Elënya

Elenyas Sång
https://www.youtube.com/watch?v=RNjrUz1sgxQ

Elënya och druiderna hade gjort i ordning allt för festfirandet och för insjungandet av våren, för att kalla till sig värmen och solen igen. De hade förberett i veckor. Skogsalver i från staden bakade bröd, klädde band med pärlor och förberedde allt som skulle vara till vårens ankomst.

Den vita modern, var lugn och samlad medan hon räknade ljusen som fanns i lådan, hon hade gjort det här förr. Ljusen stöptes redan vid midvinter, men det sparades alltid ljus även till vår. Det fanns tillräckligt kvar, lika många i varje låda som nu fanns på olika ställen längs spegelsjöns stränder.

Hon gav lådan till en av de andra druiderna, som delade ut dem till några alver längs stranden medan bybor samlades på olika delar av stränderna. Vart man satt fick man välja själv, men oftast valde familjer att sitta med varandra för att uppleva vårens kall tillsammans.

När förberedelserna var klara och solens och dess strålar närmade sig horisonten, stred Elënya sakta fram till strandkanten med lätta steg på barfota fötter så hon kunde känna varje del av naturen under sig. Den vita klänningen följde henne som en mjuk dimma medan den slöt om hennes timlglasformer som en andra hud. Hennes vågiga hår nådde henne ner till knävecken i mjuka änglavågor. Det var lätt uppsatt med ett spänne bak på huvudet medan vårkronan i silver satt runt huvudet på henne, tillsammans med några av vårens första blommor, snödroppar.

Hon höll ett av ljusen framför sig med båda händerna och gick till den första alven som hade ett ljus och tände den med sin låga, för att sen låta alverna tända varandras ljus på samma sätt, ett efter ett. Sakta steg hon fram till en fackla som satt väl fast i marken och väntade på henne, den var ungefär en meter hög och gjord i trä, högst upp hade man delat den i flera delar och i mitten hade man sen kilat ner en behållare med olja och satt i en veke. Vid väl placerade punkter längs sjöns båda sidor, stod där en fackla också och en druid vid varje fackla, även de med ljus i händerna.

Elënya lutade sitt ljus mot sin fackla och tände veken innan hon såg upp mot de första stjärnorna som tindrade på himlen även om det var ett bra tag innan natten skulle komma. Hon slöt ögonen ett ögonblick och andades in. I samma stund som hon öppnade ögonen igen, kom även en ljus ton som var början på sången som välkomnade våren igen. Det var en varm alvisk visa som handlade om att vintern skulle falla till vila och låta träden växa och knoppas. Den kom från både hjärta och själ och lät sig klinga i takt med trädens knoppande kronor i vinden. Medan hon sjöng, tändes lyktor och ljus som hängde i träden ett efter ett, till skogen så gott som andades ljus och värme och druider från de olika punkterna runt sjön stämde in till hennes välkomnande av våren. Hon lät sig uppslukas av sången, lät sitt hela väsen falla i harmoni med tonerna medan hon sakta började väva naturmagi mellan sina händer i olika mjuka rörelser som för att samla energi mellan sina händer. Ju längre hon sjöng desto mer tydlig blev hennes svaga, men skimrande aura som när på, påminde om ljusskenet runt månen en stjärnklar natt.

Hon tillsammans med druiderna, som även de vävde med väl valda rörelser, kallade in våren och sjöng vintern till sömns. Nästan så pass att man kunde höra våren vakna ur sitt ide och låta små knoppar synas på träd och buskar. En svag, lätt dimma låg längs med vattnet och såg ut att sakta röra sig mot Elënya, sen mot resten av de druider som sjöng, som om våren välkomnade väckningssången och började smälta bort vinterns täcke på de ställen där den fortfarande låg kvar.