I Brinke känns dagarna ljusare och världens bekymmer som någonting långt borta. Ängar och kullar sträcker ut sig med byar som hålls samman av god mat, sagor och skratt. Livet är enkelt och gott, styrt av kloka gamlingars stilla råd och den varma känslan av samhörighet.
Främlingar finner sällan vägen hit i detta avlägsna hörn av världen, men den som gör det och har ett vänligt hjärta, möts alltid av öppna armar, nybakat bröd och ett skummande stop.
Brinkelands vapen
Illustrerade av Johan Sundman
Vad varje äventyrare borde veta om Brinke
- Mat först, frågor sen. En brink bjuder alltid på mat, dryck och tobak innan något annat sker. Att tacka nej är ett garanterat sätt att få ett dåligt rykte bland de givmilda brinkerna.
- Vardagen är en fest. Det finns en festival för nästan allt, skörden, tobak, sprit och årstider. Styr dina fötter dig till Brinke kan det vara en bra idé att hålla koll på deras festivalår så du inte hamnar i något du inte vill fira.
- Illusionernas dimma. Brinke skyddas av magi. Är du illvillig hittar du aldrig dit. Är du en schysst filur så öppnar sig stigarna och byarna dyker upp ur dimman.
- Drakens arv. Brinkerna säger att de bars hit på draken Kattmara. Sant eller inte, draken finns på alla deras flaggor och värdshuset Kurrande mage byggdes av långhuset som draken bar på sin rygg.
- Folket. Korta, rundkindade och med ögon som gnistrar av nyfikenhet. De bär på en värme som får dig att känna dig hemma direkt. Bakom deras enkelhet döljer vanligtvis ett skarpt bondförnuft.
- Lag och rätt. De äldstes råd styr, men straff är sällsynta. Istället löses bråk med fest och försoning. Det värsta straffet som de flesta fruktar med än döden är att utvisas ur gemenskapen.
- Ekonomi. Här gäller byteshandel. En kanna öl kan vara lika värdefull som ett svärd. Brinkerna säger: “Den som delar mer än han får, får alltid tillbaka.
- Tro och religion. Brinkerna dyrkar fruktbarhetsgudinnan Haggabup och de naturväsen som lever i dess närhet.
“En kanna öl, en kappe rovor, lite smör och gott humör.
Vackra kvinnor och en kanna öl”– Såsgrim & Koppram, kända barder från Brinkeby.
Brinkelands flagga
Illustrerad av Johan Sundman
Brinker är ett folk vars rötter sträcker sig längre bort än Talanrien. Burna över havet på draken Kattmaras rygg i ett långhus och satta i säkerhet bland kullar och ängar. De lever i stillhet och harmoni med naturen och dess invånare.
De lever så avlägset att de flesta i världen tror Brinke är en myt och illusionerna som vakar över gränserna gör det inte lättare att lägga märke till det småväxta folket. Resenärer som sett Brinke beskriver husen som en del av landskapet, likt blommor som växt upp ur marken, kullar som har en dörr eller gamla stubbar med glimrande ljus i sina fönster. Folket är kortväxta, rundkindade och med ögon som glimmar av nyfikenhet. Även om de kallas enkla, så ligger deras rikedom i maten, drycken och musiken som ljuder i varje by och i berättelserna som aldrig slutar återberättas.
Brinkernas historia är inte fylld av lika mycket svek och blod som så många andras. De har inte förlorat sitt nuvarande land i krig, utan snarare gömt det i dimma och grönska, skyddade av den sovande draken som en gång räddade dem. Att de fortfarande lever i glädje i en allt mörkare värld, trots att världen själv ser på dem som naiva och obetydliga, är något brinkerna ser på med stolthet.
“Jag anlände till Brinke under skördefesten och aldrig förr har jag sett något liknande. Från den högsta kullens topp såg jag hela dalen glöda av ljus. Facklor, lyktor och eldar som kastade sitt sken över ängar fyllda av ett vimmel som först såg ut som lekande barn. Luften bar doften av nybakat bröd, äppelmust och kryddiga grytor. Musiken ledde mig vidare, fioler, flöjter, trummor och röster som sjöng visor jag inte kände men ändå lockades av. Gatorna var fyllda med dukade långbord som var överfyllda med bröd, ost, öl och frukter. Utan att tveka bjöd folket med mig, jag med en mörkeralvs anlag, och jag fick en plats utan misstanke eller mörka blickar.
En lärdom jag snabbt fick veta var att ju fler mål om dagen desto bättre och när jag försökte tacka nej till mer fylldes min tallrik ändå. De skrattade åt min tvekan, skålade för min resa och lyssnade tålmodigt när jag försökte berätta om mitt egna land och bakgrund, men jag blev konstant avbruten av dryckesvisor och muntra melodier.
Det sägs att Brinke är skyddat av magi som förleder främlingar med onda avsikter. Detta kan jag tro på, för bland brinkernas kullar är det omöjligt att känna något annat än att man vill stanna på ännu ett mål och höra mer av deras berättelser. Det är som om naturen de är omgivna av ber en att lägga ner sitt svärd, fylla sitt glas och sjunga med tills rösten brister.”
Att möta en Brink
De som reser genom Brinke bär med sig minnen de aldrig riktigt kan skaka av sig. En brink är kortväxt, rundkindad och har nästan alltid ett leende på läpparna. Det är dock inte utseendet man minns, utan känslan av värmen i Brinke och dess gemenskap.
De ser på främlingar som nya vänskaper och snart nog sitter resenärer med en tallrik framför sig, en pipa i handen och i sällskap av någon som berättar en historia. Brinkerna är ärliga på ett sätt som kan verka överraskande för många andra folk. Brinker kan tyckas vara enkla och naiva, men enkelheten bedrar, då brinkerna bär på visdom som inte lärts genom böcker utan snarare av respekt för natur, gemenskap och berättelser som ärvts i generationer.
Mot främlingar är de generösa, eftersom illusionernas magi avvisar de som försöker komma till Brinke med onda gärningar i sinnet. Få lämnar sitt hem i Brinke, men när de gör det är det vanligtvis som musiker, historieberättare, äventyrare, kockar eller bryggare. Var de än går bär de spår av sitt land med sig så som doften av bröd, must, piptobak och hjärtliga skratt.
“Att möta en brink är som att komma hem till en kär vän, även om du aldrig satt din fot i Brinke förr. De får dig att tro att världen egentligen är enkel och går ut på att äta, dricka och leva tillsammans i nuet.”
Historia
Folkets utseende
“Deras korta längd är det första som slår en, knappt en människa till midjan. Ändå är det inte det som brukar fastna efter du träffat en brink. De bär på en värme som är smittsam, som om hela deras väsen är byggt för gemenskap.
Ansikten är vanligtvis prydda med ett brett leende. Ögonen är stora och glittrande, blå som himlen, gröna som ängsgräset eller bruna som jord, alltid med samma nyfikenhet och vänlighet. Håret är tjockt och vanligtvis lockigt, i mörka toner av kastanj eller korpsvart men även rödaktiga och blonda nyanser finns.
Kläderna är praktiska och gjorda för arbete på åkrar och ängar. Linne, ull och bomull i jordnära färger, men i detaljerna syns deras kärlek till mat och dryck till exempel broderade förkläden, färggranna bälten eller en blomsterbroderad krage. Deras hem är lika charmiga som de själva. Vanligtvis hus som är integrerade med naturen de lever i och det enda som sticker ut är dörrarna och fönsterna som är målade i starka färger.
Men det man minns mest är inte hur de ser ut, utan hur de får en att känna. Spenderar man tid med en brink blir man oftast inbjuden till en måltid, skratt och inte minst en berättelse. Doften av äppelmust, nybakat bröd, piptobak och öl tycks följa dem var de än går.
En gång frågade jag en brink vad som ansågs vara brinkernas starkaste egenskap. Hon skrattade, blåste ut en söt dimma av tobak ur sin pipa och svarade:
“Att dela det man har med andra, annars har man ingenting av värde.”
Samhälle
Den första kvällen i Brinke
“Vi trodde vi hade gått vilse. Stigarna försvann i tjock dimma, våra packdjur var trötta och jag svor vid alla Kaldrlands gudar att vi aldrig skulle hitta hem igen. Men så klarnade det, och vi möttes av ljus. Hndratals lyktor som lyste mellan kullarna som om stjärnhimlen lagt sig på marken. Sedan möttes vi av doft från öl, bröd, ost, pajer och tobaksrök.
Vi hade snubblat rakt in i en by vi aldrig hört talas om, mitt under vad som måste ha varit en fest. Ölfat rullades fram som om de lagren var fyllda och borden var så överfulla att det inte fanns plats för ens en smula mer. Någon såg oss och ropade något på ett språk vi knappt förstod, men deras leenden var inbjudan nog. Innan vi hann protestera satt vi vid långbordet med varsitt stop öl i handen och ett stort glas sprit i den andra handen.
De var små som människobarn knappt så att de nådde oss till midjan, men deras skratt fyllde hela dalen. Jag fick ett glas i min hand och drycken fick mig att minnas en snapsvisa från min barndom, så jag började sjunga. Melodin var enkel, orden ännu enklare. Till vår förvåning stämde brinkerna genast in som om de sjungit samma visa hela sina liv.”
Brinkernas styrka ligger i deras gemenskap. Varje by styrs av sitt eget äldsteråd, men de sju största byarna skickar varsin representant till Rådet av sju som är Brinkes högsta myndighet. Rådet vakar över illusionernas magi, den gåva som draken Kattmara en gång gav brinkerna som skyddar Brinke från illvilliga ögon och besökare med mörka avsikter.
Det finns ingen adel eller tronföljder, utan istället bygger auktoritet på ålder, visdom och respekt snarare än arv. Ägande ses som något flytande, där verktyg, husgeråd och hus lånas frikostigt mellan familjer och eventuella tvister löses av de äldste. Ekonomin är byggd på byteshandel och ett kollektivt överskott, det man inte behöver lämnas till rådet för att hjälpa de som behöver det.
Brinkerna värderar levnadsglädje högst av allt. Mat, dryck, musik och berättelser är deras stolthet och festivalerna, en för varje månad, är livets rytm. De säger själva att medan andra folk minns sina kungar och drottningar så minns brinkerna snarare sin första matbit, den första ölen eller sina föräldrars piprök.
Brinkeby
Brinkeby är själva hjärtat i brinkernas värld. När man kommer över kullarna är det inte murar eller torn som möter en, utan ett myller av färgade husdörrar, mossa på taken och trädgårdar i blom. Röken från skorstenarna blandas med doften av bröd, kryddiga grytor och piptobak. Sånger, skålar och ibland rapningar hörs redan på avstånd, särskilt under festtider då hela dalen fylls av skrål och musik.
Mathallen
I mitten av Brinkeby ligger Mathallen, den största byggnaden i hela Brinke. Den är byggd av massivt trä och sten, med stora öppna portar och tak välvt som en lada men större än något en människa sett. Här lämnar brinkerna varje vecka sitt överskott så som tunnor med cider, korgar med äpplen, bröd, ost, örter och redskap, allt vad man har kunnat avvara. Från samma hall får de som behöver hämta det de saknar. På väggarna hänger träsnidade tavlor som visar generationernas största skördar, mattävlingar eller uppfinningar och i mitten står en öppen eldstad som alltid hålls brinnande med en gryta evigt puttrande.
Vid festivaler förvandlas hallen till ett tempel av mat och dryck, med långbord så många att de fyller hela rummet och det sägs att hela Brinke ryms där inne.
Värdshuset Kurrande magen
På kullens topp står värdshuset Kurrande magen, byggt i det långhuset som sägs ha fört brinkerna till Talanrien på drakens rygg. Värdshuset är så stort att det sägs kunna husera en hel by själv och här hålls de största festligheterna. Inga resenärer lämnar Brinkeby utan att ha satt sin fot i Kurrande magen och ingen brink lämnar den utan att ha dansat på dess bord åtminstone en gång i livet. Namnet tros ha kommit ifrån en dagbok som påpekade att drakens mage kurrade när långhuset släpptes ner i Brinke och de ville namnge det efter sin räddare.
Hemligheten
Dolt bland lundar utanför byn finns Hemligheten. En plats som alla vet om, men ingen talar öppet om. Hit leder kvinnor män de är intresserade av för nattliga möten, fria från äktenskapens krav. Platsen ses på med vördnad och respekt, och för brinkerna är denna öppenhet lika självklart som deras kärlek till mat och musik.
Räkvik
Räkvik ligger där kusten bryter upp i en grund vik. Husen står på stolpar i sanden eller byggda av drivved längs stranden. Luften är alltid salt, blandad med doften av öl och kokande skaldjur eller fisk. Här lever brinkerna nära havet, med korgar för musslor, nät för fisk som de sedan torkar.
Längs stranden löper Bryggargränden, där varje hus är sitt egna bryggeri. Doften av malt och humle ligger tung i luften och stämningen är lika mycket tävlan som gemenskap.
Utanför torget sträcker sig bryggan ut i havet, dit unga pa på kvällarna går för att kasta sina nät tillsammans. Det sägs att två som drar samma fångst aldrig skiljs åt. Bryggan är därmed lika mycket en plats för kärlek som för fiske och varje år är det minst ett bröllop som utspelar sig där. Vid sidan av bryggan finns de båtar som existerar i Brinke, men de rör sig inte långt ifrån Räkvik.
Vid lågvatten kan man nå Glimmergrottan. En grotta en bit ut vars tak är täckt av skimrande blågröna mineraler. När solen träffar öppningen lyser hela rummet som en stjärnhimmel under havet. Här offras öl, bröd och fisk till de väsen som bor i havet och många ser grottan som en helig plats, en port mellan världen ovan och under. Vissa säger att de hört havets röst eka bland stenarna, som en påminnelse om att allt liv börjar och slutar i djupet.
Söder om byn breder Strandängen ut sig, en lång, grund strand där både barn och vuxna badar på sommaren. Här hålls lekar, tävlingar och kärleksmöten i skymningen. På kvällarna tänds eldar längs stranden och musiken från torget blandas med vågornas sång.
Äppelunda
Äppelunda breder ut sig bland dalar som dinglar av olika fruktträd och bärbuskar. Luften är alltid söt av cider, sylt och pajer.
Under torget ligger Mustens sal, en sval underjordisk hall där cider jäser i tunnor så stora att man kan stå inne i dem. Härifrån kommer Äppelundas berömda cider och bärviner och salen används lika gärna för dans som för bryggkonst.
I utkanten av byn ligger Körsbärsbron, där blombladen faller som snö om våren. Här sker fler frierier än någon annanstans i Brinke och en kyss på bron under blomningen sägs vara en välsignelse från Haggabup själv.
Dimvik
Dimvik ligger i en vik som alltid är insvept i dimma av tobak. Husen står tätt, med knippen av blad hängande i taken. Här är pipan lika viktig som brödet och röken lika självklar som vinden. En stig leder ut ur byn och in i evig dimma. Dimstigen används främst av illusionister för att öva sina krafter.
Brännbacka
Brännbacka ligger bland kullar kring porlande källor. Här föddes brinkernas brännvin och luften luktar alltid av frukt, örter och starka drycker. Varje hushåll har sitt eget recept och ingen by i Brinke festar lika hårt.
Mitt i byn ligger Brännarnas gård där brännvinets tillverkning och tradition började. Grundarna gjorde ett löfte att för alltid bränna tillsammans. Varje år under sprit festivalen tävlar brinkerna om att skapa årets bästa brännvin och vinnaren koras inte förrän alla andra fallit under bordet. Vinnaren får sedan destillera sin vinnande brygd resten av året.
På en höjd porlar Drakens brunn, en källa vars vatten en gång användes till en sprit så stark att de drickande svor att de såg drakens skugga på himlen. Brunnen är helgad och dess vatten används idag bara vid särskilda högtider.
Ekekull
Ekekull är en stillsam by, skyddad från solen av uråldriga ekar som reser sig som väktare över husen. Här går livet långsammare och vördnad för naturen är större än på någon annan plats i Brinke. I byns centrum står Stora eken, vars grenar breder ut sig som ett tak över torget.
Vallmohage
Vallmohage ligger bland mjuka kullar där vallmo varje sommar färgar marken röd. Det är platsen i Brinke där varje yta är full av blommor, där även husen är målade i klara färger som pryds med blomsterkransar.
Vid torget ligger Kranssmedjan som är känd för att väva blomsterkransar inför fester. Varje krans bär en god önskan för framtiden och att bära en från Vallmohage anses ge lycka över hela Brinke.
Traditioner
Födelseriten
“När min son kom till världen, skrynklig och högljudd, bar vi honom till köket. Där stod redan grytan på elden, fylld med vad vi hade så som morötter, kål, kött, lite lök och äpplen för sötmans skull. Soppan kallar vi Livsgrytan. Varje granne kom med något att lägga i grytan och på så vis blir den en symbol för vår gemenskap.
Vid första skriket tog min mor upp en liten sked, doppade den i grytan och strök soppans doft under hans näsa “Så att han alltid minns doften av hemmet”, sade hon.
Jag tänkte då att han likt mig och alla de som kommit före var han evigt en del av Brinke och att doften av grytan var ett löfte om att han aldrig ska gå hungrig och alltid ha ett hem att återvända till.”
Bröllopet
“Hur det var när din mormor och jag gifte oss? Åh, vi gjorde det som alla andra gjort innan oss. Vi höll varandra i händerna och gick genom hela Brinkeby. Förbi Mathallen, förbi Kurrande magen där alla såg hur vi ställde oss mitt på torget och så skålade hela Brinkeby med oss.
Men festen, barnet mitt, festen var det bästa. Min familj bryggde vår öl, din mormor bakade pajer och allt ställdes på borden. Gästerna åt, skrattade och tävlade om vad som var bäst; hennes pajer eller min dryck. Vi skrålade, dansade och sedan tog vi ett stort krus av sådan storlek att du inte ens kan hålla den med båda händerna! Till bredden fylldes den med cider. Vi drack ur den båda två och sedan gick den runt bordet.
Vet du vad? Än idag säger folk att det var hennes paj som vann. Men både jag och och du vet att det var min öl.”
Kvinnorna i Brinke är fria att gifta sig med en eller flera partners beroende på vad de föredrar. Männen å andra sidan får endast gifta sig med en kvinna, eller flera män om de föredrar, och förväntas vara lojal mot sin partner livet ut. Skulle de misslyckas med detta blir de uteslutna ur samhället. Både kvinnan och de samtliga männen i familjen deltar i att uppfostra barnen. Vanligtvis lever dock brinkerna i familjer mellan tre och fyra vuxna individer eftersom det i regel föds fler manliga än kvinnliga brinker. Håller en brinkekvinna och brinkeman varandra i handen på en offentlig plats så anses de vara gifta.
Begravningen
“Den döda brinken kläs i sina bästa kläder och sätts på huvudsätet vid bordet med en tallrik uppdukad framför sig. Bordet var längre än jag trodde möjligt, fullt av mat och dryck. Allt den döde älskade bjuds det på så som bröd, ost, paj, tobak och öl. Grannar, vänner och familj sitter vid bordet och inte i svart sorgedräkt utan i vardagskläder. Man åt för och med honom samtidigt som det berättades historier tills bordet skakade av skratt och gråt.
När solen gick ner tog den närmsta familjen fram en stor bok som var så stor att den nästan nådde till taket. Där skrevs den dödes bästa gärning ned. Det kunde vara en berättelse, en uppfinning, ett recept eller en sång. Så blev han inte bara ihågkommen i ord utan också bevarad bland folkets samlade minnen.
“En brink dör aldrig helt” förklarade en brink åt mig. “’Så länge vi äter deras mat, sjunger deras sånger eller röker deras tobaksblandningar så lever de vidare i oss.”
Första supen, ölen och dansen på bordet
“Jag skakar fortfarande när jag skriver detta, inte av rädsla men av skratt som sitter kvar i kroppen. Igår blev jag äntligen tjugofem. Alla säger att det är en milstolpe, men jag trodde aldrig det skulle kännas så här. De tog mig till den Kurrande magen – hela min familj, grannar, vänner, ja alla brinker var där. Ljudet av sång hördes redan innan vi kommit upp för kullen.
Sedan fick jag den första supen i min hand. En liten, men stark nog att få mina öron att brinna. Alla skålade och ropade mitt namn. Sedan var det dags för min första riktiga öl och på uppmaning blåste jag i skummet tills det skvätte över både mig och min kusin. Skrattet ekade så högt att det nästan var öronbedövande.
Till sist kom det som alla brinker borde göra i sitt liv, alltså att dansa på ett bord. Jag ställde mig upp, darrig men bestämd och dansade medan de sjöng en sång som var hälften improviserad och delvis så gammal att ingen riktigt minns hur texten börjar. Jag hoppade, snurrade och höll min öl högt innan jag föll ner i mina vänners famnar.”
Första pipan på dimmornas kväll
“Hörde du om Lirra Tobaks? Hon klarade av dimmornas kväll igår natt! Hon tände sin första pipa och gick Dimstigens utmaning in i dimmorna och kom tillbaka med pipan fortfarande fylld av glödande tobak. De säger att dimman öppnade sig för henne som om hon aldrig gjort något annat än att vandra Dimstigen hela sitt liv.
Men stackars Urban Hebba… Han tog ett allt för stort bloss, hostade till och tappade pipan i leran för att komma tillbaka helt förtvivlad. Men du vet hur det är här, rykten sprids och sanningen försvinner lika fort som tobaksrök i vinden.
Lirra satt på Röktorget imorse och skrattade åt alltihop, med sin pipa i handen. Hon blåste en ring som såg ut som ett hjärta och alla jublade. Urban var inte där, men han kommer säkert snart på fötterna igen och försöker ta utmaningen på nytt. Ibland är man inte redo för att ta steget in i de vuxnas värld.”
Namnets prövning
“Jo, barnet får ett namn vid födseln som modern väljer. Men du förstår, i Brinke är det första namnet bara en början. Man kan se det som ett frö so men dag växer och blir ett träd.
Först när man gått igenom femton festivalår blir ens namn bestämt. Femton år av att dela liv med alla andra i Brinke, och sedan får man välja sitt sanna namn.
Många behåller det de föddes med, men lika många byter och lägger till något som passar ens personlighet. Jag minns en flicka som hette Brinna. Stillsam som barn, väldigt tystlåten. Men på sin femtonde festival ställde hon sig plötsligt upp på bordet i värdshuset Kurrande magen och sjöng så högt att alla andra överröstades. Från den dagen kallades hon Brinna Sång och i hennes namn skålas det fortfarande under festerna där.
Smöräng däremot fick sitt namn när han bakade den mest överdådiga paj någon smakat. Den var så smörig och så rik att folk log bara de hörde hans namn då de tänkte på pajen. Han bar namnet det med stolthet till sin sista dag.
Man kan väl säga att brinkernas namn är något man lever upp till. Föräldrarna kanske sår det första fröet av ens namn, men sedan är det festerna, minnen, skratten och gemenskapen som formar en.
En dag som alla andra
“Doften av brännvinskryddor var det första som slog mig, och den den söta, stickande ångan från brännvinet som puttrade i kitteln. Jag hade somnat på arbetsbänken igen och händerna luktade fortfarande av äpplen och enbär och jag såg att eldstaden hade falnat. Jag sträckte mig fram, la på en vedklabb och blåste liv i glöden.
Det var en dag som alla andra. Krukorna behövde sköljas, tunnorna vändas och ångan rörde sig genom kopparrören som om Brännbackas själ rörde sig där. Jag smakade på brännvinet som skulle bli perfekt för festivalen.
När solen steg bar jag två kannor ner mot Brinkeby. Stigen doftade jord och tobak och längs vägen mötte jag grannar som log och vinkade, många med sina egna korgar och tunnor. Alla gick samma väg som ledde mot Mathallen.
Portarna stod redan öppna och därinne ekade det av skratt, röster och fotsteg. Doften av nybakat bröd, rökta korvar, äppelmust och färsk tobak på tork mötte mig. Jag satte ner mina kannor på bordet för inlämning, fick mitt namn nedtecknat och gick vidare för att plocka vad jag själv behövde. En ny yxa från smeden, ett knippe lök från odlingarna och två nya pipor av det mjuka träet från Ekekull åt mina makar som jag visste de skulle uppskatta.
På vägen ut mötte jag Lirra Tobaks. Hon skrattade åt något en lärling sagt, blåste en perfekt rökring över mitt huvud och sa: ’Du får komma till Dimviken nästa gång, Jomra. Det är där de riktiga festerna hålls.’
Jag log, stoppade min nya pipa i väskan och gick hemåt. Kitteln väntade, som alltid.”
Festivalåret
I Brinke är året en enda lång fest, och festivalmånaderna fungerar som deras tideräkning. Tolv stora högtider följer efter varandra, en för varje månad och mellan dem veckovisa eller ännu mindre fester. Där andra folk räknar sina år efter storslagna slag eller konungadynastier, räknar brinkerna i genebsjaom mat, dryck, sång och tobak.
Vår
På våren när jorden vaknar firas Haggabubs stora vårfest, där brinkerna delar mat, dryck och tobaksblad som ännu finns kvar från vinterns förråd och ber gudinnan om ny växtkraft. Matfestivalerna hyllar vårens första grönska och vid vårdagjämningen tänds eldar på kullarna för att välkomna tillbaka solen. Odlingsfestivalen avslutar våren, när alla byar samlas för att så, skåla och fira grödorna som ska gro.
Sommar
Då de första blommorna fått färg hålls blomsterfestivalen och brinkerna binder kransar i vilka de väver in önskningar och böner för det kommande året. Musikfestivalen fyller byarna med toner från fioler, flöjter, piporkestern och sångröster. I Räkvik firas fiskfestivalen där musslor, fisk och öl dukas upp på långborden. När solen står som högst firar man midsommarfesten, där hela Brinke dansar bland ängar och kullar samt firar kärleken.
Höst
När skörden bärgas firar man med överflödet. Under ölbryggarnas festival öppnas tunnorna och man skålar fler gånger än någon kan räkna. Skördefesten fyller Mathallen till bredden med pajer, bröd och cider i överflöd. Vid kusten hålls Skaldjursfesten där havets rikedomar delas bland alla. Tävlingarnas festival mäter brinkernas styrka, list och sångröster, men i en lekfull och vänskaplig anda snarare än en hårt tävlingsinriktad kamp.
Vinter
På vintern när nätterna blir långa och mörkret lägger sig över Brinke blir gemenskapen ännu starkare då man sitter inomhus tillsammans bland eldarnas och lyktornas sken. Brännvinets festival värmer både kropp och själ, med historier som berättas tills gryningen då knappt någon längre hålls på benen. Pajernas festival är en tävlan i kreativ matlagning, där bagarna som skapat de mest fantasifulla bakverken hyllas som hjältar. Midvinterpipans festival får brinkerna att tända en gemensam pipa som går från hand till hand i en ritual som håller undan kylan. För att avsluta året firas draken Kattmaras tacksägelse, då man firar det gångna och det nya som skall komma, med skratt och tårar i samma skål.
Landskap och natur
Brinke är ett land som tycks vara fött ur fruktbarhet och grönska. Ur landskapet breder kullar ut sig som mjuka gröna vågor klädda i gräs, blommande ängar och slingrande bäckar som glittrar i solen. Landskapet är varken kargt eller vilt, utan snarare är det tämjt på ett vårdande vis där brinkerna lever i harmoni med naturen omkring sig. Under brinkernas varsamma omsorg och gröna fingrar har marken kultiverats i generationer och i gengäld försörjer jorden brinkerna.
I dalarna breder stora fruktlundar och bärbuskar ut sig, särskilt kring Äppelunda, där våren doftar av blom och hösten av nybryggd cider och nybakt paj. Tobaksfälten i Dimvik breder ut sig likt gröna mattor med blad som hängs på tork i solen medan pipröken ligger kvar som en mjuk slöja över byn. Längs Brännbackas kullar porlar källor upp ur marken, där det rena vattnet används till de finaste brännvinerna, så väl som att släcka törsten.
Vid kusten i Räkvik där sandstränder möter steniga bukter doftar det av salt, öl, skaldjur medan fisk alltid hänger på tork. Söder om byn breder strandängen ut sig som är en grund badstrand där både barn och vuxna samlas om sommaren och där festivalernas eldar speglar sig i kustens vågor.
I Brinkebys hjärta slingrar sig åkrar och trädgårdar fyllda av färg. På sommaren gungar vetefälten i vinden omkring husen som tycks växa direkt ur marken och naturen med mossklädda tak och blomster kring dörrarna. Bäckar och små floder ringlar sig genom landskapet och ger näring åt både grödor och boskap.
Brinke är ett land som saknar murar, men trots det finns en osynlig väktare. Illusionernas magi som vävs av Rådet av sju får främlingar med onda avsikter att vända bort sina steg från Brinke, förvirrade över varför de någonsin sökte sig dit, medan de med goda avsikter finner sin väg fram till brinkernas gästvänliga armar.
Religion och tro
Brinkerna bygger inte tempel av sten eller samlar böcker med heliga skrifter. Deras tro är levande, muntlig och en naturlig del av vardagen. Tron lämnar sina spår i maten brinkerna tillreder, i deras sånger och i berättelserna som förs vidare från generation till generation. Att skåla för någons hälsa kan jämföras med en välsignelse, att dela bröd är likt en bön och att tända tobakspipan kan ses som ett samtal med andar och förfäder. Deras muntliga tradition för vidare både myterna om gudinnan Haggabup, naturens väsen och deras räddare draken Kattmara.
Det finns ett vanligt ordspråk i brinke som lyder:
“Den som delar sin mat, delar också sin själ och där finns Haggabup alltid med.”
Haggabup – Fruktbarhetens moder
Den främsta gudinnan i Brinke är Haggabup, en fruktbarhetsgudinna som avbildas som en formrik kvinna med åtta bröst och ett vänligt leende. Hon är livets, överflödets och njutningens symbol. Hennes gestalt pryder både vävda bonader, snidade trädörrar och målade fat. Brinkerna säger att Haggabup alltid är med vid bordet, eftersom hennes välsignelse finns i varje brödbit och varje skål.
Det finns inget organiserat prästerskap, inga dogmer eller skrifter. De som kallas för spirituella är brinker som kan höra viskningar från naturen, tala med småknytt eller drömma märkliga drömmar och får därför en särskild roll i samhället. Dessa blir rådgivare, botare och själavårdare. De ses inte som heliga, utan snarare som särskilt lyhörda för det stora mysteriet och de som förstår naturen mer än någon annan.
Naturväsen och småknytt
Förutom Haggabup vördar brinkerna de många naturväsen som lever kring deras byar. Skogsrå, småknytt, feer, troll, hustomtar och bäckahästen är lika verkliga som grannar för en brink. Vanligtvis lämnas små gåvor vid bäckar eller i lundar, exempelvis en brödbit, ett äpple eller en liten flaska cider. Detta är ett sätt att hålla sams med naturens andar. Många berättelser handlar om hur väsen skyddat en by, eller lärt en brink hemligheten bakom en ny tobaksblandning eller ett särskilt gott vin.
Draken Kattmara
Vid sidan av Haggabup står draken Kattmara som är Brinkes beskyddare. Brinkerna berättar att de en gång räddades undan förödelsen i deras forna land genom att färdas på drakens rygg över havet till deras nya hem i Talanrien. Där satte draken ned dem bland de gröna kullarna och lät sin magi väva skyddande dimmor kring Brinke.
Om detta är bokstavlig sanning eller myt är svårt att säga. Kaelreds bibliotek bevarar ett flertals böcker som antyder att en drake verkligen förde brinkernas förfäder till deras nya land men för brinkerna själva är det mindre viktigt för i deras hjärtan är berättelsen sann.
Till drakens ära byggdes det första värdshuset i Brinke, senare känt som Kurrande magen och är stort nog att rymma hundratals brinker. Där hålls de stora festerna, sjungs sånger och där fattar rådet sina viktigaste beslut. Draken Kattmara finns på alla Brinkes flaggor och emblem, lika mycket en symbol för beskydd som för gästfrihet.
Militär
“Paj smakar bättre än blod i munnen och vem kan äta och dricka när den är död?”
Brinkerna är ett folk som aldrig lagt större vikt vid varken krig eller skyddande murar. Deras styrka ligger i gemenskapen, glädjen och den magi som väver dimma och skydd kring deras land och därför finns ingen stående armé i Brinke.
När faror hotat byarna, vilket har hänt, har brinkerna lidit stora förluster. Deras natur är fredlig och deras kroppar gjorda för arbete, dans och middagar snarare än krig och våld. Men ur denna sårbarhet föddes deras mäktigaste försvar, nämligen illusionernas konst.
Illusionerna som lärts ut av draken Kattmara själv gör att främlingar med onda avsikter aldrig hittar vägen till byarna. Skogar tycks tätare än de är, stigar viker av i fel riktning och det som borde vara en öppen väg blir ogenomtränglig dimma. För den som bär god vilja öppnar sig däremot vägarna och byarna visar sig som en gömd svamp bland kullarna.
Men brinkerna är inte helt utan skydd. Allt sedan draken förde deras förfäder till Talanrien slöts ett förbund med grannlandet Kaelred. Som en del av pakten står Brinke under Kaelreds beskydd och i gengäld har brinkerna delat med sig av sina skördar och sin kunskap i festens och illusionernas konst. Skulle Brinke hotas av yttre fiender är det Kaelreds arméer som reser sig för deras räkning.
Ekonomi och handel
Brinkes samhälle består helt av byteshandel snarare än mynt och ädelmetaller. Guld och silver har ringa värde för brinkerna. Däremot är ett fat cider, en välsmakande paj eller en välrökt tobaksblandning sann rikedom.
Inom byarna sker handeln på torgen och i Mathallen. Bönder lämnar in sitt överskott bestående av spannmål, grönsaker, kött, tobak och hämtar hem det de behöver. Hantverkare byter sina varor mot mat eller dryck och en musiker kan lika gärna få en belöning i ett fat öl så väl som med kläder. Den som arbetar för samhällets nytta exempelvis som botare, berättare eller illusionister, får i gengäld ta del av det som den mat de äldste förvaltar.
För brinkerna är handel inte bara en transaktion, utan ett sätt att bygga gemenskap. Att ge bort mer än man får är inget problem, för man vet att man får tillbaka det en annan gång. Prissättning på mat eller dryck anses nästan vara osmakligt. Vad är en kanna cider värd om inte delad glädje?
Som ordspråket lyder:
“Om du måste välja mellan mynt eller mat, vad stoppar du hellre i munnen?”
Handel med grannfolk
Även om Brinke i stort sett är dolt av sina illusioner finns undantag. Magin skiljer på främlingar med illvilja och gäster med goda avsikter. Därför har vissa folk genom historien fått förtroendet att handla med brinkerna.
Kaelred: Alliansen med Kaelred är lika gammal som när draken Kattmara förde brinkerna till Talanrien. Deras cider, brännvin och tobak är eftertraktade i Kaelred och i gengäld får brinkerna metall, smidesvaror och läkekonst de själva inte framställer i större skala, samt militärt beskydd.
Aldieas alver: Från Aldiea och Älvskogen kommer honung, sällsynta örter och fina tyger medan brinkerna i gengäld ger sina bästa fruktviner och piptobak. Alverna uppskattar brinkernas sinne för smak och de små detaljerna i deras konster, medan brinkerna älskar alvernas skicklighet i hantverkandets konst.
Väsen och knytt: Brinkerna lever nära naturens väsen och knytt. Genom att respektera dem och ge dem gåvor får de i gengäld goda råd, finurliga recept, små bot mot sjukdomar och beskydd mot oturliga olyckor. Däremot kan turen snabbt vända sig för de som förargar naturens väsen.
Mat och dryck
“Maten smakar bättre vid delat bord, och drycken skummar när den skålas med någon annans stop”
Ingenstans i Talanrien är måltiden så central som i Brinke. Här är maten inte bara för att mätta, utan för att fira, dela och minnas och varje by har sina egna specialiteter. Räkvik med sina skaldjur, Äppelunda med cider och pajer, Dimvik med tobakspipor och blandningar, Brännbacka med sitt brännvin.
Brinkisk kost är rik, mustig och varierad. Pajer som är fyllda med frukt, bär, kött eller grönsaker är en familjestolthet och vanligtvis en tävlan mellan hushåll. Grytor kokas långsamt över öppna eldar och fylls med rotfrukter, örter och kött från både gårdar och skog. Till det serveras alltid nybakat bröd med ost eller smör smaksatt med örter.
Dryckerna är lika viktiga som maträtterna. Cider och bärviner är vardagsdrycker, öl och brännvin är festens kärna. Tobak följer alltid med på köpet och en pipa efter maten anses fullborda gemenskapen.
Det sägs att brinkerna äter åtminstone tio mål om dagen, gärna fler. Att äta ensam anses nästan sorgligt och därför finns alltid en plats till vid bordet för granne eller främling.
Lag och rätt
Rätt och fel i Brinke handlar mindre om lagparagrafer och mer om en enkel princip.
“Den som tar utan att ge är ensam.”
Brinke saknar kungar, fängelser och hårda strafflagar. Här styr istället Rådet av sju som är en samling av de äldsta och visaste, vanligtvis kvinnor, som väljs från de olika byarna.
Varje by har sitt eget äldsteråd för vardagliga frågor, men när konflikter hotar hela Brinke eller rör flera byar samlas Rådet av sju. Deras ord är lag, men de dömer sällan med straff, utan söker istället lösningar som återställer gemenskapen.
Tvister om ägande löses med försoning. Den som lånat för länge får återlämna med en gåva och den som hållit en tvist vid liv för länge får bjuda grannen på fest. Brott mot gemenskapen så som svek, stöld eller otrohet kan i värsta fall leda till uteslutning, vilket är det hårdaste straff en brink kan få. Att stängas ute från byn, maten, berättelserna och festerna anses vara värre än döden.
Illusionernas väktare, brinkernas magiker, står också under rådets ansvar. Det är deras plikt att hålla skydden levande och deras svek eller slarv betraktas som ett brott mot hela folket.