Mannen vänstra hand vilade på handtaget till sitt svärd medan han gick fram, förmodligen för att hindra det från att fritt dingla runt på hans midja. På skidan för hans svärd var en annan skida som var för en dolk, och dessa var de enda vapnen som han bar synligt. Men det var fullkomligt möjligt att han hade mycket flera vapen, i sina stövlar, eller andra verktyg som  han använde för det smutsiga arbetet som han ägnat sig åt. Förutom det var hans utrustning anspråkslös – tyst och lätt att röra sig i, och gav ett enkelt skydd.

Han stannade ett par meter framför drottningen, ställde sig i givakt, och bugade lätt för drottningen. Men inte förrän han gick på ett knä framför henne lyfte han sin blick från golvet för att möta hennes. Svarta tatueringar som började under hans ögon och slutade ovanför dem gjorde en kontrast till hans ljusblåa ögon, som han nu såg på Akila med. Hans ansikte gav inga anspråk om känslor av glädje, spänning, ilska, rädsla, eller något annat.

“Ers höghet. Mitt namn är Lhoris Illiden. Bläckspindeln har meddelat mig att mitt kontrakt binder mig till er tjänst för en lång tid.”

Efter den andra meningen sänkte han sin blick, och väntade artigt på svar. Han verkade inte som att han var en person som talade alltför mycket.

Lhoris hade redan känt doften av blod och vin då han steg in i salen tack vare sitt ovanliga luktsinne. Vid dörren var det redan lätt för honom att avgöra från vilket håll doften kom. En bit framför drottningen hade det blivit uppenbart att doften var på hennes händer. Han hade inte heller någon svårighet att åtskilja dofterna från varandra – den första doften var han betydligt mera bekant med än den andra, järn-lik som den var. Den andra inte heller direkt främmande – många offer var som lättast att mörda obemärkt vid festliga tillfällen.

Hennes sätt att inspektera honom var ovanligt, men han sade inte något om det. Han hade trots allt arbetat för en och annan arbetsgivare, var och en med sina egna besynnerligheter. Utan ett ord nickade han och steg upp, lade åter sin hand på handtaget till svärdet, och gick efter henne lydigt. Han tog in omgivningen och dess detaljer när han steg in i kammaren. Utmärkningar på Talanriens karta, och olika möjliga symboler som syftade på ett eller annat. Porträttet – liknelsen mellan personen och drottningen framför sig var alltför lätt att känna igen. Dotter. All denna information tog han in på ett par sekunder – hans synsinne var också ovanligt skarpt i jämförelse med vad som kunde väntas.

Han betraktade drottningen, och såg på henne med en väntande blick. För någon som väntade sig en dynamisk konversation kunde det vara avstötande att han inte talade. Kanske Akila dock inte blev påverkad av sådana saker? Hans tystnad var trots allt som ett jakande svar till hennes begäran.

Han höjde ett ögonbryn till hennes användning av kniven. Passionerat, inte planerat, tänkte han, då han studerade snittet. Hans ansikte gav inte många anspråk om hans inre värld eller tankarna. Däremot då hon nämnde att han skulle hämta henne levande blev han förvånad – det var ofta inte det han anställdes för.

“Levande?…” sade han frågande, men fortsatte sin mening. “Medvetslös ska du få henne. Det är tillräckligt nära döden för mig att göra mitt uppdrag som jag bäst vet hur.” Efter sin mening såg han omkring, men han min såg inte ut som att han skulle ha upptäckt något nytt. “Ers höghet, har ni något som tillhör henne? Om inte börjar jag genast. Men om ni gör det så lär det gå snabbare.”

Lhoris ansikte hade en likgiltig min. Han var inte som person kapabel av att förstå sociala konventioner. Han blev ofta missförstådd, och kunde uppfattas som ohyfsad eller ouppfostrad. Han sade det han tänkte, och förstod ofta inte orationella reaktioner, eller situationer där någons ord inte motsvarade de känslor som de hade. Därför trodde han i situationen att drottningen, helt enkelt, inte hade uppfattat vad han hade sagt. Så han bestämde sig att upprepa det han tidigare sagt mera utförligt, för att hon säkert skulle höra det han sagt.

“Jag sade att jag oftast hanterar döda kroppar. Jag är lönnmördare, inte barnvakt. Ers höghet, ni bad om att få henne levande, och det innebär att ni ska få henne medvetslös, vilket fortfarande är inom ert bud. Och, om ni råkar ha något som tillhör er dotter så kommer det vara lättare att spåra henne. Men, om inte, så kan jag påbörja mitt uppdrag direkt.”

Det var mycket tydligt, på basen av hur han talade, att Lhoris inte heller hade ett grepp på hurdana saker som kunde sägas, i vilka situationer, och till vem.