Tura visade nerver av stål vid krigarnas närmande och lugnt rörde sig som önskat så att de kunde söka henne på dolda vapen. Hon var stor, uppvuxen med yxa i hand, klättrande, vandrande, och med föräldrar som kastade en bokstavligen lång skugga. Hon erbjöd krigarna ett leende, men fick inget i retur och tog inte illa upp från det. Trots allt var det inte omöjligt att hon hade dräpt vänner eller kanske även familj till dem, även om de nog inte skulle ha lagt henne specifikt på minne. Hon tjänade Turin, hon förstod bitterheten.

Hon såg sig om inuti Frostheim, tittade på människorna de passerade, byggnaderna som omslöt dem och mötte blicken allas som såg mot henne och hon uppmärksammade. Snart stod hon inför Audgisil själv, och det förvånade henne, då hon räknade med att bli förd till en bur eller annat och placeras i förvar tills dess att de var redo för henne. Hon erbjöd konungen en nick, böjde lätt på huvudet och rätade sig sedan på nytt för att stå rak i ryggen, hennes hållning stolt.

“Mitt namn är Tura Helgadottir, krigare under Jarl Turin Hrafn, idag bud under Hillevi Hansdottir Drake. Jag är tacksam för möjligheten att tala till er direkt.” Hon hade ett litet uppehåll i sin mening, och anammade viss försiktighet. “Jag vet faktiskt inte vad mer jag kan säga, jag är inte mer komplicerad än en mening. Jag tycker om mjöd, och jag hoppas att jag inte har tömt mitt sista stop genom att leverera er detta brev.” Hon förde sin hand in under sin päls och tog fram brevet, omsvept i läder, bundet tätt för att skyddas mot väder. Hon höll ut det mot närmaste krigare, men släppte inte Audgisil med blicken.

“Jag har blivit instruerad att insistera att brevet läses av dig först, och att jag önskas vara närvarande för att vittna att det blir läst. Jag vill klargöra att jag själv inte läst innehållet, och är här utan avsikt för strid, men kommer motsätta mig min avrättning för ord som inte är mina.” Hennes röst var lugn, hon utstrålade en självsäkerhet som i situationen inte var rimlig, omgiven av fiendens krigare, obeväpnad.

Tura såg sig om när alla snart lämnade de två ensamma. Hon varken kunde eller försökte dölja sin förvåning när det slutligen bara var de två kvar. Visst att han var en gång en krigare, men hur länge sedan var det inte han befann sig i strid? Hon var obeväpnad, men inte osannolikt förmögen att ta hans liv nu, innan krigarna kunde ta sig tillbaka till sin kung.

“Han är inte vad jag väntade mig.” Sa hon för sig själv, tyst nog att det inte var riktat till honom, men kanske högt nog att det kunde höra, och betraktade honom när han närmade sig med ett horn mjöd. Hon accepterade såklart, men väntade med att dricka.

“Det här kriget är inte ett hederligt sådant, hur kan du lita på att jag inte är här för att ta ditt liv?” Hon såg på honom frågande medan hon svepte hornet med mjöd. Hon sänkte sedan handen som höll i det och räckte fram handen som höll i brevet.

“Jag önskar nästan inte ge dig det. Innehållet, fastän jag inte läst det, lär inte ge dig annat än mörker. Jag känner Turin, och jag känner Hillevi. Att se dig lida är möjligen lika intressant för dem som att vinna. Hillevi säkerligen skulle välja er smärta över sin vinst.” Hon såg allvarsamt på honom medan hon väntade på att han skulle ta emot brevet.

“Ett hopp vi alla bär. Hur vi ser på det som en gång var tycks däremot skilja sig för varje person man frågar. Inte ens gudarna känns ense om vart vi har varit, och vart vi är på väg.” Hon placerade brevet i hans hand och ställde sig sedan rät, händerna slutna bakom sin rygg, avvaktande hans handling. Hon tog ett kliv bakåt, för hon räknade med att brevet inte skulle göra honom glad, och hon har sätt män slukas av impulser förr, och folk har mist livet för mindre. Hon kunde inte räkna med att Audgisil skulle bete sig vettigt med ett besked som detta. Även om hon inte hade läst brevet, kände hon Hillevi och Turin, och hon visste vad som pågick hos dem.

Ärade Audgisil Ulfhedna med familj och bundsförvanter.

Som vi alla vet innehåller krig sorg och kostnader, ett pris vi alla väljer att betala för att stå upp för vad som är rätt, eller ändå viktigare att stå mot det som är fel. Vi är alla övertygade om att vi har rätt, och våra personliga förluster är jämförbara, även om ens egen familj alltid är mer värdefull än andras.

På ämnet familj så har vi i vårt ägo Ranghildr Asbjörndottir Ulfhedna. Ni som kung står nu inför vad som kan vara det största beslutet under ert styre, för Ranghildr Asbjörndottir Ulfhednas liv är av inget värde för oss, men betyder för er väldigt mycket. Så som ni har tagit fäder, bröder, mödrar, söner och döttrar från oss, är det i vår rätt att ta liv i gengäld.

Men så som Tyr satte sin hand i Fenrisulvens käftar erbjuder vi nu en hand, med avsikt att leda er till fjättring. Det är inte främmande till någon hur det kan gå i krig, förlusterna har vi alla känt, och sällan blir man erbjuden ett alternativ.
Vi erbjuder er däremot ett alternativ nu, där er Ranghildr Asbjörndottir Ulfhedna återvänder hem vid utbyte mot någon av större värde till oss. Den främsta valutan i krig är blod, vare sig det spills eller beslutar vem som sitter på tronen, och Ragnhildr Asbjörndottir Ulfhednas blod är av lägre för oss än det är för er.

Därför står du nu, Kung Audgisil, inför ett matematiskt beslut. Vi önskar ett utbyte av större värde för oss än vad vi nuvarande har, och från där jag sitter och ser på situationen medan jag skriver innebär det en arvinge eller dig själv som kung. Du som kung, eller ni som familj, står alltså inför valet att låta Ranghildr Asbjörndotter Ulfhedna möta yxans stål, eller skicka någon att möta stålet i hennes ställe. Detta såklart om ni inte finner någonting annat i er besittning som skulle vara av större värde för oss än Ragnhildr Asbjörndottir Ulfhednas blod på våra gator eller hennes liv åter i era ägor.

Vi håller nu hand, och förlusten kommer, frågan är nu vad ni gör härnäst, om ni byter handen vi håller i, eller om ni avser hugga av den så som Fenris bet till mot Tyr.

Svar förväntas med samma bud som gav er detta brev och bör rimligen lämna Frostheim inom en vecka från anländning. Ni får denna tid, för det är inte ett enkelt beslut ni står inför.

Signerat Hillevi Hansdottir Drake å Turin Torgersson Hrafns vägnar via budet Tura Helgadottir.

• This reply was modified 3 år, 11 månader sedan by Vintersaga.

“Ta den tid du behöver,” Började hon enkelt och nickade. Om hon kände sorg eller annat för Audgisil visade hon det inte. “Det gör mig ingenting att stängas in. Asarna är mitt sällskap, å må de vara så även för dig i denna stund. Jag är din fiende, men önskar du mina råd är jag tillgänglig.”

Hon hade ingen avsikt att göra motstånd om hon inte ansåg att hennes liv var i omedelbar fara, så hon utstrålade ett lugn, en förståelse och tålamod. “Skulle en tanke ägnas åt mig i min bur, så tar jag gärna emot trä och en kniv för att sysselsätta mig själv med skulpturering, skulle ditt beslut dröja dagar.”