- This topic has 19 replies, 2 voices, and was last updated 6 dagar sedan by
.
-
Att något som detta skulle gömt sig i den skimrande stenen som hon hade stoppat i sin hatt några dagar tidigare. Det var knappt som om hon kunde riktigt tro det och hon kunde inte sluta se på den skimrande krabat som fanns framför henne. Drakar fanns väl bara i sagor, eller hur? Eller kanske det var en lite större ödla. Ja, så kunde det faktiskt vara.
De klarblåa ögonen studerade den en liten stund till där de var i det lilla rum som Eili kallade hem. Mest var det tak för huvudet, speciellt på det sättet som regnet öste ner utanför. Då och då slog en blixt ner i havet och lös upp hela rummet. Hur skulle hon egentligen ha råd med att hålla en sådan krabat vid liv?
”Har du ens något namn…” hummade hon lite för sig själv, för att kalla den för krabat kändes nästan lite oförskämt. Hon var på alla fyra ihop kurad på golvet och även om hon inte såg allt för stor ut där brukade den unga kvinnan vara ett huvud högre än de flesta män. Något som folk brukade reta henne för. Men det var mer praktiskt, för hon kunde se över de större folk mängden och finna intressanta saker som denne lilla… krabat innan någon annan.
Plötsligt kom Eili fram till att hon hade glömt att ge denne någon mat, eller sig själv för den delen. Hon letade i sina fickor där flera skimrande stenar fanns och hennes lilla svarta bok där hon skrev upp allt som hon någonsin hade tagit. Allt ifrån första äpplet som hon hade stoppat i sina stora fickor. Till slut fick hon upp några torkade köttbitar som hon höll i sin hand och sträckte fram.
”Jag… vet inte riktigt vad du tycker om, men du ser inte ut att gilla något grönt” påpekade hon med ett vänligt leende. Fickor var någonting hon inte hade ont om. Från tidig ålder hade hon förstått att man aldrig visste vad som skulle kunna komma bra till hands. De mörka byxorna hade flertals fickor som hon hade sytt fast i de olika tygremsorna som hon hade hittat på gatan, förutom det var de istoppade i ett par höga stövlar som hon också hade en tendens att gömma några stenar och örter i. Hon hade en sliten skjorta, som en gång i tiden såg ut att ha varit vit. Även om det var tveksamt med den inbitna smutsen och fläckarna som täckte den. Håret var trassligt och i en ljusbrun färg som i rätt solljus hintade i en bronsröd färg. Kvinnan i sig var en robust och storvuxen kvinna som bakifrån skulle kunna misstolkas att vara en man.
”Åh, mitt namn är Eili. Men jag kallas Sten” presenterade hon sig, hur hade hon varit så oartig att hon glömt det? Kanske mer förvånad.
-
Blå ögon tittade stint in i kvinnan egna en lång trång stund tills den lille skiftade synen över till den usträckta köttbiten i hennes händer.
Drakungen for långsamt fram nosandes och efter en sista blick mot kvinnan godtog han köttet.Tuggandes sträckte krabaten på sig. Alldeles snövit fjäll och hud med lena drag täckte det mesta av kroppen.
Man skulle trott att det var lika mjukt som snö tills ungens klor kliade till och hårda ljud hördes när de två ytorna krockade.
Längre blå fjäll som steg som en bergsrygg över huvudet och kroppen såg mycket hårdare ut. Men knappast dålde detta den mångblåe magen
som liknade en frusen sjö som kunde spricka. Kroppsänderna slutade i vad som såg ut som ett kantigt huvud med två väldiga käftar;
den andre i en klubbsvans som verkade för tung för ynglingen att lyfta helt från marken. Likt vingarna som också var ännu för små för
att lyfta själve draken från jorden.Han återgick till att stirra och allt slog till när nästa blixt slog ned.
I det ögonblick tjöt draken till och hoppade fram, ögon lysande.
Två rep av imma sköt fram och slingrade sig fast runt Eilis vrist.
Så kallt så att det snart kändes att vara under frysande vatten.“Eili”
Ungen började att skaka men tog ännu ett steg fram och höll sin blick med Eilis.
“Jökel” Kom rösten igen som gnisslande sten.
“Bergen, jag… bergen.” Och i ett ögonblick föll ynglingen i hop och allt blev svart.
Kölden for lika snabbt som han kom och tystnaden återkom. -
Drakungens blå ögon kunde man nästan drunkna i, de var vackra och på något sätt kändes de… gamla och unga på samma gång. En märklig känsla. Åtminstone hade hon rätt med en sak – han fann köttet gott. Hoppades hon i alla fall, för biten försvann snabbt. Lite ångrade hon att det inte fanns mer att ge honom. Eller? Hon sökte i sina många fickor efter något att kunna ge draken och snart fann hon ännu en liten bit. Eili själv var inte allt för hungrig och trots allt var det inte första kvällen hon skulle vara utan mat.
“Åh, oroa dig inte för blixten. Den söker sig inte efter dig lilla vän” sa hon milt och även om hon ville sträcka sig fram för att klappa den söta filuren kunde hon inte riktigt med det. Inte än.
Imman runt hennes vrist förvånad henne och kylan fick en rysning att vandra ner längst ryggraden. Vad var det där? Kunde… kunde draken prata? Bara tanken fick henne att spärra upp ögonen och hon rynkade på sina ögonbryn.
“Vad i? Pratar du!” utbrast hon förvirrat och tog upp sin hand för att se på en blå färg som tycktes ha lagt sig kring handleden. Egentligen hade hon velat ta ett steg bakåt – tänk om draken hade tänkt anfalla henne? Men han såg inte ut som det, hon svalde och mötte hans ögon igen.
“Bergen…?” frågade hon sedan, lite mer mildare och försiktigare.
-
Drakungen låg på golvet ett litet tag för att återhämta sig från trolldomen. Till slut lyckades han vakna till lite tack vare lukten av mer kött. Regnet höll fram med att ösa ned och varje droppe slog mot husets tak likt grus.
“Du skall ta mig till bergen.” kom rösten fram igen, men klarare denna gång.
“Du skall. Vi delar nu liv, ljuter döden mig så tar han dig också.” Han stirrade nu tillbaka in i hennes ögon.
“Du måste ta mig till bergen. Jag har inget val än att ta med dig, jag har valt dig.”
Han började otåligt sniffa efter köttbiten och försökte nå den men kom inte längre än att vända sig på ryggen innan orken slocknade. Ännu en blixt slog ned innan åskdånet anlände.
-
Ett kort ögonblick trodde Eili att hon hade inbillat sig allt, kanske hon hade blivit galen trots allt. Det skulle inte vara allt för märkligt med tanke på alla de växter och svampar som hon testade utan att ha läst sig till i någon bok eller hört på någon vis lärd man eller kvinna.
Sedan hörde hon rösten igen – ja det måste komma ifrån drakungen. Orden kunde Eili inte rå för att skratta lite åt. Hur kunde de låta så ödesdigert och beodrande från en sådan liten… unge? Fast orden oroade henne lite – bergen? Det lät som om det skulle vara långt bort.
“Bästa Jökel, varför jag? Och vilket berg pratar du om?” frågade hon lite förvirrad. För att vara ärlig förstod hon inte mycket. Inte än åtminstone. Lite oroligt gav hon ifrån sig ett pip då orken till draken lite försvann.
-
Jökel stirrade rakt tillbaka mot Eili. Oblinkandes och tystlåten. Han hade inte väntat sig ett sådant svar.. utan motstånd och var redo att ta i tu med det. Slutligen blinkade han ett par gånger lite nervöst. Han kunde inte låta henne veta att han valde henne eftersom han hade varit lite panikslagen. Han tog helt enkelt första bästa val och hade inte genomkollat så att det dög..
“Jag kunde känna det. Din blick säger mycket.” Gav han ifrån sig till slut och hoppades att det lät vagt men starkt nog.
Nå, nu när de var bundna var han inte längre i nöd av att frukta henne längre. Några småkliv fram tog han och rörde sig långsamt mot henne. Det var kallt utanför äggets skal och han ville få sig lite värme.
“Vilket berg menar jag? Jo, berget! Vilket annars?” Sa han som om det vore självklart. Men sedan slog det honom, efter en blick ut genom gluggen.
“… Var är vi?”
-
Blicken? Hon rynkade lite förbryllat på ögonbrynen. Det lät väl inte allt för vettigt. Men å andra sidan, vad var vettigt att komma ifrån en sådan drakyngel? Egentligen kunde hon lika gärna drömt det hela eller slagit i sitt huvud lite för hårt. Hade hon ramlat på vägen hit? Vägen var hal trots allt.
Utan att riktigt veta vad hon gjorde erbjöd hon drakungen att krypa in i hennes händer så att hon skulle kunna visa lite mer ur gluggen vart de var och erbjuda lite mer värme.
“Åh, vi är i Spillerhamn. I mitten av havet. Piraternas fäste, brukar de kalla det.”
-
Det tog inte långt förrän ynglingen kröp in i värmen medans han tänkte över sitt svar. Utanför gluggen fortsatte det att regna och blåsa å fullo, men något mysigare nu än för några ögonblick sedan. Spillerhamn? Detta sa honom inget.. han visste endast att han skulle till ett berg. Täckt med snö och is, där det var kallt.
“Jag vet inte var det är.” Sa han obekvämt. “De is och snöklädda bergen. Dit måste vi!”
Han saknade kunskapen att ta sig dit själv. Allt hängde egentligen på denna kvinna. Den tanken tyckte han inte om, men hans instinkter skrek samt att han var i nöd av hjälpen.
-
Orden som kom ifrån den lilla draken var svår att helt förstå. Vad menade han egentligen? Det fanns många berg – och så vitt som hon visste var det många som hade is och snö. Fast sedan hade ju hon aldrig varit på ett berg innan.
“Det finns många sådana… Hur vet vi vilket berg som är det berget?” frågade hon, lite mer till sig själv och omedvetet strök hon handen över hans kalla fjälla som för att värma den lilla draken.
Å andra sidan fann hon det intressant med ett äventyr. Varför skulle hon inte kunna klara av det här?
“Klart vi… ordnar det!” lovade hon den lilla varelsen i hennes hand.
-
En lättnad flöt omkring honom när de orden nådde öronen på honom. Gott! Då slapp han nu att tänka ut vägen och kunde i stället komma till mötes med hur han ens kom ifrån sitt berg till att börja med. Allt han minns är en djup och rik röst, likt växtligt rött vin. Var detta hans väktare? Var var hon nu? Mycket att tänka på men inga svar, det kanske var att slösa bort tiden. Denna kvinna säger att det finns många berg, spelar det någon roll vilket berg vi går till? Hans mage vrålade och som en liten kyckling unge började han att sniffa och känna av i fall det fanns ännu mer kött i närheten.
“När ger vi oss av?” Kunde han höra sig spörja medans han skådade rummet omkring sig. Det var dunkelt och mysigt, väl skyddat från stormen i världen utanför. Måhända att han sporde just för att veta hur länge han kunde stanna innan de skulle ut. Han vågade ännu inte erkänna det för sig själv men skräcken började hinna i fatt honom som om han vore en nyfödd yngling..
Närmsta berg kanske var gott till att börja med..
-
Sniffandet av den lilla ungen kittlades i hennes hand och hon kunde inte rå för att skratta till. Vilket nästan lät som en liten flickas fnitter och hon letade i sina många fickor för att få fram ett par små torkade köttbitarna som hon höll fram till den lilla draken.
“Är du ännu hungrigare?” frågade hon, nästan lite orolig för efter det här hade hon inga smulor kvar att ge honom. Det var fortfarande lite skrämmande att tänka att de skulle ge sig av. Att lämna sitt hem, eller kanske framför allt hennes tvillingsyster.
“Kanske imorgon? Efter lite vila och stormen lägga sig?” föreslog hon, för trots allt var hon inte allt för lockad att gå ut i denna storm.
-
Drakungen tog glädjeligen emot bitarna och började att mätta sig på dem. Han tänkte över Eilis ord och det tog inte lång tid innan han sa “Jo, det blir bäst..”
Han trivdes i både vått, kalt, mörkt och ruskigt väder. Men det var snarare ett mål inom honom som var problemet. Han var liten och nykläckt, sårbar och dödlig. Just nu var han inte olik någon annat djur även om han var en drake. Han skiftade synen från köttbitarna och gluggen till Eili och började undra.
“Säg mig mer om dig själv. Jag måste veta mer om dig.” sa han henne.
-
Veta mer om henne? Det var väl inte så mycket att berätta. Eller kanske det var faktumet att ingen förut hade riktigt varit intresserad av hennes bakgrund och historia innan. Hon bet sig själv i underläppen medan hon funderade på ett vettigt svar.
“Jag… föddes här i Spillerhamn och sedan dess har jag och min tvillingsyster varit här?” föreslog hon till slut med nästan ett nervöst skratt. Det fanns inte så mycket mer än det.
“Vi växte upp på ett barnhem och försöker finna jobb där jobb finns så att säga. Men… vem är du?” frågade hon, lite skeptisk till att hon fortfarande inte drömde.
-
Det låg något sjudande i frågan Eili ställde. Som när glöd i kallt kol som blossar till liv. I ett andetag kom mycket att säga tillbaka från en evighet som ett ägg. Otänkandes och kall.
Han låg stilla en stund, och isen i hans fjäll knäppte svagt som när ett fruset hav rör sig under månen. När han till sist talade, så reste han sig till alla fyra ben och spred ut sina vackra isglimrande men små vingar. Rösten var dämpad, som om den måste leta sig upp från en skåra i marken.
“Jag minns… snö som aldrig smälte och hav som inte sov. Där vinden skar som ramnsten, levde jag och min stam, isens barn.
Vi bar havet. Våra andetag fick isen att vandra, våra klor tuggade de stora isklipporna sönder så att nytt liv kunde vakna i djupet. Det var vårt kall att livnära så resten kunde äta, så vi kunde leva. När isen rörde sig, levde allt. När den stod still, svalt vi.”
Han tystnade. Det var som om han själv försökte minnas hur världen brukade låta. Detta slog honom inte riktigt förrän nu.
“Vi var stolta. Starka. Och det är det sista jag minns …” Hans blick sökte Eilis ansikte, långsamt, nästan försiktigt. “Jag vaknar i en värld jag inte känner. Namn jag inte minns. Du säger Spillerhamn, jag hör bara vinden från södern.
Säg mig Eili, varför tror du att jag är här?” Han vänder ett öga med sitt huvud mot Eilie och glor in i hennes.
“Hur länge sedan var detta? Jag vet inte bara var jag är, men när är jag?” helt plötsligt var han framför henne oblinkande och stirrande med kylan från hans andetag över henne.
-
Orden som kom ifrån draken förvirrade Elli mer. Is förstås, fanns det ibland till och med i Spillerhamn. Men aldrig hade hon sett något som denna där. Om de inte gömde sig förstås. Men någon skulle väl sett dem? Hon rynkade lätt på ögonbrynen.
“Åh… Jag… jag trodde du var en skimrande sten, eller metall som jag kunde få pengar av.” skrattade hon, för att klia sig lite nervöst i nacken. Kanske inte direkt det som den lilla krabaten ville höra. Hon hummade lite och såg mot dörren. Hoppades, samtidigt som hon inte hoppades, att hennes syster skulle komma in.
“När? Eh, ja det är år 1423… i tredje tidsåldern…?”
-
Jökel satt tyst, blicklös, medan regnet piskade mot taket och vinden viskade. Hans fjäll lystes inte längre upp av blixten, de låg mer som skuggor.
“Min stam… vi följde inte döpta år, månader, inte dagar. Det fanns några som lyssnade på isens rörelse.”
Ett suck kunde höras. “Detta betyder antagligen att mitt berg inte blir så lätt att finna …”
Han lyfte huvudet och stirrade på Eili trots tröttheten.”Pengar? Vad är det? Föda? Trodde du att jag var föda?” frågade han blinkandes.
-
Frågan fick henne att skratta lite generat till, som om hon inte riktigt vågade svara ärligt på den. Generat såg hon bort och försökte gnugga bort den röda färgen som började dyka upp på sina kinder.
“Eh, ja men kanske… ehehe något sådant.” sa hon, lite tyst. Kanske han inte ens skulle höra det? För att klia sig lite i sitt hår och resa sig upp. Rörde sig lite lojt och rastlöst på samma gång över trägolvet som knarrade av varje steg.
-
Jökel såg på henne länge, stilla. Hennes skratt fick honom att röra på huvudet som om han försökte förstå ett språk han glömt.
“Du trodde att jag var… föda?” frågade han slutligen, med en svag, nästan förbryllad rynkning över nosryggen. “En måltid.”
Det kom inget väsande, ingen ilska, bara ett långsamt, djupt andetag som fick en frusen lukt att fylla rummet. En svag ton av oro kröp in i rösten. “Du … nej, nej … ” Han lutade sig fram, nästan vädjande. “När jag växer, då fäller jag fjäll, de är hårda som issten, skimrande. Mina tänder, de växer tillbaka varje gång jag tappar dem. Jag kommer kunna beskydda dig!”
Ett försök till ett stelt leende drog över hans käkar, men det såg mest ut som att han försökte dölja sin rädsla eller ett försök till att se hotfull ut.
“Du behöver inte äta mig. Jag kan bli värdefull för dig, Eili. Bara… ge mig tid.”
Sedan, efter ett ögonblick av tystnad “Jag är inte god föda, jag lovar … jag kan hjälpa … bara inte bli …”
-
Tiden stod still för vad som kände som en evighet men säkert inte var mer än några sekunder. Vem visste vad en krabat som denne kunde få för sig? Istället var det som Eili själv var monstret och hon spärrade upp ögonen för att hålla upp sina händer framför sig och skratta.
“Nejnej…! Inte nu, jag trodde bara du var ett vanligt ägg… Eller ja, inte helt vanligt.” skrattade hon och skakade på huvudet för att sätta sig ner på knäna igen.
“Ingen ska äta dig nu.” -
Jökel stod först alldeles stilla, blicken hård och vaksam. Det tog ett ögonblick innan hennes ord riktigt nådde honom.
Hans hals spändes, men han försökte andas lugnt, djupt.
“Inte… nu,” upprepade han tyst, nästan för sig själv, innan han skakade på huvudet och försökte rätta till hållningen, som om han försökte minnas hur stor han borde se ut. “Bra. Då förstår vi varandra.”
En klumpig tystnad följde innan han tillade, tonläget nästan urskuldande
“Men jag menade det jag sa. Jag kommer växa, mycket. Hjälp mig så kommer jag vara skyldig dig en stor tjänst, jag är säker på att jag kan vara av nytta!”Han såg upp mot henne, osäkert men allvarligt.En kort paus, innan han lade till, nästan viskande
“Du behöver dessa ‘pengar’? Kan jag hjälpa?”
You must be logged in to reply to this topic.