Istilwys var sällan tidig, hon hade för många projekt och aktiviteter hon ville utföra innan nästa sak. Senaste tiden hade hon haft så otroligt tydliga drömmar om andras liv, alltid olika personers liv, och kom ihåg dem i detalj. Hon hade däremot ingen kontroll över drömmarna, eller någon insikt i vilka dessa personer hon drömde om var. Men det hade blivit hennes senaste besatthet, och hon vävde de händelser hon drömde om in i sin vävkonst. Medan hon vävde en dröm skrev hon ner de andra allteftersom hon fick dem, vilket hade resulterat i ett dussin vävda drömmar och runt tvåhundra nedskrivna.

Idag var det däremot dags för ett uppdrag, vilket gjorde att hon var ute lite tidigare än hon behövde. Till viss del för att hon visste att hennes partner på uppdraget, Ziyaté ofta var tidig, så det skulle Istilwys försöka vara också. Klädd i en mörk läderutstyrsel som skav på alla fel ställen, med hennes vita hår inlindat i ett svart tyg så färdades hon genom staden genom att via magi smälta in i skuggorna och färdas som vinden. Hon var inte öppen med hennes magiska förmågor, hon tränades trots allt till skuggdansare och där förväntades en kroppslig finess som hon helt enkelt inte riktigt hade. Detta kunde såklart kompenseras genom hennes magiska förmågor, men bara så länge det inte var vida känt att hon besatt dem.

“Leve Lloth, all seger är hennes förtjänst.” Sade hon i en inövad röst och klev ut från en skugga intill Ziyaté. Hon visste om Istilwys förmågor av ren olycka, men hade varit tyst om den, vilket uppskattades. Hon stod med ryggen rak intill Ziyaté och log mot henne, ett vetande leende som så ofta klädde henne.

“Jag har spejat stigen som lett oss till denna dag, min vän. Storhet väntar oss vid vår destination.” Hon sträckte ut en hand för att hjälpa den andra skuggdansaren upprätt och redo att vandra iväg. Istilwys var märkbart obekväm i utstyrseln, och stod som om hon var elegant klädd. Men den var praktisk i deras yrke, och resan framför dem lämpade inte klänning.

“Jag såg tillbaka på den resa vi har haft denna morgon i mitt hem, och under mina fjärran tankars tid hade jag fått en spindel i min hand, och genom dess ögon kunde framtiden finnas. Den var inte min att se, men jag önskades veta av något främmande inflytande att där fanns en framtid värd att betrakta.” Hon log och placerade en hand på Ziyatés axel där de gick. Hon hade aldrig förstått de insikter hon ibland fick, men om det så skulle ta henne flera livstider så skulle hon bemästra det som låg dolt under hennes yta.

“Det är dock en skrämmande tanke att lämna mörkrets trygghet, tycker du inte? Vi har blivit förberedda, visst, men vi vet ändå ingenting om vad som väntar oss bortom vårt hem, vi kan bara föreställa oss.” Hon var inte bekväm med resandet, det var en otrolig möjlighet och en hon var otroligt tacksam att hon hade fått, men det betydde inte att hon inte oroade sig över världen utanför. Den var inte gjord för henne, hon tillhörde mörkret.

Istilwys log och förde även hon sin hand längst väggen där de gick, och såg upp mot månen. Den var underlig att se, även om hon sett den så många gånger genom sina drömmar. Hon insåg först nu däremot hur sällan hon varit upp på ytan. Det hade hänt, men aldrig längre än för att se ut över världen och uppskatta hur bra de hade det nere i mörkret.

“Mörker går att finna överallt såklart, skuggor är ljusets eviga kompanjon, men böjs av ljuset. Vårt mörkers styrka finnes i ljusets svaghet, aldrig omvänt.” Hon log fortfarande, för trots hennes oro så var äran av uppdraget så mycket större, och det var trots allt inte sista gången de skulle lämna deras trygga hem, men att det var första var inte utan inverkan på Istilwys. Innan idag hade hon känt sig så vuxen och redo för världen, men idag kände hon sig mer som ett barn. Hon rätade lite på sig och tog ett långt andetag.

“Är vi varandras ljus på denna resa kan deras inte överrumpla oss, och vi styr skuggorna.” Hon såg sig sedan över sin axel för att se om de var bevakade eller om de äntligen var bortom andras synhåll.

“Jag kan förflytta oss om du önskar.” Hon talade såklart om att färdas genom skuggorna med sin magi. Det var en sjuklig upplevelse, att röra sig så snabbt utan form, men det gick snabbt, även om färdvägen begränsades av vart skuggor berörde varandra. Men under natten var skuggorna och mörkret täta och ofta ihopkopplade.

“Många år från idag.” Svarade Istilwys självsäkert Ziyaté och tog ett hårt tag om hennes hand. Hon sträckte sedan ut handen in i en skugga och i nästa stund slukades de av mörkret och var borta inom en blinkning. Ett långt avstånd rusade dem förbi, och som del av skuggorna såg de alla belysta riktningarna som omgav skuggan samtidigt, någonting en enkel dödlig kropp inte var van att göra, medan de färdades längst mörkret. Istilwys klev ut ur skuggan men höll ännu tag om Ziyaté, för hon var bara tvungen att täcka en glipa i kopplingarna av skuggor, så de gick några meter och Istilwys berörde på nytt en annan skugga, och de slukades åter igen av mörkret. Detta gjordes ett par gånger.

Det tog knappt en minut så anlände de vid en kulle utan skuggor, som skulle leda dem ut ur dalen de precis hade passerat. Istilwys släppte taget om sin kamrat och vände sig om för att se över det väldiga landskap som de precis hade stått på andra sidan om. Istilwys var van, men det humana nu var att låta Ziyaté återhämta sig några minuter medan de klättrade den skugglösa backen uppåt.

“Vad som än väntar oss den kommande resan, ta min hand så finner vi säkerhet bland skuggorna.” Hon log åt henne, det lät varmt och vänskapligt, vilket var avsiktligt, men det var också ordagrant vad hon menade. Skulle Ziyaté ta Istilwys hand vid något skede där allting inte stod rätt till, så skulle Istilwys förflytta dem genom skuggorna till säkerhet. Detta var en förmåga Istilwys skulle kunna kalla en signaturförmåga, hon lärde sig den vid barnsben av instinkt för att överleva, och hade sedan dess bemästrat den. Men hon fruktade att någonsin igen uppleva känslan av att få sin färd avbruten av ljuset, för det hade hänt en gång att ny belysning skar av skuggan precis där hon färdades, och det var den största smärtan hon någonsin genomlevt.

Istilwys såg på kartan och insåg just hur långt de skulle behöva färdas, och bara tanken gjorde henne slut i kroppen. Att klättra uppförsbacken det hade tagit stopp vid hjälpte inte. Tvärs över världen för ett mäktigt artefakt var såklart värt det, men det var först efter resan genom dalen som Istilwys insåg hur lång tid det skulle ta.

“Det kommer ta oss veckor även genom skuggornas värld, jag kommer bara orka sträckor som denna med vila emellanåt, och vi har även stora öppna fält utan skuggor att korsa. Vi lär känna varandra mycket väl när resan här når sitt slut, min vän. Bara Lloth kommer känna oss bättre än varandra.” Hon log mot henne och gav henne en klapp på ryggen. Leende var en vana på Istilwys läppar, till stor del för att hon sökte sig till ursäkter där ett leende var godtagbart, efter att ha vuxit upp med alldeles för många ursäkter att inte le.

“Jag tycker att vi reser under natten och sover när solen står som högst i skyn. Världen är inte vår vän, så vi kan inte räkna med stöd från andra resenärer.”

Istilwys såg mot Ziyaté och först när hon såg henne reagera hörde hon själv ljudet som närmande sig. Hon sökte sig till skuggan bakom en sten och tittade först mot riktningen där ljudet kom ifrån, men sedan tillbaka mot sin vän. Hon besvarade leendet med sitt eget, för liksom Ziyaté var Istilwys ivrig att få visa sin styrka. Själv dock placerade hon inte sina händer på vapnen, utan höll dem fria så att hon bäst kunde hantera vad än som kom mot dem.

Istilwys höll koll på skuggorna från de tre som stod kvar efter att Ziyaté tagit hand om den första, men fastän de var kopplade till varandra så var de inte kopplade till skuggorna Istilwys befann sig i. Men medan de nervöst sökte efter vem det var som hade anfallit dem så berörde en av deras skuggor den som Istilwys gömde sig i, och ögonblicket det hände lät sig Istilwys slukas av sina skuggor och i nästa stund tog hon form direkt framför två av dem efter att ha färdats genom deras skuggor.

“Håll i er.” Hon log illvilligt mot dem, placerade en hand var på två av deras axlar, och hon tillsammans med de två försvann, uppslukade av skuggorna, och bara en människa var nu kvar. Långt borta kunde man kort inpå höra ett skräckinjagande skrik i smärta, och sedan ett till. Vad som hade hänt i skuggorna visste bara Istilwys och de döda, men vad det än betydde att tappa greppet om Istilwys när man färdades genom skuggorna, så fick nog de två precis reda på det.

Istilwys tog form i en skugga intill Ziyaté och log åt henne medan hon klev fram mot hästarna och vagnen. Vad som såg ut som aska blåste av henne när hon klev ut i det öppna, ett leende på hennes läppar. “Jag har nog blivit lite bortskämd, att överge skuggorna känns inte bra, men jag ser förnuftet i att ta till hästrygg.” Hon klev upp till en av hästarna och började haka den lös från vagnen.

“Jag har ingenting emot att ta oss genom skuggorna. Möjligt att jag kan ta hästarna en åt gången också om det blir viktigt framöver.” Hon såg mot Ziyaté och lät hennes blick vila på henne en stund.

“Dags att lämna allt som vi sett bakom oss.” Hon log brett åt henne innan hon hoppade upp på hästen som hon hade kopplat loss och tagit av all dragutrustning från.

“Så som hur du in i utmattning kan träna med dina vapen, behöver jag träna med mina. Det enda bortslösade vapnet är det som aldrig används, min vän.” Hon log åt Ziyaté innan hon började rida med hästen.

“Men jag förstår ditt perspektiv. Jag kommer inte använda den mer än vi behöver, men mina behov är lika djupa som hålet vi upptäckte i grottorna. Om inte transport finns det andra stigar mitt sinne kan vandra.” Hon såg till sidan om sig där det var tomt, och framför Ziyatés ögon formades en identisk häst och ryttare som Istilwys och hennes häst, ridande i takt med Istilwys. Illusionen var svag dock, månens ljus sken svagt igenom den, och en svag svart rök osade om den.

Istilwys log däremot och såg stolt på sin illusion. Långt från perfekt, men hon hade gott om tid på sig att träna medans de reste mot sin destination.

Istilwys betraktade Ziyaté och log lätt. Hon såg sedan framåt ut över landskapet de nu stod inför när kullen var besegrad. “Utöver storhet?” Hon ryckte lite lätt på axlarna och ömt förde en hand över manen på hästen.

“Världen är en ljusets och hjältedådens plats, jag tror vi endast kan förvänta oss besvär. Människan är oförutsägbar, agerar ologiskt, de kommer kunna ta strid även är det inte finns något hopp. Och de är lata väsen, de släpar på sina fötter, vi kommer aldrig kunna lita på punktlighet om vi ska bevaka patrullers scheman. Men det vi kan räkna med är att det finns de bland dem som finner samma nöje i slughet som vår älskade Lloth. Vi vet endast med säkerhet att vi inte kan lita på någonting i denna värld vi nu beger oss in i.”