Luka, tillrufsad och förvirrad hoppade nästan ur skorna då en röst plötsligt nådde honom från sidan vilket fick honom att spärra upp ögonen och instinktivt hoppa bakåt från kvinnan. Det jobbiga var dock att han redan stod vid väggen och hoppade rakt in i dess fasad med en duns och föll nästan handlöst ner på marken igen, men bara nästan. Med en vit slinga stickandes rakt upp till gudarna och en hand för bröstet så synade han den kattlika kvinnan som verkade som om hon bara uppenbarat sig vilket skapade en stor förvirring inom honom. Hjärtat bultade så snabbt att han var rädd att det skulle sprängas inom honom som om chocken i sig inte varit nog.

Vänta.. hon kände tjuven!? Han famlade över sina egna ord vilket ledde till att det första han fick fram var ett skakigt; “Du.. va.. vänta.. du?” med tanke på att han fortfarande befann sig i en chock utan dess like. Han samlade sig så snabbt han kunde och såg på kvinnan som yttrade sig och började vandra genom gränden. Detta var en lyckans dag verkade det som; tänkte den naiva och godtrogne Luka då hans pojkaktiga ansikte sprack upp i ett smittsamt leende där han började följa sin räddare.

Det var ytterst viktigt att han han hittade paketet som han fått stulet trots allt så han i glad desperation accepterade gärna all den hjälp han kunde få. Kvinnan började småspringa vilket självfallet ledde till att han själv även gjorde det samma, även om det inte direkt var lika elegant som kvinnans kattlika steg. Vem var hon egentligen?

“Hur känner ni mannen?” Frågade han lätt andfått då han var betydligt vanare med att simma, inte springa på klumpiga människofötter. Skuttade över en planka i förbifarten som låg sträckt över gränden av någon anledning.

Ja Luka var ju mer en simmare än springare och tro det eller ej men det var inte direkt många år som gott sedan han lämnade havet för första gången. Att promenera var inget större problem men så fort han skulle springa vart det genast mycket ostadigare på benen hos honom. Visst; ibland gick det nästan felfritt men andra halvan av det gjorde hans nudelben det aningen instabilt, speciellt vid plankor och andra hinder. Men han kom snart in i det hela igen; från den aningen rangliga sprinten till en mer balanserad sådan där han följde kvinnan genom gränderna.

Vid hennes indikation om att det var en lång historia så blinkade han till efter hennes signalering om att hans hår stod på ända vilket fick honom att snabbt platta till håret så antennen försvann. Lång historia? Var det en vän till henne? En fiende? Men nej det var inte rätt tillfälle att fråga just nu!

Tacka gudarna att han själv var en sådan spinkig man när den krokiga, smala gränden kom till dem annars skulle han garanterat ha fastnat likt en plugg mellan fasaderna istället för den nu lättare resan under deras joggande färd. Sedan hände allt väldigt fort. Kvinnan brast ut i ett triumferande läte innan hon likt en pil sköt fram över kullerstenen och så gott som tacklade ner den andre tjuven till marken. Han hade fascinerat stannat till i sin marsch efter henne och det var inte förens hon skrek åt honom att skynda sig som han for fram för att snappa upp den grova läderpåsen som innehöll det han fått stulet.

Han klamrade sig fast vid det för glatta livet medan han hoppade undan, osäker på om han skulle försöka hjälpa den betydligt mer lärda kvinnan eller inte. Vad kunde han göra? Utan att den tanken helt format sig i hans huvud så tog han sig fram och sparkade till mannen på sitt sprattlande smalben vilket fick mannen att yla likt en varg under fullmånen och släppa kvinnan för att hålla om sitt ömmande ben istället. Luka blängde ner på mannen i ett vad som skulle vara läskigt ansikte men som mer såg ut som en sur katt och höjde sitt fria pekfinger mot honom. “Man ska inte stjäla! Fy!” 

Naiv som Luka faktiskt i grund och botten var så förstod han inte vad mannen väste över utan kunde bara höra honom smått haltandes iväg medan han borstade bort dammet och smutsen på förvaringspåsen. Då han fick ett godkännande från sin “heroiska” akt så log han bara brett först innan han svarade med ett; “Man tackar! Jag hoppas bara att han inte fick för ont” avslutade han smått förvirrat och tittade för en sekund åt riktningen som mannen skuttat iväg på lite tanke bestritt. Han försvann in i tankarnas grepp men slet sig ur det hela när hennes fråga kom flygandes emot honom. Det tog knappt en sekund innan det där strålande leendet spred sig över honom igen med en kraft som verkade kunna smitta av sig till alla i deras omgivning.

“Åh det är roligare om jag visar dig på platsen den skulle till! Har du lust att följa med mig? Det är nämligen en gåva till en speciell liten person och jag vill att han ser den först!” Man kunde nästan se för sitt inre hur Luka skuttade omkring likt en tuss av sockervadd i vinden, även om han stod stilla på sin plats. “Kom!” Sa han medan han baklänges började gå mot hållet de lämnat för att försäkra sig om att hon följde med.

Luka sken upp likt den lilla solstrålen han faktiskt genuint var då han fick en ny vän på sin lilla resa tillbaka genom staden. Han kliade sig lite i nacken vid hennes kommentar om att han var tjuv och förtjänade att få ont innan han tog till orda. “Jag tror att allt är mer komplicerat än vad saker verkar, kanske var det ända utvägen för honom att bli tjuv? Vem vet.” Sa han lugnt med ett snällt leende som om han inte alls var upprörd över att hans gåva hade blivit stulen, det hade inte varit kul men det hela hade ju löst sig eller hur?

Där de gick genom staden så tittade han nyfiket på sin nya vän då hon frågade vart de skulle. Lugnt sa han; “Till sjukstugan, det är en speciell person som jag fixat denna gåvan till. Det kostade mig mina sista mynt men jag tror det kommer att lysa upp hennes tillvaro en del.” Ja det var inte udda att Luka spenderade sina egna matpengar för att hjälpa andra så detta var inte direkt första gången det hade hänt, men det kunde ju inte hans nya vän veta eller hur?

De nådde fram till sjukstugan och man kunde se hur Luka lös upp mer och mer ju närmare de väl kom sitt mål. “Kom!” Sa han glatt och nästan skuttade fram till dörren, öppnade den och slank in i den lilla sjukstugan som tillhörde den här delen av staden. Den var så gott som tomt förutom en säng i ljuset från fönstret där en ung flicka satt, runt 6 år gammal, med benet fäst i en bandagegunga och huvudet omlindat över ena ögat. Bandagen var blodiga och något rent av skrek att hon både förlorat sitt ena öga och brutit benet. Så fort Luka dök upp dock så sken hennes ansikte upp i ett leende. “Herr Luka!” Sa hon glatt medan Luka kom fram till henne och gav henne en försiktig kram. “Förlåt att det tog tid men här har du, jag hoppas denna kommer få dig att må lite bättre!” Sa han glatt och räckte fram byltet till henne.

Glatt slet hon upp sin gåva och hennes ögon vart stora då hon synade gåvan som Luka och Silke slagits om att få tillbaka. En vackert stickad enhörning var vad hon höll i nu som Luka köpt från en begåvad sömmerska på andra sidan staden vilket fick flickans ögon att glatt tåras. Luka skrattade lite lätt och rufsade till hennes hår lite försiktigt. “Här är min vän, hon hjälpte mig att få tag i din gåva.” Sa han varmt och flickans stora, blöta ögon riktades mot Silke och hon rent av utstrålade tacksamhet. “T-tack så mycket fröken.. Vad heter ni?” Frågade flickan i sin tacksamma bedövning hon kände. Japp, allt detta jobb för en gosedjurs leksak.