- This topic has 20 replies, 3 voices, and was last updated 4 år, 3 månader sedan by
.
-
Wreax Situros
Han hade betraktat denna noga. Mannen som varit mycket i drottningens närhet. Det han visste om denna “Daermond” var att han var anställd som livvakt för drottningen, och han var övertygad om att denna person kunde vara en väg till för att få information, då Isra Sarrancenia redan undrar över hur Wreax kunnat veta så mycket som han gjorde om allt som diskuterats bland palatsets väggar.
Den stora marknaden i Me’erisia var tillräckligt nära drottningens palats, Den Gyllene Sköldpaddan och Handelsgillet Bläcks kontor för att detta vore en plats där båda dessa män kunde mötas utan att gå för långt utanför de vanliga områden som de gjorde under sina dagliga rutiner. Mötet var dock inte något förhandsplanerat. Detta var dock ett perfekt tillfälle för Wreax att kunna diskutera med honom för första gången.
“Ursäkta, min gode man. Är det ni som är Daermond?”
-
Daermond
Han vred lite på sig när han hörde sitt namn. Det här måste vara den där Wreax, för hur många hade ett lila och ett rött öga? Även om Daermond visste vem han hade framför sig, gav han inget sken av det.
“Mm.. det stämmer och Ni är..?” Hans röst var hes, låg och raspig. Stämbanden hade någon gång blivit skadade och därmed var hans röst ett av många ärr efter den skadan. Männen var nästan lika långa, kanske var Daermond någon tum längre. Han ni:ade mannen, eftersom han var betydligt bättre klädd än legoknekten. Han återvände dock till att granska de dolkar som låg uppradade på ett försäljningsbord utanför en smedja. Daermond hade varit i fullfärd att studera en dolk, med ett vågigt blad. Skaftet verkade snidat ur röd korall.
-
Wreax visste såklart att mannen var Daermond som han hade letat efter. Det var få utlänningar som var så vana att röra sig i området, och även då detta räckte för att känna till honom fanns det flera andra saker som Wreax kunnat känna igen honom på. Han valde dock den formella stilen att introducera sig, eftersom han inte gjort det till mannen förut.
“Wreax Situros. Handelsgillet Bläck, med mera…” Sade han, då han inte orkade gå in på vilka alla andra, orelevanta titlar som han möjligtvis hade.
“Vackra, är de inte? Ett vapen har sin elegans… Speciellt i händer som kan använda det. Ni ser ut som att ni lätar efter något nytt i er arsenal.” Han hörde dock ansträngningen i Daermonds röst att tala, och bestämde att gå direkt till sitt ärende.
“Men jag ska inte anstränga er med onödigt småprat. Jag vet att ni har kontrakt med drottningen, och jag har ett eget kontrakt att erbjuda som inte kommer i vägen för ert nuvarande. Är ni intresserad av att höra mera?”
-
Daermond
Så mannen med ett lila och ett rött öga var verkligen Wreax. Legoknekten nickar, för att visa att han lyssnar – samtidigt han inspekterade dolkarna. “Jag har hört talas om Er, Mäster Situros. Ni har blivit en nagel i drottningens öga på sista tiden.” Daermond log lite för sig själv och sneglade mot Wreax. När den andre mannen började prata om elegans i vapnen, pratade han som någon som aldrig förr sett ett slagfält. Legoknekten rynkade lite på näsan. Det fanns inget elegant i ett vapen, åtminstone inte i hans ögon. De var verktyg i hans händer, det viktigast för honom var att de fyllde sitt syfte. “Det finns en del skickliga smeder här nere.” medgav han. “Dessutom är det aldrig fel att ha en extra kniv på sig.” Daermon vägde dolken i sin hand, testade balansen i vapnet. Men när Wreax började prata om kontrakt, la han bort dolken och vände sig helt mot handelsmannen.
“Jaså?” Daermond kunde inte undgå att bli intresserad, men han var osäker om det verkligen inte skulle vara något kontraktbrott. Han gör ett litet knyck med nacken, ett tecken på att de skulle gå åt sidan och samtala istället. “Berätta mer.” Sa han när de klivit runt smedjan och istället stod på baksidan. Smedens arbete därinne skulle göra det svårt för någon att tjuvlyssna.
-
Wreax följde Daermond till sidan av smedjan. Han uppskattade folk som förstod behovet för diskretion. “Det vore sig komiskt att ni nämner vår drottning i detta sammanhang. För att hon har mycket med det att göra vad jag vill erbjuda er.”
Han tittade sig omkring för att försäkra sig att de inte hade betraktare. Han var trots allt misstänksam till sin natur, och kunde även i de bästa omständigheterna inte låta bli att vara det. “Som ni vet… Jag har stort intresse i allt som sker. Detta kontrakt jag erbjuder är inte något som du kommer att ha på pergament av naturliga skäl. Tänk på det som en bonus som fördubblar din lön på ditt nuvarande kontrakt.”
Han försökte studera Daermonds reaktioner till det han sade medan han berättade om hans erbjudande.
“Ja, jag är villig att betala exakt samma summa Antrati som du nu får av drottningen. I gengäld vill jag endast att du, på valfritt sätt, rapporterar till mig de viktigaste händelserna, gästerna, ämnen som diskuteras, och hemligheterna som du får reda på varje vecka i drottningens sällskap. Naturligtvis får du en extra bonus ifall du får reda på riktigt värdefull information.”
“Hur låter detta hittills?”
-
Daermond
Legoknekten gav ifrån sig en suck. Mannen ville köpa information. Hemligheter. Daermond såg något besviken ut, han saknade striden. Dagarna på hovet var långsamma och odramatiska för en svärdsman som honom. Visst var han som drottningens skugga, en rörlig del i hennes bakgrund. Han om nån hörde och såg mycket, så han förstod såklart varför den här mannen valt att närma sig honom. Hade Wreax talat med någon av de andra ur kompaniet? Han var en praktiskt man och undrade såklart hur han skulle lyckas rapportera till den här mannen, i relevant tid till de händelser och information han ville ha. Daermond var oftast i tjänst, han kunde inte springa hur som helst ner till stan. “Mrr.. och hur ska jag kunna kontakta dig?” Besvärat strök han sig i nacken, det kändes för riskabelt. Eller kanske hade den här mannen andra kontakter innanför hovets murar, som skulle agera mellanhänder? Daermond ruskade snabbt bort den tanken, också för riskabelt. Nej, innan han tackade ja, ville han veta hur Wreax tänkt lösa det rent praktiskt. I teorin kanske Daermond var en bra spion, men i praktiken skulle det se märkligt ut om han inte infann sig på sin post vid Isra.
-
Wreax talade till Daermond med något av en sympatisk ton. “Jag vet att ni önskar att se strid – jag såg det i era ögon då ni tittade på smedjans varor. Men jag hoppas att mitt erbjudande gör att ni känner att den tid ni är i palatset kring drottningen inte går obetald… Och nästa gång ni ser slagfältet kommer ni att ha haft alla pengar ni behövt för att utrusta er så gott som det går att önska.”
Till näst besvarade han Daermonds fråga entusiastiskt.”En god fråga! Naturligtvis vill vi vara diskreta. Jag kommer att ge er denna klocka.” Han tog fram en liten klocka, inte större än ändan på tummen. Han skakade den, och klockan gav inte ifrån sig mycket ljud, eftersom den inbyggda slaghammaren var dämpad med en tunn tråd som lindats runt den i otaliga varv.
“Ifall ni har ett lämpligt tillfälle att rapportera till mig så behöver ni inte göra annat än ringa i den. Då kommer jag eller en av mina kontakter att möta er, här vid marknaden. Om de är min kontakt närmar de sig er, och visar upp följande brosch i silver som de bär på en skjorta eller väst innanför sin jacka – inte någonsin synligt.”
Wreax visade Daermond en brosch i silver som liknade en bläckfisk till sin form.
“Be dem visa broschen varje gång innan ni talar eller ger denne person information på pergament om ni föredrar. Som sagt, jag hoppas att ni hittar tid en gång i veckan, exempelvis då drottningen sover. Jag förstår ifall lämpliga tillfällen inte visar sig varje vecka. Men ifall ni inte ringer i klockan på tre veckor utgår jag från att ni inte längre vill arbeta med mig – eller är för upptagen för att göra det.”
Till sist räckte Wreax handen fram till Daermond för att skaka den. “Har vi en gemensam förståelse?”
-
Daermond
Handelsmannen, precis som många av hans slag, pratade för mycket. Legoknekten höjde ett välskuret ögonbryn. Det märktes att den här mannen inte handlat med legoknektar förr. Han nickar långsamt, som om han gillade det han hörde. Även om det var så självklart att det knappast behövdes sägas högt. Daermond var på vippen att fråga om handelsmannen inte förstått att han redan fått honom på kroken när han berättat att Daermond skulle ta ut dubbel lön och lite bonus? Han behövde inte linda in det mer än så.
Han lyssnar uppmärksamt på vad Wreax sa om deras upplägg och den lilla klockan. Var den magisk? undrade han samtidigt som han tog emot den och betraktade den där den låg i hans grova handflata. “Det låter som Ni gjort det här förut.” Eller åtminstone planerat för det här noga och länge? Men kanske det var så att Wreax redan hade fler öronpar innanför slottets murar? Daermond stoppar ner klockan i bältesväskan och tog sedan den utsträckta handen, som att bekräfta att de var överens. Men när knekten tagit handelsmannens hand i hans, låste sig knektens grepp om hans hand. En liten detalj bara…
“Såna som jag… vi arbetar inte på ackord, Mäster. Speciellt inte det finns en stor chans för mig att avrättas som förrädare och kontraktbrytare. Jag har ingen nytta av era pengar som död. Bonusen kan vi ta efter den informationen, men vill ni att jag spionerar åt er – betalar ni mig nu eller imorgon. Jag förväntar mig att för varje vecka ni vill att jag lyssnar åt er, betalar ni mig. Kommer ingen betalning, kommer jag inte höra eller se något åt dig.”
Kort och gott, Wreax skulle snart bli varse hur man handlade med knektar och hur man inte handlade. De flesta krävde lönen i förskott, varför riskera liv och lem för en lön man inte skulle kunna njuta av? Speciellt nu när han valde att inte gå via kompaniet och papperslöst. Nu fick mannen skylla sig själv. Daermond släppte mannens hand.
-
Wreax var road av att Daermond påpekat att han möjligtvis gjort detta förut. “Ja, ni må ha rätt. Men jag skulle aldrig medge det ut rakt.” sade han med ett flin.
Han såg på Daermond medan denne höll i hans hand och istället för att verka avskräckt eller påverkad av dennes något aggressiva stil att tala med honom med det låsta handtaget log han däremot större än tidigare. Han var inte fysiskt stark, och skulle inte i ett hederligt slagsmål kunna besegra Daermond, det visste han mycket väl. Men sällan var han inblandad i hederliga slagsmål eller strider, och han var van att umgås och handskas med många slags farliga karaktärer – från maleficars till lönnmördare, smugglare, mörkeralver, vampyrer och vättar. Därför var han säker på att han kunde hantera situationen med att tala – som han alltid gjorde i flesta situationer.
“Jag väntade mig att ni skulle säga det. Därför diskuterade jag denna morgon med smeden. Varsågod. Plocka åt dig ett vapen som du föredrar mest, eller ställ era önskemål för ett nytt. Betrakta detta som en garanti, och ett tecken på min goda vilja. Er första lön får ni imorgon. Ring bara i klockan en gång då ni har tid att ta emot den.”
Wreax visste att ge betalt till Daermond i förväg var en risk. Vad om denne inte hedrade sin del av avtalet? Men för honom var detta inte en stor risk. Värre hade varit att ifall Daermond talade om för drottningen om deras avtal. Men även det hade han sina strategier emot.
“Tack för diskussionen, Daermond.”, sade han medan han tog avsked från legoknekten, och försvann ut i marknaden.
-
Daermond
Legoknekten nickade och såg nöjd ut över att de kom överens. Daermond var inte farlig, han var bara pragmatisk. Legoknektar kunde förlora stridigheter och krig, men de fick ändå betalt. En mer vidskeplig person kanske skulle sett det som ett dåligt omen, att ge någon en kniv som betalning och som symbol på ens goda vilja. “På återseende, Mäster Situros.” När handelsmannen gett sig av, gick knekten till smeden och valde ut den udda dolken med vågigt blad och rött skaft. Daermond begav sig tillbaka mot slottet, utan den där ölen han tänkt ta under sin lediga timme. Under promenaden till slottet, började han känna sig mer indragen i intrigerna i Me’erisia än vad han önskade vara.
En timme senare…
Han gjorde sig redo för att lösa av Vrien, som en fågel landade på fönsterblecket till hans rum. Förvirrat såg han på fågeln, han hade inte sett en enda fågel här sedan han anlänt, för några månader sedan. Då fick Daermond syn på vad fågeln bar runt ena foten. Ett bud? Till honom? Kunde det verkligen stämma? Kanske var det från Stålkrans? Han lossade försiktigt brevet från hållaren som var fästad runt fågelns fot. Skummade snabbt igenom brevet, innan han la det på samma plats (en liten träask) som han lagt klockan han fått från Wreax. Hur länge skulle fågeln stanna? Tills den fick ett nytt brev? Daermond hällde upp lite vatten i en liten skål och bröt sönder lite bröd och havrekakor, allt placerade han på fönsterbrädan bredvid fågeln. “Jag kommer tillbaka senare.” lovade han den, utan att riktigt förstå om den förstod honom eller inte. Sedan styrde han stegen mot den delen av slottet som Vrien och Isra vistades i.
De två legoknektarna sa inte mycket åt varandra, undan nickade kort åt varandra när de passerade varandra. Daermond gick in till Isra och fuktade läpparna, han visste hur det gick för folk som tilltalade Isra olägligt. Därför stod han och trampade otåligt, tills hon skulle märka att han ville säga något och skulle ge honom tillåtelse att tala.
-
Trots allt som skedde omkring henne så var hon på förvånansvärt bra humör. Mötet mellan henne och Vesvía hade kanske inte börjat särskilt bra, men det hade slutat med positiva nyheter för hennes del. Dessutom fortgick hennes allians med Ayperos precis som hon hade hoppats, och läget i hennes vidsträckta land hade blivit tillräckligt stabilt för att hon skulle våga sig på att ta en del politiska risker. Det var allt som allt bättre än hon hade kunnat förutse för ungefär ett år sedan då hon tagit över tronen.
När Daermond kom för att avlösa Vrien så satt hon vid ett bord och läste igenom ett par särskilt tråkiga dokument, men när han klev in så lyfte hon blicken och log. Det var ett avväpnande leende, även om det knappast kunde kallas för mjukt.
”Daermond, välkommen tillbaka”, sade hon leendes, och sköt pergamenten en bit framför sig på bordet, som för att visa att hon var idel öra. Hon kunde ju se att han hade något på hjärtat som han stod och trampade på platsen.
-
Daermond
Framför sig hade han en av de vackraste kvinnor han sett, men också en av de mest ombytliga. Hon verkade vara på bra humör idag, men hans erfarenhet sa att det kunde ändras i nästa andetag. Han böjde på nacken när hon tilltalade honom. “Min drottning..” Hans hesa röst gick allt att låta strävt, men om det var mjuka avsikter bakom orden. “Låt mig bara kontrollera rummet, för det jag vill säga dig ska inte lämna den här kammaren.” Vart var den där demoniska hunden när man behövde den egentligen? Daermond kontrollerade snabbt rummet, stängde dörrar och fönsterluckor och skickade bort tjänstefolk på ett långt uppdrag att hämta något från köket.. som låg i andra änden av det jättelika slottet. När han var säker på att det inte fanns öron som hörde, vände han sig mot henne där hon satt vid skrivbordet. “Jag har lite ny information om den där handelsmannen, Wreax Situros.” Legoknekten gick närmare hennes plats och stannade på andra sidan bordet. “Han sökte upp mig på marknaden…”
Daermond berättade hur det gått till, utan att undanhålla något från Isra. Daermonds låga, skadade röst skulle det göra svårt för någon som stod utanför rummet att höra något. Han berättade om den där klockan han skulle ringa i och den delikata struktur och organisation som redan verkade finnas i att lämna uppgifter till honom. “Jag misstänker att det finns en del spioner redan i ert hov.” Daermond plockade upp dolken med det vågiga bladet och det röda hjaltet, presenten han fått och la det på bordet framför Isra. “Jag vet inte vad han planerar att göra mot Er, men jag föreslår att vi låter honom tro att han köpt mig och vi ger honom viss information… ser hur han agerar på det han får. Sedan om ni vill, kan vi gå vidare med att gripa honom för högförräderi.” Daermond hade dock helst gripit den spionerande handelsmannen direkt, avrättat honom och på så sätt haft ett mindre huvudbry.
Han gör en kort paus. “Det märkliga var att strax efteråt mitt möte med Wreax, möttes jag av en fågel med bud vid min kammare. Jag misstänker att det är Er syster som skrivit till mig. Om Ni önskar, kanske Ni kan studera brevet och se om det är hennes handstil?”
-
Hans närvaro var uppfriskande som vanligt, han var inte den som fjäskade och förvrängde sina ord för att de skulle passa henne. Dessutom gillade hon sättet på vilket han kallade henne ”min drottning”, och blickarna han gav henne smekte hennes ego medhårs. Så hon fortsatte att le, fram till dess att han avslöjade vad det var han hade på hjärtat.
Så falnade hennes leende och hennes ögon blev mer vaksamma, hårda till och med. Wreax… Den förbannade ormen. Hon visste att det hade varit ett dumt drag att ge honom i uppgift att finna Fëani, att ens ge honom ett uns av sin tid. Nu trodde han att han skulle kunna köpa hennes livvakt också? Tanken fick henne att koka inombords.
”Jag är glad att ni kom till mig direkt, Daermond… Wreax är en nagel i ögat, och om vi kan få honom att tro att han har övertaget så kanske vi kan göra något åt honom, förr snarare än senare”, sade hon efter ett litet tag, och nickade medhållande åt hans idé om att mata Wreax med den information som hon kunde undvara.
Den andra nyheten gjorde henne dock mer förvånad än arg, och hon höll ut handen för att ta emot brevet som han talade om.
”Min syster… Låt mig se”, sade hon lågmält, och för en sekund tycktes hennes blick nästan mjukna en aning, och kanske såg den något sorgsen ut. Det hade inte behövt vara på det här viset, men ingen kunde ändra det förflutna.
-
Daermond
Han nickade, ursäktade sig för en kort stund och sprang till sin kammare, för att hämta brevet. Med tanke på att det fanns vakter i korridoren och utanför hennes dörr, var han inte rädd för att lämna henne ensam en kort stund. Den vältränade knekten var knappt andfådd när han kom tillbaka, trots det var uppenbart att han sprungit. Han gick direkt fram till henne och räckte henne brevet.
-
När han kom tillbaka så var det där tillfälligt mjuka borta från hennes blick och hennes ögon var lika strålgrå som vanligt. Hon verkade dock betydligt mer irriterad nu än hon vart när han först trätt in i rummet, men hon glömde ändå inte att tacka honom när han räckte henne brevet.
Hon läste igenom det under tystnad, allt medan en liten bekymmersrynka formades mellan hennes ögonbryn. Det var helt klart Fëanis handstil, och hennes lismande sätt att skriva brev på. Vi har träffats… Inget att frukta från mig… Vem trodde hon att hon var?
Under samma, tryckta tystnad så vek hon ihop brevet och riktade sin blick mot Daermond. I och med att både Wreax och Fëani kontaktat honom så hade hon inte längre något val. Han skulle behöva bli inblandad i den här röran och han skulle behöva göra mycket mer än att bara vakta henne från fysiska attacker. Det skulle förstås också innebära att hans lön behövde bli betydligt högre.
”Min syster är en naiv dåre… Men hon har uppenbarligen tillräckligt mycket information för att veta vem hon ska snärja för att komma åt mig”, sade hon nästan lite uppgivet innan hon gick bort till bordet där hon tidigare suttit och hällde upp ett glas med vin åt sig själv och ett åt Daermond. Hon erbjöd honom att ta för sig med en handgest, även om hon misstänkte att han skulle tacka nej.
”Jag är rädd att jag måste be er om mer än vad som står i ert kontrakt, Daermond”, tillade hon efter att ha tagit en klunk av vinet, ett litet, tunt leende nu synligt över hennes fylliga läppar.
-
Daermond
När han såg att mjukheten försvunnit ur hennes blick fick han lite dåligt samvete. Hennes goda dagar var få och det kändes inte angenämt att berövat henne på en. Daermond stod emot impulsen att lägga handen på hennes rygg och visa sitt stöd, att han fanns där. För det första var det en överraskande impuls – han hade aldrig känt behovet att vilja trösta någon. För det andra var han säker på att hon skulle bita av hans hand direkt om han rörde henne utan tillåtelse. Så, handen han först velat lägga på hennes skuldra, greppade vinglaset. “Jag skulle nog vilja säga tvärtom. Din syster verkar tror att legoknektar lever på löften… ord är bara luft eller bläck på ett papper. Det finns ingen knekt som vill ha en tom börs… jag skulle snarare säga att hon är gravt desinformerad.”
Daermond tog en klunk av vinet och grimaserade för sig själv. Han föredrog öl. Den för den här stunden gjorde vinet vad det skulle, tog udden av den hela situationen. “Min drottning, det är Ni som är makten. Inte en handelsman, inte Er syster.” Försökte han trösta henne? Så gott som han kunde, hon behövde inte vara rädd. Feani var inte långt borta, de visste vart Vévsia släppt av henne och det var bara en tidsfråga innan de skulle kunna landstiga och hämta hem flicksnärtan. Han studerade hennes spindelvävsvita hår och undrade hur det skulle kännas att stryka bort det från hennes axel, hur det skulle lukta om han fick stå närmare henne. Hennes hud påminde honom om lakrits, en av få godsaker han unnade sig och han funderade på hur hennes hud skulle smaka. De där tankarna dränkte han omedelbart med en större klunk vin. De var distraherande och tog bort hans fokus från sitt uppdrag. Hon visste vart hon hade honom och hans kompani, de var lojala till guldet och kontraktet. Han skulle plötsligt inte skaffa sig någon slags etik eller moral kring det hela. Göra det rätta, göra det ärorika.. han var helt enkelt inte den typen av “hedersvärda” personer.
-
Hans ord fick henne underligt nog att må lite bättre, och hon fnyste till av ett kort skratt när han talade om hennes syster så. Det förvånade henne dessutom att han faktiskt verkade bry sig om hur hon kände inför dessa nyheter, men det kanske bara var hon som inbillade sig. Han hade alltid gjort väldigt tydligt att pengar var hans främsta motivation, men… Även de mest hårdhudade kunde övertalas till annat, i alla fall om hon skulle tro på något av det hennes farmor lärt henne.
Så hon vände sig om mot honom och log, lät en mjuk hand röra vid hans ena underarm innan hon tog brevet och lade ut det på bordet för att betrakta orden igen.
”Min syster är ett barn, hon tror att enbart sköna ord kan vinna henne folks lojalitet. Kanske tror hon att ni ska göra det hon anser är rätt, bara för att hon ber er om det. Kanske överväger ni det ännu”, sade hon lite retsamt, och kastade en road blick åt hans håll, just i tid för att hon skulle hinna se hur han såg på henne.
”Om ni skulle känna er lockad så vet att jag är villig att erbjuda er mycket mer för er lojalitet”, tillade hon med ett något mjukare leende. Hon utelämnade omnämnandet av pengar och guld för att låta hans fantasi fylla i tomrummen.
”Jag vill att ni skriver tillbaka till min syster”, sade hon till slut, efter att tystnaden mellan dem fått växa en aning.
-
Daermond
Såklart gynnades han av att hon satt länge på tronen. Han grymtade till lite åt det Isra sa. Det som är rätt.. han ryckte på axlarna. “När hon erbjuder mig en resonlig summa, då kommer jag överväga det.” Flinar han retsamt tillbaka mot henne. Men nu var Isra en drottning över ett rike, hon hade betydligt större skattkammare än en flykting. Där hon rört honom, kändes det som hon lämnat ett brännande spår i hans hud. Men det var bäst att inte uppmärksamma det för mycket. Även om Isra inte var en krigare, såg han samma blick hos henne som någon som letade efter en svag punkt i ens rustning.
När hon pratar om lönehöjning nickar han. Det var bättre att ta det med Stålkrans, om hon ville att resten av legoknektarna skulle hålla sig kvar också. “Jaaa…” Sa han släpigt. “Det är upp till Ers Nåd att sätta ett pris på lojalitet. Men med tanke på vilka som sökt kontakt med mig, så kan det vara bra att fundera på att formulera kontraktet och höja solden. Inte bara för mig, utan för resten av kompaniet..” De fanns knektar som skulle snabbt nappa på det betet som Wreax lagt ut som agn…
Det fanns såklart andra ting Isra kunde erbjuda. Titlar, medaljer, statyer.. Men klirrande guld var att föredra. Även om hennes blickar anspelade på -mer- än guld och silver, så var han inte dum nog att tro att hon särade på sina lår bara för lojalitet. Ärligt talat, ville han inte att hon ens skulle överväga gå i sängs med honom bara för att hon trodde att hans lem ledde hans lojalitet. Hennes kropp var inte valuta, det var snarare ett pris att sträva efter. Han tog en klunk från bägaren på nytt och såg skeptiskt på henne, när hon ville att han skulle skriva ett svar.
“Vad vill Ni att jag ska svara henne?”
-
Hans ord om att han skulle överväga Fëanis erbjudande för en resonlig summa pengar fick henne att se på honom med spelad förfäran, innan hon brast ut i ett kort, klingande skratt. Den dagen hennes syster hade ansamlat tillräckligt mycket guld för att rivalisera hela Me’erisias skattkammare var samma dag som hon frivilligt skulle kliva ned från tronen, ty om det skedde så kunde hon omöjligt ha skött sitt jobb.
Nej, hon var inte särskilt orolig över att det skulle vara ett problem, men hon fann det likväl passande att göra som han föreslog och omförhandla kontraktet hon hade med honom och hans kompani. Det var säkerligen en del som skulle kunna lockas av Wreax erbjudande, och hon hade ingen lust att tappa män till den ormen, särskilt inte när också Fëani tycktes vara på krigsstigen…
”Ett klokt förslag. Jag ska låta min kamrer tala med Stålkrans, så kan vi omförhandla erat kontrakt”, sade hon med ett litet leende, vände sig så hon stod riktad mot honom.
”Gällande brevet så vill jag att ni svarar att ni är den man hon söker, precis som hon bad er. All framtida korrespondens vill jag att ni tar till mig. Jag vill hemskt gärna veta vad det är hon planerar att göra”, tillade hon, innan hon tog en liten klunk av sitt vin, fortfarande med blicken fäst på honom. Han var trevlig att se på, men oavsett vad hon anspelade på för att vinna lite av hans beundran så skulle hon aldrig sänka sig så lågt att hon köpte hans lojalitet med sin kropp. Låt honom tråna, tänkte hon roat, och underhåll tanken att där kanske finns en chans, hur liten den än må vara.
-
Daermond
Han kände sig löjligt nöjd över att han fått henne att skratta. Bara att höra henne skratta hjärtligt, fick hans hjärta att slå ett extra slag. Det där var ett ovanligt ljud från hennes kammare och det var inte speciellt otrevligt att lyssna till. Synd att hon inte fick skratta sådär så ofta. Han flinade mot henne, lekfullt och roat. En flykting skulle aldrig ha råd att hyra några svärd.
Daermond tömde det sista ur bägaren och ställde det på ett bord nära dörren, för att hålla disken ur vägen från Isra och göra det lätt för en tjänare att hitta glaset. Han nickar mot Isra. “Som Ni önskar, min drottning” han bugade mot henne, för att göra det tydligt att han förstått och gått med på det som krävdes av honom. “Jag har redan upptagit mer av Er tid än vad en sådan som mig är värd… Om Ni inte önskar något mer av mig, så kommer jag gå till min post och se över vaktschemat för resten av aftonen.” Knekten rätade på sig och mötte hennes blick. Hans bruna ögon utstrålade ett självsäkert lugn. Varken hennes syster eller den där handelsmannen var några större hot i hans ögon. Isra kunde närsomhelst beordra att gripa Wreax och avrätta honom för högförräderi.
Han skulle be henne senare om lite information att mata Wreax med, det behövde vara något tillräckligt gott för att behålla den mannen på kroken.
You must be logged in to reply to this topic.