- This topic has 21 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 11 månader sedan by
.
-
Stor nog att nästan dubbla en vuxen mans storlek om han inte gick framåtböjd, groteskt deformerad och halt vandrade konungen Bronnor genom det stora lägret och klustret av sina styrkor, men ingen såg på honom med den avsky man hade många andra med hans kropp. Med en puckelrygg full av bölder och ett nedsänkt huvud, en muskulös vänsterarm som var lång nog att släpa i marken, stora fötter och grå hud såg ingen på honom med avund för hans kropp, men alla han passerade såg på honom med respekt. En röd, vacker mantel hade han över sin rygg, en krona i guld på sitt huvud och gyllene dekorerade järnskydd fastspänt över hans krokiga kropp utgjorde hans rank om hans kropp i sig inte var tillräcklig för att utgöra vem man stod inför. Vid hans sida var ett svärd i sin slida, men med hans kropp förstod de flesta att det var ceremoniellt, en dekoration.
När krigslägret var slut var det ännu en sträcka av soldater att vandra genom innan han nådde en kant på kullen de befann sig på och såg därifrån ner mot det enorma öppna fältet som låg inför den militära huvudstaden Cimbar, det slutliga målet för att erövra hans första och största hot inför den tid som komma skulle. På andra änden av fältet stod en väldig armé i fin formation, redo för strid. De stod samlade utanför den mäktiga stadens enorma murar, tusentals soldater, för deras styrkor hade inte hjälpt dem på andra sidan muren. De var tvungna att möta Kung Bronnors styrkor på det öppna fältet om de skulle ha en chans att dämpa hans slagkraft, för så snart belägringen började kunde de inte göra annat än att rastlöst vänta, och när portarna oundvikligen föll så var det strid på trånga gator fyllda av oskyldiga eftersom Kung Aelor hade kallat in sitt folk bakom murarna. Kung Bronnor räknade däremot med att möta Kung Aelors styrkor på fältet, och var ivrig att sätta sina nya legoknektar på prov. Det var nu han hade chansen att bevisa sig inför Balor, krigsguden.
Han såg sedan åt sidan till samlingen av befälhavare från den lejda legoknektstyrkan, och talade till ingen särskilt bland dem när han väl började prata, men det var tydligt riktat mot dem.
”Hela mitt liv har jag byggt mig själv mot det krigståg ni anslutit er till, jag har gjort mig förtjänt av kronan och det land vi står inför, men för att jag ska stå behöver Kung Aelor falla. Så länge hans rike står, kommer det alltid vara ett hot mot mitt, och nu har vi nått slutet på hans rike. Ni är inte invigda i vår tro, men lita på att Balor är med er samma som Han är med oss. Vår tro blir er sköld i striden som vi står inför.” Han vände sig om och såg mot sina egna styrkor som stod i klungor längst hela kullen som såg ner över fältet. Tusentals soldater, blandade raser och storlekar, blandade rustningar och utrustning, och vapen av alla sorter. Inuti lägret förbereddes belägringsutrustning för när striden de stod inför var slut, för det skulle inte bli någon vila mellan de två faserna, och Kung Bronnor var övertygad om att slaget var deras, någonting sannolikt även Kung Aelor visste. Men vad görs inte när man är desperat?
”Jag vet att Balor skickade era skepp till mig, så låt era främmande talanger leda min här. När ni är redo börjar vi.”
-
Rykten om krig hade följt med Celeras långväga handelsskepp och inte hade det dröjt länge förrän de nått ett regnigt vinterläger vid Nariyas strand. Ett läger tillhörande ett krigsförband som tröttnat på handlingsförlamade uppdragsgivare och halvhjärtade skärmytslingar från Iselems kavalleri. Kvar av vinterlägret var nu endast lera, halm, gamla latriner och övergivna segeldukar när Belgaras Lejon använt en stor del av sin annars välfyllda krigskassa för att ta sig över haven i jakt på nytt guld, ny ära och nya strider.
Så här stod dem, fyra generaler och deras fältmarskalk. I ett främmande land, med en främmande kultur och legioner nedanför sig med främmande stridsteknik. Men det mest främmande var det vidunder till uppdragsgivare som nu talade framför dem. Lucas begrundade kungen framför honom. Han hade mött många fula orcher och varelser i sina dagar men det här var nog den fulaste av dem alla. Men det var inte en fåfäng illvilja som fick ett leende rycka i hans mungipor. Nej, det var av förväntan på det som komma skulle. Det som kung Bronnor lovade dem.
Lucas nickade bara kort då kungen avslutade sitt tal. Hövligheter lämnade han till Leo. Om nu ens Bronnor förväntade sig hövligheter från sådana uslingar som deras krigsförband ändå var. Hans blick gick ned mot staden och den armé som positionerat sig framför murarna. Enhetliga formationer, stilla och troligtvis väldisciplinerade. Men rädda. Något sa honom att kung Bronnor var högt respekterad av sina trupper, och högt fruktad av sina fiender. Frågan varför ställde man dock inte.
“Nå…” Lucas vände sig mot de tre andra generalerna och såklart Leo. “… hur vill vi göra det här?” han kunde inte hålla tillbaka ett nästintill roat leende och lite rastlöst trummande han med fingrarna över fästet till det bastardsvärd som hängde vid hans sida. Blicken vandrade ned längst kullen och dess gräs igen, sedan tillbaka till de andra.
“De har haft lite tid på sig att förbereda. Vi borde bränna gräset i alla fall. De kan säkert ha gjort upp fällor för att undvika kavallerien” han rynkade lite på näsan, inte helt säker om det stämde. Men det hade han gjort i alla fall, om han varit i deras situation. -
Leo Renark, eller Lejonet som vissa tog till att kalla honom även om han länge sedan bestämt att avstå från titlar, hade lett sin armé av legoknektar till främmande land för att äntligen ge männen en strid av de proportioner som de lovats, och en fiende värdig nog att möta. De hade seglat länge, men manskapet var i gott skick och motiverade.
Leo valde att uttala sig respektfullt gentemot denna främmande kung, då han ansåg att det bästa han kunde göra var att främja ett gott rykte för Belgaras Lejon och möjliggöra flera värdefulla och ärofyllda strider för denne kung – hans ambitioner verkade inte sluta med denna erövring. “Kung Bronnor, männen törstar för denna strid och äran ni erbjuder dem. Vart än ni riktar ert svärd och er spira ska de strida för er. Idag störtar vi Kung Aelor i ert namn, och Balors. Och marken lämnar vi röd som er mantel. Ni har mitt ord för det.”
Han rätade till det exotiska skinnet som han bar på sina axlar, och tittade från denna främmande kung till sin general Lucas. “Ni har säkert rätt. Jag vill att vi ser till att inga fällor för vårt kavalleri finns på mitten av slagfältet. Orsaken blir uppenbar för er snart. Högsta befälet, till mig!” Han vinkade till de andra generalerna att komma närmare, vilket de gjorde.
“Vi koncentrerar våra bästa trupper i mitten. Målet är att skära av trupperna till olika sidor av slagfältet, mot norr och mot söder. Med att samla vårt kavalleri i en smal formation i mitten minskar vi risken för fällor. Därefter fortsätter våra trupper med att flankera deras trupper. Samtidigt kommer våra reservtrupper igenom det utrymme som vi bildat och flankerar de fiender som blir tvingade till söder. Vi måste förhindra att fler styrkor kommer ut ur stadens murar. Allt detta måste ske snabbt, och med klara kommandon. Vi måste krossa fienden på fältet snabbt, annars ger vi deras bågskyttar för mycket möjligheter. Därför för vi in stegar och murbräckan igenom mitten av slagfältet då vi särat på deras styrkor. Dessutom vill jag att blidorna siktar på stadens mur – deras bågskyttar ska inte våga stiga upp. De måste föras närmare försiktigt – vi har inte råd att förlora för många av dem.”
Efter att han givit sina strategiska instruktioner såg han på sina trogna generaler. “Har ni frågor? Kommentarer?”
-
Lucas hade kunnat spy över den smörja Leo fick ur sig till Kung Bronnor. Han må vara född adlig, men hans sinne var nog inte det och sådana vältaligheter fick det att krypa i skinnet på honom. Men han visste att det var befogat. Och välbehövligt. Så han höll sin goda min medan Leo riktigt smorde in Bronnor och alla hans bölder med ett tjockt lager nykärnat smör.
Men den där obekväma känslan försvann snabbt då de fem gick genom strategin. Lucas lyssnade, nickade här och var samtidigt som han då och då slängde fundersamma blickar ned mot fienden eller bort mot deras här. En hel här till förfogande. Betydligt fler än artontusen man. Känslan var hisnande och gav honom puls.
“Mmh…” började han och gnisslade tänder lite, ömsom angelägen om att sätta igång, ömsom fundersam. “Om vi tar kavalleriet i mitten för att bryta upp dem och trycka ut dem åt sidorna så behöver vi starkare trupp än reserven på flankerna” han gjorde en kort gest mot hären då han fortsatte “Jag har sett många storvuxna typer här, ta dem och våra orcher för att sluta om hornen”
Lucas började nicka lite medan han pratade, som för att bekräfta sig själv av det skulle fungera.
“Tungt kavalleri bryter upp dem, kommer in bakom och öppnar för belägringen. Orcher och de tyngre fotsoldaterna ser till att de fastnar i striden längst flankerna. Och beridna bågskyttar för att understödja dem” han höjde blicken till var och en av de andra generalerna för att låta den vila på Leo, lite frågandes vad denne ansåg om det hela. Det skulle bli en ren och skär slakt vid murarna om det gick vägen. -
Kung Bronnor haltade sig framför den främre linjen av sina styrkor på kanten av kullen, blickande neråt mot de märkbart bättre disciplinerade soldaterna under Kung Aelors styre. Hans styrkor saknade till stor del formation även om försök till det gjordes av människorna och andra nära-människa humanoider, men de mer avvikande raserna, de med mer djuriska detaljer eller till och med monstruösa utseenden var många nog för att få hans arméer att framstå odisciplinerade med hur de stod och var klädda. Detta talade dock inte sanning, för de lydde Kung Bronnor likaväl som vilken vältränad militär som helst, de saknade bara hållningen och det pedantiska.
Bland raserna som var samlade fanns halvjättar, orcherliknande humanoider, troll och andra storvuxna, vissa mer djuriska som om de vore en blandning av människor och andra djur. Däremot fanns bland dem ingen som såg ut som Kung Bronnor. Vad som var den stora skillnaden utöver disciplinen mellan de två arméerna var nog att armén utanför stadens murar verkade utgöras nästan exklusivt av människor eller människoliknande.
Kungen fnös till när han stod och blickade ner över sina fiender. I fjärran kunde man se en ryttare i rustning rida längst formationerna av soldater, fram och tillbaka. Säkert ropades det en massa inspirerande ord, ord om överlevnad, monster och framtiden. Inkonsekvent. Bronnor såg mot befälhavarna över hans inhyrda militärstyrka smått otåligt, de hade styrkan och antalet att att rasera hela staden, så vad väntade de på? Men han bet sin tunga och såg sig om istället mot lägret, där arbetare förberedde belägringsmaskiner för att bära ner för kullen och montera nedanför där de kunde nå murarna. Där fanns arbetare i hundratals, både tjänare till Bronnor men även krigsfångar som jobbade i utbyte mot överlevnad.
-
Leo lyssnade gillande på Lucas förslag. Han klappade Lucas på axeln. “Jag kunde inte be om ett bättre befäl än er. Använd de trupper ni anser bäst för att verkställa våra taktiker.”, sade han till honom och de andra generalerna. Sen drog Leo fram sitt svärd.
“Förbered era trupper för anfall.”, sade han till generalerna, innan han gick till sin häst som han hoppade smidigt i ryggen på, och red för att tilltala den massiva hären som var bakom dem.”Belgaras Lejon, denna dag har ni väntat på. Denna stund. Nu är ni åter igen dödens hand! För ära och rikedomar! Framåt! Till krig!”
Den enorma hären av diverse trupper och soldater besvarade Leos rop med sina egna. “Till krig!”, medan infanteriet började rusa mot fienden. Strategin som Leo planerat var inte speciellt komplicerad, vilket lämpade sig väl för situationen. Deras här uppstod trots allt av en stor blandning av olika slags trupper, och han väntade sig inte att de skulle ta i bruk svåra krigsmanövrar. Den andelen lämnade han för sina egna erfarna trupper. Han signalerade han till kavalleriet som samlade sig i formation för att följa fältmarskalken. Han höjde sitt svärd i luften. “Kavalleriet, på min signal!” Det var trots allt inte fördelaktigt för kavalleriet att vara före infanteriet vid slagfältet. De skulle annars bara samla fienderna omkring sig innan infanteriet hann ända fram. När fotsoldaterna hade ett gott försprång gav han ordern till kavalleriet att anfalla mitten av slagfältet.
-
Det var med ett växande flin som Lucas nickade åt Leos order. Med förväntan i leendet och beslutsamhet i blicken vände han om för att kunna samla sina trupper. Det var nästan i farten som han satt upp på sin otåliga stridshäst. Krigsrop höjdes från den väldiga hären och det var med en sista blick mot Leo och de andra generalerna innan Lucas styrde runt hästen för att bege sig ned längst leden av orcher och Bronnors mer storvuxna soldater.
“Till krig!” hördes ropen från Belgaras Lejon. Ord som äntligen fick blodet att rusa.Bland deras rop hördes även Bronnors soldaters egna rop på främmande språk. Men han hade redan lärt sig flera av orden. “Slakta dem alla!”, “Död är Balors vilja!” och “Låt dem drunkna i sitt blod! För Bronnor! För Balor!”. Ropen följdes av de klagande ljuden från stridshorn och trummor. Långt där nedanför hade Aelors trupper förstått att tärningen var kastad men deras gälla trumpeter drunknade av ljudet från horden som börjat röra sig framför dem.
Lucas hade vinkat åt sig en av Bronnors kaptener som kunde deras språk för att få ut sina order till hans trupper. I det växande oljudet och rörelserna från lägret fick han knappt stopp på hästen framför orcherna som passade väl in bland trupperna. Med hästen trampandes och stampande under sig tog han på sig hjälmen och drog sitt bastardsvärd. Inför orcherna behövdes inget inspirerande tal, bara en enda fras.
“Lok’tar ogar!” de stämde upp med sina mörka röster, likt en våldsam åskstorm som drog sig närmare. Under samma vrål började de rusa ner mot den södra flanken, tätt följda av halv-jättar, troll och andra storvuxna varelser.Med en smäll drog han igen sitt visir vilket fick hästen att resa sig på bakbenen och sätta av med ett stort språng. Tillsammans med ett lättare kavalleri av bågskyttar följde de efter fotsoldaterna ned mot flanken, men så snart de till fots närmade sig fienden sporrade han på sin häst för att komma ikapp dem.
Ljudet från orcher, troll och annat oknytt drunknade överröstades av bultandet från hans egna puls i öronen. En kort blick mot mitten av fältet där Leos kavalleri stormat in i trupperna, sedan var fokusen endast på de sköldar och spjut framför som hastigt närmade sig. Pilar ven ned från stadens murar men de hejdade knappt deras framfart. Så brakade de samman i ett kaos av rop, skrik, klinga mot klinga och svärd mot sköldar.
-
Seger eller död hade kunnat vara dem allas mantra och inte bara orchernas, för när hären väl närmade sig gick den främre linjen av fiende armén ner på knä, och bakom dem stod soldater med armborst redo. Längst hela Kung Aelors linje avfyrades pilar mot den närmande armén, och när dessa pilar hade avfyrats gick skyttarna ner på huk, påbörjande omladdning av sina armborst med stålbågekran, för att avslöja ännu en linje av skyttar som avfyrade. När dessa hade avfyrat reste sig den första linjen av skyttar igen för att upprepa. Att stå så långt fram som skytt var en dödsdom, men trots detta agerade de lätt utrustade skyttarna lugna och fokuserade, och hellre än att fly bakåt fortsatte de sin cykel av avlossningar.
Detta däremot var inte så förödande mot Kung Bronnors styrkor som man kanske hade hoppats, för de allra flesta i infanteriet som hade rusat mot den försvarande armén tog en pil, två pilar, tre och fortsatte springa, skrikande sina vrål och krigsrop i vrede och iver. Soldaterna på knä längst fram i den försvarande armén stod på knä så länge de kunde, men så snart infanteriet från Bronnor var på väg att slå in i dem reste de sig upp med sköld framför sig i nästan perfekt synkronisering. Först nu började skyttarna ta sig bakåt i leden, men många inte snabbt nog för att ta vapen i rygg när Bronnors styrkor välde över dem.
Då anlände kavalleriet, och detta var inte någonting de var utrustade för att motstå. Soldaterna var utrustade i svärd istället för spjut, och de som drog upp sköld blev nersprungna och sannolikt ihjältrampade. Kavalleriet klöv en reva rätt igenom mitten av armén. Trots detta var skriken från Kung Aelors styrkor få, och deras disciplin upphörde inte trots den flod av fiender som rasade mot dem. De linjer av soldater som kom åt Bronnors styrkor slogs för allt vad de förmådde medan bakre linjer tålmodigt stod i formation och väntade på utrymme och tillfälle. Samtidigt rörde sig skyttarna konstant bakåt mot muren.
Under tiden regnade det pilar från murens topp, tätt nog för att förstå att även där tog man tur med att avfyra sina pilar, dock dessa var skjutna från pilbåge. Bland Kung Bronnors styrkor kunde man däremot se en väldig krigslust, och hären slogs mot sina fiender oavsett skada. Det fanns dem i hären som hade pilar i huvudet eller nära känsliga organ som inte ens saktade ner i sitt stridande. Endast fiendens död verkade ha betydelse för dessa, smärta och allvarliga skador var för många inget hinder. Detta betydde inte att inte många dog, men ingen hänsyn visades till dessa. De som hade fallit från pilarna sprangs över, eller kastades in i fiendearmén av någon halvjätte eller annat väldigt.
Långt bak nedför kullen började väldiga mängder lägerarbetare rusa med mängder av utrustning, i vissa fall halvfärdiga belägringsmaskiner, väldiga stegar och mer. Kung Bronnor stod på toppen av kullen och skrek kommandon, dirigerade arbetare och betraktade slagfältet. Efter att man lät hans här att lämna kullen var det nu svårt att se gräset från ovan för alla hans krigare, och ett stort, skrämmande leende fyllde hans ansikte. När styrkorna kolliderade släppte han ut ett segrande ryt som hördes långa vägar, men var såklart kvävt av ljudet av strid längst fram. “BLOD OCH DÖD TILL BALOR!” Hans röst var stark, och skapade ett efterskalv av ryt från hans styrkor som var inom höravstånd. Till dem var han konung, men inte bara det, utan en präst, en röst åt Balor själv.
Kung Brannor började sedan bege sig neråt kullen och bakom honom följde oxdjur med stora fönsterlösa vagnar. Medan detta hände observerade han däremot att eldpilar började skjutas mot fältet, vilket fick honom att stanna upp. Eldpilarna regnade ner, de flesta träffade soldater som började brinna men fortsatte springa, men slutligen slog en mot mark och eld sköt upp från under soldaterna där den slagit ner. I en väldig hast reste eld sig upp längst en linje längst fältet som skar av hären. Eldväggen var närmare muren än kullen, och syftet var väldigt uppenbart sakta ner Bronnors här. Vad som kanske inte hade räknats med var att till synes inte en enda själ i hären stannade eller ens saktade in, utan sprang rätt igenom lågorna. De flesta klarade sig igenom utan att fatta eld, men även de som brann fortsatte mot striden.
-
Leo med sitt kavalleri kom med fruktansvärd fart som bröt linjen medan långa spjut och längre ryttarsvärd tog otaliga av Kung Aelors soldater. Ett antal hästar stupade, men ryttarna var erfarna krigare som var beredda på att hoppa av hästryggen och stöda den flankerande manövern till fot. Nu var Leos trupper mitt på slagfältet och sköt in fiendens soldater till var sitt håll från mitten av slagfältet. Fienden hade nu blivit tvungen att improvisera, då de blev anfallna från flera håll samtidigt, men det var fullkomligt tydligt att de inte var redo för uppdraget då kavalleriet anföll på hästrygg från ett håll, och skräckinjagande infanteriet från det andra. Närmast mitten av slagfältet hade hoppet om att kunna upprätthålla en mur av sköldar förlorats. Nästa steget i planen skulle inledas med stegar och belägringsmaskiner för att nå murens topp, och därmed krossa bågskyttarna.
“In med stegarna! In med murbräckan! Kavalleri, beskydda våra trupper! Håll dem tillbaka!”. Leo var där han kände sig mest i liv, och röt sina order medan han dräpte så många han kunde av fienderna med sitt långa svärd. Ovanför dem flög snart stenblock som slungades från blidor mot muren.
-
Skäktorna och pilarna som ven genom luften träffade många av sina mål men det storvuxna infanteriet saktade knappast ned sin framfart. Bland dessa troll, halv-jättar och oknytt var Lucas, på häst till trots, knappast en stor måltavla men han kunde höra de dova dunsarna då järnspetsar sjönk in djupt i de runt omkring.
De betydligt mindre människorna i Kung Aelors armé höll en förvånansvärd disciplin då deras sköldar manglades av Bronnors styrkor. Där en sköld föll slöt de snabbt upp för att hålla sin mur av sköldar. Men Lucas visste att det inte skulle dröja länge innan de tog sig igenom med råbarkad styrka. Det var armborstskyttarna som oroade honom mest.
“Kavalleri! Ta ut skyttarna!” även om hans rop knappt skulle höras över vrålen runt omkring så signalerade han med svärdet åt det lätta kavalleri som ridit med dem för just den uppgiften, att komma åt skyttar och soldater i bakre led. Det var då muren av eld rytande for upp och skärmade av ryttarna med infanteriet som fortfarande var på intågande. Hästarna tvekade för ögonblicket, frustande och fnysande av skräck. Men det var bara en ögonblicklig fördröjning, de mahadwesiska springarna var inte bara tränade att ta sig igenom eld, det låg även i deras uråldriga instinkt. Överlevarna tog sig igenom eld och det var just detta som skedde tillsammans med en salva pilar, riktade för att ta sig över de främre leden och slå ned i de bakre, innan ryttarna vände om igen för att undgå fiendens egna pilar.
Lucas vände om, tillbaka in bland de monstruösa fotsoldaterna som vrålade i en uppjagad blodtörst. Effekten av Leos attack vid mitten hade börjat synas och nu pressades Aelors trupper mot dem och mot muren. Han såg hur en halv-jätte vars enkla bröstplåt var full av skäktor och pilar med ren och skär ilska tog tag i två av de främre soldaterna och bokstavligen slet bort dem. Sköldmuren slöts inte omedelbart och där var deras chans. Lucas sporrade hästen mot öppningen med ett högt vrål vilket fick andra omkring att förstå vad som behövdes göras.
Så välde de in bakom deras linjer som nu bröts och kaos uppstod då disciplin och lugn fick ersättas av en frenetisk kamp att ha ihjäl så många av fienden som möjligt.
-
När formationerna blivit brutna av ryttarna och bestarna på flankerna hade disciplinen för det mesta övergivit Kung Aelors krigare, som nu snurrade runt i försök att försvara sig från fienden som välde in från alla håll. De var vältränade, duktiga på att slåss, men ens talanger tog en inte väldigt långt mot en som var nästan dubbla ens storlek, eller om man stod inför en rusande häst. Det var för trångt för att slänga sig åt sidorna, så man tvingades ta de smällar som riktades mot en. Deras täta formation hade gett dem en chans till ett flertal skott innan fienden nådde dem, men när fienden väl var nära så motverkade formationen dem. Många av Aelors krigare hade bara sina vänner omkring sig och kom inte åt fienden, medan överallt runtomkring dem hördes skrik och rustningar som brast från hemskheter.
Inte nog med att Kung Bronnors styrkor var helt hänsynslösa, de var skräckinjagande. Vissa bet sig in i sina fienders kött när de fick chansen, några till och med genom rustning, andra slet sina offer i bitar och det var skratt och jubel som spred sig från dem under dessa aktiviteter. Intill dem kunde fränder stupa, men det verkade inte beröra dem. Ett nytt ryt dånade genom leden. “BALOR! BRONNOR! SEGER!”
Stegar och murbräckor som hade efterfrågats transporterades över eldarna som sträckte sig längst fältet. Elden brann varmt och högt, men där de främmande legoknektarnas soldater och Bronnors mindre till storleken styrkor hade svårigheter att ta saker genom elden fanns det inget tvivel för de större inom hans styrkor att assistera, dessa verkande oberörda av att de tog skada eller fattade eld från att inte skynda sig genom lågorna utan istället släpande belägringsutrustning. Om det var någonting man kunde ge Bronnors styrkor beröm för, så var det deras avsaknad av fruktan för sin egen död eller smärta.
Kung Bronnor själv stod mellan två av de mångtaliga väldiga belägringsmaskiner som installerades. De hade blivit konstruerade för att kunna plockas ihop och packas upp med hast mitt i strider, av anledning för att de var tvungna att komma så nära murarna för att vara göra sitt jobb och när de väl var igång så gällde det att jobba snabbt. Bakom Bronnor ned för kullarna kom stora vagnar, och medan dessa försiktig transporterades neråt började belägringsmaskinerna spännas, redo att öka trycket.
Medan vagnarna öppnades lossade blidorna stenar mot staden, och när de slog mot muren så ändrades inställningarna lite. Stenarna i fråga var på tok för små för att göra märkvärdig skada mot muren, av en storlek där de knappt kunde väga ens hundra kilo. Men stenarna fortsatte slungas mot väggarna med nya inställningar gång på gång tills dess att stenarna började flyga över murarna. Först då verkade de som förberedde maskinerna vara nöjda, och Kung Bronnor haltade sig över till en av vagnarna, och slet upp trädörren. Inuti satt krigsfångarna från ett tidigare slag, och i sällskap av Kung Bronnors mörka leende släpades de skrikandes mot belägringsmaskinerna, placerades i slungan och hölls ner tills dess att avlossningen var redo. När allt var klart släppte Bronnors krigare taget om krigsfångarna, och blidorna avlossade, slungande skrikande krigsfångar över muren in i staden.
Detta sattes i repetition, och gång på gång slungades krigsfångar över slagfältet, över muren, rakt in i staden, skrikandes. Detta var anledningen att han behövde få sina blidor så nära, för att det inte var meningen att de skulle nå muren, utan de behövde nå över muren. Hundratals krigsfångar slungades nu genom luften i otakt, och regnade ner över staden. Kung Bronnor vandrade längst maskinerna, och där han kunde hjälpte han lasta krigsfångar i slungorna, till och med skrattade tillsammans med hans styrkor när de såg någon flyga. Ibland var de tyngre än väntat, eller någonting annat gick fel, och de slog in i väggen istället för att flyga över, men detta var oftare orsak till jubel än besvikelse, även om avsikten var att de skulle flyga över. Det var helt enkelt kul att se.
-
Ryttarna fortsatte pressa in på Aelors styrkor. Det var tydligt att snart skulle de ha kontroll över stridsfältet. Med sitt långa ryttarsvärd högg han mot fiender som försökte storma hans häst. Länge klarade han av att försvara sig, men styrkorna hade gjort ett tydligt val att göra honom målet för deras angrepp – att dräpa ledaren av Bronnors främmande styrkor hade varit en liten seger i sig, även om krig och död inte var kräsna över vem de tog.
Snart var Leo av sin häst då den stupade, men detta orsakade honom att ytterligare fyllas av krigslust. Hans svärd var i högsta hugg, hans rustning höll mot de otaliga fotsoldaterna som slängde sig mot honom från flera håll. Ett antal slag fick de in som bucklade hans rustning och lämnade andra mildare estetiska märken av klingor. Han var trots allt skicklig på att ta emot andras vapen med välskyddade områden av sin kropp på ett sätt som gjorde att han inte behövde förtvivlat parera alla slag som kom mot honom. Istället gav det honom tillfällen att hugga tillbaka, och fotsoldaternas sämre svärdsteknik och rustning gav vika.
Det varade inte länge innan flera av Leos närmaste krigsfränder upptäckte att han behöver hjälp. En front av spjut riktades mot fienderna så att Leo fick en chans att samla sig, hans mantel, svärd och ansikte dränkta i blod. “Till muren! Storma bågskyttarna, bryt igenom portarna!” Murbräckorna som hade burits in började bulta mot Cimbars portar i takten till enorma krigstrummor. Stegar lutades mot väggarna, varav vissa blev sparkade ner då någon enstaka krigare hunnit halvvägs. Murens försvarare var skickliga, och skulle inte låta sig besegras lätt.
Han lade märke till att krigsfångar slungades mot väggarna och över dem. Vem är det egentligen vi strider för? Att få betalt och att få kriga för hjärtats lust är en sak, men detta är groteskt. Få krigsherrar i Talanrien skulle gå så här långt – dessa främmande kungar må ha mycket annorlunda uppfattning av krigsvanor.
Men effektivt var det. Det var synligt att moralen gav vika utav galenskapen av flygande krigsfångar. De insåg att de inte skulle skonas ifall de skulle ge upp – kung Bronnor hade ingen nåd. Bara blidor som var redo att avfyra. De flygande krigsfångarna gjorde att flera stegar lutades mot muren än försvaret kunde bli av med. De första enstaka krigarna var nu på muren och gav trubbel till bågskyttar med sämre närstridsrustning. Murbräckorna hade börjat buckla portarna, men tills vidare rörde sig inte den militära huvudstadens portar märkbart.
-
Trängseln ökade då Kung Aelors styrkor pressades från alla håll, till dess att de slutligen nog skulle möta sitt öde mot stadens murar. Linjerna var brutna och allt var bara ett virrvarr av soldater och varelser, somliga kämpande för sina liv, andra för att få slita sina motståndare i stycken. Marken som tidigare varit torr och stenig var snart en lervälling av blod och för den som föll väntade en säker död.
Runt omkring honom bokstavligen vällde Bronnors styrkor in över Aelors soldater i en frenetisk extas vrålade de högre och högre för var en som stupade. Och mitt bland dem och orcherna var där Lucas, fortfarande till häst, lika villig att ha ihjäl dessa främmande människor. Somliga tvekade, om än bara för ett ögonblick, då de såg honom, en människa, mitt bland dessa odjur. Det slutade aldrig väl för dem.
“Bronnor! Balor! Död! Slit dem i stycken! Seger!” vrålen runt omkring ökade, snart tillsammans med vanvettsskratt där Aelors styrkor ej längre kunde få utrymme att röra sig, knappt att de kunde försvara sig. Någonting hade börjat ske, som Lucas än bara förnam som artilleri mot staden, men det var flera som trängde sig ut av Aelors män, som om moralen sjunkit drastiskt och de flydde ut, bort från striden. De som inte föll för svärd eller yxa blev nedskjutna av de beridna skyttar som höll sig i periferin.
Trängseln började täta så pass omkring honom att hans häst började gripas av panik. Den reste sig på bakbenen och rullade med ögonen. Och inte en fiende fanns att hugga ned. Det gav honom tillfälle att lyfta blicken och höra skriken från de människor som slungades in över murarna. Bakom visiret grimaserade han illa och hjärtat sjönk i bröstkorgen. Var detta ett pris de var villiga att betala?
Men det var helt klart att än stred de för den vinnande sidan. För rikedom, men utan ära och utan respekt. Framför honom pågick en ren och skär slakt av Aelors män. Lucas hade inget intresse av att medverka i den, dessutom verkade Bronnors styrkor allt för ivriga att få spilla blod utan en knapp strid tillbaka från de inträngda soldaterna. Han lyckades vända om hästen och styra upp den mot mitten av slagfältet. Stegar som höjdes och blev kvar mot murarna vittnade om att slaget snart skulle gå över i ren och skär belägring, så det var hög tid att hitta Leo.
Omgiven av sina närmaste mannar fann han honom, rytandes sina befäl och dränkt i blod.
“Leo!” Lucas fick stopp på sin uppjagade häst “Flanken är säkrad, men det finns inte en chans att stegarna håller för Bronnors mannar!” han syftade till deras storlek och nickade kort mot stegarna som rests. Pilar och skäktor ven ner från murarna och Lucas höjde sin sköld för att skydda sig från dessa. Blidorna avfyrade än krigsfångar och deras skrik fick honom att återigen göra en grimas då han öppnade visiret för att fästa blicken på sitt befäl. Ansiktet var strimmigt av blod och smuts som tagit sig in för att blandas med svett. Men den vanligtvis djärva blicken var full av vemod från insikten av Bronnors ohederliga sätt.“Vi måste få ner porten” vilket än visade sig vara en svår uppgift, och de som tagit sig an murbräckorna möttes av ett regn i form av sten, pilar och het olja.
-
Längst muren var Aelors fotsoldater intryckta i hoper så täta att de knappt kunde röra sig. Vissa tog sig ner mot marken och under de större fienderna för att börja fly när de tog sig förbi, men ingen tog sig förbi utan att bli nerjagad.
Bronnors styrkor själva trängdes, men för att se vem som skulle få skära ner nästa länga av ohyra som de just nu krossade. Trängseln var för att komma så nära som möjligt för att ta vara på dödandet av de försvarslösa, då alla verkade vilja ta något liv. Bland Aelors styrkor krälade soldater outtröttligt tills de inte längre kunde från alla skador från de som högg neråt, desperata att ta sig därifrån.
På muren föll även där moralen, men bland dem fanns det ännu många som tog strid in i det sista. Många av dem slogs mot fienden med vetskapen om att de inte skulle överleva, vilket gjorde många orädda, de som hade accepterat sina öden.
Just hur tydligt det var att många hade accepterat sina öden kom när fler och fler av de som klättrade upp på muren började halka omkull under stridigheterna. En stark lukt nådde dem när de var nära marken, och en insikt om Aelors nästa taktik.
Nedanför murarna kunde man snart se hur eld reste sig på en fjärran del av muren, och med en väldig hastighet började stiga längst hela. Orsaken till halkan visade sig vara en lättantändlig vätska och inom loppet av en minut stod toppen av muren längst hela främre sidan av staden i lågor. Skrik även från Aelors egna styrkor kunde höras där de brann, men det var tydligt att det var en planerad aktion om respons ifall de skulle förlora muren. Rök fyllde skyn snabbt och krigsfångarna slungades in i röken och försvann.
Kung Bronnor röt till åt Aelors taktik och insåg att muren skulle brinna en stund. Det saktade ner anfallet och gjorde Bronnor otålig. Han klättrade upp på en av blidorna och ropade argt mot staden.
“Din eld kommer brinna ut! Dina portar kommer falla, du förskjuter det oundvikliga, till och med de gudasända Belgaras Lejon vill tömma dig blek! Jag vet att du hör mig Aelor, din stad och ditt folk kommer bli damm och glömmas bort! Jag är dina handlingar arv! Balor ta dig!” Hans ilska var tydlig och hans röst bar starkt över fältet. Men för de som var nära nog var det tydligt hur snabbt Bronnor blev otålig, och så snart han hoppade av blidan fortsatte den sitt arbete.
-
Elden på toppen av muren var en förvånansvärt effektiv skyddsteknik. Även om de tagit slagfältet med svärd och storm skulle de inte nå inre sidan av staden utan en effektivare murbräcka. De små murbräckorna som användes gjorde mycket lite för att skada portarna, och en hel del infanteri hade redan förlorats till bågskyttar som förhindrade upprepade slag mot portarna.
Leo vände sig, andfådd, täckt i blod och hade sina egna sår som skulle bli goda ärr någon dag i framtiden. Han var dock mer än redo med sina svärd. Han var glad att se Lucas, men han fick slå undan svärd som svingades mot honom och ducka pilar. “Lucas, vi behöver Taur! Bakom kullarnas skydd står den redo, beskydda dess framfart! Vi ska visa kung Aelor oxens styrka, och fylla deras trupper med rädsla innan vi bryter in!”
Den överlägset största murbräckan som behövde stora mängder soldater för att användas, Taur, hade de inte innan behövt i en enda strid hittills. Sällan hade de mött så hårt motstånd på murar eller så mäktiga försvar att det hade varit nödvändigt. Men nu var tiden inne att se vilken förödelse den kunde orsaka i praktiken. Dessutom hade de tillgång till ovanligt uthålliga och starka trupper som även stred då de fattat eld. Med kung Bronnors trupper för att hjälpa till med Taur skulle de säkert kunna bryta igenom, och föra striden vidare in i Cimbar. Ett hårt slag med en tillräckligt stor murbräcka skulle vara lösningen, och om det inte fällde portarna så skulle det upprepas en gång till. Men få portar existerade som skulle motstå mer än två.
Leo vände sig mot sina män för att ryta mera befäl. “Håll ut män! Upp med era sköldar! Taur ska visa vägen in! TAUR! TAUR!”
Männen i Belgaras Lejon tog upp sköldar, och Leo plockade upp en som legat på marken vid hans fötter. Ropen började öka allt mera i närheten, och det smittade även till de närmaste av Bronnors styrkor som började upprepa den enorma murbräckans namn. “RÖJ VÄGEN FÖR TAUR, UNDAN MED DE STUPADE!”
-
Lucas kunde höra elden och känna dess hetta innan han såg den. Med ett rytande for den upp över muren och dess dån blandades med skriken av fiender såväl som fränder. Lucas vände blicken om än bara för ett ögonblick till infernot vars svarta rök skymde solen. Hästen försökte kasta sig framåt men han drog hårt tillbaka tyglarna och vände tillbaka blicken till Leo. Taur. Ett vasst leende spred sig på hans läppar.
“Av oxen ska porten bräckas och Cimbar falla” han nickade beslutsamt mot Leo och smällde igen visiret då han sporrade på hästen som mer än villigt satte av.Längst de bakre linjerna gjorde han sin väg genom den bloddränkta marken. Leran som skapats fick hästen att glida flera meter på bakbenen då han bryskt slet i tyglarna för att få stopp på den. Bland Bronnors monstruösa trupper skymtade han deras egna orcher och hans väns stora ryggtavla då denne högg ner sin yxa djupt i en flyende soldat.
“Mahrduk, guri ub thrakat krîdash Taur!” orden bar högt över krigsropen och Mahrduk såg upp på honom med vilda, krigstörstande ögon. Orchen röt vidare ordern till fler av orcherna och tycktes även fånga uppmärksamheten av de högresta halvjättarna. Deras språk var trots allt inte allt för olikt varandras. Lucas snodde runt hästen och precis i den stunden satte sig en förlupen skäkta djupt i hans sköld, vilket fick honom att ilsket ryta till. Med en kort handgest sporrade han åter hästen, nu bort från striden, men denna gång följde ett tjugotal orcher och flera halvjättar.Eldcirkeln hade sjunkit ihop till inte mycket mer än en låg gräsbrand och väl bakom den och borta från striden skidade Lucas sitt svärd. Han red före truppen tillbaka genom linjerna av blidor och väntande bataljoner, till de äntligen nådde den.
Taur. Smidd av dvärgarna, stulen av orcherna för ett enda syfte. Att binga ned Orthon. Men nu skulle den få Cimbar att falla. En mastodont till skapelse av tjockt, kallt stål, formad efter de stora bisonoxar som strövade i norr. Upphöjd på kedjor och omöjlig för simpla människor att rubba. Men för orcher och halvjättar…
I linjerna av väntade bataljoner höjdes nu ropen likt de vid Leo.
“Taur! Taur!” ropen blandades med Bronnors trupper vars blodtörst verkade omättlig. “Balor! Bronnor! Cimbar ska falla! Aelor ska drunkna i blod!” Lucas red i täten av den enorma murbräckan som sakta rullade fram med hjälp av fler och fler trupper. Cimbar skulle definitivt falla. -
Segern mot Aelors styrkor på fältet var fullständig, det fanns inte mycket motstånd kvar, de sista av Aelors styrkor ingenting mer än slagpåsar och tidsfördriv medan Bronnors styrkor väntade på tillträde till Cimbar. Omedelbart blev det otåligt, och fältet fylldes av frustrerade krigsrop. Det fanns de bland dem som i sin otålighet började klättra upp för stegarna för att nå stadens insida den vägen, trots eldarna på stadsmurens topp, och försvann över kanten bara för att antas brinna upp i sitt försök att nå insidan.
Andra av Bronnors styrkor hade börjat reagera på allt rop om Taur och såg sig om sökande. När snart den väldiga murbräckan visades fylldes fältet med ryt och rop i jubel, och många av de som slogs för Bronnor började jubla i takt med främlingarnas utrop. “TAUR! TAUR! TAUR!” Mängder anslöt sig till bärandet av murbräckan och det fanns inte mycket som kunde hindra dess framfart. Genom glipor, små fönster i muren regnade det fortfarande pilar, men det var en nästan omärkbar andel jämfört med pilregnet innan elden på murens topp.
Kung Bronnor rusade haltandes genom sina styrkor framåt, och tog sig nära nog för att kunna samtala med ledarna till hans nya styrkor. Han stannade upp intill Leo och ropade sedan ut så att alla i deras närhet kunde höra, och många i fjärran, då hans röst var stark och nådde långt.
“Balors utvalda! Taur kommer fälla porten! Bronnor har gett er Cimbar! Gör med den vad ni vill! Efter Cimbar öppnar världen upp sig för oss!” Han klättrade med enkelhet upp på en halvjätte, hans stora arm bar hans vikt enkelt nog, och han ställde sig på huk på halvjättens axel. “Belgaras Lejon! Era dödas vikt i guld till de av er som överlever i utbyte mot Kung Aelor levande till mig för att dräpa!” Han höjde sin friska arm i luften, hållande ett blodigt svärd. Han log brett och riktade sedan svärder mot porten. “Fäll porten! Cimbar är allas, jag önskar endast Aelor!” Hans röst var hög och stark, starkare än den borde för hans storlek, även om han var stor trots sin hukning. Sedan släppte han ner sig till marken igen och vände sig till Leo med en enklare, nästan mjuk röst som bara deras närhet kunde höra. Han försökte inte dölja sina ord, men de var ett samtal och inte ett tal till folket.
“Kung Aelor är en falsk kung, men en slug sådan, ingen som låter sig lätt besegras, se redan hur han försöker fördröja oss medan han planerar. Låt mina styrkor skölja in över Cimbar, låt mina styrkor avslöja deras fällor och faror, det finns fler av oss utstötta att hämta från grottor, skogar och berg. Resan till slottet kommer bli en blodig sådan, jag känner honom. Cimbar är sannolikt idag omgjord till en dödsfälla, och Aelor kommer inte vara vid liv länge om mina styrkor når honom före era. Hitta och skydda Aelor tills jag kan tala med honom innan hans död, och ni kan återvända hem med alla Cimbars skatter! De flesta av mitt folk bryr sig inte om guld och silver, det är en valuta från gårdagen! Hämnd är vad jag säljer dem, hämnd och heligt arv!”
-
Elden på muren hade varit ett genialiskt drag från försvaret. Det hade fullkomligt hindrat alla stegar och andra försök att skada bågskyttarna och kung Aelors män på Cimbars yttersta murar. Givetvis kunde blidorna fortfarande slunga allt de hade att kasta mot Cimbars inre fästningar, men elden hade gjort att synligheten både ut och in ur staden var begränsad till de högsta tornen.
Däremot hade denna desperata försvarsmekanism ett grundläggande problem – nu kunde kung Aelor inte försvara portarna alls så effektivt som det hade behövt göra nu när den enorma murbräckan, som väckte iver bland de anfallande trupperna och skräck bland alla som stod i försvar, sakta drog sig mot porten. När den väl nått stadens enorma portar som byggts med möda och förstärkts så gott det gick började den enorma tjuren dras tillbaka med enorma rep som stora mängder trupper hjälpte till att dra. Det verkade som att kung Bronnors trupper gjorde sig frivilliga till att hjälpa till – men allra främst förmodligen utav blodlust, inte utav hjälpsamhet eller samarbetsanda.
Leo såg och lyssnade på kung Bronnor som närmade sig. “Ja, ers höghet. Belgaras Lejon är bekanta med dödsfällor, och fruktar dem icke. Vi ska se till att Aelor inte stupar. Han ska dö vid era fötter med fruktan i sitt hjärta.” Han signalerade till sina närmaste trupper att följa med honom. “Jag vill ha falska kungen levande! Vi måste in bland de första.” sade han till sina män, och talade näst till Lucas. “Jag vill ha dig vid min sida när vi är där inne.”
Då murbräckan var så högt det gick slungade sig stora mängder trupper framåt med repen som hängde i den. Den otroliga kraften som Taur hade träffat Cimbars port med orsakade att stadsporten inte brakade upp i mitten där den träffade, utan att den rentav föll i sin helhet till marken på inre gården av Cimbar. Porten krossade alla som hade stått i redskap bakom den under sin vikt. Murbräckan hade aldrig tidigare använts, och dess verkan var mera skräckinjagande än någon hade kunnat hoppas.
Leo själv hade aldrig skådat något liknande, och även han stirrade med vida ögon på förödelsen som de hade orsakat, i tystnad. Den plötsliga tystnaden sade mer än den jordbävningsartade kollisionen som skett, och alla krigsrop innan. Men Leo insåg att det inväntades nästa kommando, då krigshären måste åter mobiliseras. Men för detta behövdes inga ord. Han lyfte sina blodiga klinga ovanför sitt huvud, och gav ifrån ett rop som smittade till hären omkring, och utan att ens beordra sina trupper framåt började de sin framfart in i den enorma staden, springandes över porten som låg på marken som om den vore ett trappsteg.
-
Lucas hade suttit av från hästen då murbräckan anlänt till porten och han slutit upp bredvid Leo. Den uppgift som väntande framför dem var bäst att fortsätta till fots, för hur krigsduglig hästen än var på fältet så kunde den likväl drabbas av panik inne bland trånga gränder med fienden sköljande över dem.
Lucas stod tillräckligt nära Leo för att höra Bronnors ord och ett vasst leende spred sig på hans läppar. Vad än Bronnor planerade för sin fiende så skulle draget vara genialiskt för fortsatt hög moral bland sina trupper – och fruktan hos sina fiender. Vid Leos signal kom han närmre, likaså de tiotal orcher som följt Taurs färd över fältet. Han nickade vid sin befälhavares ord.
“Jag står vid din sida oavsett vad vi möter därinne”Hans uppmärksamhet vändes mot det som nu höll på att ske, nu när de skulle få beskåda kraften i den hiskeliga murbräckan. Med blicken fäst på detta vidunder knäppte Lucas av sig sin mantel, den som signalerade att han var ett högre befäl, vilket han knappast ville signalera inne i staden. Nästintill omsorgsfullt torkade han av sitt svärds blodiga klinga på manteln innan han släppte den till marken.
Den tystnad som följde då murbräckan fällde porten var nära på salig då inte ens Lucas kunde motstå att beundra Taurs slagkraft med stigande puls.
“Leo..!” han greppade Leos axel för att hejda honom då trupperna med rop och vrål började rusa in genom porten och den tjocka rök som dolde dess insida “Vänta” fortsatte han allvarligt med blicken in mot porten.
“De första som passerar den porten kommer falla för skäktor och annat. Låt Bronnors bjässar slå ner de första styrkorna, annars kommer vi inte nå borgen.” -
Skäktor var rätt. När muren föll fanns det en kort stund av tystnad medan båda sidorna smälte sin förundran över hur enkelt porten föll. Snart röt Bronnors styrkor till förstås, striden fick inte stå stilla länge, och in genom öppningen i staden rusade hjorden så många i bredd som det gick. Dem till mötes kom pilarna från armborst, en våg av kraftfulla projektiler som kraftfullt slog mot främsta linjen av krigare och sänkte de minsta bland dem, vilka hastigt blev ihjältrampade av sina medkrigare. Det tog inte mer än några steg innan nästa våg av pilar kom, och ännu fler föll. Skriken av smärta kom dock inte från de som träffades av pilarna, utan de som blev ihjältrampade av sina egna, men detta saktade inte ner hären.
Direkt innanför murarna fanns en mindre innergård, och den spred sig till mångtalet vägar in mot staden i olika riktningar. Skäktorna kom från rakt framifrån, där en bred linje av skyttar med armborst avlossade nästa våg. Så fort projektilen blev avlossad böjde skyttarna sig, sträckte sig för nästa pil och begav sig bakåt i leden mellan sina medsoldater. Nästa linje av skyttar var redo att avlossa, gjorde detta och begav sig bakåt, och detta fortsatte, en ny våg av skäktor redo så fort nästa var färdig. De rörde sig bakåt, och säkerligen lyckades de skjuta ner närmare hundra soldater innan de största av fienden nådde den främsta linjen av skyttar, och direkt började nästa slakt.
Ut från olika gator in till innergården kom Aelors krigare i olika imponerande rustning rusande. Svärd, sköldar, spjut och annat höjda tog de strid mot de vilda krigarna som plöjde sig genom skyttarna. Aelors trupper var tränade, de rörde sig väl, vissa var tungt bepansrade, och många av skyttarna rörde sig med iskall metodik även medan många omkring dem slogs ihjäl våldsamt. Skotten fortsatte slungas, men många skyttar sprang långa sträckor för att överleva längre och få iväg fler skäktor.
Överallt inom stadens murar var det bränder, man såg röken stiga i fjärran från flertalet platser, sannolikt alla områden där de brinnande krigsfångarna hade landat. Skrik och rop hördes i alla riktningar, och tog man sig djupare in i staden stötte man på mer och mer av stadens invånare, otränade men redo för strid, bönder, hantverkare, familjekvinnor och även många yngre som plockat upp svärd, spjut, klubbor eller annat för att försvara sitt hem.
Det som stod mellan Bronnor och Aelor nu, var en stad redo att kämpa till döden, och Aelors sluga trupper som utnyttjade sin bekantskap med terrängen. Men hur redo alla än var för strid, blev det väldigt tydligt vilket slags krig som hade nått staden. Död var bara början, när de sadistiska tendenserna hos Bronnors krigare började visa sig. Plundringar, tortyr och skrämsel var bara början på beskrivningen av det som nu sköljde över staden Cimbar.
You must be logged in to reply to this topic.