Niana vaknade av värmen från den tidiga morgonsolen när den lös igenom fönstergluggen i fossilklipporna som utgjorde Polypanindirs levnadsområde. Hon hade somnat med vaxljuset brinnandes då hon läste natten innan, pergamenten låg utspridd överallt och det enda som fanns kvar av ljuset var skepnaden av en utbränd veke i sot. Hon masade sig ur sin höbäddade säng och rös när hennes nakna fötter tog kontakt med det kyliga stengolvet. Det skulle dröja länge innan fossilklippornas struktur värmdes av solen. Hon andades in den friska luften utifrån innan hon öppnade garderoben i den sparsamma kammaren, där allt som fanns -förutom hennes ägodelar- var en pall med tillhörande bord. Hon plockade ut sin blåa bomulls vävda huvdress vilket alla lärlingar bar och drog den smidigt över huvudet. Därefter fäste hon sitt verktygsbälte av brunt läder avsedd för diverse alkemiska behållare som hon förvarade i en liten koffert. Niana synade dom olika mixturerna osäker på vilka hon kunde behöva på dagens uppdrag, hon var trots allt lärling i Alderordern och idag hade hon ett mycket ovanligt uppdrag. Hon valde till slut ett par stärkande elixirer, en dos vårdande grötomslag samt en glasflaska med frosteld. Hon fäste dom i bältets tillhörande spännen, därefter talade hon högt på magiska där hon yttrade ordet för formeln som dolde hennes tvåhandade svärd lyftes. Hon hängde svärdet över ryggen i en läderrem fäst i skidan.

Solen bländade Niana när hon klev ut i grönskan av höga gräslikande växter vilket omringade området. Där kristallklara vattensamlingar porlade utmed bäckens långa arm och jättelika vattenkaktusar tornade högt i skyn. Fossilklippornas rödgröna rankor klättrande i jakt på värme under natten, sen mot solen under dagen. Aromerna ifrån kryddhandlarens exotiska kryddor spreds i vinden hela vägen till träningsområdet dit Niana ämnade att gå efter sina plikter som lärling i Aldarorden var fullbordade.

Efter en längre promenad igenom alkemisternas område beståendes av två långa åkrar med välfyllda tegar av diverse magiska medicinalväxter, nådde hon en grusväg vilket slingrade sig en bit utanför Harvardars antika ruiner. Doften av sand dansade i Nianas luktsinne när en kylig vindpust svepte in, solens värme stekte marken som nyss var fylld med grönska men som nu började skifta om till öken. Hon fortsatte sin långa promenad under hettan och när hon började vela av törst kunde hon äntligen se toppen av den heliga stencirkelns gigantiska stenar, ett skimmer i värmens vågor. Niana muttrade något för sig själv om varför hon tvungen att leta sig igenom ökenpartiet till stencirkeln utan vatten. Men ett krav ifrån sin mästarinna är ett krav ifrån Aldarorden, något hon måste lyda till varje pris, hur konstigt eller oväsentligt det må vara. Niana hade svurit en ed under sin mästarinna och därmed vigt sitt liv till tjänstgöring.

Solen hade börjat dala ifrån sitt högsta säte utan att avta sin värme när Niana kom fram till den heliga stencirkeln. Vinden svalkade hennes rygg vid altaret i mitten av en kolsvart stenring, där stora förgyllda magiska runor resonerade med hennes magiska sinnen. Hon såg sig omkring utan anledning, landet runt om stencirkeln verkade helt öde och hon kunde inte undgå att känna en dragning mot altaret. Hon gick långsamt runt innersidan av cirkeln i misstankar när runornas ord började framkalla någon typ av magisk energi. Niana insåg i det ögonblicket att hon stod framför en portal av urgammal magisk härkomst, hon förde sina händer i långsamma rörelser mot altaret.

Kraften från stenarna började vibrera luften, till en början cirkulerade luften altaret som i tid förändrades till svart rök. Niana backade ett par steg men fann sig oförmögen att bryta barriären av vad som nu täckte hela stencirlkeln, röken brann i lungorna för varje andetag. Hennes muskler spände sig så hårt av adrenalinet att lederna knakade. När hon inte kunde uthärda rökens giftiga påverkan längre fann hon sig sittandes i ett svalt dunkelt utrymme, i ett grottkomplex.

Hon såg sig häpen omkring, det var inte första gången hon reste via en portalruna, men det var första gången hon gjorde så utan att kunna kontrollera kraften. Med stor ansträngning försökte hon framkalla en låga och när det misslyckades prövade hon två formler till innan hon insåg att hennes magiska förmågor inte fungerade. Grottsystemet var tur nog upplyst av svävande lyktors vita ljus vilket guidade henne runt komplexet.

Tiden stod stilla i upplyst mörker, kanske hade hon vandrat runt grottornas många korridorer i veckor när hon äntligen fann en stor sal. Takhöjden såg ut att sträcka sig i oändlighet med alkemiska stjärnbilder tindrandes i rymd. I mitten av salen stod en skepnad omgiven av vitt ljus, Niana försökte tala men stänge munnen innan hon han ljuda en enda bokstav. Hon försökte igen och lyckades säga ”Vars är jag, och vem är du?” med skuren röst.