Rösten till kaptenen skar igenom öronen på Toss och jublet fick det att bulta i hans huvud. Förstås var det alltid tacksamt att vara på land igen. Men efter så många dagar till sjöss gungade staden framför honom. Lite yr i skallen, greppade han tag om en trästolpe på bryggan och väntade på att världen skulle sluta snurra. Ja, det kunde ju inte vara han som snurrade – trots allt stod ju han still.

Till slut  sprang han mot världshuset på sina ben som man kunde tro när som helst kunde gå itu då den stora magen vällde över byxkanten. När han sprang skumpade romflaskan till i magfickan i läderförklädet som hängde sjaskigt över halsen, och slog till pipans munstycke som stack upp. Något hår på hjässan hade han inte att tala om, utan istället verkade allt hår vara samlat i ett stort  brunt skägg som var flätat med en rosa rosett i slutet. Ett av fingrarna hade tyg virat kring sig och det var inte svårt att förstå att det var ännu ett skärsår. Trots allt var det inte allt för sällan som kniven var snabbare än Toss. Det blev allt svårare att räkna med färre fingrar, men lite god smak kunde de lägga till.

Andfådd kom han till slut fram till kapten, ur en av sina många fickor på läderförklädet sträckte han fram ett lagom fettigt lamm ben. Sedan lade han händerna på sina knän och lutade sig framåt för att få tillbaka lite luft. “Jag…Jag” var det enda han fick ur sig, så andfådd som han var.

En mörk figur satt i ett bord i värdshuset. Han var klädd i en lång  mörkblå rock med guldfärgade knappar som var öppen, och en väldigt smutsig ursprungligen vit skjorta som var dränkt i mörkt torkat blod. Han hade inte en hatt som de flesta piraterna ofta mätte sin status med, utan lät sitt våta svarta hår som var tydligt fortfarande fullt med salt vatten från havet ligga på hans axlar. Han var en främling till Spillerhamns pirater, vilket var ovanligt, då de flesta pirater inte dök upp ensamma i Spillerhamn utan blev inkluderade i olika manskap redan innan de kom dit.

“Rekrytering?” sade han, och flera omkring honom blev tysta direkt och slutade skratta eller tala sinsemellan. Han hade förmodligen inte sagt mycket innan, men denna kontrast till hans tidigare tystnad väckte uppmärksamhet.

Om han inte hade sett så eländig ut hade han varit mer stilig än pirater allmänt, men tack vare hans otvättade uppsyn passade han mycket väl in i Spillerhamns befolkning.

Mannen hade bredvid sig sitt vapen som låg på golvet lutat mot stolen han satt i. Vapnet var ett ankare som hade ovanliga former, och såg inte ut att vara något man någonsin använt för skepp. Däremot antydde det uttorkade blodet på ankaret att det var använt relativt nyligen. Det såg tungt ut, speciellt då man tänker på hurdana vapen en pirat skulle välja att bära på, men han lyfte vapnet med förvånansvärd enkelhet med sin ena hand.

Han steg upp och gick närmare Lissandra och ställde ankaret på ett bord brevid honom. Ankaret dunsade så att bordets yta sprack, men inte så att hela ankaret skulle ha sjunkit igenom det. På närmare sikt hade mannen en kedja som gick från ankaret upp längs hans arm, och det såg ut så att han inte kunde ta sig loss från ankaret själv, utan var tvungen att bära på det, på gott och ont.

“Och om vi kommer med er, vart hade ni tänkt att vi seglar?”

Det livliga värdshuset var nu tyst, och det var som om alla höll andan i väntan på ett svar till frågan från Lissandra.

Vad det var Toss hade tänkt berätta åt sin kapten innan som nästan hade tagit andan ur honom. Han stod lutad mot disken, som kanske var en lättnad för hans ben och knän. Att de kunde bära upp hans stora personlighet… eller snarare kropp var en fråga och det var många som hade en vadslagning om när de skulle få nog av det. Ett par stolar hade redan blivit pinnar under hans vikt.

Lite osäkert sträckte han fram sin hand mot främlingen. Hans handslag var hårt och lite oväntat ifrån en sådan person kanske men det fanns något fundersamt där medan han lät sin blick vandra upp och ner på mannen som om han analyserade honom.

“Du ser ut som du kan behövde lite mer mat i magen. Gör han inte, kapten?” frågade han eftertänksamt och knuffade Lissandra i sidan för att ta fram två stycken kycklingben i fickan och sträckte ett åt sin kapten och den andra åt främlingen.

“Och ja… juste! Angenämnt, ja!” utbrast han, lite för inne i sitt egna tänkande och skrockade till.

Späck såg på maten som han blev erbjuden av Toss, och tog emot kycklingbenet utan ett ord eller leende. Det var något egendomligt i hans sätt att vara – han verkade inte ens kapabel att le, även om han haft orsak. Detta var första gången han skulle äta något på flera dagar, då han använt sina egna pengar på att supa i lata hundens värdshus. Med en hungrig blick åt han snabbt från kycklingbenet och verkade inte ens bry sig av att han bet sönder av själva benet och svalde allt han tuggade igenom.

Han såg på Lissandra med en tankfull blick. Han insåg att detta var ett test, men han var inte en främling till att tänka strategiskt. Även om hans sinne var rubbat av alkohol kunde han lätt svara på frågan – hans tolerans för alkohol var trots allt onaturligt hög, och hans sinne var vältränat.

“Till mig är det klart att vi inte kunde ta de beväpnade vakterna på skeppet från Celeras ifall vi nyss plundrat skeppet från Karm. Vi skulle göra gudarna en björntjänst ifall vi inte försäkrade en möjlighet att plundra båda skeppen, även om vårt försök efter vår första seger skulle misslyckas.”

Späck fortsatte äta febrilt från kycklingbenet, med både kött, brosk och ben som gick ner utan klagomål.

“Och, skeppets försvar vore förmodligen försvagat av stormen innan – vilket innebär att vi bör anfalla innan de återhämtat sig. Dessutom vore det egendomligt ifall ett handelsskepp från Celeras vore så välskyddat om det inte hade stora rikedomar med sig heller.”

Han tittade på bordet där han lagt sitt ankare, och såg att det stod ett glas vatten, som han fräckt tog åt sig och drack utan att fråga.

“Jag tvivlar inte att vi kunde plundra skeppet från Karm. Om vi hinner ikapp dem beror på ifall vårt skepp är längre än skepp ifrån Karm. Säg mig… Lissandra… hurdant skepp har ni?”

Blicken i Späcks mörkblåa ögon var kuslig. I det mörka hörnet som inte var väl belyst hade han sett ut som de flesta andra, men när han stod vid de andra och ljus fann sig i små strålar in i värdshuset och nådde hans ansikte var det tydligt att hans hud var mörk – en ljusare ton av grå. Det svarta håret var långt nog att nå hans axlar och täckte hans öron.

Att få all denna uppmärksamhet var ingenting som Toss var van med och han rörde sig lite obekvämt där han stod och drog en hand nerövst genom sitt hår. En prövning? Vad visste egentligen Toss om något annat än mat och dryck. Fast hon begränsade ju honom inte med något annat. Han ryckte lite lätt på axlarna och placerade båda händerna om sin höft och till slut mötte han främlingens ögon med ett svagt nästan lurigt leende.

“Koka spik på en soppa kanske, kapten?” föreslog han och det fanns en lite mer allvarlig ton över hans ord och han nickade sedan lite mer beslutsamt för sig själv.

“Att laga god mat på de få saker vi har ombord efter många dagar på havets böljor är ingen lek, kan jag säga dig pojk!”

Späck såg förbluffad ut och han var inte någon som var bra på att täcka sina reaktioner. Matlagning?

Ja, visserligen hade han inte någonsin behövt lära sig den konsten. Han hade alltid förut i sitt liv kunnat anställa personal som kunde hantera matlagningen. Men nu hade han knappt pengar för ingredienser som behövdes för att laga mat, eller kryddor. Själv hade han levt mycket på rå fisk över tiden, då det var så gott som gratis ifall man fångade det själv, och det märktes på hans stil att äta kycklingen att han inte haft tillgång till varm mat på en god tid. Han hade inte lämnat mycket kvar.

Han var också mycket medveten om att det var en konst att laga mat som lämpade sig för människor och alver, och sådan mat som var god var ju nästa steg från att laga sådan mat som var ätbar. Men Späck, han hade aldrig varit emot kreativa lösningar. “Middag… varför inte?… Men hur många är det jag ska bereda mat för? Kanske jag kan få använda köket här i värdshuset…”