Dun..dun..dun dun.. dundundundun! Axel var på spåret äntligen efter dagar av smygandes in i zirthimar för att undvika att bli sedd. Det var en lång färd på hela fem dagar där han hållit sig i trädens kronor, bakom hus, stenar och vad han nu än kunde hittat för att inte bli upptäckt. Skulle bara EN person se honom så hade detta slutat i tragedi men nu hade han tagit sig ända fram till platsen utan att någon ens anat hans närvaro så nu började det bubbla i varenda vrå av kattdemonen. Musklerna ömmade där han, dold av mörkret, klättrade upp på utsidan av byggnaden för att ta sig in smidigast. Hade han smygit in genom porten hade det blivit betydligt svårare att hålla sig gömd vilket tyvärr ledde till den muskelavlidande klättringen på grova stenblock uppåt till den rätta våningen. Han hade chippat två klor under dessa dagarna och en av dem dundrade smärtsamt då den brutits av vid pulpan men det kunde han inte bry sig mindre om som det var nu. Han kunde nästan känna doften av rikedomarna som väntade honom, men ännu var segern inte helt nådd.

Väl uppe på den rätta våningen så undersökte han läget innan han efter lite dyrkande öppnade fönstergallret och försvann in i rummet där det var sagt att finnas. Musklerna dunkade som om de hade en egen puls medan svetten syntes i hans ansikte, smutsigt efter dagar i skuggorna. Det var tur att man hade vinden på sin sida i detta yrket. Han höll öronen lyssnande medan han började söka igenom rummet på jakt efter teleskopet, redo att gömma sig om någon låste upp dörren från andra sidan.

Han nådde skrivbordet där diverse saker befann sig och sökte smidigt igenom dem; fel, fel, fel.. jackpot! Han bevittnade det gyllene teleskopets makt där han höll påsen i handen med teleskopet som tittade ut från öppningen. Snabbt lät han det falla tillbaka i påsen innan han säkert knöt fast det i sitt bälte, då han såg en öppen påse med jeweler så närmade han sig hungrigt dem då han hörde hur någon stoppade en nyckel i låset till dörren. Snabbt och ljudlöst hoppade han rakt uppåt och med en tyst vind nådde takpelaren ovan för att snabbt gömma sig i skuggorna uppe på den. Typiskt.. jewelerna hade varit så nära men ändå så långt borta!

Axel spanade ner på dvärgen som kom muntert inmarscherandes som om detta vore den bästa dagen i hans liv innan han plötsligt märkte att det var en viss sak som saknades, oj det var snabbt! Nästan imponerat betraktade han dvärgen i tystnad där han kastade glas och skrek rakt ut, befallde honom att visa sig men skulle han verkligen göra det? Här fanns ju två alternativ; sitta tyst och vänta på att dvärgen skulle springa ut “efter” honom och sedan fly åt motsatt håll eller försöka slinka ut innan fler beväpnade dvärgar stormade in för att se vad som hände. Det verkade som om denna dvärgen inte kunde se honom men det betydde ju inte att de andra fungerade på samma sätt eller hur?

Axel kikade runt i taket för att se om det fanns någon bra flyktväg i taket men till sin besvikelse så såg han  att taket var solid utan takfönster. Typiskt. Bästa skulle vara att ta sig ur fönstret han tagit sig in igenom men det var en ilsken, beväpnad dvärg i vägen. Han kunde höra hur snabba fotsteg i trappen utanför som närmade sig vilket fick honom att tvingas agera nu på en gång. Snabbt fiskade han upp en nöt från en av sina förvaringspåsar som han kastade genom luften så den gav ifrån sig ett knastrande ljud i andra sidan av rummet som om någon befann sig bakom förvaringen där.

När dvärgen fokuserade sig på platsen så hoppade han ljudlöst ner bakom honom för att snabbt ta sig till fönstret (snodde åt sig påsen med jewelerna när han ändå passerade dem) innan han hoppade smidigt ut genom fönstret. Han HOPPADES på att dvärgen inte skulle ha sett honom i ögonvrån men han tänkte inte se om det så var, nu var det bråttom. Ögonen spanade nedåt medan vindmagin fick honom att långsamt närma sig marken för att sedan släppa ner honom bakom närmaste, stora trälådor. Dvärgar ilade snabbt och skickligt mot den bestulna boningen medan Axel försvann in i närmaste gränd åt motsatt håll, in i mörkret för att gömma sig bakom en tom öltunna då en dvärg kom springandes mot hans håll, passerade för att se vad som hände i huset som Axel nyss lämnat.

Axel kunde inte stanna kvar så han hoppade snabbt över tunnan för att börja spring igenom gränden.

Ahh fan vad typiskt! Muttrade Axel tyst till sig själv då hela jävla staden började klämta från klockor vilket i sin tur betydde att detta skulle bli en lång resa ut ur riket. Snabba steg hördes runt om i gatorna då dvärgar började leta efter honom ilsket fräsande som om de också hade någon del av katthumanoid i dem. Axel sköt fram genom gränden medan öronen lyssnade efter varningar och visst upptäckte de faran på ingång. Med en vindpust flög han upp bland närmaste husets takpelare just i tid då dvärgar kom runt hörnet för att springa igenom gränden, för upptagna att se sig omkring att de inte tänkte på att kolla uppåt.

Axel föll ner på marken igen och började sicksacka sig igenom gränder för att undvika dvärgarna så länge han bara kunde. De ömmande musklerna fick honom verkligen att känna hur det kändes att leva men han kunde inte riskera att stanna upp. Han måste ut! Dvärgar brukade sällan lämna sitt rike så om han tog sig över gränsen skulle de nog ge upp.. men det var långt till gränsen.

Plötsligt flög en pil genom luften och hamnade i väggen precis vid hans huvud, en av vakterna i vakttornet han just passerade hade sett honom och vrålade till sina gelikar att han såg tjuven. En till pil sköts mot honom vilket fick axel att snurra runt smidigt för att blockera pilen med videns kraft innan han fortsatte framåt. “Stanna inte upp, stanna inte upp..” tänkte han till sig själv då han visste att om han stannade så skulle han garanterat bli omringad. Han måste ut. Han tog sig uppåt mot utgången ut från berget.

Thovna gav ifrån sig ett hojtande då tjuven plötsligt använde magi för att knuffa henne åt sidan. Med tanke på hur få magiker det fanns i Zirthimar förvånade det henne så mycket att hon nästan tappade fattningen ett ögonblick.
‘Vid Tharûk!’ ropade hon ilsket över att känna sig så maktlös mot något som denna taniga kattvarelse kunde frammana. Vinden var kraftig och knuffade henne bakåt en bit i korridoren, men hennes rustning var tung och hennes hållning felfri så hon lyckades hålla sig på fötterna.

Hennes blick rycktes tvärt uppåt då hon hörde krigshornen som resonerade genom akustiktunnlar i bergen, och ljöd i hela staden, och kallade dvärgarna till krig. Det blev ett himla liv av dvärgar som dundrade efter sina vapen, och började röra sig i organiserade kolumner mot portarna. Deras krigsmarsch, följt av krigstrummorna, resonerade hotande och sjöng dvärgarnas makt.

Thovna skulle så klart själv vara tvungen att ta sig till murarna, men inte innan detta hot var eliminerat. För allt hon visste kunde detta var en av fiendens spioner.
‘Garkûl!’ svor hon ilsket efter tjuven som sprang undan, medan hon sprang efter, och lösgjorde sin runförstärkta hammare ur sitt bälte. Med ett kast som skulle gjort självaste Tharûk stolt slungade hon sin hammare i luften efter tjuven mot hans ben, och runorna som var ristade överallt på den började glöda. För även om dvärgarna inte hade magiker, hade de länge sedan skapat vapen och utrustning som var immuna mot magi.

Axel flinade brett bak mot henne och gav henne en triumferande blick som dröp av egoboost då hon ilsket kastade sin hammare efter honom i hans flykt. Hah! En hammare!  Hon borde veta bättre det var ju bara att blåsa bort! Vinden ökade ofantligt i korridoren men hammaren flög lika kraftigt genom luften och träffade honom rakt i baken då han gått till att skutta framåt på alla fyra för bättre grepp så starkt att han föll omkull på nytt. Han ylade över den pulserande baken efter hammarens tyngd som skramlade då den föll ner på golvet bakom honom. Demonen inom honom vaknade till liv och skrockade roat över den vanligtvis så eleganta katthumanoiden som blivit lurad av en magi-resistent hammare. Demonen visste självfallet om att dvärgvapen var immuna mot magi men Axel hade ingen aning. Med tårade ögon från smärtan i röven så reste han sig på nytt medans ekandet av demonens skratt ringde i huvudet på honom. Han kunde urskilja orden “Stackars lilla Axel” mellan skratten vilket gjorde dynamitklädda katten otroligt ilsken.

Vid humörsvängningen blev vinden starkare på ett sätt som nästan talade för sig själv att katten var förbannad. Han vände sig mot dvärgens håll och fräste åt henne och hade han inte varit smartare hade han tagit upp hammaren och kastat tillbaka den på henne men då skulle hon säkerligen träffa honom igen. Istället tog han upp hammaren fräckt innan han började springa mot utgången igen. Nu var det HANS hammare! Hah! Hämnden är ljuv! Elaka dvärg..

Thovna blev förvånad då hon plötsligt fick hjälp, men hon var inte helt säker på att det var en bra idé att han blandade sig i med denna farliga fiende som redan flera gånger använt magi till sin hjälp. Det var något som inte riktigt stod rätt till, och det blev mer uppenbart ju längre striden höll på.

‘Gofur, akta dig!’ ropade Thovna. Då hammaren kom flygandes tillbaka höjde hon bara på instinkt sin hand för att ta emot den, och den saktade passligt till då den kom till sitt mål – hennes hand – och landade med en tillfredsställande duns i hennes hand. Hon såg Gofur avfyra sin pil, och till sin häpnad hur såret på deras fiende läktes. Till sin förvåning såg hon pilen lyftas och ändra sin riktning, men inget förvånade henne riktigt mer med denna fiende, och hon hade redan börjat ta sig till Gofur för att bara i sista stund hinna skydda dem båda med sin sköld. Pilen träffade skölden och gav den ordentlig stöt, och pilen flög vidare harmlöst för att slå mot stengolvet någonstans längre bak.

‘Hjälp mig fånga honom då!’ ropade Thovna, och började springa efter kattmannen med sin sköld lyft. Han skulle inte komma undan!

Axel kunde inte hjälpa att känna en lättnad då pilen inte penetrerat dvärgens skalle. Axel själv var inte mycket för att ta ett liv men demonen inom honom var en annan sak då denne verkade frodas över mord och elakheter. Sanningen var att Axel var en TJUV men inte en mördare men ibland så fanns det inget annat val i detta livet än att försvara sig själv, om så våldsamt. Han kunde inte mer än att flina när en av dvärgarna informerade den andre om vad han nu satt i besittning av för ja, det var hans nu, deal with it! Viden ökade kraftigt mot dvärgarna medan den på sitt magiska vis förde Axel snabbare mot utgången, detta självfallet gjorde att krigsdvärgarna som nu nått salen för att ta sig ut och slåss mot vem det nu var som attackerade dem skrek till då de inte var vana vid starka vindar i korridoren. Ett tumult av skrammel från rustningar hördes då de flesta föll omkull i den starka vinden vilket ekade i den vackra korridoren de befann sig i.

Ett skutt rakt uppåt gjorde att Axel så gott som flög upp för trappen i slutet av korridoren då vinden hjälpte honom. Visst kunde han inte flyga helt, mest sväva såvida han inte la ner enorm energi på det hela  vilket var energi han inte hade råd att ödsla i detta tumult. Trots allt så behövde han fly från riket och kanske var det tur att fienden valt att attackera just nu? Skulle säkerligen betyda att han inte skulle behöva slåss mot lika många dvärgar.