- This topic has 16 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 1 månad sedan by
.
-
Kanske var det en av de största likheterna som Ranghildr hade med sin son Eirik. Sättet som hon inte trivdes med allt för mycket okänt folk. Speciellt inte på en sådan stor fest där hon alltid var tvungen att vara synlig. När chansen kom hade hon smygit sig ut.
Lättad drog hon in den kyligare nattluften för att sluta ögonen och röra sig en bit bort från sätet. Trots allt hoppades hon inte på någon främling skulle komma och dra in henne igen. Eller gudarna förbjude – hennes egna make.
Istället styrde hon stegen lite längre bort ifrån sätet och ner mot havet. Där som hon brukade försvinna till om hon hade mycket i huvudet eller för mycket folk omkring sig. Hon justerade sin klänning för att sätta sig ner på en av de högre stenarna och lät blicken vandra mot havet som var lite vildare idag.
Hennes ögon avslöjade att hon var orolig, samtidigt som hon var rastlös. På samma sätt som hon vanligtvis hade sett ut på havet då Audgisil hade lämnat henne ensam med barnen. Hon var en sköldmö främst, en krigare. Att sitta stilla var inte något av hennes essä. Det fanns ett hat, ilska och sorg i ögonen.
“Vid gudarna, jag ska hämnas dig Kettil” viskade hon, mest för sig själv och tog upp en av de mindre stenarna för att kasta den ut i vattnet och se på ringarna som de skapade.
-
Det hade varit alldeles för varmt och alldeles för mycket folk inne hallen för att Eirik skulle stå ut en längre tid. Han hade, när han gått ut bakvägen, sett Maeve tillsammans med mannen i skuggorna men inte stannat för att lyssna. Han hade redan sina aningar om att den mannen betydde mer för Maeve än vad Maeve ville låtsas om och han tyckte inte om det. Det var något med den mannen som kändes fel även om han inte riktigt kunde sätta fingret på det. Han hade gått ner mot vattnet, hade orken och energin funnits hade han bytt människohamn mot fjädrar och flugit en stund men han känner själv att han är uttröttad och behöver få vila.
Han och hans mor hade samma plats nere vid vattnet som de ofta sökte när de behövde rensa tankarna eller bara vara ifred. Och det var på en av stenarna, den han nästan alltid sökte sig till, som han slår sig ned och låter kvällsmörket omfamna honom. Han är inte rädd för mörkret, har aldrig varit, inte ens som barn utan snarare välkomnat det. Där hade han kunnat gömma sig från allt som varit svårt och jobbigt.
Han vet inte hur länge han suttit där på stenen, lyssnat till tystnaden, till suset från träden, till vattnets skvalpande mot stranden. När fotsteg hörs vänder han sin skarpa gula blick mot gestalten som är så välbekant men han säger inget genast utan betraktar henne när hon kastar stenen i vattnet, hör hennes viskning. Kettil… deras bror… så saknad.
”Du är inte ensam om det mor ” Säger han lågt, de var ensamma där men han är säker på att hon skulle komma att höra hans ord.” inte ensam om att vilja hämnas.
-
Att hon inte hade lagt märke till sin son i mörkret oroade henne något. Hade hon blivit så oförsiktig? Eller snarare, mindre observant. Försiktig var väl inte ett ord som någon skulle använda för att beskriva henne. Fast att han hört hennes ord gjorde henne mer illa till mods Trots allt hade hon inte tänkt att han skulle höra hennes viskande.
Det var mest för sig själv. För att kunna klarna sina egna tankar. Hon suckade tungt och vände blicken mot sin son. Hon vågade inte riktigt röra sig, trots allt var hon rädd för att skrämma iväg honom igen.
“Jag vet, min son. Jag vet.” svarade hon, lika tyst tillbaka för att sedan humma lite grann.
“Jag har velat tala med dig hela dagen. Vi har en sak att diskutera, som enbart är mellan dig och mig. Ingenting du får berätta till någon annan i familjen, förstår du?”
-
Sträcker långsamt ut ett av de långa smala benen medan han håller blicken fäst vid sin mor. Att hon inte märkt honom berodde inte på brist på skicklighet eller att hon blivit oförsiktig. Snarare på att Eirik förfinat sina egna färdigheter i att hålla sig dold. Han reser sig långsamt upp och går med nästan ljudlösa steg mot henne, mot vattenbrynet. Några steg från henne stannar han upp, hukar sig för att kupa händerna, dra dem genom det kalla vattnet.
” Du vet att jag inte kan dölja något för Asgeir mor ” Säger han och vänder sina gula ögon mot henne, tar in henne där hon står innan han låter det kalla vattnet skölja över ansiktet, den mörkblå ylletunikan utan några vidare utsmyckningar blöts men det bekommer honom inte. Reser sig igen och tar ett steg till mot henne.
”Men jag kan lova att inte säga något till någon annan och… om jag ber Asgeir om det samma vet jag att han kommer att vara tyst.”
Han är ärlig, det var så det var. Han och Asgeir hade inga hemligheter för varandra och det var inget som skulle kunna ändras.
-
Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig en suck, för egentligen hade hon hoppats på att han inte skulle berätta för sin tvillingbror. Fast å andra sidan var hon medveten om att de var oskiljaktiga som de hade varit enda sedan de var små.
Hon nickade lite lätt och såg på honom med ett varmt leende och såg hur vattnet rann ner för hans kläder och ville inget annat att säga något om det hela. Få honom att byta till torra kläder – tänk om han skulle bli sjuk?
“Ni har varit oskiljbara sen ni drog era första andetag.” instämde Ranghildr och nickade sedan igen åt vad han sa.
“Det är viktigt att detta inte hörs eller förs vidare till någon annan än Asgeir. Jag har en plan och behöver din hjälp. Om du känner dig manad, min son. Det är inget jag tvingar dig till, förstår du?” frågade hon igen och skakade tyst på huvudet och drog lätt efter andan. Det var svårt att säga det högt, till en av hennes familjemedlemmar.
“Jag tänker låta Harfn fånga mig, för att sedan kunna få ut information.”
-
Ja de hade varit oskiljaktliga. Var fortfarande och det fanns inte en sekund som han inte saknade sin bror när de var skilda. Nu gick det bättre än förut dock för båda hade nog med åldern lärt sig att hantera det. När hon sedan avslöjar sin plan blir hans redan skarpa gula ögon än mer skarpa och han vänder dem direkt till henne och ser henne rakt i ögonen.
”Nej ” Säger han kort och skarpt och hade han varit i falkhamn hade han skriat” Du ska inte göra det ” Fortsätter han lika skarpt” Vad tror du händer när far får veta att Harfn har dig? Han kommer dra i krig och vi är inte redo för det än. Och Harfn kommer döda dig om han inte får information från dig. Nej mor… ” Ser henne hela tiden skarpt i ögonen” Jag gör det istället… du behövs här, hos far, hos Mave…
Det är sällan han talar skarpt till sin mor, sällan om än aldrig. Men det förstärker allvaret.
-
Hans ord fick hennes egna isblåa att bli mer allvarliga och hon korsade sina armar bestämt för att skaka på huvudet åt det hans ord. Förstås såg hon och hörde allvaret i hans röst. Men hon hade redan bestämt sig.
“Det är ingenting att diskutera, Eirik. Jag är värdefull nog att de kanske håller mig vid liv. Jag är inte säker på att de skulle göra det samma med någon av er.” sa hon och hon andades tungt.
“Tänker du fortsätta att avbryta mig? Eller ska jag berätta mer?”
-
”Jo det är det ” Säger han lika envist tillbaka mot henne, blicken fast och det syns så tydligt i hela hans kropp att han inte alls tycker om det här. Hur han febrilt försöker komma på hur han ska få henne på andra tankar.
”Det där kanske är inte gott nog mor, och du säger inget till de andra för att du vet att de kommer säga samma sak som jag och försöka hindra dig. ” Höger envist hakan.
”Visst, fortsätt men inget du säger kommer få mig att ändra mig. Det är en vansinnig idé, oavsett vad mer du kommer att säga”
-
“På samma sätt som du inte kommer få mig att ändra min åsikt!” utbrast hon, arg och ilsket. Hennes temperament var alltid något som ibland hade skrämt barnen, inte för att sönerna brukade gå på hennes nerver på samma sätt som hennes dotter gjorde. Hon drog ett andetag för att lugna sig och borrade in sina isblåa ögon i hans.
“Jag vill göra det här för att få ut informationen från dem och jag skulle vilja ha dig i din fågelform som för informationen hem.” sa hon simpelt, även om det tog emot att be sin son om något sådant.
-
”Är det en viljornas kamp du vill ha mor så ska jag kämpa ”Han var inte rädd för henne nu, envisheten lyser i hans blick. Han skulle aldrig gå med på att se henne göra en sådan idiotisk sak.
”Det du säger nu är samma som tidigare mor och knappast något som gör att jag ändrar åsikt. Menar du på fullaste allvar att jag tänker ta informationen och föra den hem utan att ta dig med därifrån? Vad tror du far kommer säga om det här? Asgeir och Maeve? Om de får veta att jag var den enda som visste? Förlåt mor men har du tappat vettet? ”
Han ser hela tiden på henne, blicken fast i hennes” Hur kan du begära det här av mig?”
-
Förstås var det inte svårt att se hur envisheten och ilskan stormade inuti honom som och lite obekvämt rörde Ranghildr på sin ena fot. Förstås var det ignenting hon ville be om sin son. Fast å andra sidan hade hon tagit risken.
“Information som på lång sikt kan få oss att vinna striden. Sedan kan ni komma för mig.” sa hon, simpelt och sakligt för att möta hans blick utan att tveka eller för rädsla.
-
“Nej ” Säger han kort” Nej mor.. Jag tänker inte låta dig göra det och jag tänker berätta för Far och de andra om dina planer. ”
Han ser henne hela tiden i ögonen, mor var alldeles för betydelsefull för att kastas bort på det här viset. vem visste vad Hrafn skulle göra med henne om han fick henne i sina händer. Det var itne säkert att de skulle få en chans att rädda henne, ta henne därifrån i tid. det fanns en chans att hon skulle dö. han var inte beredd på att ta den chansen.
-
Ranghildr skakade på huvudet så att det bronsröda håret som var uppsatt i en stor fläta slog runt omkring henne. Hon log lite sorgset åt sin son.
“Vem du än berättar det för, kommer jag att genomföra det Eirik. Inte ens din far kan stoppa mig.” sa hon, simpelt och det var något nästan hårt i hennes blick. Något som visade att hon inte ljög för honom. Hon skulle inte låta någon hindra henne, inte ens Audgisil. Hon knöt sina nävar och skakade ännu en gång på huvudet.
“Låt oss inte skiljas som fiender, Eirik.”
-
”Varför sa du då åt mig att inte berätta det för dem? Så att du kunde smyga iväg som en tjuv?! ” han är arg, det märks på hans hårda ord, spända hållning och på de gula ögonen som nästan glimmar i mörkret. ” Det här är en idiotisk och överilad handling mor och innerst inne vet du det. Vad vill du uppnå? Sätta far i en än värre sits genom att tvingas krypa för Hrafn om han hotar med att döda dig? Vid Oden mor ser du inte hur dumt det är!?”
Hade hans mor gått och blivit fullkomligt galen? Hade hon blivit påverkad av något, någon?! Han morrar nästan åt henne vid hennes sita ord.” Hur vi ska skiljas åt mor är upp till dig. ” Säger han hårt, hakan envist höjd” Jag tänker berätta för far och för Maeve och Asgeir, nu… Du och far som varit så noga med att saker ska avhandlas och tas upp på familjeråd… hur kan du gå och bestämma något utan att vi andra ens fått en chans att säga vad vi tycker?” Besvikelse i hans röst nu blandat med ilskan.
-
Ilskan bubblade inom Ranghildr och det var svårt att dölja det. Även om hon försökte med sina spända käkarna och knytna nävarna. Vad fanns det mer att säga? Hon hade inte tänkt ändra sig.
“Gör vad du vill, Eirik. Jag berättade för dig i förtroende om du vill kasta bort det – är det upp till dig.” sa hon, ärligt och fnös för att sedan resa sig upp och vände sig om.
“Jag älskar er alla, minns det.”
-
Plötsligt sorg i de gula ögonen när han betraktar sin mor. Hon satte honom i en fruktansvärd situation och gav honom nu skuld och dåligt samveta över att han tänkte berätta för familjen. En lång stund står han bara där och ser på henne.
“Och varför tror du att jag tänker berätta för de andra? ” Frågar han, ilskan i hans röst plötsligt borta, nästan som om han resignerat” Varför tror du att jag blir arg? Orolig… rädd vid dina ord? ” Axlarna sjunker, han borde inte ha återvänt hem. livet som falk och spanare var betydligt lättare. Han älskade sin mor, högt och hon visste om det. Han älskade henne och ville itne se henne i klorna på fienden. Ingen skulle frivilligt sätta sig som gisslan, det var korkat och Audgisil skulle kanske till och med lägga ned vapen, ge sig om Hrafn hotade att ta Ragnhildrs liv.
“En gång till mor… en sista gång… tänk om…” ber han tyst.
-
En liten suck lämnade Ranghildrs läppar. Det var trots allt svårt att se sin son bedjande över att hon inte skulle genomföra det som hon precis talat om. Fast det fanns inget som skulle ändra hennes tankar. Redan bestämt. Skrivit i stjärnorna, eller vad nu en poet skulle sagt.
Hon skakade på huvudet så att de röda lockarna dansade omkring henne och hon mötte honom med sin blick. En blick som menade allvar och var lika bestämd och envis som alltid.
“Jag kommer tyvärr inte att ljuga för dig, min son.”
You must be logged in to reply to this topic.