Som ur ingenstans kom en liten flicka tassandes över värdshusgolvet. Hon såg ut att jobba där, för hon hade kläder som matchade värdshusflickornas klänningar med förkläden. Hade hon varit ett vanligt gatubarn, som inte var en ovanlig syn i Celeras, hade hon haft mer slitna kläder och sett betydligt smutsigare ut. Så liten som hon var fanns det nog knappt någon där inne som gav henne någon blick eller uppmärksamhet. Inte en plats för barn, direkt, men sådan var världen i Celeras.

Men det var med målmedvetna, om än lite varsamma steg, som hon närmade sig Moira där hon satt.
‘Moira?’ frågade hon, och såg upp på den bleka kvinnan som hade en likgiltig uppsyn som inte direkt uppmuntrade till samtal. Men hur flickan visste hennes namn var nog tillräckligt för att fånga hennes uppmärksamhet. Men den beskrivning flickan fått matchade inte på någon annan där inne, så det måste vara Moira hon blivit ditskickad för att hitta.

Flickan nickade lätt för sig själv, nöjd över att hon hade hittat rätt person. Nästan trotsigt mötte hon Moiras blick, som trots allt inte var helt lätt att möta då man var ett barn. Men barnen i Celeras hade ofta en annan syn på livet, en hårdhet som saknades hos många vuxna i andra länder där livet var enklare.
‘En som är intresserad av dina tjänster.’ sa hon.
‘En som inte tar nej som svar.’

‘Vad det än är du håller på med just nu, betalar min mästare dig dubbelt för den lön du skulle fått ifall du kommer direkt.’ sa flickan, med en röst och saklighet som var alldeles för komplicerad för en flicka i hennes ålder. Detta var fraser hon övat på att säga, som hon blivit instruerade att säga. Eller var det något mer?

Flickan verkade inte bekymrad, trots allt var det inte hennes pengar. Och hur hennes mästare hade råd var heller inte hennes intresse. Hon hade ett uppdrag och det var att leverera meddelandet, samt att övertala denna Moira att följa med henne. Än så länge verkade det gå bra, vilket skulle innebära en slant åt henne själv. Hon visade dock ingen upprymdhet över detta, utan nickade åt henne och bad henne följa med. Den lilla flickan sprang på små men snabba fötter på de smutsiga gatorna, mellan hus och gränder, krokiga och krångliga vägar och besvärliga omvägar och genvägar för att garantera att de inte hade någon som följde dem. På samma vis skulle det troligen vara svårt för Moira att vara helt exakt säker på var de befann sig.

Till sist kom de till vad som såg ut som en övergiven innergård, allting var förfallet, och de steg in genom en knarrande dörr som stod snett på sina gångjärn.
‘Min mästare väntar på er, i ändan av korridoren.’ sa flickan.

Flickan tog emot myntet, förvånad över att få något av denna kvinna som på alla vis inte såg ut att hysa mycket känslor för något i sin omgivning. Men hon tog myntet, inte för ivrigt, men med en säker hand. Trots allt visste alla gatubarn känslan av hur det var då fingrarna blev för kalla för att känna något, och man tappade ett dyrbart mynt i mörkret utan att känna det förrän långt senare.
‘Tack…!’ sa hon lite förvånat, och sprang iväg med snabba små fötter som ekade i korridoren innan de försvann.

Korridoren var mörk och ödesmättad, men då hon till sist kom till ändan av den och öppnade dörren spillde ljus ut. Den fuktiga lukten av övergivet hus försvann, och det var nästan som om hon tagit en portal in i ett fint hem på andra ändan av Celeras. Luften var torr, möblerna och inredningen minimalistisk men smakfull – inte överdådig som så många rika handelsfamiljer hade som ville visa sin makt och rikedom genom sina ägodelar.

Ett behagligt trägolv prydde golvet, liksom enkla men snygga mattor från Iselem. Det fanns några tavlor, men främst böcker längs med väggarna. Då hon klev igenom hallen kom hon till ett arbetsrum, där en mörkt klädd man satt – precis en sådan som man skulle kunna förvänta sig var hjärnan bakom en underjordsverksamhet. Tanig, rakad, med skarpa drag som kanske vittnade om att han en gång varit en soldat eller någon typ av adel. Men där fanns ärr och vittnen om att han sett strid, och skarpa blå ögon som stod i kontrast till hans mörka hy – kanske kom han från Iselem eller så var han bara en av de många blandade folken här i Celeras multinationella stad.

‘Ah, Moira. Sätt dig ned.’ bad han, artigt med en gest mot stolen framför sig.
‘Du fick mitt meddelande ser jag, och det gläder mig att du kom på så kort varsel. Jag har följt dina bedrifter med stor nyfikenhet.’

Mannen gav henne ett litet roat leende, som om frågan i sig själv var ointressant.
‘Det är mitt jobb att veta saker.’ svarade han simpelt, och gjorde ingen större sak av att hon inte velat sätta sig. Men han satt kvar, och knäppte sina händer.
‘Så, direkt till arbete, antar jag?’ frågade han med ett litet höjt ögonbryn, då hon inte verkade vara en småpratare.
‘Jag har ett arbete åt dig, som kräver ytterst diskret natur och som kommer kräva en hel del resande. Men även mycket betalt, en del nu, resten då du kommer tillbaka. Ett som troligen kräver att du tar dig obehindrat och omärkt förbi magiska fällor, och den sorten… Du vet.’ sa han med en handviftning, detaljerna var inte intressanta än.
‘Låter det som något för dig?’

Mannen gjorde en liten avvisande gest över hennes ord, som om det inte var något speciellt. Än en gång nickade han åt stolen framför arbetsbordet, fritt fram för henne att ta om hon så önskade. Men han pressade henne inte, hennes sort föredrog trots allt oftast att stå och han verkade inte känna sig obekväm i hennes tornande form och skugga.
‘Det är en man i Me’erisia jag önskar möta öga mot öga. Tyvärr kan jag inte lämna Celeras, och behöver någon som kan ta hit honom…’ förklarade han.

‘Men som du säkert förstår, Moira…’ sa han med betoning på hennes namn.
‘Så är tillit en bristvara. Men det finns en enkel lösning på problemet. Ni ger mig lite av ert blod – en simpel sak egentligen, och jag betalar dig hälften nu och hälften då du återvänder – med ett tillägg för ett uppdrag snabbt genomfört.’ förklarade han, de ljusa ögonen fästa på henne.
‘Och för att vara helt transparent, är blodet till för att spåra dig ifall du skulle svika mig. Då uppdraget är slutfört, förstör vi glasbehållaren som innehåller ditt blod… Förseglad så klart på ett vis som gör det omöjligt att öppna utan att förstöra behållaren, så du vet att jag inte sparat några droppar.’

Mannens skarpa ögon betraktade henne kalkylerande, och gav henne en simpel nickning. En bekräftelse på att man så klart kunde göra mer med blod än att spåra.
‘Du gissar så klart rätt, Moira. Detta har ingenting med politik att göra… Nå, inte offentlig politik i alla fall.’ sa han och gjorde en avvisande gest med handen, detaljerna var inte viktiga och de borde inte vara i hennes intresse.

‘Mannen i fråga kan behöva en liten läxa i… ödmjukhet… Men helst levande, med kroppsdelarna fortfarande fästa på plats. Uppdragets känsliga natur kräver ett visst tillit mellan uppdragsgivaren, alltså mig, och entreprenören, alltså du. Jag kan lova dig en saftig betalning, och mina små fåglar säger mig att det är något ni kunde ha behov av just nu.’ sa han simpelt.
‘Annars hade ni knappast kommit hit. Och det påminner mig…’ sa han och slängde en pung med mynt åt henne i en plötslig gest.
‘Det borde täcka uppdraget du gick miste om på grund av detta möte.’

‘Bra.’ sa mannen, på ett väldigt företagsamt vis. Det var en affärstransaktion, trots allt, ett kontrakt mellan dem två.
‘Min assistent hjälper dig i rummet intill. På återseende, Moira.’ sa han simpelt och gjorde en gest åt henne till en sidodörr. Då Moira gick in genom dörren kom hon i ett mycket hemtrevligare kontor. Mer smakfull inredning, mer varm inredning. Några böcker, som för de som visste något om böcker skulle veta att de var värdefulla. Ett välorganiserat skrivbord, och en simpel arbetsstol som en kvinna som bara kunde beskrivas som söt snarare än vacker satt i.

Hon hade ljust kortklippt hår, genom vilket spetsiga öron stack. Det var svårt att säga om hon var någon form av halvalv eller inte. Men hon hade en enkel och slank kroppsbyggnad, och såg inte farlig ut direkt där hon satt klädd i en ljusblå klänning med några sjalar om sina axlar och armar.
‘Stig in.’ sa hon med ett varmt och mjukt leende på läpparna.
‘Vill du ha lite te?’ undrade hon, och verkade inte på något vis reagera på Moiras utseende som inte kunde tolkas som annat än skumt, kanske till och med hotfullt.

Den till synes unga alven log ett behagligt leende, ett leende sött som socker, och reste sig upp för att hälla vatten ur en bägare i en tekanna.
‘Rakt på sak, ser jag. Jag som hade förväntat mig att vi skulle småprata lite. Trots allt får jag så sällan besökare.’ sa hon, och de ljusa ögonen studerade Moira ett ögonblick innan hon fokuserade sin uppmärksamhet på kannan. Hon lyfte upp den och la den på en metallställning i eldstaden.
‘Men ja, några droppar bara.’ förklarade hon, fortfarande med ett behagligt leende på läpparna.
‘Kanske du till och med har någon önskan om var jag ska pricka dig?’ undrade hon, och tog fram en liten ask ur en låda i arbetsbordet, öppnade den för att ta fram några väldigt rena och sterila verktyg. Hon verkade vara metodisk och ordningsam.