskt sätt så var han ju Axel så länge som han besatt honom. “Namnet är Axel från Aldarskogarna, vem är ni?” Frågade han medans klorna petade lite mot glaset på burken i ett mer behagligt ljud and ristandet innan. Även om han inte såg på burken så verkade han träffa glaset varje gång ett öga var mot det medans innehållet av burken mystiskt nog hade börjat röra sig som en liten malström. Kusliga ögon snurrandes hjälplöst inne i burken.

Axel lyssnade noga på vad som erbjöds med svansen som viftade vaksamt bakom honom under tankegången han utförde. Ja det var väll inte varje dag detta hände eller hur? Man stal från någon som erbjöd honom ett jobb liksom. Han var fortfarande redo att ta till flykt och lämna fisken efter sig men det fanns ju en möjlighet till att ingå i något verbalt kontrakt här. Aldrig skulle han skriva under något kontrakt precis då han tenderade att göra som han ville i alla lägen men en sporadisk sak skulle inte vara omöjligt, speciellt inte då det var välbetalt. Fanns ju dock möjligheten att om han skulle införskaffa Wreax något som han själv ville ha att han behöll det dock.

“Det låter skapligt men riskfyllt för dig. Ber du mig införskaffa saker som dessa..” Han snurrade burken med klorna igen så att ögonen rysligt stirrade på allt och inget. “.. så är det inga problem. Jag har inget krav för ögonglober och döda organ då de tenderar att ruttna. Men skulle dagen komma som du vill ha något jag själv vill ha så räcker inte pengar till för att lirka det ur mitt grepp.” Han var ärlig när det kom till den punkten. Skulle han införskaffa något som en magnifik krona med dyrbara jeweler så var det HANS krona, inte Wreax. Han började lugnt gå fram och tillbaka i sin del av rummet med enkelhet, trots de tunga väskorna fyllda med ruttnande köttbitar. “Så du bör vara beredd på att de skimrande värdesakerna är mina om du inte har något bättre att erbjuda mig det vill säga.”

Det var förbryllande hur hans boots inte verkade göra det minsta lud när de stötte emot plankorna under honom för de som inte kände till anledningen.

Plötsligt så slutade ögonen i burken att virvla hjälplöst i malströmmen och befann sig istället helt stilla i containern utan att röra sig en millimeter och för att förvärra det hela så var alla ögonens pupiller fästa mot Wreax hand som nu hölls fram emot “katthumanoiden”. Vanligtvis var det ju han som gjorde uppgörelser till andra och inte motsatsen vilket fick ett mörkrött ögonbryn att höja sig aningen under det tjocka håret. Skaka.. hand. Humanoider var alltid så intressanta då man slöt ett kontrakt men var uppfriskande från blodsritualer oavsett. Han sträckte efter en obekväm tystnad fram sin lediga hand för att skaka Wreax hand i ett solid grepp. Han oroade sig inte över att om Wreax var oförsiktig så skulle han skära sig på hans klor han ägde istället för naglar, shit happens liksom men han gjorde inget för att rista upp Wreax hand i onödan. Man kunde dock känna hur sylvassa de faktiskt var nu när de hade hudkontakt.

Axel hade ju en imponerande samling av rikedomar som det var men i Axels värld fanns det inget som hette att ha för mycket av något. Hans gömställe var dock aldrig något han skulle avslöja för någon för att.. det var HANS skatter. Punkt. “Så, nu antar jag att du vill förhandla tillbaka dina ägodelar?” Det var inte alla som kände av det men i Axels natur låg mörkret och bubblande under ytan. Trots allt var han ju ändå en demon när allt kom till kritat.

Då den subtila förolämpningen om hans smygar skills kom flygandes så vart han helt klart irriterad vilket märktes på att hans svans snabbt for igenom luften bakom honom så pass att en hög med papper föll ner på golvet där de låg på andra sidan av rummet. Wreax borde veta bättre än att reta upp någon som just halvt gått med på att hjälpa honom. Inte smart men skulle han låta detta begravas eller agera på det var ju frågan? Ögonen togs ifrån honom och ersattes av en mängd guld vilket fick irritationen att åtminstone släppa en aning men denne Wreax borde som sagt passa sina ord om han inte ville sluta som sushi på hans middagstallrik.

Snart fick han även ett pergament med namn på ting som Wreax önskade lägga tenaklerna på och kände igen ett antal av namnen utan att behöva tänka på vad det kunde vara först. Ja han såg inget större hinder med att införskaffa det mesta på listan men dock så skulle han behöva ta sig en bra bit för ett stort antal av sakerna. Men han hade tiden på sin sida trots allt.

“Har du tur så kommer det rätt fort en del av sakerna, beroende på mitt humör.” Han visste exakt vad ett par saker fanns trots allt men eftersom Wreax hade retat upp honom aningen så kände han inte direkt ett krav på att fixa dem snabbt. “Var det allt?” Frågade han medan han stuvade undan guldet, det skulle placeras på högarna han redan ägde ~

Då Wreax manade honom att följa med honom så gjorde Axel det lika ljudlöst som innan. Vad var grejen med det egentligen? Jo han kunde styra luftens element så hans steg vart automatiskt dämpade, så egentligen var det inte mer med den saken. Demonen stannade upp bakom Wreax smått nyfiken på vad detta sista kunde erbjuda. Han betraktade hur piskan sköt ut genom luften för att likt sin ägare ringla sig likt en bläckfisk runt halsen på en av vakterna som gav ifrån sig ett skräckslaget ljud över den plötsliga attacken. Axel gav ifrån sig ett intresserat hummande ljud då Wreax gick fram mot den skräckslagna vakten och snart så nästan ekade dunset från vaktens huvud mot golvet där det satt hakat på kloänden på piskan.

En av de levande vakterna kräktes, de andra såg ut som om de skulle tuppa av vilken sekund som helst men vad gjorde Axel? I tystnaden som följde av den skräckinjagande scenen så kunde man plötsligt höra ett lågt purrande kommandes från Axel. Ingen visste ju detta ännu men han var ju inte direkt en katthumanoid till mer än utseendet, han var ju faktiskt en demon. Hans pupiller hade vidgat ut sig en aningen och hur än demonen ville vara så normal som man kunde så var det vissa saker han inte kunde hjälpa att uppskatta.

Doften av kräkset bunkrade långsamt upp sig i rummet då Axel spinnande hade börjat närma sig Wreax den korta distansen som skilde dem åt. Gick långsamt runt honom med svansen som strök mannens hy på ett nästan förföriskt sätt, helt klart hade Wreax uppsamlat poängen han tidigare förlorat från Axel. “Du har dina föremål om ett par dagar ~ Mitt humör vart plötsligt bättre, fråga mig inte hur ~” Spann han lågt medan hans ögon vandrade från Wreax till en av männen som verkade vara nära att pissa på sig vilken sekund som helst nu. “Ses snart, Herr Wreax” Och med de orden så lämnade han Wreax och skräcken bakom sig med svansen som lämnade sist, öppnade det närmaste fönstret simpelt och hoppade upp på fönsterkarmen. Innan han hoppade ut dock så vände han tillbaka blicken på scenen som om han nästan hade svårt att lämna den till enbart minnet. “Lek snällt nu pojkar” Innan han smidigt hoppade ut i kolmörkret med ett dovt rasslande av sin mindre förmögenhet.

Han må ha förlorat organen men han kunde inte direkt kalla detta en misslyckad runda. Detta kunde bli intressant ~