Sparven var som alltid klädd i dyra, svarta plagg som fick det vita håret att skarpt synas i konstrasten. Jo Sparven var ingen fattig man någon stans även om han i sina psykotiska anfall kunde verka som den smutsigaste varelsen som någonsin vandrat i Talanrien. Man såg honom ofta dränkt i smuts och blod likt dagen Wreax hade bestämt sig för att slåss med honom vilket för Sparven hade varit bokstavligt kul att bevittna. Varför? För att vampyren nästan alltid visste att han skulle förbli oskadd, han hade ju levt tre människoliv vid det här laget och med det lärt sig ett och annat. Han hade kommit ur åldern som man inte var den skarpaste kniven i lådan för länge sedan nu, även om han inte direkt var mentalt stabil. Det kunde man väll medge i alla fall.

Stjärngosse? Det var roande som alltid att bli kallad ung men stjärn? Hans gula ögon kollade kort upp på sin vita kaluffs vilket han antod fick honom att bli kallad det hela med tanke på kontrasten. Visst kunde han försöka läsa av mannens tankar igen men något sa honom att han inte riktigt tänkte på en förklaring till det hela oavsett, så han sket i det. Något sa honom att den fulla, olyckliga mannen hade mer intressanta tankar i huvudet trots allt och visst hade han det.

Wreax och.. Naera? Det var ännu ett välkänt namn. Var det inte hon som rev hus? Det verkade som om de båda ställt till med en hel del hyss mot denna mannen.. Wreax kusin huh? Jo när man kunde läsa tankar så var det otroligt svårt att inte göra det med tanke på att det åtminstone för honom var lika svårt som att ignorera någon som pratade rätt ut. Likt alla varelser inom denna pubens väggar gjorde. Då mannen inte snappade upp på hans välvalda fråga så fick han helt enkelt köra vidare lite på det spåret. Lekfull som han var.

“Något säger mig att de inte tenderar att sälja bläckfisk här av alla ställen.. Om du frågar mig så ska det fångas färskt från havet, helst i mansstorlek.. Vem vet.. kanske man får en söt liten kedja med på köpet.” Hade det inte varit för att Sparven var just Sparven så hade han säkerligen skrattat åt ordvitsen men han var i karaktär just nu eller hur? Inte förstöra nöjet att se hur lång tid det tog för en full man att komma in på hans spår.

Sparven flinade lite över den långsamma reaktionen från Deimos tills han tillslut fattat vinken och helt plötsligt blev arg. Ja de flesta blev ju lätt uppeggade trots allt vilket gjorde det hela mer underhållande för Sparven. Han höjde dock bara i karaktär sin hand lugnt för att lätt försöka sänka handen tillhörande Deimos som flugit uppåt. “Ta det lugnt, Wreax var en av mina lekkamrater en stund tills det tillfället de båda flydde iväg och tog bort det roliga för mig.” Han tog tillbaka sin hand medan öronen lyssnade till blodet som pumpade hastigt igenom Deimos kropp. Han kunde självfallet höra alla varelsers blodflöde inne i puben men fokuserade sig mest på Deimos just nu. Hur mycket skulle han egentligen tala om? Skulle han frivilligt medge varför han visste att det var Wreax som fått mannen att må botten dåligt? Nja var roligare att inte direkt skrika att man var en vampyr, för att inte tala om en vampyradel.

“Det var tragiskt, men kommer alltid minnas synen av deras flykt med nöje ~” Sa han roat. Tekniskt sätt kunde han väll egentligen inte känna till vad road var för känsla då hans psykologi, den mentalt rubbade psykologin, inte visste vad riktiga känslor var för något. Han var dock olidligt bra att spela fram känslor dock. “Säg.. skulle du gilla synen av en försvagad Wreax fly för sitt liv?” Frågade han intresserat då detta helt klart kunde vara något kul att hålla på med.

Sparvens spelade sinne var lätt för närvarande vilket gjorde att han kunde verka som en trevlig figur relativt lätt, men detta var enbart en akt vilket Wreax var en av få som visste. Det hade varit synd att han inte fått leka mer med den lille bläckspindeln för det var så han såg så gott som allt; en lek. Han plan hade ju varit att äta fisk den natten utan större anledning än att han kunde göra det. Allt kom till att äta. Även när han spelade snäll så brukade det sluta i att den andre personen skulle bli föda den med, men skulle Deimos bli en sådan? Det återstod att se.

Deimos misstankar kunde han höra tydligt men han visade inget tecken på att kunna göra detta, det var som sagt lika naturligt för honom att höra tankar som ord vilket var något som gått till honom i generationerna. Nu var han den sista i hans familjeträd bara för att han tröttnat på sin familj. Hemskt med simpelt vilket även gjorde att han satt på en förmögenhet samlad under århundraden. Tekniskt sätt så var en familjemedlem “bortrest” men Sparven visste precis vart dennes skelett befann sig så det var inte längre ett problem för honom.

Vid Deimos ord så lutade Sparven huvudet lätt på sne med sina gula ögon riktade in i Deimos. “Jag kallas Sparven om det hjälper, enbart ett namn jag går under men passabelt.” Frågan var ju om det fanns någon levande fortfarande som kände till hans riktiga namn? Jo det fanns en person som han visste kände till det men listan dog väll med denne. Ganska säker var han också på att denne inte lär nämna det men man visste ju aldrig. “Låt mig gissa.. Wreax verk?” Frågade han och nickade mot det blodiga ankaret fäst vid Deimos kött. Tekniskt sätt så visste han det ju redan, fanns en del nackdelar med tankeläsning trots allt men var väll artigt att fråga eller hur?

Sparven stod bara lugnt stilla vid Deimos lilla utbrott, kanske var det spriten som talade eller så var det väl ilskan över Wreax som höll i den andre mannen men i vilket fall som helst så befann sig vampyren cool lugn. Han kunde höra hur en del hjärtslag runt omkring dem hade missat ett hopp eller i andra fall börjat dundra snabbare vilket hade triggat igång Sparven om det inte vore så att han redan ätit nyligen. Doften av sprit och svett var nästan bedövande i den lilla puben och lukten av tobak lämnade en dvärg som satt borta i hörnet och rökte sin pipa.

Vid den klipske alkoholbaserade Deimos sa sin mening så reagerade Sparven inte alls; befann sig bara lugnt där han var som om det inte alls varit märkvärdigt att Deimos redan listat ut att han var vampyr. Det var ju vanligen inte så att han dolde det hela med tanke på blodbaden han hade för sig i alla delar av talanrien. Men visst var det egentligen imponerande att ett fyllo hade lyckats lista ut det hela med hög alkoholhalt i sitt blod.

“Visst är det så.” Började han därför bara lugnt innan han fortsatte. “Det är lätt att lista ut både det ena och det andra för någon som mig, även blodlinjer som du och lilla bläckfisken delar.. Omöjligt för andra att känna igen men doft sviker aldrig näsan och inte heller smak.” Han sa detta som om det inte var något märkvärdigt att tala om även om han visste att det fanns en hel drös med icke vampyrer som skulle döda för att kunna ta del av livet som vampyr. Sen fanns det ju majoriteten som behövde byta byxor vid namnet om att det fanns en vampyr bland dem. Inte bartendern dock visade det sig.

Sedan kom ytligare en fråga och då Sparven inte var i ett kaotiskt mördarmode just nu så gjorde det ingenting. Visst kunde det snabbt ändras men inte ännu i alla fall.<b> “Första gången? Det beror väl på hur man ser det. Jag har stött på honom enbart en gång.. hittills.. men man har ju hört en del om hans små planer genom åren. Det mesta har omedvilligt delats med sig, bland annat av Wreax då jag fick en liten smak av honom. Det gillade han inte när han lärde sig hur mycket jag nu vet om honom.”</b> Med de orden flinade han och det var första gången man kunde se en hint av hur farlig Sparven faktiskt egentligen var. Ett leende tillsammans med ett rovdjurs, kalla ögon.

“Det blir intressant nästa gång jag stöter på honom, han lär garanterat ha försökt att lista ut en del försvar skulle jag tro..” Ja Sparven var helt klart road över den tanken då han gillade när hans byten slogs tillbaka. Han hade smakat lilla bläckspindeln så nu var det svårt att hålla sig borta. Speciellt då han kunde känna lukten av honom från ett mycket långt avstånd.

Sparven förvånade sig själv med att kunna bete sig trevligt så här pass länge utan att kräva blodbad ännu, det var något riktigt udda när det kom till honom. Sen skulle det säkerligen ske någon gång innan solen gick upp men det var något som inte kunde hjälpas i Sparvens närhet. Han hade till och med kommit till den punkten att det fanns en skräckhistoria om honom man berättade för sina barn för att se till att de inte smet ut mitt i natten. Sedan att det var få som sett honom och överlevt var ju en annan sak. Det vanliga var ju att folk vaknade upp till stridsfältet även kallat hans lekstunder och fann sig skrämda över synen av massakrerade kroppar och blod.

Andras dåliga mående lockade till sig Sparven vilket var en av anledningarna till att han följt blodspåret till denna puben för kvällen. Vissa drack för att de ville ha en rolig kväll medan andra drack för att bedöva sina sorger och det var just det som Sparven var mest attraherad till. Visst fanns det ju även viljan att förstöra goda tider inom Sparven men Deimos hade stuckit ut bland alla andra idag. En besegrad man, förråd av sitt egna blod och lämnad att gå under. Det var för någon som Sparven omöjligt att ignorera.

‘Mitt blod behöver du inte dricka’ var nästan som en inbjudan att attackera men han var i karaktär just nu, så hur lockande det än var så skulle han avstå för tillfället. Han lyssnade istället på vad Deimos hade att dela med sig av och vid uttalandet om att Wreax var sedd som en demon så kunde han inte hjälpa att flina till lite. Wreax må inte vara en demon men han visste minsann att han hade en liten demon som hjälpte honom för närvarande men det var inte bara det som roade honom. Det andra var att han själv levde i en värld som för honom var lätt att sätta eld på och fann det som en rolig lek att utmana sig själv med att gå efter starka gestalter. Visst var det roligt att förstöra livet för bönder och det normala folket men att gå efter en starkare person eldade upp blodet på honom. Lite motion i ett annat så ‘lätt’ liv liksom. Om man kunde kalla en vampyrs liv för ett liv det vill säga.

Han avbröt inte Deimos dock men följde bartendern med blicken då han strövade iväg med en fascinerande tom tankegång, vad sysslade denne med? Men snart var han tillbaka till Deimos igen. “Åh jag förväntar mig hans återkomst, kommer bli roande. Din lille kusin har ett temperament som är roligt att peta på.” Sa han lugnt. Visst kunde de ha haft lite att göra med blodmagin men något sa honom att Wreax hade svårt att hålla sig helt lugn även utan blodmagi. Vid Deimos fråga så flinade Sparven till igen innan blicken svepte över den fulla massan av folk. “Tro mig.. ställen som detta är välbesökt av min ras så det är inte direkt ovanligt att vi håller till här. Folket må vara ute efter att ha roligt men alkoholen gör mer att det blir roligt för oss. Kalla det överdrivet lätta byten om du vill. Men i mitt fall.. Jag fick upp din doft och kände det gemensamma till Wreax så kalla det nyfikenhet. Kanske även möjlighet att få honom att bläcka ner sig lite, tro mig när jag säger det; det skulle roa mig.” Han hade ju bara mött Wreax en kort stund, känt av honom en aning från hans kalla, normala attityd till den förbannade och blodmagins panik. Det hade fått honom att undra vad mer fanns det att roa sig med när det kom till bläckfisken. “Säg mig; vad skulle du göra för att förstöra för Wreax?”

Ja visst var det sant att Sparven inte var helt imponerad över svaren han fick, man kunde väll till och med gå så långt att säga att det tråkade ut honom. En.. duell? Vad var det roliga med det egentligen? Han hade hoppats på att höra att Wreax tentakler och inälvor skulle spridas över hela Me’erisia långsamt medan han fortfarande var i liv. En tenakel här, en tarmbit där medan han var uppspikad mot en husvägg eller så. Något som skulle vara roande att se helt enkelt men istället ville han duellera? Jaha ja.. Även om missnöjet för Sparven var otroligt stort så syntes det inte på hans lugna fasad i alla fall. Han satt där lika lugnt som innan med de gula ögonen fästa på Deimos och undrade om man kanske kunde manipulera vett i honom.

Han hann inte börja ännu dock märkte han då ett upprört hjärtslag närmade sig dem vilket fick hans öron att lyssna till tankarna på den unge mannen “Där är han!” och mycket riktigt så ljöd hans stämma snart därefter. Lååååångsamt vände Sparven huvudet mot dem, det ilskna forsandet av blod inom den skyldige var nästan lite för mycket att motstå. Han kunde dock inte låta bli att känna en viss seger om att han kanske kunde manipulera Deimos en aning trots allt om han nu faktiskt begick mord lite här och där.

Var det kanske dags att sluta bete sig snällt? Det var trots allt otroligt lockande.. Vissa av folket runt om dem hade lagt märke till scenen medan vissa var antingen för fulla eller helt uppsnappade i fylle diskussioner för att ens bry sig. Skulle vara så lätt att förstöra allas natt nu. Den tanken fick Sparvens pupiller att synligt vidga sig till den punkt att det fick hans vanliga, psykotiska look att synas medan han tippade huvudet långsamt och lätt på sne, blicken fäst på den välklädde ynglingen.

Dripp, dripp, dropp… 

“Försvara sig? Känns lite som att det kanske är ni som borde vara redo för det förslaget.” Sa Sparven lugnt medan läpparna särade aningen på sig, inte tillräckligt för att få tänderna att synas men ändå på ett vis som trots hans goda skådespelartalanger ändå visade sig vara isande för blodet. Det ilskna blodet som rusade igenom kroppen på mannen så gott som skrek Sparvens namn och hungern kom rusandes tillbaka inom honom. Likt ett rovdjur som kände doften av blod. “Deimos.. kanske borde du öva upp dig för din duell? Kan vara vist.” Skrockade han lite lätt då hans orginella tanke om att små manipulera honom återvände.

Sparven kände hur han fylldes med nöje över Deimos svar och rätade lite på sig så han skulle kunna se vad som utspelades framför honom. OM Deimos hade kollat åt hans håll så skulle det antagligen vara rätt hårresande att se hur vampyren betedde sig så det var väll kanske bra att Deimos var upptagen på annat håll, eller hur?

Ögonen var stora som tefat med en intensiv blick som bäst kunde förklaras som en mentalt sjuk person som satt fastlåst i all framtid på grund av risken för andra. Om det nu skulle finnas något sådant i en värld som Talanrien. Hade det inte varit för att han var vapyr så hade han säkerligen fått gåshud från ljudet som uppstådde från den första smällen med ankaret.

Det var som att bevittna ett skrämmande rovdjur då nästa slaget kom från Deimos och då han bet sönder ögat på sin motståndare så var det helt klart för mycket för sparven att stå emot.

En av den slagna mannens lakajer hade tagit ett steg fram mot scenen, antagligen för att hjälpa sin fallna vän men han han inte långt. På en halv sekund befann sig Sparven framför honom och man hann inte ens forma en påbörjan till en tanke förens hans sylvassa tänder skurit sig igenom mannens hals vilket snart följdes av ett livlöst fall mot marken då Sparven sugit ur livet från honom. Det gick otroligt snabbt och det mest skrämmande var kanske att det inte direkt formades någon pöl av blod från mannen med den nu avslitna halsen.

Den andre mannen verkade tappa fotfästet och föll bakåt över scenerna han just bevittnat medan de få människor som inte hunnit ur baren ännu skrek i panik över det hela. Ännu en sak som SKULLE ha gett Sparven gåshud om det så var möjligt. Mannen nästan sprattlade likt en fisk på torra land då han drog stolar framför sig som om det var en mur mot Sparven och Deimos.

Dripp, dripp, dropp..

Mannen som fått sitt öga krossat mellan Deimos tänder ylade av smärtan vilket var som musik för Sparvens öron, men han hade ett annat mål för närvarande. Han gick långsamt framåt mot mannen som blockerade hans väg med stolar och bord vilket var som att spruta vatten på en fisk. Spark. Första stolen var borta. Spark. Så var även den andra.. Den panikrytm av hjärtslag från mannen lockade honom, han behövde honom, ville se mannen pissa på sig innan han tog hans liv..

Sparven hade kommit fram till den livrädda mannen och tagit honom i kragen innan bartenderns skrik fick honom att stanna upp i sin rörelse där tänderna var blottade, redo för ett bett. Lååååångsamt vände han blicken mot den osedvanligt modiga mannen som verkade greppa tag i Deimos som inte direkt verkade bekväm med det hela.

Doften av urin från mannen som varit så nära på att mista livet fyllde hans näsborrar och för ett par sekunder galopperade tankarna inne i Sparvens huvud. Visst; han kunde döda dem båda vilket skulle vara kul men han lekte ju snäll trots allt idag även om det var på bristen att spricka. Men plötsligt väste Sparven till när vitlöken träffade honom rakt i ansiktet vilket fick den ned pissade mannen att falla tillbaka ner i sin egna pöl då Sparven släppte sitt grepp och tog ett par steg tillbaka.

Där sprack den “snälla” personligheten han kämpat så hårt för att hålla fast vid och han gav bartendern en mörk blick som sa mer en hundra ord. Han skulle behöva akta sig hela sitt liv för när han minst anade det skulle Sparven långsamt ta hans liv. Han gick dock ut ur huset, aningen motvilligt då det skulle ge honom enorm tillfredsställ att förtära den våghalsiga mannen.

Sparven såg nästan lite drömmande mot dörren som smälldes igen bakom dem innan han såg på den fulla Deimos som inte verkade helt stabil på fötterna för närvarande, samt blod doften var onekligen lika förförande som innan han druckit upp den stackars människan inne på värdshuset. Men nej, snäll sparv..

Sparvens gula ögon synade Deimos intresserat vid hans uttal där hans huvud tippades lätt åt sidan vilket fick en att skymta hur farlig Sparven kunde vara om han bara ville. Intressant? Han hade ju inget gjort ännu, han lekte ju snäll trots allt. Dock verkade det börja bli en ful ovana på senaste tiden.. Visst var det kul att leka snäll och ta någons liv när de minst anade det men vid båda släktingarnas möte hade han ju bara varit snäll (I sparvens sinne). Ifall Deimos hade kollat på honom vid hans andra utlåtande så kunde man klart se hur Sparvens pupiller vidgades vid blotta tanken på ben som krossades, det och att han klart skymtade den mörkare sidan av Deimos. Det var ju inte fel alls.

“Dripp, dripp, dropp..” 

Det vart svårare att hålla sig snäll då Deimos fortsatte att prata och vid nämnandet att bränna ner huset så kastade Sparven en blick på den äldre byggnaden lite fundersamt. “Det känns tragiskt att bara en person skulle få brinna upp.. Men vem vet.. elden kanske sprider sig? Det har ju inte regnat på ett par dagar trots allt.” Om han kunde rysa hade han garanterat gjort det nu vid nöjet att se uppståndelsen som skulle ske. Brinnande kött från skrikande personer som gradvis föll ner på marken medan människorna långsamt och plågsamt dog.. Han gillade den tanken. “Men först..” sa han lätt medan han gick fram mot dörren medan han drog av en planka tillhörande byggnaden bredvid med spikar och allt. Han satte den över dörren och med två enkla men starka slag så sjönk spikarna in i trät på var sida av dörren. “Gör du äran?” Med tanke på byggnaden så var det ända dörren in och ut såvida man inte hoppade ur fönstren men det var ju lätt att hålla koll på.