Skogen hade en tung luft och atmosfär över sig, vackert må det vara, men detta var en plats som varit orörd i årtusenden. En liten del av den gamla världen, där alvernas magi under tidsåldrarna långsamt sugits in i trädens och växtlighetens rötter och gjort dem till ett. Allting där verkade ha ett liv, ett medvetande, allting verkade ha ett annat lyster än världen utanför. Som om allt nästan var lite för vackert, en plats som låg med ena foten på andra sidan, och andra foten här i den dödliga världen. Dessa träd var större än träd man såg någon annanstans i världen, med stammar tjocka som hus, ringlande rötter tjocka som vanliga träd och klippor, stora nog att klättra på.

Men man kunde inte neka dess skönhet, dess lockelse, som kallade på allting i sin omgivning – speciellt lömskt för de som var otränade i att behärska och skydda sitt sinne från sådan influens. För alverna var det lika naturligt som att andas, för de som kom utifrån in hit var det en annan sak.

Alverna hade så klart sina ögon på henne där hon rörde sig genom lägret till det lilla vattendraget, hon skulle inte komma långt om hon försökte fly det visste de alla. Men bakom henne på en av de stora rötterna satt den rödhåriga alven som beordrat hennes fångst.
‘Hem? Den tanken hade jag också, då jag låg och ruttnade i Iserions fängelse och tortyrkammare…’ sa hon stillsamt, de gröna ögonen intensivt fästa på Saskia. Hon hade ett par mörkgröna byxor på sig, och terrängskor som satt smärt om hennes fötter och vader. Överkroppen var bar, förutom bandage runt hennes bröstkorg och runt axeln där hon blivit träffat av hästfurstens spjut.
‘Hur känner du dig, furstinna?’ frågade hon, hennes röst lugn och neutral.

En liten suck lämnade Aenyas läppar, det var uppenbart att kvinnan framför henne inte såg någon skuld i hennes lands agerande eller i hennes familjs agerande. Typiskt människor, som trodde världen tillhörde dem. Som trodde de kunde göra vad de ville, utan konsekvenser. Men inte längre. Men nämnandet av Vendrik fick en ilsken glimt att blixtra till i hennes gröna ögon.

‘Nu gör du bara antaganden.’ sa hon avvisande och gjorde en vig rörelse för att komma ned från roten och stå framför furstinnan.
‘Verkar som om din bror inte berättade hela berättelsen för dig. Men i hans ögon är vi ju mindre värda än smuts i era kloaker.’ hon skulle aldrig glömma hur Vendrik talat om henne och Camthalion då blodkorparna fört dem till honom. Som om de var vidriga vedervärdiga varelser, som förolämpade honom bara med sin existens. Aenyas gröna ögon betraktade Saskia kalkylerande, men det var svårt att säga om fången de hade skulle vara till nytta eller inte.

‘Det är ett gott tecken att du står på benen i alla fall. Även om helarna hjälpt dig på traven visar det att du har en inre eld som brinner starkt.’ sa Aenya, det var en komplimang, och även fiender emellan kunde man visa respekt.
‘Kom, du behöver mat.’ sa hon och gjorde en gest att Saskia skulle följa henne. Trots allt skulle de inte kunna diskutera sinsemellan om Saskia var trött och hungrig, vilket hon utan tvekan var efter att ha legat utslagen så många dagar.
‘Du har varit i drömmarnas värld i en vecka.’

Aenya gjorde en bister min över hennes kommentar. Kanske hade hon gått för långt, men hon kunde inte låta alverna hamna i kläm på grund av människornas arrogans igen. Inte efter allt hon varit med om, och inte efter vad de gjort till henne och till skogen. Det spelade ingen roll om Nearena försökte på diplomati, för hon visste att människorna snart skulle glömma och bryta sina löften.

Hon höjde ett ögonbryn förvånat över hennes envishet. Som ett litet envist barn… Hon skakade på huvudet uppgivet. Så det skulle inte bli en sansad diskussion två vuxna emellan. Nå, människorna var ju kortlivade, och här var igen beviset på varför man inte kunde ha en god relation med dem.

‘Gått för långt, säger du?’ frågade hon, en lite farlig ton i rösten nu.
‘Och varför skulle jag låta dig gå?’ undrade hon. ‘Efter vad ni gjorde oss, och vad ni gjort oss alla dessa århundraden?’ fortsatte hon, hennes ansikte inte lika passivt mer, det fanns ilska och sorg där. Den otacksamma kvinnan, de hade behandlat henne värdigt, till skillnad från hur hon och hennes fränder blivit behandlade i Iserion.
‘Vi har trots allt en hel del att tala om, du och jag, innan jag låter dig gå. Om jag låter dig gå.’ sa hon och vände sig om för att se Saskia i ögonen med sin genomträngande blick.

‘Du kan antingen göra det med bra mat i magen, en vänlighet ditt folk aldrig erbjöd mig, eller så gör vi det som ni ociviliserade människor i Iserion gör.’ sa hon, rent faktuellt.
‘Men det är inte i alvernas kultur att missköta sina gäster, så som din bror och ditt folk som dömde mig och mina kompanjoner till tortyr, våldtäkt, svält och avrättning… enbart för att vi skyddade våra länder som era utsända krigare skövlade och brände. För att vi försvarade vårt hem mot en oprovocerad attack där ni mördade mängder av vårt folk!’ hennes röst hade tagit en högre och vassare ton.

Aenya tog ett steg närmare och såg med sammanbiten ilska in i Saskias ögon.
‘Så vem är det som gått för långt, furstinna? Om Nearena vill förlåta er är det hennes sak, men vi gränsvakter glömmer aldrig, och jag vägrar se på i sidolinjerna medan ni befäster er makt här vid våra gränser… Om inte vi kan komma till en permanent lösning på vårt dilemma.’

Aenyas gröna ögon lyste av hat, sorg och ilska, och hennes ansikte var förvrängt i sammanbiten ilska som legat där under ytan varje dag, varje vakande ögonblick – ja varje vakande sekund sedan hon lämnat Iserion. Den hade ätit upp henne inifrån, förtärt och frätt bort det som en gång varit en varm och förstående alv. Istället var det bara skuggan kvar av vad som en gång varit den respekterade och älskade Aenya Nairfindë.

Men de gröna ögonen mattades av något efter Saskias ord. Kanske det hela hade varit en dåraktig plan. Men Saskia hade heller inte någon förståelse för konflikterna som rasade inom Nela’thaënas, även om hon verkade tro sig ha full inblick. Konflikten som stod mellan skogsalverna och högalverna var hundratals år gammal, och detta var ännu bara en del av den. Än en gång hade högalverna visat att de brydde sig mer om sin politik, än sitt folk.

Hennes erbjudande var lockande, men meningslöst. Men de hade en gisslan att använda, och hon skulle inte låta den chansen gå förbi i alla fall. Ilskan tycktes falla ur henne på en gång över Saskias ord, och hon blev helt matt i kroppen. En fnysning lämnade hennes näsa över Saskias uppmaning om att ta sin hämnd på henne.
‘Jag är ingen människa.’ sa hon simpelt till svar, det var sådant som Iserion gjorde, men inte hennes folk. Allt hon ville var att människorna skulle försvinna från deras gränser, och aldrig komma väster om Järnporten igen.

‘Men att du talar om hat…’ sa hon och skakade på huvudet.
‘Se på vad ditt folk gör, och har gjort mot oss, och tala sedan till mig om hat. Min ilska kommer inte stillas förrän alverna är fria från ert förtryck.’ hon skakade sorgset på huvudet, troligen kunde inte Saskia se brister i sitt egna folk.
‘Men du behöver mat.’ sa hon, och gestikulerade tillbaka mot lägret.
‘Ingen hör dig skrika här, så spara din energi.’ detta verkade lönlöst, hon skulle vara tvungen att tala med Faenrìonae och Camthalion, få ordning på sina egna förvirrade tankar.

Míndrhas

Míndrhas andades tyst men tungt ut, över insikten vad som nu låg framför honom. Efter att ha iakttagit Sasika och Aenya en kort stund på gott avstånd lämnade han fållan där några få alviska skogshästar hölls. Han tog sitt trogna sto som han stått och borstat något frånvarande då fokusen mer legat på de två talande kvinnorna från olika släkten. Han hade inte hört allt men uppfattat en del på tonerna i deras röster, liksom resten av lägret troligen gjort sedan när furstinnan höjt rösten.
Míndrhas tillhörde den yngre generationen skogsalver men som tjänat hos gränsvakterna under större delen av sitt liv. Han ville säga sig vara dem trogna, hade bevittnat en hel del genom århundraden men ansåg att vad som inträffat en vecka tidigare varit ett stort misstag. Nog förstod han som sidosittande och betraktande alv Aenyas ilska, den var helt förståelig och hon hade all rätt att vara förbannad över det traumatiska och orätta som hänt henne, men trots det så låg det inte i drottning Nearenas mening att starta ett öppet krig med varken Iserion eller Mahadwen. I alla fall vad Míndrhas trodde sig veta och förstå och han önskade i vilket fall inte något krig vid gränsen, trots att han heller inte önskade se mer skövlade, brände av skogen eller fler oprovocerad attack från utomstående. Men endast drottningen kunde säga vad som borde göras, i samråd med de övriga stora alvfamiljerna. Om alla alver skulle ta rätten i sina egna händer så skulle det troligen snart inte finnas något skogsrike kvar och krig skulle finnas vid alla håll och kanter, om alla alver skulle kräva att få upprättelse för vad som vållats dem eller skogen.

Den långa brunhåriga alven ledde under tystnad sitt gråa sto bort från lägret, först i motsatsriktning mot vad han skulle, men när han var utomsynhåll för lägret och en bra bit bort hoppade han upp i sadeln och vände hästen i riktning mot Mahadwen, där han i hemlighet bestämt en träff med en viss person. Hoppades bara att allt stämde och inget gått fel i planen. En viss vånda gnagde inom honom, då vad han nu tänkte utföra inte annars låg i hans natur att göra men undrade någon kunde han alltid förklara det med att han skulle se till gränsen åt det hållet eller var på jakt efter mer örter. Han behövde trots allt fylla på sitt förråd efter att ha sett över furstinnans skadade ben i över en vecka nu samt en hel del andra i lägret. Hans läkekunnighet hade varit till stor användning efter det rebelliska upproret där många skadats och han hade råkat vara en som befunnit sig i närheten och halvt bevittnat vad som hänt.
Han hoppades nu bara att hans bundsförvant från Mahadwen skulle dyka upp. Hans sadelväskor innehöll inte bara örter, medicin och annat läkebaserat, utan även lite extra kläder denna dag.

Míndrhas

Míndrhas hörde hästfursten komma långt innan han såg mannen. Skogen varslade om det också med svaga susningar i trädkronarna högt ovanför samt nere i undervegetationen. Hans sto reagerade likaså men gav inte ett ljud ifrån sig, som hon var tränad till, men hon vände nyfiket och uppmärksamt öronen åt det håll hon kunde höra den främmande Mahadwen hästen ifrån. Míndrhas kände stoet bita i betslet och la en lugnande hand mot hennes varma hals, men han tog inte sina olivgröna ögon ifrån gestalten som kom dem tillmötes. Det var han, hästfursten Eómund från Mahadwen. En svag lättnad sköljde över alvmannen och han gav ifrån sig en låg duvliknande läta innan han log välkomnande, inget stort leende men ett vänligt mot den andre blonde mannen.

Som hastigast gled hans blick iväg över omgivningen, sökte högt och lågt men kunde inte se något eller någon misstänksam. Förhoppningsvis var de än så länge ensamma och skulle så förbli..

“Var hälsad, Eómund från Haedos”, hälsade Míndrhas när Eomund var inom hörhåll. “Ni verkar ha repat er väl efter era skador.”

Ett brett leende spred sig över hans läppar när han fick syn på sin vän och han höjde en hand till hjärtat som i hälsning. Han väntade dock med att tala innan han hunnit hela vägen fram till Míndrhas, och då höll han in sin häst och klappade djuret på halsen.

”Míndrhas! Jag är glad att se er”, sade han uppriktigt, och kanske lite för högljutt än vad som egentligen vore klokt med tanke på vad de var i färd med att göra.

”Tack vare er, har jag förstått!” Tillade han i samma höga, muntra ton, innan han slängde ena benet över sadeln och satt av sin häst för att ge djuret lite välbehövlig vila efter den hårda ritten. Han syftade förstås på alvernas läkekonst, vilken han fått ta del av genom den salva som skickats hans väg tillsammans med duvan som bar Míndrhas meddelande. Med tanke på pilarna som borrat sig in i hans rygg så hade han behövt all hjälp han kunde få, och nu stod han där, knappt en vecka sedan hela spektaklet tagit fart.

Míndrhas

Det ryckte något ansträngt i Míndrhas mungipa av en plötslig spänning över Eomunds något högljudda ton. Nå han var människa trots allt, kanske hans egna alvöron också gjorde det värre än det var? Men fortsatte hästfursten att gapa så högt skulle snart halva skogen ha funnit dem.
Alven la handen över hjärtat i en besvarande gest, av höll sig från att vilja lägga fingrarna över läpparna i en “sch”ande gest, ville inte verka oartig nu då han för första gången på väldigt länge fick åter se sin bundsförvant. Han ville heller inte riskera att råka vara oartig med tanke på det som hänt veckan innan då Eomund blivit skadad.

“Glad att se er med på benen, och det var inget… minsta jag kunde göra för allt som orsakats er. Jag beklagar verkligen vad mina fränder gett upphov till, det är oroliga tider.”

Míndrhas harklade sig, försökte tala lättsamt men behöll en något lägre ton i rösten när han svarade den muntre Eomund, hoppades att om han själv var något dämpad så kanske det skulle smitta av sig på människan så denne med talade lägre.

Hans sto vidgade näsborrarna och frustade mjukt men förblev stående stilla bredvid sin herre. Míndrhas släppte inte Eomund med blicken.

“Furstinnan har precis vaknat idag, hon mår bra utifrån förutsättningarna men är medtagen och trött, knappt ätit senaste veckan”, berättade han kortfattat.

Lyckligtvis var Eómund inte den som enkelt blev förolämpad, kanske var han för dum för det, eller så hade han nog med självdistans för att inte ta åt sig. Han var dock inte så dum att han missförstod alvens sätt att liksom sänka rösten, som för att påminna honom om vart de befann sig, något som fick hästfursten att le lite ursäktande.

”Äh, jag är tålig”, sade han glatt och klappade sig lite på magen innan han vred lite på sig för att kunna se sig om. Han uppfattade inga andra rörelser bland träden och det enda som hördes var hästarnas frustande andetag och fåglarnas kvitter.

”Bra… Bra. Min förhoppning är att vi kan smuggla ut henne härifrån och föra henne tillbaka till Iserion i ett stycke. Lyckas vi med det kan vi säkert släta över det här misstaget och glömma att det någonsin hände. Jag ska dock säga att min far inte var särskilt nöjd med er alver efter att jag om hem mer lik en nåldyna än en furste”, sade han med ett lite för högt skratt, innan han kom på sig själv, harklade sig och rätade lite på sig där han stod.

”Så vad är planen, min vän?”

Förstås hade Camthalion sett Aenya i värre skick men de avbitna naglarna och den uppenbara ilskan gjorde honom något illa till mods. Han rynkade på ögonen och lade en hand på hennes axel för att lugna henne lite. Orden som hon kraxade ur sig gjorde honom något förvirrad och nästan irriterad.

“Vad…?” frågade han, som för att se om han egentligen hade hört rätt, det violblåa ögat granskade sin vän allvarligt. Vad skulle de ta sig till nu? Han var så pass upprörd och inne i sina egna tankar att han inte ens lade märke till sin korp som flög vid kvistarna ovanför dem.