Luka hade somnat efter en hård dag där han samlat på sig alla olika läkemedelsväxter som han bara hade kunnat vilket gått.. aningen för långt. Det var just därför han sov i denna ladan för att han handlat upp alla sina pengar på de olika växterna vilket lämnat honom nästan barskrapad. Han hade nog till en frukost men det var väll allt som kvarstod.

Så där låg han fridfullt och sov i höt, ändå nöjd över alla växter han fått till sig under dagen när ett plötsligt ljud fick hans uppmärksamhet. Han rynkade ihop ögonbrynen aningen där han låg innan han sömnigt öppnade de omaka ögonen tillslut med ett förvirrat utseende. Vad nu? Man visste ju inte alls vad som kunde ske eller vilka varelser som lurades i mörkret så självfallet kunde han ju inte bara vända sig om och somna om. Eller hur? Försiktigt satte han sig upp, lämnade sin huvudkudde som var hans meridiska väska för att försiktigt ställa sig upp. Väl uppe snappade han även upp sin väska som han hängde över ryggen medan han tog sig fram mot ladans öppning.

Det var tur att hans ögon justerades snabbt i mörkret med tanke på hans ras och det eviga mörkret under havsytan för annars skulle han snubblat på utrustning hej vilt just nu. Han såg kvinnan vid dörren och stannade upp för en sekund då han inte riktigt visste vad han skulle ta sig till. Naiv som han var så hade han ju stött på en hel del problem förr då han bara rusat framåt men då han såg att hon var skadad så släppte den spärren lika snabbt som den uppkommit. Hon behövde ju hjälp!

Så med den tanken rusade han fram till kvinnan och satte sig ner på huk rakt framför henne som om det inte alls fanns någon fara för hans egna liv, det typiska liksom.  “Vad har hänt?!” Fick han ur sig där han satt precis framför henne och försökte undersöka såret framför sig utan en ända tanke på att han kanske var lite väl närgången för den stackars kvinnan.

Hon verkade i alla fall inte slå bort honom vilket var bra med tanke på exakt hur skadad hon faktiskt var. Han fann sig förundrad över hur hon fortfarande var vid medvetandet till och med vilket oroade honom mer än hennes svordomar. Svordomar var han van med men aldrig bekväm med. Han skulle dock aldrig erkänna det för vem var han som sa till någon att passa orden? Man fick göra som man ville själv, man behövde inte få höra hur opassande det var av andra, speciellt inte av främlingar.

“Det var tur att jag var här.. det här är ett dödligt sår och utan hjälp skulle du tyvärr inte överleva.” Sa han lite oroat medan han kavlade upp ärmarna på sin tunika följt av att han såg till att hela såret var synligt genom tyget. Sedan höll han händerna över det djupa såret och strax därefter dök ett bländande, vitt ljus upp från hans händer. Såret drog smidigt ihop sig och det ända tecknet på att det någonsin varit ett sår där var att huden skulle vara mjukt rosa någon timme innan hennes riktiga hudfärg kom tillbaka.

Ljuset försvann och Luka drog efter andan. Varje gång han läkte ett djupt sår så tog det på krafterna vilket fick honom att rulla över på rumpan där han befann sig bredvid henne, lätt andfådd dessutom efter den plötsligt kraftutsugningen. Efter ett par sekunder för att återhämta sig så sa han lite matt; “Så där, du kommer vara lite svag en stund tills kroppen ersatt blodsförlusten men det är det ända.” Det var sådan som Luka var; hjälpte allt och alla med vad som helst utan att ens få en föraning om någon var ond eller god. Det satt bara inom honom att hjälpa mot smärtan. Han drog runt väskan han hade på ryggen och rotade runt lite inne i den innan han drog fram en flaska med en gyllene gul vätska inom sig. Sträckte den sedan mot henne. “Drick denna, det kommer hjälpa blodet att återta sig lite snabbare.”

Luka kände som vanligt hur hans egna energi försvagades efter läkningen men det var åtminstone bara ett sår vilket inte tog allt för mycket på honom men han drog lite efter andan dock efter den plötsliga energiförlusten men klagade han? Nej det gjorde han inte utan istället log han bara lite matt över hennes reaktioner.

Då hon grimaserade när han sträckte fram flaskan så kunde han inget annat göra än att skrocka till lite roat. “Oroa er inte, det är bara örter och vatten, det lovar jag” Ja han förstod alltid hur folk blev suspekta då de erbjöds konstiga drycker, bara för att han, tyvärr, inte blev det så visste han att andra tenderade att bli försiktiga. Han visste självfallet inte vad hon trodde att det var, såg bara att hon blev eftertänksam. Tänk hur bra det skulle vara om han kunde ersätta blodsförlust med men det kunde han tyvärr inte.

Han höll fram den mot henne tills hon tagit flaskan eller nekat den. Skulle hon neka den skulle han bara simpelt stoppa tillbaka den i sin väska. “Rövare är läskiga.” Erkände han utan att skämmas för den åsikten där han satte sig bekvämt i höet bakom sig med blicken fäst på den skuggade kvinnan. “Tro mig när jag säger att det kunde ha gått ännu värre, tyvärr så kan jag inte återuppliva de döda.”

Drycken han gett henne var potent och skulle agera rätt så snabbt vilket snart betydde att hon skulle ha styrkan tillbaka men smaken kunde helt klart vara bättre. Luka studerade mediciner likt en krigare och lärde sig nya saker så gott som varenda dag men han var inte direkt en kock vilket betydde att smakerna inte alltid var någon höjdare. Men för den delen brukade mediciner sällan smaka gott. Luka var en sådan pass oskyldig och snäll själ att han blev lite oroad över att höra att någon råkat mer illa ut än henne.. var de okej? Eller betydde det att de hade dött?
“Låter kanske lite fel men jag hoppas att de inte skadade sig allt för mycket… Det är tillräckligt mycket våld ändå i världen.”

Ja de var nästan lite charmigt att stöta på en man som Luka som alltid skulle hoppas på det bästa för alla och vart genuint oroad när han stötte ihop med någon skadad eller som mådde dåligt. Att han ens överlevt alla dessa år var nästan ett mirakel men för den delen så hade han en hel del tur som han fötts med också. Hittills hade han enbart stött på en person som inte uppskattat honom vilket fått honom att gråta sig till sömns då han trott att han råkat förolämpa personen i fråga. Han hatade verkligen att råka komma på fel sida av någon. När hennes fråga kom så log han bara lite glatt mot henne samtidigt som han skakade på huvudet. “Nej tyvärr har jag inte det men om du vill så kan jag köpa dig en dryck i baren? Lite sent för smaken kanske men i alla fall något?” De befann sig ju trots allt i stallet tillhörande värdshuset. Visst hade han gjort slut på sina pengar men värdshuset tenderade att behöva medicinska drycker så det borde ändå gå att få tag i lite dryck, eller hur?

Luka var en person som var allt för godhjärtad för sitt eget bästa men det fanns det positiva i det negativa, i alla fall när det kom till andra. Det negativa var att andra tenderade att utnyttja och missleda honom då det var otroligt lätt att göra så eftersom han trodde på personers ord han hörde. Liksom varför skulle de ljuga? Det positiva var dock att han var pålitlig att ha i sin närhet, ärlig och tillmötesgående. Han hjälper dig alltid med sjukdomar och läkning för att inte tala om att han är en person som genuint är bra att ha i sin närhet. Fanns så gott som inget ont inom den här valpen så det var helt klart en ren blandning av positivt och negativt.

När hon reste sig upp så gjorde han detsamma med en hand mot hennes ena armbåge för att vara säker på att hon inte vart yr och ramlade omkull igen. När han försäkrat sig över att hon var okej dock så sänkte han sin hand igen. Det verkade inte som att hon var yr trots allt. Vid hennes fråga så synade han henne så gott han kunde i mörkret och kunde självfallet se hur nedblodad hon faktiskt var. Han kliade sig lite i nacken vid tanken på att det skulle vara svårt att säga att det såg okej ut men kom sedan på en annan lösning. Han log brett medan han öppnade sin väska för att dra fram sitt rena, svarta linne innan han sträckte fram det till henne. Visst var det ett mans-linne och kanske lite tight men det var i alla fall bättre än hennes nedblodade skjorta. “Här, du kan ta denna. Inte säker på om det kommer vara så bekvämt men du slipper i alla fall blodet.” Sa han glatt. Det var bara ett linne trots allt, han kunde skaffa ett nytt.

Självfallet vände sig Luka om då hon bytte om då det var det som han hade fått lära sig att göra, i alla fall när det kom till kvinnor. Hans far hade slagit honom rejält för minsta lilla sak i livet och det var svårt fortfarande att koppla bort alla de tankarna. Men ja, han höll i alla fall med om att man skulle låta kvinnor klä om i fred så det var väll i alla fall något? Men det hade varit så att hans far bokstavligen klått upp honom för minsta lilla sak, så pass att hans egna rygg var beklädd av ärr från de forna tiderna. Det hade gått så långt att inte ens han hade kunnat läka såren han fått med sig som läxa i livet. Han hade aldrig varit tillräckligt stark, tuff, snabb, krigsduglig, kvinnocharmör, välbyggd, lång och listan kunde fortsätta för evigt så gott som. Han hade varit en hel föromjukelse för hans far.

Då hennes ton talade för honom att hon var klar så vände han sig om och tittade nyfiket på henne där hon sträckte fram sin hand till en hälsning. Det tog inte många sekunder innan även han gjorde samma sak och skakade tass med Ferin. “Hallå Ferin, Jag heter Luka” Sa han glatt till svar innan han släppte hennes hand med sitt 100% ärliga leende på läpparna. Sen skulle säkerligen mörkret inte ge det samma naiva charm som det egentligen besatt. “Hur känns det nu?” Undrade han sedan lite oroat. Vid det här laget borde det vara helt återställt men man kunde ju inte veta det till hundra procent. Alla var olika trots allt!

Luka kände sig glad över att veta att han lyckats hjälpa henne att må bättre, ja det var ju lite hans grej trots allt; att hjälpa. Han kunde inte göra något åt det heller, utan det var något han var född som. Kanske fanns det lite sanning i det man sade att det var ofta en utsatt person inriktade sitt liv på att hjälpa andra. Jo till 50% i alla fall, resterande 50% brukade ju hamna i samma spår själva trots allt när de växte upp.

Väl inne på krogen så vart han lite road över att hon så oskyggt beställde dricka till dem, visst hade han sagt att det var okej men vanligtvis brukade folk ändå vela en aning över det hela. Men inte hon vilket det var mer sällan som han upplevde, han hade inget emot det dock! Efter att ha klarat upp affären med bartendern så satt han sig ner på stolen framför henne med de olikfärgade ögonen fästa på det ENORMA stopet med öl. Hon hade beställt till honom med så nu kände han sig ju nästan tvungen att dricka upp det. Förhoppningsvis gjorde han inte bort sig på samma sätt som förra gången han druckit sprit; vilket hade lett till att han tuppat av efter ett ynka stop. Han greppade glatt stopet, utan yttre faktorer som visade upp hans inre oro för att ta en klunk av ölen innan den fick ställas tillbaka på bordet.

Han var en spinkig man som såg yngre ut än vad han egentligen var, såg ut att precis ha lämnat tonåren även om han bara hade tre år kvar till 30 markören. I det brunvita håret satt ett halmstrå och lurade vilket inte var allt för underligt då han precis sovit i just halmet i stallet. Han var dock blod fri och relativt ren när det kom till kläderna som befann sig i färger av svart och mörkgrönt. Vid nämnandet av hans krafter så blinkade han lite förvånat till trots att han borde ha förväntat sig att det skulle bli prat om saken. Han kunde inte hjälpa att skrocka till lite över att hon dessutom satt hans ras för den rasen som han faktiskt var. Kanske hade han glömt ett fjäll? Men hur som helst så verkade hon inte vara långsam på att snappa upp saker. Helt utan att ens veta om att hon smidde planer så log han bara glatt för att svara henne.

“Ja du det är ju frågan hur det fungerar, om jag ska vara ärlig så vet jag inte så mycket om det. Jag fokuserar på att läka ett sår och det händer, det är väl så mycket jag vet om saken.” Han ruskade lite roat på sin kalufs innan han fortsatte. “Och nej det har vi inte, tror inte jag har stött på någon annan som kan göra sådant här såvida de bara inte nämnt det hela. Vet faktiskt inte hur vanligt det är..” Han höjde stopet igen för att ta en till klunk av det ljuvliga innehållet. Han förstod nästan hur folk kunde bli besatta av alkohol, men bara nästan. Han funderade lite kort innan han tog till orda igen då han inte alltid var helt bekväm att prata om sig själv, i alla fall inte nykter. “Hur sprang du in i banditerna? Tror du fortfarande de är här?” Ja han hade ju sett hennes nervositet borta från baren då hon satt sig ner i väntan på honom trots allt.

Luka kände sig lite uttittad om ärligheten skulle fram, var kanske inte van att bli stirrad på detta sätt men hon verkade ju i alla fall intresserad i vad det var som han sa. Det var kanske lite udda men Luka var van att hålla sig i skuggan så nu kände han sig plötsligt funnen som om han var någon kriminell som folk letade efter. Var lite obehagligt faktiskt men han låtsades som att det var helt okej. Han önskade nästan att något annat skulle fånga hennes blick vid det här laget och vart tvungen att vrida bort blicken genom att kolla på stopet som han sedan tog en klunk från innan deras blickar möttes igen. AHHHHHH! Han var inte så intressant! Så det vart som en tillfällig lättnad då hon tog till orda efter hans lilla berättelse.

Men det varade inte länge då innebörden av hennes ord satte roten i honom och det vände sig i magen på honom och det lättade inte direkt medans historien fortsatte. Hon rörde vid honom med sina ledsna hundögon och det var i det tillfället som han bara ville hoppa upp från sin plats och krama om henne. Stackars kvinna! Vad kunde han göra för att hjälpa henne? Han måste bibehålla lugnet över denna historian för att han skulle sättas i panik skulle inte hjälpa henne genom den här röran! Varför var humanoider så hemska mot varandra? Det var verkligen upprörande för en person som Luka att folk bara inte kunde komma överens..

“Jag är så ledsen att höra detta..” Började han med en liten sorg i sitt ansikte som han inte kunde hålla undan, det var omöjligt att ens finna kraften att bara le betryggande mot henne just nu. Han hade ju en svag punkt för orättvisa mot andra då han själv växt upp i något han helt klart skulle kunna kalla helvetet. Hade format hans personlighet till att göra allt han kunde för att lätta sorgen hos dem han stötte på. Luka var den typen med det genuina leendet, uppmuntrande personlighet och en lycka som egentligen borde sedan länge ha blivit dödat från hans far. En helt klart naiv och godhjärtad person trots den misshandeln han hade växt upp med. “Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?” undrade han med en lite ledsen hundvalps-blick fäst på henne, fick honom om möjligt att se ännu yngre ut än vad han egentligen var. Vad kunde han egentligen göra? Det var väll den stora frågan helt enkelt. Han var ju varken stor eller stark och lika användbar som tuttar på en man när det kom till försvar men om det fanns något han kunde göra så skulle han helt enkelt göra just det!

Ja det var inte alls svårt att lura en person som Luka, han var alldeles för naiv för att inte tro på vad som delades med till honom. Han trodde att alla berättade sanningen till honom, speciellt när de delade historier som denna. Varför skulle de ljuga om det trots allt? I alla fall när man pratade om det med någon som Luka. Sedan kunde man väll säga att blotta tanken på arv också kändes aningen udda för Luka med tanke på att han själv hade blivit förbjuden till arv den dagen hans far skulle somna in. Han brydde sig dock inte om att få ett arv, han var bara glad av att få slippa mannen som under hela hans uppväxt misshandlat honom till den graden att inte ens han själv kunde läka de gamla ärren som klädde hans rygg. Så det var nog kanske därför hans hjärta sjönk mer än för en vanlig person då hon talade om för honom att henne far hade skendränkt henne under hennes liv. Han självfallet visste inte hur det var att drunkna, han kunde ju liksom inte drunkna. Visst kunde han kvävas men inte drunkna som sagt. Men misshandel skulle alltid vara just misshandel och det var det som sved extra i hjärtat på honom just nu.

Kunde han hjälpa henne? Han ville ju inte direkt hamna fel hos någon trots allt men det verkade lite mystiskt att han skulle sänka arvet i havet istället för att själv använda det. Det var väll om något rätt dumt att göra eller hur? Men sedan visste han även att ilskna personer sällan agerade rationellt. Utan att veta att det självfallet var något hon ville bli erbjuden så sa han därför efter en kort tystnad efter hennes berättande; “Nå, kanske inte lyckas beroende på hur tungt det är men om du vill kan jag hoppa i och kolla runt lite i hamnen? Kanske kan jag hitta ditt arv och ta upp det till dig? Om du vill?” Ja man ska ju inte ljuga och säga att han var stålmannen liksom, snarare en gren på diet, men han kunde ju i alla fall försöka att hjälpa henne att få tillbaka sitt arv? Han hade helt glömt bort sin öl vilket fick honom att le lite innan han lyfte sitt stop och tog ett par klunkar. Liksom för att skölja bort lite av det ledsamma som han kände över att få höra hennes berättelse. Varför kunde inte folk bara bete sig? Det var något han alltid hade undrat om ärligheten skulle komma fram. Men sedan fanns det ju betydligt många bra personer i världen med som vägde tyngre än det onda. Kanske en av många anledningar till att han själv älskade att stöta på nya personer och umgås.

Att det hela skulle vara svårt och vaktat gjorde Luka lite nervös med tanke på att han inte direkt var mycket för att slåss över huvud taget plus att till och med han själv började tycka att det var något som inte helt stämde just nu. I hans naiva lilla värld så skulle man aldrig vakta något som man själv inte ville äga vilket fick honom att känna sig lite illa till mods nu för första gången. Talade hon verkligen hela sanningen för honom? Han visste inte mycket om arv själv med tanke på att hans elaka fader hade kastat ut honom i hopp om att han skulle bli uppäten av hajar eller andra sorters havsmonster samt sagt att han aldrig mer ville se honom. Det var vid det laget, som en 12 årig räka, som han hade fått kämpa fram sig ett eget liv.

Luka var ingenting som hans fader hade velat ha. Varken stor, stark eller intresserad i kvinnor vilket gjorde honom till en defekt fisk som hans far hade önskat livet ur. Kanske var det en av anledningarna till hans naiva beteende? Hade levt hela livet med att hjälpa andra och därför automatiskt trodde att folk ville hjälpa honom tillbaka. Men som sagt detta kändes lite.. mysko? Kanske skulle han bara acceptera att hon sa att hon inte kunde begära det hela av honom? Hur mycket nytta skulle han ens kunna göra liksom? Så funderingarna fanns i hans huvud nu att kanske avstå detta, speciellt då hans gode vän Dhrach sagt åt honom att hålla sig i staden då han hade personliga ärenden att uträtta. Kentauren hade inte sagt vad han skulle göra men skulle vara iväg ett tag oavsett.

Han sa inte mycket under hennes berättelse förens hon var klar och komiskt nog (Med tanke på hans naiva natur) så svarade han henne därför med ett vänligt leende på läpparna. “Okej, om du tror att det är så farligt så lyssnar jag på dig. Jag är inte direkt den starkaste trots allt men är ändå ledsen att jag inte kunde hjälpa dig där!” Sa han ärligt och såg lite oroat på henne. “Men du är ung fortfarande så jag är säker på att du kommer kunna få din egna förmögenhet i vilket fall som helst.” Hon log glatt mot henne, helt ovetande om att hennes plan antagligen kraschade från hans ord. Han trodde ju bara att hon inte ville att han skulle skada sig.

Vid hennes nästa fråga så tystnade han en sekund för att försöka fundera på vad som var värt att tala om. “Jag vet inte riktigt vad jag ska säga..” Började han därför fundersamt och tog en klunk till av sitt stop, kände hur han redan nu började bli aningen onykter. “Just nu är jag på resa med min kentaur vän och sysselsätter mig med att skapa mediciner till olika sjukdomar för att hjälpa så många personer jag bara kan utöver mitt sårläkande. Har väll haft en rätt hård uppväxt som ledde mig till att starta mitt liv från noll vid 12 års ålder. Inte en lätt resa men om ärligheten ska fram så behöver jag inte allt för mycket heller.” Han ställde ner sitt stop framför sig och kollade nyfiket på sin nya ‘vän’ som satt inför honom. “Kan du berätta lite mer om dig? Vad sysselsätter du dig med om dagarna?”