- This topic has 20 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Antrophelia, 1419 TT
Milt och förvånansvärt försiktigt och nästan… ömt bläddrade Zator i boken som han hade framför sig. Känslan av de gamla sidorna som vittnade om en äldre tiden. En annan verklighet. Oändliga möjligheter. Det fanns få böcker som inte den unga prinsen hade läst och tanken på hur det förflutna formade nuet och framtiden var en tanke som han fann intressant, om inte avgörande och viktig för hur ett rike skulle styras.
Inte för att tronen skulle bli hans. Eller sin tvillingssyster för den delen. Bittert blickade han upp i spegeln och granskade det röda håret som var avbilden av sin mor Thalias. De gröna fjällen som gav ett vackert skimrande mönster i hans panna, haka och hals var även de lika. Det var inte det som skar sig i folkets ögon. Nej, det var den mörka hyn och arvet av hans far Izotar som fick dem att viska sinsemellan. Rädda för att han och hans tvilling skulle vara en koppling till den där spindeldemonen.
Förstås var det inte många som visste något om henne, för det fanns inte många böcker om dem. Han hade sökt, länge och djupt i riket efter en. Det enda som han hade funnit var den lilla bok som nu låg framför honom. Gammal så att sidorna nästan föll isär i hans hand och att ingen hade varit nära den på länge var tydligt när dammet yrde ifrån sidorna.
Runt omkring honom kunde han se de dekorationer som tjänarna hade satt upp under tiden som han suttit där. Påminde honom om att den var gudinnans Vanras dag. Allt var i hennes mörkblåa färg. Det var en dag av glädje, som präglades av gudinnans personlighet. Givmild, lugn och söt som sjöarna. En dag för familjen.
Ljuset hade nästan slocknat, det var så länge som han hade suttit där i biblioteket i deras palats. Att han inte hade klätt om, dagen till ära. Eller att de skulle i gammal sed besöka Nennas ö var inget som han hade några tankar på. Inte än. Även om det gnagde lite i hans bakhuvud. Hans mor skulle nog bli besviken, men vad kunde en sida till skada?
-
Dagen till ära så var Isra förstås skrudad i en blå klänning, och när hon steg in i biblioteket så hade hon redan satt upp det jordgubbsblonda håret i en enkel men vacker uppsättning. Nå, kanske inte hon, men hon hade fått hjälp.
Sin bror hade hon inte sett röken av under hela dagen och nu började det närma sig för avfärd till Nennas ö, något som han knappast kunde missa. Så hon hade gått för att leta efter honom efter att ha intygat, dyrt och heligt, att Fëani inte alls såg löjlig ut i sin nya klänning.
”Zator?” Ropade hon in i det dunkla utrymmet, obrydd om att ett bibliotek vanligen var en plats för tystnad.
-
En sida till. Bara en till. Hur många gånger han hade sagt det till sig själv var han osäker på och han ryckte till något när han hörde sin systers bekanta röst. Lite till sin förfäran lade han märke till att hans grepp om sidan hade varit lite för hårt och skrynklat till pappret, nästan på gränsen till att det var helt längre. En kort svordom slapp ur hans mun och han höjde huvudet och skruvade på stolen så att han fick syn på Isra.
“Ja, Isra?” frågade han, lite smått irriterad för att sedan skynda på ett leende. Det var trots allt inte hennes fel att den här rent utsagt fåniga högtiden existerade.
“Vackert!” sa han sedan, för att göra en gest över hennes blåa klänning.
-
Hon möttes av en blick lika grå som hennes egen och hon kunde inte låta bli att le. Givetvis gömde han sig där, i biblioteket, när han egentligen borde vara redo att ge sig av. Om hon hört irritationen i hans röst så låtsades hon inte om den.
”Vad gör du här? Du borde vara redo att ge dig av. Mor förväntar sig att vi alla tre ska vara på plats, det vet du”, sade hon med ett litet leende, som för att låtsas att hon inte alls visste varför han undvek det hela, eller det faktum att hon kände samma sak. Hon avskydde att behöva vara utanför palatset, särskilt vid särskilda tillställningar som dessa, ty då blev ogillandet som resten av adeln hyste mot henne och hennes bror så tydligt att det inte gick att ignorera.
-
En liten suck undslapp hans läppar och han stängde igen boken med en försiktighet för att sedan göra en gest omkring sig med ett litet snett leende.
“Kan jag inte gömma mig här?” påpekade han med ett litet kort skratt, för han visste att det skulle vara en dum idé och dessutom kunde han inte lämna sin syster åt adeln. Deras vassa ord var värre än en kniv. Nå, åtmistone kändes det som det. Inte för att han visste något om strid. Inte mer än det han tvingades lära sig.
“Och vad är det för fel på hur jag ser ut? Hur vi än försöker kommer vi ändå inte kunna täcka upp vår mörka hud som skaver i deras ögon.”
-
Åt hans ord om att gömma sig i biblioteket så skakade hon bara på huvudet, innan hon gick fram till honom och slog sig ned bredvid honom. Hon tog hans ena hand mellan sina båda och tryckte den försiktigt, betryggande.
”Zator… Jag… Du vet att det inte är därför mor vill att vi klär upp oss. Det är en ren formalitet, vi måste ha en enad front. Vad tror du att de skulle säga om vi inte dök upp? Eller hur det skulle kännas om mor valde att gömma oss, låtsas som om vi inte fanns?” Frågade hon, nästan som om hon försökte övertala inte bara honom utan även sig själv. Hon avskydde tillställningar som dessa minst lika mycket som han gjorde det, men han hade alltid varit bättre på att uttrycka sitt ogillande öppet medan hon alltid försökte vara till lags. Det var… Svårt.
-
Ännu en suck lämnade hans läppar och han böjde sitt huvud för att försiktigt placera en mild kyss på hennes fingertoppar för att sedan dra bort sin hand. Förstås hade hon rätt, även om han inte riktigt ville erkänna det åt henne, eller för någon för den delen.
Han reste sig upp och nickade lite, som för att visa att han förstod vad hon sa och menade. Och det var väl förvisso sant, kanske det var tur att de hade en sådan mor som de hade – framför allt att de hade varandra.
“Hjälper du mig hitta de där obekväma blåa kläderna då, syster?” frågade han med ett snett flin.
-
Ibland undrade hon hur hon skulle klara sig utan honom, men sanningen var att det var en tanke som skrämde henne för mycket för att hon skulle våga dröja vid den alldeles för länge. De hade varit tillsammans sedan födseln och det fanns ingen som förstod henne lika bra som han, ingen annan som kunde förstå den avsky som de båda fick utstå från sin omvärld. Nej, det skulle aldrig ske.
”Givetvis. Jag vet precis vilken tunika som skulle passa. Kanske skulle du kunna borsta håret också?” Sade hon med ett litet skratt innan hon tog hans hand i sin och drog med honom mot dörren till biblioteket.
-
Det var lite som om en vikt hade lyfts från hans bröstkorg när Isra skrattade och drog honom ut från biblioteket. Han kunde inte rå för att instämma i skrattet. Vad skulle han göra utan henne och hennes sätt att få de mest vardagliga och trista sakerna att kunna genomlidas?
“Vad är det för fel med mitt hår nu? Det är inte ens några dammråttor som bor i det!” utbrast han lite roat och vred på huvudet lite fram och tillbaka så att hon skulle se hans kalufs som var tämligen oborstad.
-
”Nej, men det ser ut som om något byggt ett bo däri”, sade hon med ett litet skratt och knuffade till honom med axeln medan de gick genom korridorerna som ledde bort till kungafamiljens personliga rum. Hon och hennes bror hade länge delat rum, men för ett par år sedan hade deras mor tyckt att det var dags för dem att ha egna rum, särskilt som flera i adeln hade börjat viska om hur underligt det var att en bror och syster delade rum, och de behövde knappast fler anledningar till att ogilla de oäkta barnen. Alltså hade Isra och Zator egna rum, men de låg ändå vägg i vägg med varandra. Det var alltså dit, till Zators rum, som Isra styrde stegen och när de började närma sig så kunde hon höra sin lillasysters röst, säkert i färd med att vara missnöjd med kläderna hon var tvungen att bära, eller något annat i den stilen.
-
Åt hennes kommentar fnös han lätt, men hur länge kunde han vara irriterad på henne? Inte länge. Faktum var att de tänkte allt för lika för det och han gav henne ett snett leende och knuffade tillbaka mot hennes egna axel. Lite mer mesigare än vad Isra hade gjort mot honom. Inte för att han skulle säga att han hade ont – att hon hade lyckats komma åt ett blåmärke. Nej… Det skulle bli allt för mycket prat om det. Och Zator tyckte inte om att tala, han föredrog skrivna ord. Rösten till hans syster lade han inte riktigt märke till, inte mer än en irriterade mygga. Han fiskade upp en nyckel för att låsa upp sin egna kammare och höll upp dörren åt sin syster.
“Så, vad är det för tunika du envisas om, Isra?” frågade han och stängde dörren bakom dem, förstås låste han den inte. Vem skulle vilja störa dem trots allt? Rummet i sig var fyllt med bokhyllor och en fåtölj vid fönstret. En säng som såg orörd ut och en dörr som ledde in till Isras rum. Vanligtvis olåst. Vad hade de att dölja för varandra?
-
Till skillnad från honom så höll hon sällan dörren till sitt rum låst och kanske tyckte hon att han var lite väl paranoid som gjorde det, för hon himlade med ögonen bakom hans rygg. Hon sade dock inget om det, utan trängde sig bara förbi honom in i rummet när dörren väl var öppen.
”Vänta ska du få se… Men den kanske inte passar längre, du kan ha blivit för tjock”, retades hon innan hon gick fram till hans garderob och öppnade dörrarna. Hon rynkade lite på näsan åt dammet hon såg i dess botten men vände istället blicken till kläderna som hängde där, prydligt uppradade. Hon fick leta ett tag innan hon fann det hon sökte, en tunika som han burit för… Hur många månader var det sedan? Kanske skulle det inte passa längre, men det var värt ett försök.
Så hon drog ut den mörkblå skapelsen och höll fram den så att han kunde se den. Den var enkelt skuren och hade guldbroderier i kragen.
”Nå?” Sade hon frågande, ett litet leende över läpparna.
-
“Det passar mina blåa ringar under ögonen” sa han, i en ton som lät som en flicka som kritiserade sin klädsel. Blicken var likaså kritisk och skakade på huvudet när han tog tag i tyget. Faktum var att han inte allt för sällan hade samma kläder på sig – till sin mors förfäran.
En liten beklagande suck kom ifrån hans läppar innan han drog av sig sin gråa tunika för att rycka till sig den i Isras famn och dra på sig den. Kanske hade den krympt lite grann. Fast inte så illa så att det skulle synas allt för mycket.
“Nå?” frågade han och gjorde en skämtsam piruett.
“Min bak kommer inte fram för mycket av den? Eller min tjocka mage – som du så väl påpekade det syster?”
-
Till skillnad från Zator så kunde Isra uppskatta det fina i livet och mer ofta än sällan så önskade hon sig att få en ny klänning uppsydd inför särskilda tillfällen, och hon skulle aldrig lämna sitt rum utan att först ha borstat håret… Kanske var hon lite fåfäng, eller så var det helt enkelt ett sätt att försöka passa in så bra som möjligt i bilden av en kungafamilj och ge sina kritiker en sak mindre att kritisera.
Vid sin brors ord så kunde hon inte låta bli att skratta och knuffa till honom när han gjorde en liten piruett för att visa upp sin tunika för henne.
”Du vet att jag bara retas. Du har blivit längre”, sade hon med ett litet leende innan hon gick fram till honom och drog lite i fållen på tunikan i ett försök att rätta till den en aning. Kanske var den för kort? Nej, han skulle knappast göra några kullerbyttor i den, så det var nog ingen fara.
”Den blir bra”, tillade hon konstaterande.
-
“Du menar att jag växer, syster? Omöjligt!” sa han med samma skämtsamma och sarkastiska ton för att sedan dra in magen lite när hon drog i fållen till tunikan. Handen var farligt nära hans mage och det skulle inte förvåna honom om hon skulle kittla honom. Så varför inte göra det lite svårare åtminstone?
Han log milt mot henne och gjorde en gest över hennes klädsel för att ta hennes hand och snurra runt henne något med ett litet skratt för att sedan röra sig mot fönstret och se hur gardet förberedde sig att ta dem ifrån palatset. Ifrån den trygghet som fanns där. Tack och lov, var Isra med honom.
-
Hans ord fick hennes leende att bli lite bredare, men hon kittlade honom inte så som han fruktade, istället lät hon sig själv bli snurrad ett varv innan hon följde honom med blicken när han gick fram till fönstret.
Hon fiskade upp en sällan använd borste från en av hyllorna i garderoben och gick fram till Zator där han stod vid fönstret. Med försiktiga rörelser började hon reda ut tovorna så gott det gick. Hon visste vilka tankar som rörde sig i hennes broders huvud, för samma tankar fanns hos henne. De skulle behöva lämna palatsets relativa trygghet för att bege sig ut, och upp, dit hundratals, nej tusentals, ögon skulle vara riktade mot dem. Hon rös lite omedvetet.
”En dag blir det kanske bättre…” Kommenterade hon, något disträ kanske, lika mycket för Zators skull som för sin egen.
-
Det var många tovor i Zators hår och han grimaserade lite grann när han var håröm. Även om systerns händer var försiktiga. Han höll upp sin hand mot håret för att försöka få henne att sluta och vände sig sedan om för att sedan höja sitt ena ögonbryn.
“Bättre? När vår kära syster får makten menar du?” frågade han med en fnysning och gjorde en nonchalant gest framför sig.
“Som om hon inte skulle lyssna på någon uppblåst adelsman eller rådgivare och slänga ut oss så fort det var möjligt” fortsatte han och gick återigen fram till fönstret och verkade blicka utanför fönstret.
“Nej… Kanske vi borde… fly?”
-
Zators ord fick henne att tugga lite besvärat på underläppen. Hon hade förstås tänkt samma sak själv mer än en gång, drömt mardrömmar om hur det skulle kunna bli när de inte längre hade sin mor att skydda dem från omvärlden. Hon ville tro att Fëani inte skulle låta sig styras av någon annan, att hon skulle minnas att de trots allt var av hennes blod, hennes syskon, men redan nu… Redan nu kunde hon ibland känna hur en spricka höll på att formas mellan dem, en spricka som bara tycktes bli vidare och vidare.
”Fëani skulle inte slänga ut oss. Hon är vår familj och om vi inte hör hemma med vår familj, vart ska vi ta vägen då?” Hon avbröt sig själv och höll upp en hand som för att hindra Zator från att svara.
”Nej, jag vill inte prata om sådant idag. Låt oss sluta upp med mor så vi kan få det här överstökat…” Tillade hon bestämt innan hon lade ifrån sig borsten och höll ut sin arm åt Zator.
-
Tanken på att fly fanns fortfarande där hos honom. Även om han nickade. Det var nästan äckligt hur tanken på att fly hade växt inom honom. Så pass mycket att han nästan bara väntade på rätt tillfälle. Fast förstås – utan sin syster. Hur skulle han då klara sig? Han skickade henne ett varmt leende som nådde till ögonen för att sedan erbjuda sin arm som stöd åt henne för att klappa sin syster hand milt med den andra.
“Överstökat, hm? Tänk om du finner en söt pojke som rövar bort dig från mig?” frågade han lite retsamt och knuffade henne med ett litet skratt för att se sig över axeln mot böckerna i sitt rum. Vad skulle han inte få ge för att kunna sitta där i ensamheten, eller sin systers sällskap, istället för detta? Kanske han kunde ta med en…
Fast han verkade inte riktigt kunna hinna med att fånga upp en av dem. Kanske var det systerns plan och han suckade lite åt det för att sedan räta till sin rygg så att han gick rakryggad där igenom korridorerna. Så som han lärt sig från barnsben.
-
Hans ord om en söt pojke fick hennes kinder att hetta lite och sin mörka hy till trots så syntes det som en svag rodnad, och kanske sved det lite bakom ögonlocken när hon blinkade. Hon visste att hennes bror inte menat att dra upp det, kanske hade han helt enkelt inte tänkt på det, men frågan fick henne osökt att minnas hur hon blivit behandlad bara ett par månader tidigare.
Hon hade kärat ned sig i en yngling från ett av adelshusen i Antrophelia. Han hade varit snäll mot henne och visat henne uppmärksamhet och under en av tillställningarna som hennes mor ställt till med så hade han bett henne följa med honom ut i palatsets trädgårdar…
Nästan obemärkt skakade hon snabbt bort tankarna och sträckte lite på sig där hon gick bredvid sin bror.
”Du vet att det är lika osannolikt som att du eller jag skulle få ärva mors tron”, sade hon med en kort fnysning.
You must be logged in to reply to this topic.