Ännu en bal, ännu ett tillfälle för hovets damer och herrar att förnöja sig. Det var bara synd att glittret, de ståtliga klädnaderna och den utsökta maten bara var en fasad för de ränkspel och intriger som alltid puttrade under ytan. I det skiljde sig inte kejsarens hov i Masei från något annat. Det var bara insatserna som var högre här, där liv och heder ofta var synonymt och alltför många kastade mörka blickar på tronen.

Det försatte Mei i en knepig sits. Hon kände blickarna som följde henne där hon strosade genom salen, och visste att de hade väldigt lite med hennes nätta figur och vida vingar att göra. Alla var mer intresserade av vem hon talade med och hur länge, vem som fick henne att le och vem hon svepte undan med en vändning av solfjädern. I mångas ögon var hon likställd med kejsarens familj – eller husdjur – och närheten till tronen kom med lika många problem som fördelar.

Framför allt blev det väldigt svårt att smyga till sig sötsaker när så många konstant tittade på henne. Hur skulle hon kunna njuta av desserterna när hon var tvungen att bevara värdighet och svara på tröttsamma frågor hela tiden? Mei fläktade sig med tillkämpat lugn och sökte med blicken efter något eller någon som skulle fungera som distraktion. Hon behövde en ursäkt för att slita sig från den tröttsamma gamla Sinlaikrigaren som följde efter henne, med upprepade försök att smickra in sig för att tillskansa sig en tjänst eller annan.

Blicken föll på ett underligt par som hon inte kände igen. De såg inte riktigt ut att höra hemma vid hovet – något i sättet de rörde sig på – och nyfiken stegrades då de inte omedelbart anslöt sig till något annat sällskap.

“Mycket intressant, min herre, och jag ska ta det under övervägande. Om ni ursäktar..?” Mei fällde ihop solfjädern med en smäll och avbröt mannen med ett vinnande leende. Då han ursäktat sig och moloket slank iväg började hon dra sig mot nykomlingarna, i ett frasande av silke och en våg av nickningar och bugningar då hon gick förbi.

Vackra detaljer överallt och frågan var om det var något som inte glänste i denna sal. Allt verkade väl putsat och skimrande, till och med människorna. Egentligen skulle han väl inte vara så förvånad – de var i en kejsares sal trots allt. Lite disträ sökte hans ena hand efter ågot i hans ficka och han fick upp en slags godisbit. Gjord av honung och nötter, fortfarande bröt han en bit och stoppade den i munnen.

Det var inte förrän mannen vid hans arm, utbrast en hälsning som han förstod att de inte var ensamma längre. Lite som om han blev påkommen att göra något fel rodnade han och vände blicken mot den vackra kvinnan som stod framför honom. Försiktigt sträckte han fram en godisbit mot henne.

“Får jag fresta dig med en honungsbit?” frågade han med ett charmigt leende. Att han inte förstod etikett eller vett var uppenbart men han böjde sedan huvudet i en artig gest.