- This topic has 1 reply, 1 voice, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Saskia Belsante
År 1422, November
Hon stod ute i slottsträdgården, som börjat skifta från höst till vinter. De flesta av träden hade fällt sina löv. Bara de kungliga ekarna hade stora delar av sina lövkronor kvar och de brann i gult och rött. Saskia betraktade en av de vita marmorstatyerna, den hade stått här i många år. Tiden hade satt sina spår i den vackra stenen i form av en spricka. Hennes blick hade fastnade på den sprickan. Den dyra stenen var inte längre perfekt. Något som ansågs vara mer eller mindre evigt; sten – hade gett vika för årstidernas temperaturskiftningar eller kanske en ovarsam förflyttning. Statyn skulle aldrig bli som den var när den lämnade skulptörens verkstad. Stenen skulle fortsätta att vittra sönder i och med att vädret och naturen skulle leta sig in i sprickorna. Sprickan skulle bli statyns förfall.
Saskia påmindes om andra sprickor. Om ärret på hennes ben, som aldrig skulle försvinna. Det skulle kanske blekas med åren. Hennes vad, hennes ben skulle aldrig se ut som det en gång sett ut. Hon var kantstött, precis som den här marmorn… och det var inget hon kunde göra åt det. Det gick inte att laga, det gick inte att återställa.. Hennes hud skulle alltid bära det groteska spåret efter den dolk som sprättat upp hennes vadmuskel, såsom ett korvskinn sprack i för hög värme. Saskia vred ner blicken till sitt ben och drog upp de dyra sidenkjolarna, betraktade sitt ärr. Sin egna spricka. Snabbt släppte hon ner kjolarna och strök dem på plats, insikten om att den här sprickan var bara en liten spricka i vad som skulle bli hennes skönhets förfall. Hon blickade upp mot statyn, vad hade hon om hon förlorade sin skönhet? Ärret på hennes ben var en spricka i hennes försvar. Sprickor som påminde henne om den iskalla verkligheten; hon var omgiven av utsvultna vargar. Hat kunde inte förblindas av skönhet..
Hennes ljusa hand, nästan lika vit som marmorn, landade på statyns kropp och hon följde den långa spricka med ett finger. Det fanns också sprickor som var av betydligt mer positiv karaktär, som de sprickor som avslöjar att där fanns något värdefullt bakom en skör fasad. I våras hade en lavin rivit upp en bergssida och avslöjat att det fanns en värdefull mineral i berget, en spricka hade helt plötsligt gett henne löfte om att göra Iserion rikt igen. Sprickor, sprickor, sprickor.. Hennes tankar om sprickor avbryts av en svettig budbärare, som rusar in likt en jagad hare. Genom trädgården och tränger sig förbi de förbryllade hovdamerna. Stannar inte förens hon når Saskia och då räcker hon fram ett ihoprullat pergament. Mellan sina ansträngda andetag avslöjade budbägaren.
“Er… make… är…. död…. förgiftad!” Något inom Saskia sprack och det som vällde ut genom den själsliga sprickan inom henne fick henne att riva ner statyn från dess piedestal… och skrika tills det kändes som om hennes hals fattat eld.
-
Saskia Belsante
År 1422, November
3 dagar senare ….
De hade fraktat hit hans kropp i ilfart, inte för att man oroade sig för tjälen, utan för att alkemisten behövde snabbt undersöka kroppen för att ens ha en chans att kunna avläsa vilket gift det var. Innan den naturliga processen i kroppen skulle förstört alla spår. De hade lagt hans kropp på ett stort isblock. Hon hörde alkemistens mjuka, hummande röst bakom hennes skuldra. Saskia suckade lite och vred blicken bakåt, över sin axel för att betrakta honom. Framför henne på ett massivt träbord låg Jareks kropp. För stunden dolt under ett stort vitt tyg. De befann sig inte i alkemistens laboratorium, utan de befann sig i slottets kapell. När hennes make dött hade hon lovat sig själv att göra allt vad som krävdes för att hans själ skulle återförenas med sitt Märehn. Han hade varit en traditionell man och hon skulle ge honom den dödsrit som han velat ha. Alkemisten var en kattlik man, han rörde sig lika smidigt som en katt och han hade en spinnande röst. Under den typiska alkemistkåpan fanns en smidig kropp, som drog åt det smalare hållet. Han hade en dålig hållning, antagligen efter timmar med näsan i böcker eller bland örtodlingar.
“Hloirë…” Saskia vred blicken bort från alkemisten, stirrade på bordet och fick syn på en spricka i träet. “Det är en ört som endast växer i Nela’thaënas skogar. Giftig om man vet hur man ska hantera den…” Spricka i träskivan var knappt en tum långt, men den tycktes ta upp hela hennes synfält. “Jag hittade spår av det i hans mun, magen och bland hans mat.” Det här alviska upproret, alviska hatet hittade sprickorna och sipprade in, som en iskall vind. Dödlig som hösten och vintern, som fick ting att falla, dö och förmultna.Hon tog stöd mot bordet när hennes värld svajade, det gjorde ont att tänka på att Jarek dött en smärtsam och utdragen död. Förgiftad. Saskia som inte talat på flera dagar väste. “Hur.. hur kunde det här hända..?!” Hon klippte av meningen och skakade på huvudet. Höjde snabbt handen innan alkemisten kunde delge henne med sina egna teorier. Det var inget att tänka på nu, inte på den dagen hon skulle lägga sin make på bålet. “Lämna mig ifred.” Alkemisten bugade bakom hennes rygg och lämnade henne omedelbart.
Saskia stirrade på den vita duken, där under vilade Jarek – eller åtminstone hans kropp. Hon tvekade länge innan hon lyfte på det och drog ner det till hans bröstkorg. Hans ögon var slutna, men det fanns något i hans ansikte som skvallrade om hur hans död varit: långsam, utdragen och full av smärta. Och rädd, hon såg hans dödsångest. Han hade inte förtjänat den här döden. Det slog henne att han var en stilig man och det gjorde ont i henne att veta att hon inte klarat av att se honom på det sättet när han levt. Att hon inte klarat av att älska honom. Vi som precis slutit fred mellan vandra… hon suckade uppgivet. Han hade varit lojal och mer bror till henne än vad de genom blodet var. Hon lutade sig fram och kysste hans kalla, stela läppar. Han hade hjälp adeln från Märehn att integreras till Iserion.. och de som inte klarat av att göra den förändringen hade han tagit hand om. Han gav henne frid i ett oroligt rike … och vad hade hon gett honom? Hennes hals tjocknade och skuldkänslorna blev för starka. Saskia brast i gråt och de varma, salta tårarna landade på hans kalla, blågrå kinder. “Förlåt mig, förlåt migförlåtf-…” Hon lutade sin panna mot hans, den kalla döda huden stal värmen från henne.
Det passerade en tid, där hon stod och grät över hans kropp, men en prästinna avbröt henne och föste bort Sasika från bordet med orden “Det är dags nu…” Ett par starka tjänare lyfte upp Jareks kropp och bar den på bår ut till platsen där likbränningen skulle ske. Saskia klev kvar, stående och stirrade på sprickan i bordsskivan. Hon märkte knappt när hennes hovdamer kom och ledde bort henne. Inte fören hettan från likbålet slog Saskia mot ansiktet blev hon medveten om sin omgivning igen. Jareks kropp låg där, bland flammorna. Hettan och elden skulle få av hans kropp att spricka, förkolas, spricka.. Sprickor, sprickor, sprickor… Elden skulle brinna i många dagar innan det bara skulle återstå ben och aska. Saskia drog ett djupt andetag och vände snabbt på klacken, vandrade bestämt upp den ensliga, men stenlagda vägen till slottet. Kalla, råa vindar från norr skvallrade om att vintern inte var långt borta.
You must be logged in to reply to this topic.