Ulrik hade sin dag planerad, kanske inte samma plan som Jana nu hade men han hade en plan oavsett. Planen för honom var att jaga maten till bordet och då han var den skickligaste av dem på att jaga så hade han nästan blivit utknuffad ur huset och tillsagd att inte komma tillbaka förens han införskaffat dem mat. Ibland kändes det synd att han var så bra på att jaga som han faktiskt var för annars kunde han med lata sig framför eldens flammor och vänta på att hans far dragit hem något att äta. Men nej; Visst hade det varit hans jobb de senaste åren..

Lång som han var så såg han lite tydligare spår i snön framför sig vilket snart fick honom att rynka sin panna lite förvirrat. Kattdjur? Här nere? Ja det skulle ju ge honom en fin päls för tillverkning, vanligtvis mycket finare pälsar än vad han vanligtvis använde sig av. Han hade för närvarande björnpäls i den tjocka vinterkoppan och björnpäls knutet med läderband runt fotlederna för att hindra kylan att smita in under byxbenen i detta vädret. Gjorde det dessutom smidigare när man jagade att man inte konstant fastnade i grenar och annat bråte under jakten. Han böjde sig ner för att undersöka spåret och konstaterade att det var färskt, lite för färskt till och med vilket fick honom att dra fram sin jägarbåge, trädde en pil medan han skyndade framåt, nästan helt ljudlöst i snön. Följde spåret en bit vaksamt tills han fick syn på djuret.

Något stämde inte dock.. Djuret låg platt, intensivt spanande framåt nere i mänskliga tillhåll vilket fick honom att förstå att en bymedlem antagligen snart skulle mista livet. Han började springa genom snön med pilen spänd i bågen och svor till då djuret for till attack utom synhåll ner från den höga plattån av snö som den lurat på. Ett kvinnoskrik nådde hans öron och han sprang så snabbt han bara kunde, kastade sig ner för snötoppen med bågen riktad på djuret, upptäckte att det var stor chans att han skulle råka träffa kvinnan med vilket fick honom att utan att skjuta landa bakom scenen och rikta en ben knakande spark mot kattdjurets sida. Katten ylade till och rullade bortåt, tog sig snabbt upp på tassarna igen och for till attack mot Ulrik istället. Ulrik var beredd dock och hade redan spänt sin båge igen och avfyrade pilen rakt mot kattens panna.

Pilen genomborrade skallbenet på kattdjuret och med en snö dämpad duns föll djuret livlöst till marken, fläckade snön röd från blodet som sipprade ut från pilens genomträngning. Det var riskabelt att skjuta ett djur i huvudet då det var svårt att veta om det skulle ta sig igenom skallbenet men han hade inte haft ett val. Det var väll bara tur att det hade gått vägen annars skulle han sluta som kattens mål. Han var andfådd efter sin sprint och sänkte långsamt bågen för att vända sig om mot den attackerade kvinnan och skynda sig framåt den metern de hade emellan sig. Med sin breda dialekt som tydde på att han levt här hela sitt liv så frågade han kvinnan med ansiktet i snön; “Är ni okej?” innan han greppade tag om hennes underarmar för att få upp henne på fötterna igen, med ryggtavlan vänd mot sig själv.

Han undersökte revorna i tyget på hennes rygg men fann tacksamt nog inget blod. “Du hade tur att jag var i närheten, hur känner du dig?” Frågade han hennes ryggtavla medan han la en hand mot hennes axel för att vända henne mot sig. I samma ögonblick som han såg hennes ansikte så var det nästan som han stelnade till lite och tackade gudarna att hans ansikte redan var rött från kylan för annars skulle det blivit en rätt så pinsam rodnad i hans ansikte. Play it cool… Hon må vara otroligt söt men bete dig som en man nu. Han gav henne ett brett leende som inte direkt dolde hans stiliga yttre, mer förgyllde det innan han skrockade lite roat. “Är du okej?” Upprepade han lugnt till henne då han fann att hon kanske blivit frågade det i fel tillfällen innan detta. Antingen med ansiktet i snön eller under stress från attack liksom.

Det var nästan lite märkligt att han kände hennes händer mot hans bröst med tanke på alla lager av kläder han hade på sig men visst kände han det och kände sig tacksam över att hans hjärta inte fick spatt och började galoppera i bröstet på honom. Tacka Nenna! Där befann de sig; täckta från topp till tå av snö från olika anledningar och ändå så var det så varmt.. varför var det så varmt!? Hans bröst hävde sig upp och ner från adrenalinet i kroppen och sprinten genom den tjocka snön som skulle kunna få vem som helst att kippa efter andan med tanke på hur TUNGT det var att springa genom all den där snön. Han kunde inte låta bli utan han höjde sin vante beklädda hand för att försiktigt borsta bort lite snö från henne och verkade dubbelkolla att hon helt klart var okej.

Hennes händer greppade tag om hans kläder vilket fick honom att lägga handen han borstat bort snö med på hennes axel lite försiktigt, nästan som om hon var gjord av glas med leendet som blev lite oroat över situationen. För honom var ju jakten det liv han ägnade sig åt vilket efter många års träning fått honom att kunna blockera ut allt förutom djuret han spårade så det var först nu som han plötsligt tänkte på hur uppskakad hon måste vara. Mycket riktigt så verkade hon ha det svårt att stå upp vilket fick honom att gå till handling. Plötsligt hade han skopat upp henne i samma sekund som hon ställt klart sin fråga och bar henne den korta biten bort till en större stenbumling som han satte henne ner på. Utan att ännu svara på frågan så frog han av sig sin kappa och virade in henne i den som förhoppningsvis skulle få henne att känna en liten trygghet kanske. Han var helt vinter klädd trots allt så han klarade sig utan sin kappa en stund och säkert mer än det.

Han sjönk sedan ner på ett knä framför henne, med det blödande djuret bakom sig som för närvarande kunde få ligga där allt det ville. Det fanns nu viktigare saker för honom trots allt. Han ville lugna ner henne efter hela händelsen vilket fick honom att mjukt le mot den skärrade, vackra kvinnan. “Hallgrímdottir eller hur? Jag har sett dig förr.. Jag har bara inte hittat rätt tillfälle att prata med dig..” Jo visst, eller kanske var det så att han inte funnit nerver att prata med henne? Men det behövde inte hon veta! Nu var det dags att svara på frågan! Just det! “Jag skulle ut och jaga men det verkar som att det redan är avklarat nu.” Sa han och viftade handen mot den döda katten, det var länge sedan han lyckas snärja ett sådant djur. Det var inte allt för ofta man annars stötte på en snöleopard och faktiskt lyckades döda den, eller hur? Han såg på henne, förtrollad över hennes skönhet även efter hon brottats med en leopard och tog sig i kragen. “Vad gjorde du ute?”

Ulrik hade självfallet hört om Janas far, han var rätt ökänd genom att härja i byn stinkandes av alkohol och muttra för sig själv över ting som han inte visste vad de betydde. Ja det var helt klart att hennes far levde för spriten men varför visste han inte. Vanligtvis bekämpade ju folket med alkohol problem några inre demoner men demoner fanns det gott om i livet så det var omöjligt för honom att veta mer än så.

Han kände hur det pirrade i kroppen på honom där han satt framför Jana som var inlindad i hans tjocka vinterkappa och även hans hjärtrytm hade ökat osedvanligt mycket. Det var besynnerligt.. han var ju i god fysisk form och faran var över och ändå bultade pulsen iväg. Även hans handflator under vantarnas tjocka tyger var svettiga och han hade fått en plötslig vilja att imponera på henne, mer än vad han säkert redan gjort. Vad var egentligen den här känslan?! Aldrig hade han varit så nervös och uppmärksam på hur han framstod som nu. Det var som sagt tur att kylan kamouflerade hans tillfälliga rodnad. Till och med hennes röst var vacker och han fann sig själv bara vilja sitta och lyssna på hennes stämma, även om hon fortfarande verkade vara i chock? Eller var hon det? Eller var hon bara lika nervös som han själv faktiskt var just nu?

Han kunde inte hjälpa att klia sig lite i nacken med vanten bara för att få utlopp för allt han kände just nu medan ett nästan nervöst skratt lämnade honom då hon berättade att visst var det hon. När hon sedan nämnde hans byte så kastade han en blick mot det avlidna bytet innan han såg på henne igen. En plan hade formats. När hon sedan berättade om meningsskiljaktigheten med sin far så kunde han direkt känna det som att något sådant inte var direkt ovanligt. Det gjorde honom lite ledsen att tänka på hur svårt hon måste ha det ibland, speciellt om han drack så mycket som han gjorde. Det verkade som om deras uppväxter var motsatta. Hon med sin fyllebult till far och han med sin nykterist till far som på senaste åren börjat bli för gammal för att vara ute och jaga längre. Han var ju deras yngsta barn och även ett barn som kommit 10 år senare än den näst yngste brodern vilket självfallet betydde att hans far var gammal vid det här laget, redan i 70 års åldern vilket var imponerande med tanke på att de flesta avlidit vid den tiden tyvärr. Han hade konstant ont i kroppen och rörde sig sämre och sämre för var år så på sätt och vis var det nog bra att han själv fick införskaffa maten. En av hans äldre bröder var dock en person som man kunde se dricka med just Janas fader.

Han funderade lite kort på vad han skulle säga innan han öppnade munnen. “Jo det kommer ju alltid en tid när man vill starta sitt egna liv och inte längre vara fast med sina föräldrar, kanske har den tiden kommit för dig?” Han tystnade kort lite panikslagen över hur han skulle formulera nästa frågan. “Öhm.. har du någon plan på att flytta ihop med någon? Alltså jag menar; Har du en.. man i ditt liv?” Oj vad osmidigt framlagt. Det skulle helt klart vara hemskt om hon sa att hon redan hade en man, varför visste han inte men av någon anledning ville han inte att hon skulle ha en man i sitt liv..

Men vänta, vad var det nu som hände?! Hon såg ju ut som om han nyss hade drämt en död, rå lax i ansiktet på henne och sedan satt hon bara stilla, tyst. Han önskade att hon skulle säga något, vad som helst, funderade lite panikbelaggt att påpeka vilken fin dag det var bara för att bryta tystnaden. Desperat höll han på att öppna munnen när hon plötsligt hoppade upp vilket fick honom att undvika att få ett kbä i haken eller dylikt. Han blinkade till nästan chockat över detta medan han reste på sig för att se oroat på henne där hon vankade på platsen. Stelt drog hon av sig hans kappa och lika stelt så sträckte hon över den till honom. VA?! Vad händer? Skulle han säga något istället för att stå och dumstirra på den vackra kvinnan som han verkade ha… förolämpat?

Sedan kom orden vilket fick det att vrida sig i magen på honom och det värsta var att hon verkade seriös. ‘Vem skulle vilja ha mig till fru’. Vid det tillfället såg han nästan ut som om någon smällt honom i ansiktet med en dvärghammare. Här försökte han ge henne den komplimang hon faktiskt förtjänade och så möttes han av denna respons.. Vart hade han gjort fel? Han hade räddat henne, borstat av henne, gett henne sin kappa och frågat i sitt klumpiga sätt om hon var fri.. Någonstans hade det ju helt klart gått fel, men vart? Han såg nästan lite förolämpad ut över det uttalandet om sig själv som lämnat henne. Hans respons var rakt på sak. “Nå.. jag ville mest bara vara säker på att du inte hade en fästman jag inte kände till..” Sa han och vred lite obekvämt på sig med ett grepp om sin kappa. “..så jag kunde kanske.. du vet.. spendera mer tid med dig..” Oj vad han verkade ha gjort bort sig, hur skulle han ens göra för att börja reparera skadan?

“Öhm.. du vill inte ha sällskap? Jag menar.. det kanske finns fler leoparder?” Nu vart han faktiskt generad nog för att man skulle kunna ana det hela om man tittade noga på honom. “Om fällorna är tomma kan jag kanske jaga ett djur åt dig? Du kan få snökatten om du vill?” Han hade aldrig varit så här nervös inför en kvinna förut, vad var det för fel på honom egentligen?? Han drog ett andetag för att lugna ner sig lite innan han log mot henne igen. Det sårade honom att hon trodde att hon var värd så lite när han alltid hade haft ögonen på henne men helt klart varit för blyg för att hitta ett tillfälle att prata med henne. Men det var nog en hemlighet som han skulle hålla för sig själv.

Ulrik som alltid var så självsäker och social kände sig aningen genrad vid detta ögonblicket som sagt då han alltid haft ögonen på henne men inte vågat få fram ett enda ord till henne. Han hade försökt ett antal gånger men i sista sekund väjt undan, antagligen utan att hon ens hade noterat det hela. Som den gången hon stått och kollat på ett marknadsbord och Ulrik hade närmat sig henne, höjt handen för att lägga den på hennes axel men dragit sig undan och skämsigt strövat iväg i motsatt riktning. Hon hade alltid varit den ända personen i byn han inte vågat prata med trots att han alltid försökt men misslyckats. Även om detta måste ha varit väldigt läskigt för henne så kunde han inte låta bli att känna sig lite stolt över att han äntligen haft modet att prata med henne. Kanske var det adrenalinet men nu hade han ändå gjort det!

Han tystnade en stund, byggde upp modet för att svara på hennes fråga, höll på att fega ut men tog sig i kragen och nästan blåste upp sig då han bestämt att han skulle vara ärlig mot henne. “Jag har alltid velat vistas med dig.. har bara inte vågat riktigt. Jag vet inte vad det är.. Jag kan umgås med alla utan problem men när det kommer till dig så fegar jag ut. Det har alltid varit så, jag har försökt allt för många gånger och misslyckats. Vill bara inte skämma ut mig inför dig antar jag..” Han hade fått fram det!! Även om han kliade sig lite obekvämt i nacken över att faktiskt säga det han alltid tänkt medans hjärtat hade börjat bulta snabbare på honom, varför var det så varmt här ute!? Vid hennes andra förklarande så sa han nästan direkt, som om modet faktiskt äntligen började ta plats igen nu när han brutit dammen hos sig själv. “Du kan säga att den är från mig, jag vill att du ska ha den pälsen är fin så den kommer passa dig perfekt.” Sa han utan att tänka på att han bokstavligen sagt att hon är väldigt fin, vilket han antagligen inte skulle våga medge annars hittills. När han väl kom på sig så låtsades han som om han inte alls plötsligt blivit nervös över hur denna slip-up skulle hanteras och försökte bibehålla sin lugna fasad så gott han bara kunde. Men det sprack lite när hon frågade om han verkligen ville gå med henne. Hans kinder lyste till i rött medan han klämde fram ett genuint nervöst svar på frågan. “Bara om du vill, jag vill inte vara i vägen för dig men vad sägs som att vi hittar lite mat till min familj? Snökatten är din trots allt.” Sa han med ett charmigt leende innan han gick fram till hennes katt för att smidigt hissa upp det tunga djuret över axeln innan han vände sig med ett leende mot Jana. “Jag vet ett par bra ställen, om du känner för det?” Inga skratt att tala om, bara genuint intresse.

Hon var verkligen vacker. Han hade inte förstått någon gång under uppväxten varför folk talade illa om henne samt gjorde narr av henne i allmänhet. Det verkade vara så folk betedde sig bara för att hennes far inte direkt var en bra typ av man i byn och han skulle aldrig förstå varför hon av alla fick lida av det. Man valde inte sina föräldrar trots allt och han hade alltid tänkt på henne, knappt någonsin på hennes fyllebult till far. Han skämdes att han aldrig sagt emot folket dock men han hade aldrig heller hakat på tåget som pratade illa om henne men kändes som att han skulle ha skällt ut dem alla för länge sedan vid det här laget. Visst; han hade aldrig behövt försvara henne då det var mest hennes far som fick skit kastat på sig men ändå kände han sig skyldig. Han borde ha nämnt hennes namn men det skulle ha lett till att folk skulle lista ut hans hemliga förälskelse i henne. Småstads folk hade tydligen inget bättre för sig än att prata skit trots allt.

Han lovade sig själv att från och med nu nämna henne och inte gömma sig som ett skrämt barn som inte ville erkänna sina egna känslor. Det var ju inte som att han inte var utstirrad av byns kvinnor redan och det var långt från första gången han tackat nej till en dejt men han var ju faktiskt rätt så insnöad på en kvinna trots allt.

Vid hennes kommentar att det snarare skulle vara hon som skämde ut HONOM så tog det inte ens en sekund innan han gav svar på tal till det mysteriet. Hon skulle INTE känna så trots allt. “Du kan inte skämma ut mig någonsin.” Sa han fascinerande ärligt utan att tänka mer på det innan han uttalat sig. Han blev dock lite röd i ansiktet igen då han kom på vad han sagt men försökte att inte låtsas om det. Vid nämnandet om att han skulle hålla i den åt henne så tog han inte illa upp. Många skulle kanske känna sig förolämpade över det hela men det var ju inte som att han inte förstod hennes tanke där. Hon skulle nog inte få behålla pälsen i alla fall med tanke på hur hennes far faktiskt var.

“Klart jag kan, det är ingen fara.” Sa han därför bara simpelt utan ett tecken på att känna sig avvisad. Den mest populära mannen i byn hade inte den minsta känslan av misslyckande och var glad att hålla i pälsen åt henne så länge hon nu skulle vilja det.

Han såg på henne med ett charmigt leende och lyssnade till hennes ord följt av att han hissade upp det tunga djuret över axlarna. Lyssnade färdigt på henne innan han vände sig med ett flin i ansiktet. “Tror att det är bäst att hålla koll på din gåva så jag tar djuret med mig, annars riskerar vi nog att förlora det till någon annan i byn. Kom jag ska visa dig en perfekt plats för rådjur!” Sa han nöjt med händerna runt kattens ben för att hålla det på plats över axlarna. Det må vara tungt men han hade en poäng; de skulle mista djuret om han inte tog med sig det. “Redo?”

Ulrik tyckte även han att den kalla dagen kändes osedvanligt varm och även han hade en liknande tanke att det var ett mirakel att snön runt omkring dem inte vart vatten. Det var skumt att han kände sig tacksam över att det inte bara var han som brann upp, Jana såg nästan ut som en flamma där hon stod men han skulle anta att han inte direkt var en mildare eld i snön. Skulle säkerligen sett coolare ut dock om han inte flammade på detta sättet men det verkade även som att hon inte verkade bry sig om hans lite nervösa tillstånd. Solen dök upp där de stod och lös upp vintervärlden vilket gjorde allt otroligt ljust då den speglades mot snön yta och hade det inte varit för att han var van så skulle han antagligen behöva täcka ögonen an aning över hur ljus marken blev.

Vid hennes tackande så lyfte han sin fria hand och kliade sig lite charmigt i nacken igen på ett sätt som talade för henne att det var okej och då kommentaren kom så skrattade han till lite. “Jo det är väll en sak man får när man lever som jägare i ett led av forna jägare, styrka. Hade nog varit lite svårt för mig annars. Fick släpa med en älg själv hem förra vintern och jag kan lova dig att jag aldrig varit så trött i hela mitt liv. Fick improvisera att hjälpmedel och dra besten hela vägen hem, så man kan säga att jag hade aningen ont efter det haha” Sa han lite roat, kände hur rodnaden började lätta en aning vilket var mer än välkomnat. Han pekade sedan åt riktningen de skulle till vilket var en riktning som folk vanligtvis skulle välja men som helt klart skulle ta dem dit snabbare. Han började gå men blicken föll tillbaka mot henne. “Hur känner du dig? Känns det okej att gå?”

Ulrik kunde inte hjälpa att skratta till lite roat från hennes ivriga fråga och kände sig på riktigt gott humör efter detta möte. Han hade gjort allt han kunde för att rädda Jana från kattdjuret och adrenalinet hade piggat upp honom rejält. Han var dessutom stolt över att ha räddat Jana från djuret vilket fyllt honom med mer energi än innan, han hade lyckats imponera på JANA helt själv. Jana var ju den ända flickan som han aldrig vågat prata med förens nu och nu när dammen brutits så kändes det otroligt trevligt att faktiskt ÄNTLIGEN ha samlat mod (adrenalin) till att prata med henne. Han kunde inte bry sig mindre om vad resten av byn skulle tänka, det var trots allt inte deras ensak.

“Jo..” Började han med det tunga djuret över sin axel och behövde tänka efter, trots allt hade han ju hornen hängandes i familjehemmet. “..Den hade skovelhorn med 10 taggar och han var ENORM. Kände mig som ett litet barn i hans närhet men lyckades ändå besegra honom. Gav mig otroligt mycket mat, horn och skinn haha” Sedan så fanns det ju en hel del andra värdefulla ting på en älgtjur med självfallet men han behövde inte gå in på SÅ många detaljer trots allt.

Han såg på henne där hon gick i sina filéade kläder och även då var hon vacker för honom. Han var otroligt glad att hon var okej men kände ändå skuld över att han inte hunnit fram snabbare så att hennes kläder kunde blivit räddade. Han visste ju som sagt likt alla andra att hon inte direkt simmade i inkomster. Han fortsatte att se på henne, beundrade hennes skönhet innan han öppnade munnen för att lätta lite på skulden han kände inom sig. “Jag är ledsen att jag inte hann fram snabbare, kanske skulle ha sparat dig tid med ihop lappandet av kläderna. Om du vill så kan jag ersätta dem åt dig.. om du vill.” Ja det var förvånande och förvirrande att höra kanske att Ulrik, som räddat hennes liv, kände sig skyldig att han inte varit snabbare. Han hade sprungit genom snömassan, beskyddat henne och dödat katten men ändå så kände han sig skyldig. Trots att han visste rent logiskt att det inte hade funnits ett snabbare sätt att nå henne från sin egna, snöfyllda position.

Ulrik kunde inte släppa henne med blicken nu när han för första gången faktiskt vågat till sig att betrakta henne. Hon må vara tilltufsad utan dess like men det gjorde ingeting för hennes skönhet som lös igenom stark som morgonsolen i de snöiga bergen. De flesta tänkte inte ens på hur vacker hon faktiskt var med tanke på hennes fattigare härkomst men Ulrik hade inte direkt någonsin varit som de andra. Han må vara populär och imponerande, följd med blicken av alla kvinnorna i byn men han var inte den som sökte sig efter rikedomar. Han hade tillräckligt som det var så vad skulle ett giftemål med en rik kvinna egentligen gynna honom? Kvinnor som var allt för upptagna med att se så vackra ut som de bara kunde för att avspegla det faktumet att de bara hade ett par få välfungerande hjärnceller i huvudet. Det verkade vara en trend om man var en vacker kvinna att tro att intellektet inte spelade någon roll när det egentligen var det som var viktigast, i alla fall för Ulrik.

Här gick Jana utan en tanke på hur hon såg ut trots det faktumet att hon för en man som Ulrik redan var en av de vackraste ting han någonsin lagt blicken på. Till och med rufsig och klädd i trasiga kläder vilket var betydligt mer imponerande än de pimpinetta kvinnorna utan hjärna eller skråmor. Han fann sig alltid fascinerad över i hur mycket han ville imponera på Jana med, även om hon inte sett det så hade han alltid sträckt på sig när de mött varandra på stadens torg och försökt verka imponerande för henne utöver det imponerande som redan var han. Med titeln som byns främste jägare och styrka. Det var nästan fånigt om man frågade honom; Hur han alltid betedde sig mer likt dem hjärnlösa så fort han fick syn på Jana. Ville imponera på henne som en annan tölp. Ja han skämdes nästan lite över det faktiskt och svor till sig själv att han bara skulle vara sig själv till 100%. Men viljan att skämma bort henne fanns kvar oavsett vad hans hjärna försökte tala om för honom.

Vid hennes fråga hade han nästan glömt bort vart de var på väg med blicken fäst på henne vilket fick honom att skratta till en aning och ruskade lätt på huvudet för att komma på rätt bana igen. Han hade som per automatik gått åt rätt håll i alla fall så det var alltid något. Han harklade sig medan han tvingade bort blicken från Jana för att se på den vita snön framför dem. De var strax vid bäcken vilket var stället han ville visa henne. Djuren drog sig alltid till bäckarna för vatten vilket han listat ut var det bästa stället att sätta fällor på så han skrattade till och skakade lite på huvudet. “Nej vi är så gott som där, bäcken är bara en liten bit längre fram. Djuren drar sig till vattnet för att dricka så jag listade ut som barn att det var det bästa stället att gillra fällor på så länge man inte gör det för uppenbart.” Ja han hade inget emot att dela med sig av ett par knep till Jana. Han ökade takten lite då han självfallet var väl medveten om vart han satt sina fällor för att leda Jana ditåt. Plötsligt försvann han in i ett litet buskage vid vattnet efter att smidigt lagt ner katten i snön vilket följdes av ett rådjurs skrik som fastnat i hans fälla. Det tystnade fort dock och snart var han ute med det blödande djuret på sin axel. Som sagt; inte smart att lägga fällor allt för synliga. Han log brett mot Jana med det medelstora djuret över axeln. “Är du hungrig?”