Höglandet. Lika vidsträckt som det var otämjt. Uråldrig med sina ljunghedar, myrer och förrädiska klippor. Allting var precis som han mindes det, ingenting tycktes ha förändrats sedan han gav sig av för nästan femton år sedan. Och inte skulle det nog had förändras förrän långt efter att hans ben vittrat i jorden.

Med en lättad suck slöt han ögonen och vände ansiktet mot solen. Han njöt av att äntligen få andas den friska luften av sitt hemland, att äntligen få röra sig i de landskap han och hans bröder växt upp i. Varför han dröjt så länge att återvända kunde han just där och då inte förstå. Efter att ha bara stått där och lyssnat till binas slöa surrande och fåglarnas glada kvittrande så öppnade han tillslut ögonen igen. Hadrian Skarðisson var inte vid första anblick vad man skulle tro var en infödd Kaldrländare. Hans svarta hår och skägg var relativt kort och kläderna han bar var de mer av en handelsresande söderlänning. Det var endast svärdet fäst vid hans midja och runstenen kring hans hals som vittnade om hans ursprung.

Hadrian fortsatte gå genom ljungen, försiktig med att inte trampa ned i någon förrädisk skreva bland stenarna då ett skrik fick honom att hastigt stanna upp. Tjutet fortsatte och fick blodet att frysa till is i hans ådror. Av reflex sjönk han ned på huk och med hjärtat i halsgropen såg han sig omkring, ena handen greppade hårt Elgr – skyddsrunan, som hängde kring hans hals. Så tystade skriken, lika plötsligt som de kommit, men obehagskänslan dröjde kvar hos honom. Blicken fastnade på de gamla stenformationerna längre fram och han rös. Aldrig att det skulle komma något gott från marors skrik kring dessa stenar och han hoppades innerligt att det bara var en räv som tagit nån fågel.

Först kunde han inte göra någonting, utan satt som fastfrusen med blicken fäst på stenarna.
“Ge dig Hadrian, du är kaldrländare…” var han tillslut tvungen att viska åt sig själv då han reste sig och drog sitt svärd. Men sanningen var den att ingen i hans familj hade varit någon framstående krigare, deras fysik kom från att utvinna järnockra från myrar och gamla sjöbottnar i höglandet, snarare än från plundringståg. Så det var med ett hårt bultande hjärta som han med försiktighet närmade sig stenformationen med svärdet i hand.

För en stund var allting stilla. Hadrian sänkte långsamt svärdet då han gick mellan stenarna, för inte tycktes det finnas någonting där. Hans puls hade nästan gått ned till det normala då han kände en påträngande odör. Det måste finnas något kadaver i närheten, hann han precis tänka med en grimas när ljud bakom fick honom att snurra runt med svärdet höjt.

Åsynen av vidundret fick hans puls att skjuta i höjden igen och rent instinktivt greppade han skyddsrunan kring sin hals igen. Det var först vid hennes uppmaning om att springa som han fick syn på kvinnan. Tusen tankar passerade hans sinne men hans fötter var som fastfrusna i marken. Inte skulle väl han dö såhär? Och redan nu? Han hade ju precis återvänt… Inte ett ögonblick för tidigt fick han tillbaka fattningen och satte av  då kvinnan sprang förbi.

Hadrian kastade sig in mellan stenarna precis efter kvinna och kunde känna vinddraget från odjuret i nacken då denna med ett ilsket skrik vände högre upp i luften för att undvika en kollision. Pulsen dunkade mot hans trumhinnor och han andades hastigt. Det plötsliga adrenalinpåslaget gjorde honom skakig och han tryckte sig mot den svala stenen, blicken irrande från det ena hållet till det andra, men odjuret gick inte att se, även om man hörde den i luften ovanför. Och kunde lukta sig till den. Stanken var så kraftig att det nästan knastrade mellan tänderna.

“Vad vid Hel är det där…!?” utbrast han med en blick i all hast mot kvinnan samtidigt som han började gräva runt i sin skinnpung, febrilt letande efter en runa, vilken som helst, som skulle kunna vara till hjälp.

Hadrian stannade upp i sitt grävande och gav kvinnan som hastigast en blick innan han vände blicken upp, i ett försök att se besten genom springorna där ovanför. Tornödla? Han hade bara hört historier om dessa varelser, aldrig sett en… Men nu fanns inte tid att tänka på det och han ruskade lite på huvudet då han återgick med att försöka hitta någonting som kunde hjälpa dem.

Hans händer skakade och han fick knappt tag i runraderna inristade i diverse stenar och kristaller. Andhämtningen var ytlig och snabb, det gick inte att andas genom näsan med stanken som nästan kvävde en.
“Döda oss!?” återigen gav han kvinnan en hastig blick och en besvärad grimas. Med ett frustrerat ljud satte han sig på huk och tömde skinnpungens innehåll direkt på marken så han lättare kunde hitta det han letade efter. Även om han inte var säker på vad han letade efter. Kvinnans fråga gav honom än mer puls så det enda han kunde svara med var ett “eeeh” och en stressad gest med handen.

Tornödlan ovanför gav ifrån sig ett isande skri då den plötsligt dök ned mot stenarna, dess klor skrapande mot den hårda ytan då den passerade vilket fick mossa och lavar att regna ned över dem. Hadrian hukade sig instinktivt närmade marken och fick syn på en ensam runa ristad i en välpolerad bärnsten. Ihwaz. Det klarnade för en kort stund i hans sinne och då han plockade upp bärnstenen för att räcka den mot kvinnan kunde han känna hur stenen blev varm och luften tätnade.

“Här! Håll i den när du skjuter så ska din pil träffa sitt mål” ytterligare en dykning av tornödlan fick honom att huka sig igen då det åter regnade ned mossor och småsten över dem. En låg svordom lämnade honom och han greppade tag om svärdet han lagt ifrån sig.

Om Hadrian inte hörde eller aktivt ignorerade hennes fråga var svårt att säga. Men när hon satte ned hartassen i hans bälte såg han förvånat upp för att le tacksamt. Eller ett försök till leende blev det i alla fall, för i stundens allvar blev det inte mycket mer en ett stelt streck över hans läppar. Han grep tag om en runrad ristad i polerad trä och närmade sig även han öppningen då hon gjorde det. Åt hennes bedjan skakade han bara kort och allvarsamt på huvudet. Det skulle inte ske. Det fick inte ske.

Spänt väntade han precis i öppningen till stenarna för att se vad som hände härnäst och kunde inte hålla tillbaka en svordom då hennes första pil missade. Omedvetet kramade han om hårdare kring både svärd och runrad då han såg tornödlan ta sikte rakt mot henne när hon sköt sin andra pil. Men trots det dåliga siktet verkade pilen ändå träffa och tornödlan gav ifrån sig ett arg vrål när spetsen satte sig i dess ena vinge. Kanske var det ihwaz, idegransrunans förtjänst. Eller hartassen.

Av ren instinkt släppte Hadrian greppet om sitt svärd för att ta tag om kvinnas arm då hon slängde sig undan och hjälpa henne in bland stenarna igen. Tornödlan for förbi lågt och det var både stanken och vinddraget som fick ögonen att tåras. Med sin skadade vinge fick den inte kraft utan tog mark med sina klobeklädda ben. Det var det som Hadrian väntat på och han tryckte runraden platt ned mot marken. Likt en vibration spred sig kraft genom jord och sten, mot besten som med ilskna ljud försökte ta sig upp i luften igen. Den hann precis lämna marken.

“Vid Hel…!” svor han ömsom besviket, ömsom argt och drog sig snabbt tillbaka in bland stenarna. Pulsen dunkade fortfarande i öronen och andhämtningen var snabb. Blicken vändes åter till kvinnan.
“Är du okej? Om vi får ner den på marken kan jag nog hålla den tillräckligt länge för att ha ihjäl den” han höjde handen där han fortfarande höll runraden, som att han utgick ifrån att hon skulle se och veta vad runorna ristade där gjorde för någonting.

Hadrian hade blicken utåt för att försöka följa tornödlans rörelser men vände tillbaka den mot kvinnan för att nicka lättat åt att hon var oskadd. Han var inte riktigt beredd på att hon höll på att klä av sig och hastigt såg han bort igen. Men hur genant han än uppfattade det så gick fokuset snabbt tillbaka till tornödlan. Det handlade trots allt om liv och död här.

Ljudet av skrapande sten, grus och mossa som regnade ned och hur en av de stora blocken föll ned fick honom att rycka till och för ett ögonblick frös han till där han satt på huk. Det var inte förrän kvinnan hoppade ut för att möta besten som han insåg att han inte kunde stanna där han var och med ett hårt grepp om runraden slängde sig ut. Runorna! Tanken slog honom mitt i steget och han snodde runt för att vända tillbaka in under det som tidigare varit deras skydd. De välpolerade stenarna och träbitarna låg kvar där han hällt ut dem på marken, många års slit som vilken sekund som helst skulle gå förlorade. Där låg även svärdet som han släppt tidigare, och han skulle inte hinna rädda båda, nu med tornödlan som höll på att rasera de tunga stenblocken.

Knappt sekunder innan skyddet var tillintetgjort så greppade han svärdet och kastade sig sedan bakåt för att rädda sig undan att bli krossad. Med hjärtat i halsgropen såg han hur en pil satte sig i bestens hals innan den kastade sig över kvinnan som försvann under virrvarret av klor, vingar och huggande käftar. Genast var tanken på hans förlorade livsverk borta, han kunde inte låta henne bli någons middag. Så med hårt sammanbitna käkar slog han beslutsamt ned runraden mot marken igen. Vibrationen drog genom ljung och stenar precis då förfadersstenarna ramlade ihop totalt. Denna gång fastnade tornödlan i runornas bindande kraft och stelnade till, som fastfrusen i sin rörelse.

Hadrian snubblade upp på fötter med svärdet i hand och skyndade fram. Effekten skulle inte hålla länge på en sådan stor varelse som denna. Hans tanke var att hugga av besten dess huvud, men då han fick syn på kvinnan som var där under dess mage glömde han helt den tanken.
“Är du oskadd!?” upprepade han sig med andan i halsen då han gick ned på ena knät och sträckte sin fria hand mot henne för att hjälpa henne ut. Såhär precis vid tornödlan var dess stank så stark att orden avslutades med en kväljning och ögonen tårades.