Hon vaknade tidigt nästa morgon efter ha sovit lätt och orolig, en sömn präglade av drömmar fyllda med omen. Likt alla nätterna sen hennes syster död hade samma dröm återkommit, en dröm om hennes stundande öde, en dröm med omen. En dröm som först hade skrämt henne och som kanske fortfarande gjorde det men nu hade hon accepterat det. Försiktigt tog hon sig ur sin säng och möttes av sin mor som redan var upp och höll på baka de flatbröd som skulle ätas under dagen mot varma stenar i elden. Försiktigt sjönk hon ner vid den varma elden och drog fötterna intill sig, bort från det kalla stampade jordgolvet. Sen snappade hon åt sig ett av sin mors bröd för att försiktigt börja äta av det. Hon kastade några oroliga blickar mot sin mor. Hon visste att modern inte delade hennes syn på ödet, att hon helst såg sin dotter stanna kvar inom klanen och att hon en dag fann kärleken under sommarfestivalen. Hon försökte sig på ett leende mot modern som såg vemodigt tillbaka innan hon suckade reste sig upp och tog en simpel lermugg som stod på en pall vid elden. Hon fyllde upp den med ljungte från en kanna inanna hon gav den till sin dotter, en gest av acceptance ‘’ jag älskar dig och jag kommer alltid stödja dig men jag kommer aldrig tillåta att någon tar ditt liv bara för nån präst tolkade dina drömma’’ sade modern och lämnade dottern. Dottern såg hur sin mor gick ut ur rummet eller stugan rättare sagt då den bara bestod av ett rum om man inte räknade den simpla förstugan och förrådet men vem gjorde det egentligen?

Hon satt kvar i vart fall där vid elden och av sin enkla frukost, kluven och vemodig. Hon hade fått sin mors välsignelse men också lovord att om hon dog skulle modern söka hämnd likt hon själv gjorde nu. Hon såg mot sina yngre syskon, hon fick inte lämna de moderlösa här i världen. Hennes lillasyster var alldeles för liten för att axla det ansvaret om hennes mor skulle dö men hon visste också att bakom en mors ord fanns det en järnvilja få skulle vilja möta och en moders hämnd var väl besjungen i deras egna myter. Hon skulle behöva finna ett väg att uppnå sin hämnd och stilla sitt blod utan att betala priset för det.

Efter frukosten klädde hon sig i en enkel kappa och vida ridbyxor samt stövlar inför den långa ritten. Innan hon går ut för att förbereda sin häst inför ritten, den långa ritten och resan stod framför henne. Dock där ute finner hon vad hennes mor försvann till, hästen är redan färdig och hennes mor håller i dess tyglar medan hon håller i en kaftan i andra. Tyst går hon fram och tar emot kaftanen med en frågande blick ‘’ mot kylan’’ svarar hennes mor och ger henne kort kram. Förvånat tar hon emot sin mors kram, hon som hade varit så kall mot sin dotter under de senaste dagarna. Varför nu, vart kom värmen ifrån och vart hade hon fått tag på en kaftan. Fortfarande förvånad och lätt förvirrad känner hon hur hennes mor skjuter henne ifrån sig, man kunde ana moderns tårar i ögonen men det var allt innan modern gav sin dotter ett snett leende och vände sig om. Dottern förstod, hennes mor ville inte att hennes barn skulle se henne gråta. Få henne att se svag ut, detta var deras farväl deras tysta farväl. Kanske var det sista gången det sågs, kanske inte men det skulle finns varandra igen om inte här så dödsskuggans dal eller i paradiset bortom det.

Att skilja sig från sin mor hade varit hennes tuffaste beslut hon gjort i sitt liv men tillsut hade hon tagit sig upp på sin häst och medan hon red söderut tillät hon sig själv att fälla en tår, en kort stunds svaghet inför de stundande utmaningarna kunde hon kosta på sig. Hon tillät sig själv endast att stanna för att dra upp den sabeln hon kvällen innan hade kört ner i marken på kullen för att låta blodet och jorden välsigna hennes ed. Hon drog snabbt upp den och med en vilje ansträngning såg hon inte tillbaka, hon kunde inte om hon ville fortsätta sin färd.