- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 4 månader sedan by
.
-
Beskedet hade kommit för 3 veckor sen, han var nu Le’Bronds överhuvud och hade mer makt än han någonsin tidigare haft. Med makt kom också popularitet och det plötsliga svinget i maktposition hade fått Davant att bli ett populärt besöksmål i Hannadon. Adel som affärsmän, alla verkade vilja stå på kö att träffa Davant men än så länge hade han inte fångat den största fisken. Davant log nöjt för sig själv och öppnade upp en knapp till i sin vita skjorta för att släppa ut lite varmluft. Det var väldigt varmt trots den tidiga morgonen och solen verkade ha som mål att koka Davant levande i sin lilla vagn. Vägen var så torr att damm och sand yrde omkring det lilla sällskapet och Davant hade inget annat val än att ha för persiennerna eller lära sig äta grus.
Rim hade tittat in huvud och sagt att de snart var framme. De hade inte stannat för natten utan beslutat att pressat vidare och fortsätta rida genom natten. Nättarna var tillräckligt varma och ljusa att det inte varit ett problem att ta sig fram, men ryttarna såg hänga ut och det syntes hur trötta de var. Davant själv hade lyckats sova något även om det varit svårt att ligga bekvämt i vagnen och benet krampade så fort han somnat. Hans tankar hade också legat vid resans destination. Han visste inte riktigt vad han kunde förvänta och han var både nervös och rädd. Han var säker på att hans bror inte skulle skada eller döda honom, men han hade tagit med sig mer livvakter än vad som kanske var nödvändigt för att träffa sin egna bror. Men han intalade sig själv att han var en viktig person nu och det förväntades av honom.
Kort efter att Davant blivit familjens överhuvud hade ett annat meddelande kommit. Det var inget brev utan en ryttare som kommit och sagt att Devian velat träffa honom. Han hade sagt vart de skulle ses och sen utan att vänta på svar åkt därifrån. Att det hade känts som en order och att Davant förväntades lyda gjorde bara att Davant kände sig mer irriterad över att han faktiskt gjort det. Men samtidigt vad kunde han göra? Det var hans äldste bror och han hade växt upp med att lyssna på och beundra Davian. Davian var en så stark karaktär, han dominerade alltid rummet han var i och ingen som träffat honom kunde säga att de ogillade honom.
Två snabba knackningar på dörren och Rim öppnade. Han nickade kort och sa lågt “Vi är framme, han väntar inne i huset.”Rim hade en trött uppsyn men det var något mer i hans ögon. Vaksamhet. Blandat med orolighet, som en hund beredd att bita tillbaka om husse försökte slå honom. Davant visste inte varför men han nickade tillbaka, tog sin käpp och på stela ben vacklade ut ur vagnen. De hade anlänt till en bondgård. Det verkade vara en relativt stort gård med flera hus, lador och stora fält som omringade dem. Det fanns dock ett hus, större än de andra och det var runt det huset som flera mindre tält var uppslagna. Överallt på gräset och på fälten var det rörelse, män arbetade på gården överallt men bland männen kunde man också skymta flera stycken som inte arbetade. Dessa män stod och iakttog sällskapet som anlänt med misstänksamma blickar. Flera av dem var beväpnade och deras klädsel och faktumet att de bar vapen fick dem att sticka ut från de som arbetade på gården. Med så mycket rörelse var det svårt att uppskatta hur många som var bönder och hur många som jobbade för Davian, men Davant uppskattade till upp mot 30 stycken, vilket fick hans styrka på 25 att kännas helt befogad.
Det var en smal grusgång upp mot huset och endast han, Rim och Talliser begav sig dit medan resterande av männen fick order om att stanna ett par stenkast längre bort. Huset hade fortfarande något av nattens kyla kvar och kändes sval i jämförelse med luften utanför. Davant kom först in i en trång hall men längre in stod en gråhårig man och nickade in mot en sidodörr direkt till vänster. Det var inget jättestort rum men antagligen det största rummet i huset. Det stod ett långbord uppställt genom hela rummet och 12 stolar var uppställda runt kring. Utom det var rummet tomt bortsett från enstaka väggprydnader. Rummets storlek och att bordet dominerade hela rummet fick det att kännas trångt men Davant hade inga problem att röra sig och slå sig ner, trots sitt handikapp. Davian var redan satt vid bordets ena kortsida och runt sig hade han 3 män som han tillsammans verkade diskutera något dokument han höll i sin hand. Samtalet dog tvärt då Davant haltade in och Davant gav männen bara en kort nick. Han satte sig inte på änden av bordet utan beslöt sig för att sätta sig nära långsida mitt. Medans han slog sig ner och lutade käppen mot bordets kant sa han:
“Som du kallat har jag kommit Davian. Jag förstår att vi har en del saker att prata om.” Davant gjorde en liten kort paus vid ordet prata som om ordet i sig var en menade fråga. Han hade fantiserat så många olika start repliker innan han kom hit men väl här insåg han att han både glömt och avfärdat dem alla. Han var han tvungen att vara försiktig och tillmötesgående. Det var trots allt hans familj.
-
Devian vanligtvis alltid uppklädd lite mer än nödvändigt eller praktiskt hade tvingats att erkänna sig besegrad av värmen och stod utan sin jacka och dränkt i svett. Men även i detta tillstånd samtidigt som han torkade pannan med en näsduk alldeles för välanvänd för att längre göra någon skillnad så lyckades han ändå framstå som att han var den ideala bilden av vad folk förväntade sig från en man av adligt blod. Obefläckade kläder, bortsett från svetten, och ett sätt att föra sig som omedelbart förmedlade självsäkerhet och auktoritet. När han noterade sin nyanlända broder gav Davant ett till synes varmt leende och verkade glad att se honom.
“Davant äntligen. Vi hade börjat undra när du skulle dyka upp.”
Devian vek ihop dokumentet han höll och tryckte över det i händerna på en av sina män.
“Ni kan gå. Hitta Detorian och berätta att Devant är här.”
Männen bekräftade med en nickning och Devian slog sig ner på kortsidan av bordet och studerade sin yngre broder i tystnad medans hans män skyfflade runt stolarna och steg ut i korridoren.
“Det är gott att se dig.” Började Devian att dörren stängts efter hans män.
“Jag hade önskat att vi hade detta möte tidigare men det är vad det är. Om vi agerar fort finns det iallafall en liten chans att hela denna pinsamma incidenten stannar som skvaller bland våra tjänare och inte blir månadens diskussion runt middagsborden hos de andra husen.”
Han stoppade sig själv för ett ögonblick och rensade halsen innan han med en sorgsen ton fortsatte “Jag kände att det var bäst att vi bröder möts och diskuterar hur vi kan göra detta så smärtfritt som möjligt för alla i familjen.”
Smärta sköljde över Devians ansikte och hans blick föll till en av sina ringar, en gammal gåva från deras fader. Han tog av den och strök långsamt över orden Le`Brond som så skickligt hade arbetats in i guldet.
“Det är svårt att tänka på honom på det viset. Jag trodde aldrig att åren hade varit så hårda på han sinne. Men på ett sätt är det gott att veta ändå att hans inaktivitet i hela affären med Saelorians inte skedde i sunt förnuft.”
Devian satte på sig ringen igen och reste sig från stolen och vände ryggen mot Davant och stirrade ut genom rummets enda fönster med korsade armar.
“Vi måste se till att familjen är förenad och inga fler order från honom tas seriöst. Nästa gång kan det göra mer direkt skada. Alla högre tjänare och soldater måste naturligtvis meddelas. Men det är också vår mor våra systrar och resten av familjen. Och såklart vår far. Hur kan vi öka chansen att han inte har ett känslosamt utbrott när han börjar inse? Vi måste försöka bevara hans värdighet så gott det går. Jag har diskuterat det med Detorian men han har inte varit mycket till hjälp när det kommer till ider. Du vet hur han är. Väldigt direkt.”
Devian vände sig från fönstret och tycktes vänta på ett svar eller utlåtande.
-
Davant insåg att hans mun hängde öppen och stängde den bestämt för att inte framstå som ett fån. Var Detorian där? Plötsligt var Davant ännu mer nervös.
Han kom först inte på vad han skulle säga, i inget scenario han hade fantiserat ihop skulle brodern säga det här. Påstå att far var sinnesvag? Han måste veta att det var en lögn? Eller var det hans förklaring till varför far hade gjort som han gjort och han trodde på detta? Han sa det på ett sådant självklart och givet sätt att Davant själv blev osäker och kom på sig själv med att undra hur vars hälsa var. Men han kunde inte baka här och han kunde inte låta Devian få allt detta som han åstadkommit bli ogjort. Davant trodde inte han skulle överleva länge om planen inte gick i lås.
Davant försökte låta säker men en osäkerhet lyckades leta sig in i hans röst. Blicken han gav Devian var en försiktig blick, en blick från en kanin som blivit erbjuden en morot av en räv.
“Jag har inte varit hemma på ett par månader men jag har svårt att tro att fars tillstånd gått från fullt frisk till… “
Davant gjorde en handgest emot Devian för att antyda vad det än var Devian ansåg om faders sinnestillstånd.
“Har du pratat med honom?”
-
Devian suckade och spred armarna framför sig som om för att säga *vem vet*
“Naturligtvis har jag pratat med honom. Han vägrar att ge förklaringar eller lyssna på ens det simplaste av resonemang. Det har pågått under en längre tid nu. Han har bara blivit mer och mer vilsen och nu detta!” Han började skratta men tonen var mer frustrerad än road. Han fortsatte att bara skaka på huvudet och stötte sig med båda armarna mot bordet medans han fokuserade Davant i en allvarlig hård blick.
“Jag menar inte ens du kan väl ta detta som ett beslut taget av en stabil man. Jag m..” Devian stoppade plötsligt sig själv och gjorde en punkt av att räta på sig och återigen rensa halsen. Han var alltid en man som undvek förolämpningar. Att han ens kommit så nära var ovanligt.
“Jag har frågat runt rörande sjukdomar som påverkar sinnet och jag har blivit informerad om att det inte är ovanligt att dessa saker kommer och går. Vi vet inte ännu hur allvarligt faders tillstånd är. Men vi kan inte riskerar att det sker igen. Som jag sa nästa gång kanske det..”
Hans ord avbröts när dörren öppnades och en man märkbart längre och grövre byggd än både Devian och Davant tillsammans steg in. Detorian levde upp till sin beskrivelse som Le´Brond jätten. Men trots den otroliga kropps skillnaden hade han liknande ansiktsdrag och korpsvart hår som Devian men hans var uppbrutet av askgrå slingor. Klädd i en svart gambeson och med ett svärd passande hans storlek hängande från höften så var det som om Detorian bara med sin närvaro underströk kontrasten mellan de tre bröderna nu samlade.
“Devant. Devian.”
Han gav dem båda en kort erkännande nod.
“Ah Detorian” Började Devian igen.
“Jag har redan börjat förklarat för Davant varför det är viktigt att vi agerar fort och tillsammans. Alla kommer kunna sova bättre när vi vet att Le´Bronds styre är stabilt och ordnat utan avbrott. Vi har trots allt ett mycket större problem som vi måste diskutera när detta smärtsamma men nödvändiga steg är över.”
-
Det fanns något Devian ansåg viktigare än detta alltså?
Davant lyckades dölja sin irritation bakom ett svagt leende. Devian ljög. Davant visste att Devian ljög om fars tillstånd, Davant visste vad som verkligen hänt. Han kunde inte säga det rakt ut dock för de skulle hans bröder antagligen döda honom. Han var tvungen att spela spelet men Devians historia skulle inte kunna hålla i längden. Han var i så fall tvungen att dölja fars verkliga tillstånd och enda sättet att göra det var att trolla bort far. Vem som helst som mötte honom skulle kunna avgöra hur stabil han var. Devian måste försöka spela på Davants osäkerhet och hoppas att han kunde få Davant att ändra på allt innan han förstod att far inte var galen.
Han gav Detorian en respektfull nick när han kom in. Davant hade stor respekt för båda sina bröder, han ville dem inget ont och hade alltid beundrat och kommit väl överens med dem. Nu var han dock tvungen att gå emot dem och Davant fann det svårt att säga det han tänkte. Om han inte gick till motangrepp skulle Devian köra över honom och förstöra alla planer som var i rullning. Och antagligen få mig dödad utan att veta om det, tänkte Davant bittert för sig själv. Han var tvungen att binda sin tid och göra sin motangrepp vid rätt tidpunkt för att vrida Devians momentum mot honom, men först var han tvungen att veta vart Detorian stod. Han vände sig emot Detorian när han pratade härnäst.
“Ja, Devian har informerat mig om fars…. tillstånd, men jag finner det svårt svårt att tro att det kan ha hänt under så kort tidsperiod. Jag har heller inte fått några signaler från Finner eller någon annan i Le’Brond borgen på fars metala förfall så allt detta kommer som en chock. Delar du Devians… analys av situationen?”
Medan Davant ställde frågan studerade han intensivt sin brors ansikte efter någon hint om hans tankar. Detorian var en mer rättfram man och om någon skulle stå för vad han tyckte och tänkte så var det han.
You must be logged in to reply to this topic.