Trots värmen i rummet och trots att han redan svettats hela dagen kunde han känna hur kallsvett började tränga sig fram genom hans porer. Trots att han hade förväntat sig att detta skulle ske, att han skulle bli kontaktad igen, så var det som ett slag i magen och en hand av is kramade åt hans hjärta.

“Mycket väl”, svarade Davant så fort han hade samlat tankarna. “Fixa förfriskningar åt fröken Nen och hämta mig en ren skjorta och en våt torkduk.

Gossen nickade kort, fortfarande utan att möta Davants blick, och smet iväg från dörrspringan. Hur mycket visste pojken? Hur mycket visste någon om henne? Ljuset bränn henne varför var hon här nu. Så öppet? Karm bokstavligen kokade av rykten, nyheter och skvaller kring Loradon, efter vad han förstått var hennes sort inte  populära. Lugn, han överdriver. Ingen skulle misstänka något och om så var, fick han ta tag i det. Lugn.

Att börja röra sig igen var oerhört smärtsamt och benet protesterade efter allt stillasittande. Davants tankar var dock redan i rummet tillsammans med Nenya och smärta var endast sekundärt. Han fiskade åt sig sin käpp och började vanka ut med tappande steg som gick korridoren att låta tom. En tjänare han ikapp honom och lutandes mot vägen fick Davant av sig sin skjorta som han slängde på golvet, torkade av sig den värsta av svetten med duken innan han slängde på sig en ny vit skjorta. Duken gjorde skjortan sällskap på golvet och snabbt vankade han åter ner mot sällskapsrummet.

Davant andades lugnande i två sekunder medans han höll dörrhandtaget. Han försökte få hjärtat att sakta ner något men den fysiska ansträngningen att ta sig hit tillsammans med nervositet gjorde att det inte hjälte. Bakom honom stod en äldre tjänare med en silverbricka med koppar, varmt vin och bakelser av något slag. Davant valde att ignorerade det och med en knuff slängde han upp dörren och stapplade in.

“ Fröken Nen, det värmer mitt hjärta att se er i ett sådant gott och med hälsan i behåll. Världen verkar blivit en så farlig plats och det sista jag vill är att det skulle hänt er något. “

Davant gick in i rummet medans han pratade och satte sig på en stol så de kunde iaktta varandra Tyvärr hade Nenya redan tagit den bekväma stolen så Davant fick nöja sig med med en vars stoppning börjat svikta. Tjänaren satte ner brickan på ett litet serveringsbord som han sedan drog fram mellan dem och började hälla upp en varsin kopp åt dem.

“Ni får ursäkta mitt ovårdade yttre men när jag hörde ni var här så ville jag inte låta er vänta. Hur kan jag stå till tjänst idag”

Davant gjorde en avfärdande gest och tjänaren buggade kort och gick.

Våra planer i rörelse, tänkte Davant roat för sig själv. Det roliga med “våra” planer var att han inte visste vad dessa planer var. Davant apade Nenyas rörelser och sträckte sig även han efter sin kopp och sippade på vinet för att vinna sig lite tid.

“Ja hela staden kokar av rykten kring kung Sandors bittra seger, men det uttrycks fortfarande som en seger. Jag måste fråga om det var en del av planen?”

Davant sippade återigen på sin drink innan han åter tog till orda. Han seglade på farligt vatten här men sedans deras senaste möte hade mycket hänt och framförallt har hade han tillbringat mycket tid att göra efterforskningar om allt han kunnat hitta om Ayperos, Nenya, Karm och allt annat han nu var tvungen att försöka handskas med. Han blev dock direkt orolig att han hade gått för långt och fortsatte prata.

“Jag vill inte påstå något om vår kära Ayperos, och det värmer förstås att han behöver mig och som jag ser det har min ställning till allt inte ändrats sedan vårt senaste möte. Men försök se det här ur mitt perspektiv. Jag är bara en man som har get mig i kast med krafter han inte förstår, givetvis känner jag en viss… oro… när allt jag hör är att Karm och kungen vann en seger.”

Davant lät bli att påpeka att om de hade vunnit slaget hade de uppnått färre resurser och sprickor i hovet också. Kanske ännu värre än det var nu. Men om kungen dog skulle Karm antagligen sluta i inbördeskrig många av de stora husen tittade hungrigt på tronen och det var kungen som lyckades hålla allt samman. Nu när han levde fanns det ändå något som höll kungariket samman, om ändå svagt. Även om man inte har en hink att ösa ur båten med så får man nöja sig med händerna.

Davant förstod vart hon var påväg med sina hintar och trots den bisarra sits han nu satt i kunde han inte låta bli att le.

“Mor blir säkert inte glad om du planerar att byta ut henne vid fars sida.” Smått road över tanken tog sig Davant en klunk vin till och formulerade orden i sitt sinne. Han förstod att hon hade något mer att komma med. Han misstänkte att hon hade svaren på hans frågor, men han valde ändå att ta betet och fråga.

“Jag förstår vad du är ute efter, men jag förstår inte hur. Far är familjeöverhuvud, ni lovade att inte skada min familj. Efter honom har vi mina två bröder som kommer ärva Le’Brond familjen. Jag är bara en tredje son, varför skulle kungen lyssna på mig när jag bara har delegerad makt. Sen är Le’Brond offentligt svurna till Hus Saelorians, dina föräldrar, som sist jag kollade redan stod kungen nära. Så på den vägen har redan kungen Le’Brond familjens stöd och far lär inte att ändra det. Att Le’Brond skulle gå till kungen och ge honom sitt stöd skulle va… fel.”

Davant försökte hitta orden som kunde beskriva vad han menade med fel men inget bra kom.

“Att svära sig till kungen istället för er familj skulle va en förolämpning, som att spotta ert hus i ansiktet. Det skulle leda till öppen fientlighet, kanske väpnad konflikt. Det skulle bara öka den redan instabila situationen och min familj skulle stå i stormens centrum. Kungen skulle inte vilja det, och jag skulle inte vilja det.”

Orden hade runnit ur honom utan hejd och för andra gången idag var han rädd att han sagt för mycket. Han sneglade på Nenya som han plötsligt insåg var attraktiv, för ett monster. Hon var brukligt klädd och såg ut som en dam.

“Så… Fröken Nenya, snälla förklara för mig… hur?

Göra honom till överhuvud? Davant kunde inte låta bli utan ena mungipan kurvade sig i ett vargliknande grin. Känslan i honom dock var som en knytnävsslag i magen och alla möjliga känslor som nervositet, ånger, hopp, spänning, all var bara en stor komplott inom honom och han visste inte ens själv hur han skulle reagera. Han far hade all laglig rätt att göra honom till arvtagare. Visst hans bröder Deviant  och Detorian skulle inte tycka om det, men samtidigt om hon hade de förmågor hon påstod sig besitta skulle han kunna utnyttja dem. Då hans far hade varit ovillig att agera eller göra något mot Saelorian hade båda hans bröder, likaså som mycket av adel i västra Karm, börjat ifrågasätta. Deviant hade på sitt Karismatiska sätt redan börjat samla många likasinnade runt sig och Detorian med sin mer rättframma hållning hade redan börjat rekrytera folk villiga att slåss. Hela familjen var i ärlighetens namn otåliga och det var bara far som lagt lock på grytan. Kanske hade Nenya rätt, han skulle kunna agera mot Saelorian och sedan förklara och förvränga det till kungen som ett sätt att försöka stabilisera området. Han skulle kunna vinkla det som ett sätt att hålla ihop kungariket och samtidigt göra honom för viktig för att kungen skulle kunna ignorera honom. Bara tanken på det fick idéerna att snurra och han kände hur han fick kämpa för att inte börja lee med andra mungipan. Plötsligt kändes allt möjligt och det skrämde honom lika mycket som det fascinerande honom.

Davant började genast tänka både 3-4 steg framåt i huvudet, tänka ut alternativ och reservplaner. Det syntes på hans tomma blick att han inte var fokuserad på nuet utan hans tankar cirkulerade långt borta och flera tysta sekunder förflöt mellan dem. Verkligheten kom, som den har en tendens att göra, ikapp honom och han landade tillbaka till nuet.

“Okej, det låter som att jag har mycket att göra.” började Davant försiktigt. Om detta var sant skulle Davant kunna bli någon precis som de sagt. De hade hållit vad de sagt men det som skrämde honom var vilket pris de skulle kräva.

“Låt oss säga att vi lyckas, varför vill ni ha mig nära kungen? Vad blir min uppgift i hovet?”

Medans han sa det slog en annan tanke Davant, varför frågade de honom? Om de har förmågan att få få något att göra saker, så som de tänkt göra med hans far, varför inte få honom att göra det mot hans vilja? Det fanns två alternativ, antingen ljög hon eller så var han redan påverkad. Han hade känt förut deras kraft och hur de kunde få honom att känna saker, så som rädsla. Kunde de redan ha påverkat hans beslut? Han tänkte tillbaka på vad han gjort, sagt, känt. Han behövde komma på ett sätt att motverka eventuella påverkningar. Han var tvungen att få någon att observera fars beteende.

Davant köpte det inte men höll sin tunga i styr. Det finns lättare sätt att få information och det verkade som att de hade sätt att få folk att göra som de ville. Det verkade också som ett billigt pris att betala för vad de erbjöd honom. Han kunde verkligen föreställa sig framtiden nu, han en ledare. Någon folk hade respekt för. Än en gång kunde ett leende skymtas i hans mungipor. Han visste inte vad de hade för planer med Karm och han misstänkte att han inte var i deras förtroende nog för att få svar på den frågan. Man han kunde utnyttja detta.

“ Jag förstår”, svarade Davant försiktigt medans synligt slappnade av genom att sjunka ner mer i den stol han satt i. Han lyfte bägare mot läpparna men innan han tog sig en svig till av vinet tycktes han tänka om och ställde ner bägaren igen.

“Då ni har fixat min status som överhuvud för Le’Brond familjen kommer jag, som ni begärt, stärka Le’Bronds position i Östra Karm. Med hjälp av min nyfunna status kommer jag placera mig i kungens närhet. Om jag spelar våra kort rätt så kommer kungen inte ha något val än att förlita sig på mig. Men jag tror att vi måste spela det här spelet väldigt försiktigt. Familjen Le’Brond får inte framstå som ett hot utan jag måste framstå som att jag har samma mål som kungen, att hålla ihop Karm.”

Det bästa som kunde hända dem skulle va om östra Karm kände sig mer isolerat från kungen men samtidigt köra en kil mellan Saelorian och övriga adel. Davant hade en idé som skulle kunna göra det. Men idén var inte av hans natur och ett mörker hängde över den och lämnade en bitter smak i munnen på honom. Om han föreslog det till Nenya så fanns det ingen återvändo. Så var han likt henne en mörkrets varelse, kanske inte fysiskt, men i tanken. Det var det starkaste draget han kunde se på spelplanen, och om man ska spela så ska man spela för att vinna. Han bad tyst en bön inför ljuset och hoppades att ljuset skulle förstå. Kungar över hela världen måste göra ljusskygga ting då de kan vara det rätta att göra. Davants situation var inte annorlunda intalade han sig. Han hade chansen här att få makten att göra gott. Han hade chansen här att lära känna mörkret och via det rädda ljuset, i alla fall en del av det.

“Om något skulle hända i östra Karm, något som kungen inte hade makt att stoppa samtidigt som det tydligt var gjort av… er sort.” Davant lät ordet hänga kvar i luften dels som en påminnelse till sig själv att han inte var som dem, men också en påminnelse till Nenya att det fortfarande fanns något emellan dom som skilde dem åt, ett osynligt draperi som hon inte kunde rycka åt sidan.

“Vill inte inskränka på din kreativitet men en massakrerad by skulle få många som inte redan misstror kungens förmåga att skydda dem att börja göra det. Det skulle också svärta hans förhållande med dina föräldrar och tvinga isär dem, skapa plats för någon annan vid kungens sida. Det skulle också väcka östra Karm, där händelse i Lorion kan kännas långt borta. Skapa momentum för någon annan än din familj att börja röra sig.”

Davant var inte lika säker på om vad kungen var tvungen och inte tvungen att göra. Men det skulle absolut bli svårare för honom att behålla Saelorians om resten av Karm var emot dem. Oavsett om kungen trodde de var ansvariga eller inte. Husets färger var kanske för överdrivet, skulle kunna ses som någon som försöker ge Saelorians skulden. Samtidigt kanske det var viktigt att vara övertydlig för att få bödeln att förstå. Spelade det någon roll om bildade män förstod att det var ett försök att skada Saelorians om folket inte förstod.

Davant tänkte genom hennes fråga en stund innan han svarade.

“Det kan behövas mer än ett ställe, kanske fler attacker utspridd på några dagar.” Svarade han först med ett eftertänksamt ansiktsuttryck.

“Demester är en by där min familj har stort inflytande och viktiga lager till vår industri. Om det skulle attackeras skulle det absolut ge Le’Brond en anledning att agera. Vilket behövs om vårt lilla skådespel ska gå hem.”

Davant sa det sista med eftertryck, men hans blick var åter långt borta.

“Försök dock skona borgmästare Gaust, han är en… vän.”

Davant sa ordet vän som om ordet var obekant för honom. Det var det förstås inte men Davant var osäker om Nenya skulle förstå konceptet. Men det skulle vara en stor förlust att inte ha Gaust längre.

“Någon mer by som är under större adelshus beskydd skulle också hjälpa till. Kanske byn Edmagoren som står under familj Terrafins, eller Nosari under hus Bedermull? Båda husen har starka kopplingar till Le’Brond.”

Samtliga byar skulle vara hårda slag ekonomiskt och politiskt för samtliga. Var det verkligen värt det? Davant suckade tungt inombords men ansträngde sig för att inte visa vad han kände utåt.

“Vad tror ni? Kan det funka?”

Det plötsliga bytet av samtalsämne fick Davant att först bara blinka. Han var så chockad att det tog flera sekunder innan Davant uppfattade vad Nenya sagt och ytterligare sekunder innan han förstod. Han kom på sig själv med att sitta med ett förvånat gap och stängde munnen bestämt när han insåg vad han höll på med. I samma veva insåg han att han slutat andas och han kunde inte för sitt liv komma på hur man gjorde. Metodiskt tvingade han medveten in luft igen och man kunde höra ett litet svag visslande när all luft åkte in genom näsan. Jag gifta mig? Va?

Trots det varma rummet kunde Davant känna hur han började kallsvettas och han hade svårt att samla tankarna. Han hade alltid antagit att han skulle gifta sig nån gång, men nu när han var en krympling så hade han av någon anledning tänkt att det var… Han visste inte riktigt vad han tänkt. Det hade inte verkat viktigt och i hans tankar så tyckte han synd om den stackarn som skulle behöva gifta sig med honom.

Han var tvungen att lugna sig, tänk, tänk, dumma tankar fungera. I sitt sinne såg Davant ett stort mörker. Att säga att mörkret hade en form var fel men ändå framför honom låg mörkret som en kall sjö i de mörkaste av nätter. Svaga konturer skvallrade om vart mörkret började men annars fanns det ingen skillnad mellan vad som var mörkret och vad som var honom. Han tog sin rädsla och gav det form. Rädslan var som en blå sten men vart man än tog på den var det vassa kanter man inte kunde se. Rädslan slängde han i mörkret. Han utforskade sina känslor ytterligare och tog självömkan och gav den form. Framför honom var en nyfött barn med skär mjuk hud och mörka ögon. Det var inte irisen som var mörka, ögonen i sig var ett svart mörker och Davant slängde barnet i mörkret lika häftigt som om han bränt sig. Osäkerheten hade formen av långa svarta maskar som tillsammans bildade en avlång klump som rörde sig slingrande framför honom. Han kunde se varje enskild mask i denna klump och deras rörelser verkade vara helt slumpmässiga, trots det rörde sig klumpen framför honom lika elegant som om det varit en orm. Även det slängde han i mörkret. Alla negativa känslor skickades till mörkret tills Davant var lugn och analyserande igen. Han var känslokall men någonstans inom sig kunde han fortfarande känna en känsla av nått. Känslan var så svag att han hade svårt att känna vad det var, men något var där och påminde honom om att han fortfarande var en människa.

När lugnet tog honom kunde han också tänka igen. Han hade alltid varit stolt över sin förmåga att tänka. Davant insåg direkt att han underskattat deras politiska kapacitet. Om de hade förmåga att styra händelser i huset Dendar så besatt de mer makt än han hade föreställt sig. Plötsligt kändes allt möjligt, samtidigt som han återigen började undra varför de behövde honom. Davant började också undra hur långt tillbaka allt detta gick. Jasmund Dendar hade dött I Lorion då staden förlorades för ett år sen. Var det bara ett spel för att få kontroll över huset Dendar? Var Jasmund egentligen en av dem? Levde han fortfarande? Davant kunde börja glimta ett nät som spänn sig över Karm och han var rädd att han bara såg en liten del av hela nätet.

“Det skulle stärka min politiska ställning enormt samtidigt som det skulle göra mig till en del av huset Dendars arvs dispyt.” Davants ton var monoton och helt berövad av känsla. Han kunde lika gärna talat om vädret eller priset på papper.

“Det skulle göra mig till en ännu viktigare person för kungen och i hans ögon skulle jag kunna bli ett problem eller en lösning på hans problem. Han skulle inte ha något val än att försöka samarbete med mig.”

Davant tänkte på det mer. Sen ett varv till för att vara säker innan han fortsatte

“Om ni erbjuder mig en sådan allians så kan jag inte neka det. Det finns dock, vad jag kan se två orosmoment jag skulle vilja diskutera vidare.”

Davant lyfte ett finger.

“Ett, familjepolitik. Jag tror jag kan få mina bröder att svälja att jag är husets överhuvud som ett politisk utspel från vår far. De kommer dock förvänta sig att det inte är något permanent. Om jag går och gifter mig kommer de direkt anta att jag försöker koppla greppet om familjen och skaffa mig arvingar som kommer före dem i arvsrätten.”

Davant sträckte ut ännu ett finger och visade två fingrar.

“Två, hotbilden. Om allt detta sker för snabbt och mitt inflyttande skenar kommer folk att bli misstänksamma och känna sig hotade. Planen kommer inte funka om vi agerar för snabbt.”

Davant tog ner handen och lät istället fingret cirkulera på vinglasets rand medans han observerade innehållet.

“Jag accepterar men jag föreslår också att vi väntar med giftemålet. Låt folk tro att giftemålet är en reaktion av att jag är en stigande stjärna snarare än att det är anledningen till att min stjärna stiger.