- This topic has 32 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 8 månader sedan by
.
-
Det var en halvmulen dag i Celeras, denna bleka vårmorgon. Som vanligt reste sig röken från skorstenarna i den väldiga staden och bildade en dis, och likväl som vanligt föll ett irriterande småduggande regn ned över staden. Det det inte en uppmuntrande syn, speciellt inte över den södra delen av Celeras med sina sneda och krokiga hus som låg hur som helst utan någon riktig stadsplanering, som ändå på något vis skapade en slags enhetlig helhet genom alla husens olika stuk och stilar. Trots allt var Celeras känt som staden där alla folk och släkten var välkomna, och det hade resulterat i att alla tagit med sin egna arkitektur och kultur.
Natten innan hade inquisitio Jezeral vaknat ur sin lätta sömn med ett ryck. Någon… eller något… hade vaknat till liv i Celeras. Något magiskt. Något som han inte kunde sätta fingret på. Han var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv och skarp uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder som hörde till de som arbetade för Det tredje ögat med hans rang som inkvisitör. Medan de flesta av hans rang enbart var duktiga stridsmagiker och samarbetade med andra som kunde finna måltavlorna, var han exceptionellt anpassad för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.
Detta gjorde att han för det mesta kunde samarbeta ensam, men här i Celeras hade han blivit uppmanad att samarbeta med en aspector vid namn Triskian Aiduin. De senaste dagarna hade han arbetat främst baserat på den information Triskian levererat, men denna dag skulle vara annorlunda. Denna dag skulle han ha ett uppdrag åt Triskian istället, och ett han gissade inte skulle vara så enkelt.
Det var med beslutsamma steg som han rörde sig över Celeras kullerstensgator som glänste av duggregnet. Hans stövlar slog hårt mot gatan i hans framfart, och folk omkring honom flyttade på sig då de såg honom komma. Tredje ögat var en organisation många fruktade, och den teatraliska effekt som fanns runt omkring dem var något som påverkade omgivningen. Trots allt bar han en inkvisitörs mundering, med en överdel i mörka lager av metall och stärkt läder som satt åt hans slanka överkropp, med spetsig accenter kring axlar och bröstkorg för att ge honom en militärisk mörk auktoritet. På överarmen var Tredje ögats vakande symbol tydlig, och från midjan neråt neråt hängde mörkt tyg som gick ned till knäna, som gav hans mundering utseendet av en kappa, som fladdrade dramatiskt bakom honom i hans beslutsamma steg. Likväl var hans byxor av förstärkt läder med detaljer i olika lager, och som sista detalj bar han mörka höga läderstövlar.
Egentligen lite väl teatraliskt för hans egna smak, men han insåg själv vikten av att vara en slående figur med hans arbete. Det var personer som Triskian som skulle vara osynliga, medan deras fiender och mål skulle frukta det han själv stod för. Under sin raska promenad var han djupt försjunken i sina egna tankar, och han stannade nästan upp tvärt då han kommit till en av de stora broarna som korsade från den fattigare delen av Celeras till den rikare, över den stora floden som separerade staden i två.
Som vanligt var floden redan fylld med handelsskepp och fraktskepp som tog sig ut och in i staden, och i fjärran kunde man se Hammartands fästning som vakade ingången till Celeras ute i bukten. Här skulle han träffa Triskian denna morgon, enligt det meddelande han skickat åt aspectoren på magisk väg någon timme innan. Däremot brydde han sig inte om att söka efter sin kollega, för han var övertygad om att Triskian skulle finna honom där han stod och lutade sig mot den korta stenmur som kantade kanalen. Såg man honom stå där i sin mörka uppsyn kunde man undra om Jezeral någonsin lett i hela sitt liv.
-
Triskian hade nyss avslutat en telepatisk diskussion med sin fru i Aldiea, om dittan och dattan, om arbete och vardag i Älvskogen, och om hur denne nya dag i Celeras var lite att se fram emot ur det dystra vädrets perspektiv, men mycket att se fram emot då han skulle äntligen möta Jezeral, den inquisitio som han skickat mycket av hans arbete till den senaste tiden.
På Jezerals meddelande hade Triskian förstått att detta inte kommer att vara en dag likt de flesta senaste tiden. Men jämfört med de tidigare uppdragen som Aspector var detta en välkommen ny vind – och en möjlighet att visa sina talanger. Detta var viktigt för Triskian, med hans intresse och ambitioner att komma framåt i sin karriär i det Tredje Ögat var en större prioritet en de flesta andra i hans liv kombinerat.
Triskians klädsel var anpassad för att röra sig bland de rika handelsmännen i de rika kvarteren, och bar väldigt sällan tredje ögats mörka färger eller emblem öppet. Detta var vanligt för Aspectorer, som väntades vara infiltrerade i lokala samhällen, som en del av dem.
Det dryga värdshuset där Triskian hade arbetat från för att upprätthålla en låg profil lämnade han med hast, och han visste precis var Jezeral skulle vänta på honom. Staden som vanligtvis var betydligt mera livlig under vackra dagar, hade blivit väldigt bekant med tiden, och hans steg var så lätta och tysta som det skulle väntas av någon som arbetat i åratal med att observera från skuggorna.
Hans steg blev långsammare då han upptäckte denne mörka karaktär, och kände igen denne som en av Det Tredje Ögat. närmade sig honom självsäkert.
”Det är en ära att äntligen träffa er. Hur kan jag stå till tjänst?”
-
Jezeral vände sitt huvud i riktning mot Triskian då han annonserade sin närvaro, och de isblå ögonen som stod i stark kontrast till hans mörka hår var väldigt klara i det dunkla ljuset som låg över staden. Vare sig det var en ära eller inte brydde han sig inte om, så han kommenterade inte de första onödiga artigheterna. Istället for hans blick över Triskian, och han gjorde en snabb bedömning om personens karaktär med bara en blick.
‘Det har skett ett uppvaknande. Har du känt det?’ undrade han, hans röst något mörkare än de flesta alvers. Men han var ju trots allt en halvalv. Han förväntade sig så klart inte att Triskian skulle känna av sådant, för medan de flesta magiker kunde känna andra magikers närvaro omkring sig, så skulle det kräva speciella talanger för att känna av en specifik individ i en enorm stad som Celeras.
Han vände sin blick ut mot kanalen igen där han stod, och var tyst ett ögonblick, medan han väntade på Triskians svar.
-
Triskian var smått förvånad på sättet Jezeral svarade, men förstod att orsaken han blivit kontaktad var viktig.
“Mitt starkaste sinne är min syn, inte känslosinnet. ” svarade Triskian med en gnutta ironi.
Det slog honom att denne Jezeral möjligtvis inte är en karaktär med uppskattning för dåliga skämt, så han fortsätter med betydligt mera allvarlig ton.
“Men de saker jag sett här i Celeras har haft mig orolig… uppvaknandet ni kände, är det en till orsak för mig att vara orolig? Vad har ni i tankarna?”
-
Jezeral skakade lätt på huvudet åt mannens ord och ignorerade hans skämt.
‘Nej, det är någonting annat.’ sa han, fortfarande med blicken på fjärran medan han tänkte på det han känt under natten.
‘Ett barn med magisk förmåga ger ifrån sig mycket energi då de först finner magin.’ sa han.
‘Men detta var något mer…’ han visste inte riktigt ur han skulle förklara det och rynkade på ögonbrynen.
‘Som en brasa i natten, som fick hela staden att lysa för ett ögonblick.’ ett tag hade han tänkt sig att han inbillat sig, men nej, det kunde inte vara så.
‘Om det jag misstänker är sant kommer vi behöva hjälp. Jag antar att du hört om Inkvisitör Eldrinn?’ frågade han och vände nu sin blick till den rödhårige alven för att fixera sin blick i hans. Hon hade varit en av orderns viktigaste medlemmar, en av de bästa inkvisitörerna. Och hans mästare.
‘Hon försvann några år sedan, spårlöst, men jag har på goda grunder misstankar om att hon befinner sig här i Celeras. Jag behöver din hjälp att finna henne.’ -
Triskian blir tydligt upprörd. Eldrinn? I liv? Kunde det vara möjligt?
“Om Eldrinn är i liv, så kommer vi att hitta henne. Jag ska hjälpa er på alla sätt jag kan!”
Han blir lite fundersam, på hörandet av Jezerals berättelse om det som skett. Något så präktigt måste väl alla Arkanister känt av det på något vis? Innebar detta att han själv, Triskian, börjat tappa sin känsla för det Arkana?
“Men angående barnet…”, fortsätter han, “…Har det kommit direktiv om hur vi ska hantera detta av någon Famulus, med hur vi ska agera med detta barn? Har ni tagit det ärendet uppåt än?”
-
‘Vi vet inte om det är ett barn.’ rättade han Triskian.
‘Det kändes som något annat, men nog om spekulationer.’ sa han med en handviftning.
‘Vi rapporterar inte detta uppåt innan jag är säker.’ och det fanns en lite varnande ton i hans röst, trots allt var han Triskians överordnade.
‘Tillbaka till Eldrinn.’ sa han, för att lägga saker i fokus igen.
‘Hitta henne, och rapportera tillbaka till mig. Använd alla resurser vi har i Celeras för tillfället, detta är viktigt. Jag vill att det går fort.’ -
“Ja, herr Insquisitio. Men jag tror inte vi behöver resurser – Då jag vet vad jag letar efter ska det bli betydligt enklare än oftast. Jag behöver bara ett tyst rum där jag kan arbeta. Mitt värdshus är här bredvid!”
De går till värdshuset, där Triskian snabbt välter alla böcker från ett bord och ställer det i mitten av rummet.
Han ser snabbt omkring för att försäkra sig att han är redo. “Jag använder min telepatiska syn, vänta.”
Triskian slår händerna i bordet, och går in i en magisk trans. Hans ögon fylls med ett varmt ljus, och han känner hur all magi i omgivningen bildar ett invecklat nät av trådar runt honom. Han känner för i luften på de magiska trådarna, som inte egentligen har en fysisk skepnad att vidröra och inte existerade utanför hans magiska syn.
En av dessa trådar väcker hans uppmärksamhet och han börjar följa vilket håll den känslan ledde: till de fattigare kvarteren i Celeras.
“Jag…har ett spår. Fattiga kvarteren i Celeras…”
Arkanisterna lämnar de rikare kvarteren och anländer till ett värdshus i ett fattigare område av Celeras. Triskian går fram till husets ägare. “Vi vill veta vem ni har som gäster här. Det är på tredje ögats auktoritet!”
-
Värdshus värden kastade ett öga upp, som om han inte riktigt kunde bry sig mindre. Han skrockade till och gjorde en gest omkring i värdshuset.
“Se för er själva, de flesta har ändå inget namn.” sa han och spottade i en trasa som han sedan fortsatte att torka disken med. Sedan lade han fram en bok, som såg ut att ha sett sina sista dagar. Som om pappersbladen skulle gå sönder bara de rörde vid dem. Men de skulle se att en kvinna var inskriven ett rum där. Namnet stämde så klart inte, men det var väl något.
De fick nyckeln utav värden och de skulle vara tvugna att gå upp för en vinglig trappa. Rummet var helt mörklagt och i hörnet låg en av tredje ögats rustningar.
Rummet var tomt, men utan någon förvarning lades en kniv vid strupen till Triskian.
“Jag har inte beställt någon mat upp hit” sa hon med ett skratt, som om det var ett skämt som enbart hon förstod. De röda ögonen var intensiva och på det smala sarkastiska leendet som fanns kunde man skymta två huggtänder över de röda läpparna. Greppet om Triskians strupe lossnade då han kände igen Jezeral.
“Jezeral…” sa hon, tyst för sig själv och tog ett steg bort från främlingen. Det svarta håret föll över hennes skuldror fritt och var i kontrast till den benvita klänning som hon hade på sig.
“Jag är inte längre i tjänst, som du vet. Vad gör ni här? Jag har inte använt någon olaglig magi.” fortsatte hon simpelt och rak på sak som hon tenderade att vara. Hyn var mer åt det gråa hållet och det var nästan som om man skulle kunna tro att hon var en mörkeralv
-
Jezeral följde efter Triskian, och även om han inte visade det fanns det en liten nyfikenhet där hos honom. Medan Jezeral var kunnig i att känna magikers närvaro och magiska flöde hade han bara en teoretisk kunskap om hur personer som Triskian arbetade. Något otåligt lutade han sig mot väggen och la armarna i kors, medan han betraktade Triskian. Då han plötsligt annonserade att han hade en ledtråd var han nästan ute ur dörren redan.
‘Visa mig.’ uppmanade han och följde efter Triskian då han ledde dem till Celeras slum.Platsen de kommit till fick Jezeral att rynka på ögonbrynen något. Om det ens var möjligt i hans stränga ansikte. Men han var van med värre förhållanden. Det var en typisk plats där man hittade skumma magiker och annat dravel som deras organisation var ute efter. Vad Eldrinn gjorde här kunde han inte säga, om det inte var ett falskt larm. Bara platsen fick hans sinnen på helspänn, men trots det kunde han inte känna sin forna mästares närvaro och undrade om det ändå blivit något fel.
Jezeral hade reagerat direkt då kniven kom in i bild och Triskian blev utsatt, och hans blå ögon glödde med magisk energi, liksom hans händer som hade frammanat två energiklot formade som knivar. Han var redo att slunga dem, innan han kände igen Eldrinn, och stannade upp något tveksamt, osäker på vad han såg. Medan han och hans mästare hade haft ett speciellt förhållande, var detta inte något han var beredd på.
‘Mäster Eldrinn…’ sa han, trots att de sällan brukade använda formaliteter sinsemellan.
‘Jag behöver din hjälp… Men var i Ayperos har du varit de senaste åren?’ svor han, något okaraktäristiskt.
‘Och vad i Lloth har hänt med dig?’ frågade han och gestikulerade mot hennes uppenbarelse, och försökte sträcka ut sitt medvetande mot henne, som för att verifiera att det verkligen var hon, men det var som om hon inte ens var där.
‘Varför kan jag inte känna dig?’ väste han, något mörkare, och tog inte ned sitt garde. -
Triskian var något omskakad av knivar och action.
“Jag avskyr dolkar…” mumlade han för sig själv, men var någolunda tyst medan de andra talade.
“Ja, varsågod bara”, sade han till Jezeral, och gick till fönstret i det lilla rummet och stod och tittade ut medan de talade med varandra.
-
Mäster Eldrinn. Orden fick henne nästan att skratta. Det kändes som en evighet, som ett annat liv. Medan hon hörde på alla de frågor som Jezeral hade satte hon sin tumme mot ena hörntanden och lutade huvudet på snedden.
“På ett uppdrag, med mörk magi, ledde det mig till en vampyr. Vi behöver inte gå in på detaljer…” började hon berätta och rös av minnet och lät blicken dras mot fönstret. Även om Triskian stod i vägen verkade det som om blicken vandrade bortom främlingen.
“men jag blev biten och infekterad. Mina band med magin bröts. Jag gav mig av på ett uppdrag att döda min mästare, för att kunna få en egen vilja igen. Och sedan dess har jag väl… mest hållt mig undan.” avslutade hon sedan sin historia.Hon var inte riktigt någon som ville dela med sig av känslor eller sådana saker. Det var onödigt.
“Men nog om det, vad är det ni behöver min hjälp med och vem är det där?” frågade hon och gjorde en gest mot främlingen.
-
Jezerals blick hårdnade något vid nämnandet av vampyrismen, egentligen var hon ett monster som borde förgöras. Men samtidigt kunde han inte sjunka till sådant. Inte just då, innan han var helt säker på att det var nödvändigt. Trots allt hade de ett band, och han var skyldig henne så mycket.
‘Det förklarar mycket.’ sa han, med lite mindre styrka än vanligt och suckade lätt över hela situationen. Han kunde inte ens föreställa sig en värld där han förlorat sin koppling till det Arkana.
‘Triskian är en aspector, som lyckades hitta dig på min begäran. Jag hörde rykten om att du var i Celeras.’ sa han, och även om Triskian var duktig så var det illa om Eldrinn som en gång varit den främsta av dem inte kunde hålla sig dold från sådana som han. Om det inte var så att hon medvetet lämnat ett spår, så klart.‘Det är något nytt här i staden, som jag inte stött på tidigare.’ förklarade han. ‘En magisk närvaro som i ett ögonblick var kraftigare och ljusare än något annat jag stött på förr.’ sa han, och även om han ogillade att söka hjälp var det nödvändigt.
‘Jag tänkte att du kanske hade stött på något sådant förr.’ -
Triskian stod och lyssnade fortfarande på deras konversation. Vampyr? Hmh.. Tänkte också att något inte var rätt med det här spåret. Därför hade jag också undrat över det medan jag höll på spårade henne.
Men han lät fortfarande dessa diskutera vidare och lyssnade för vad Eldrinn hade att berätta.
-
Erlinn verkade inte allt för nöjd över det faktum att det gick rykten om henne. Hon visste att det hade varit dåraktigt att hjälpa den unga flickan undan från döden. Nå, vad kunde man göra? Det var lätt att vara efterklok. Åt Jezerals fråga rynkade hon på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt? Hon gnuggade sig i pannan.
“Kanske. Århundrade sedan. ” sa hon och sedan såg hon mot de båda två.
“Om jag hjälper er, är ni skyldiga mig en tjänst.” påpekade hon simpelt innan hon gick vidare med något.
-
Jezeral gillade inte att förhandla på detta vis, men han nickade till svar. Trots allt var han skyldig henne åtminstone det efter allt hon gjort för honom.
‘Jag kan inte säga något å Triskians vägnar, men åtminstone jag kommer hjälpa dig.’ sa han och gav Triskian en blick.
‘Du får själv övertyga honom om hans tystnad gällande ditt… tillstånd.’ sa han och såg lite tankfullt på Eldrinn. Det var nästan sorgligt att se en så en gång präktig magiker som sjunkit på det viset.
‘Så, till saken?’ undrade han. -
Triskian var fortfarande inte på humör att tala till denne nya bekant som tidigare hotat hans liv. Och han kände heller inte sig skyldig att hjälpa denne.
“Jag brukar inte överväga villkor av sådana som hotar mig med dolkar och inte ens har bett mig om förlåtelse.”
Men han kände en gnutta sympati för denne. Hennes situation hade satt henne i svåra omständigheter, och det var förståeligt att villa beskydda sig.
“Men ja väl, låt oss höra. Vad är det du vill från oss? Jag bedömer beroende på det.”
-
Ett skrockande kom från Eldrinns läppar. Hon fann främlingens svar roande och hon satte ner kniven gömd i sina stövlar igen för att sedan se på honom med ett roat leende och ett höjt ögonbryn.
“Och hur förväntar ni er bli mottagna när ni strövar in i en dams rum utan inbjudan? Kom inte hit och läxa upp mig med vett när två farliga män som ni stiger in över min tröskel med vapen.” påpekade hon simpelt och sedan gjorde hon en gest framför sig. Som för att vifta bort det hela. Diskussionen i sig var väl onödig.
“Efter att vi löst det här, så vill jag att ni dödar mig.” fortsatte hon simpelt, som om det var en enkel förfrågan.
-
Jezeral rynkade på ögonbrynen åt det hela, och hennes förfrågan fick det att isa för honom för ett ögonblick. Varför skulle han vilja döda henne? Nej, det var något han inte kunde göra. Åtminstone i den stunden verkade det som något oacceptabelt.
‘Eldrinn… Nej.’ sa han med rynkade ögonbryn. Det var en något obekväm diskussion att ha framför Triskian som var ny i deras förhållande.
‘Du verkar ha klarat dig hittills, varför göra slut på det nu?’ -
Triskian var någotlunda shockerad. Han förstod inte denne Eldrinns bud, och togs över totalt av denne shock.
En vanligtvis talfärdig alv som han var, var han inte kapabel att svara. Han blev enbart tyst, väntandes på en förklaring. Och han kände att Jezeral hade sagt allt som han i sina egna tankar velat säga. Han hade inga avsikter att göra denne illa, och bara såg på Eldrinn med en frågande min.
You must be logged in to reply to this topic.