- This topic has 3 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Astrologerna hade lovat snö den dagen, men inte för första gången visade det sig att de hade fel. En strålande sol som från en klarblå himmel snabbt skingrade nattens frost betydde två saker; morgonbönen drog ut på tiden, och den planerade jakten blev inte inställd trots allt. En febril aktivitet bröt ut bland palatsets tjänare i försöken att färdigställa allt som lagts på veritabel is över de gångna dagarna, och den höga stämningen spreds även till aristokratin. De som inte skulle delta i jakten förberedde sig likväl för de avsked och välgångsönskningar som måste ske innan följet skulle ge sig av.
Mei skulle inte följa med. Beskedet om det kom när hon redan stod färdig på gårdsplanen, ivrigt väntande på att bli tilldelad en häst. Det fanns ingen möjlighet att gräla om saken – inte här, när alla såg på – men blicken hon gav tjänaren som överlämnade de dåliga nyheterna visade tydligt att den unge kejsaren inte hade hört sista ordet från henne. Den klara himlen och antydan av värme i vinden fick det att klia i vingarna av lust att flyga, och det var alltför längesedan hon hade lämnat hovet.
Men det fanns skäl, så klart. Rent bortsett från den naggande misstanken att hon inte skulle återvända – trots att hon alltid gjorde det – vore det inte försvarligt att släppa iväg någon som stod kejsaren så nära just nu. Alltför många hot lurade, och det skulle inte se bra ut.
Att hon kände alla anledningar gjorde det inte lättare att se på när andra fick rida iväg och roa sig. Lämna den stela etiketten och det ständiga behovet att hålla sig på sitt bästa åt sidan, om så bara för ett par timmar. Utåt sett var hon ett vackert exempel på lugn och frid, det stillsamma leendet en mask som lurade de flesta att tro att det egentligen inte hade varit så viktigt, den här utflykten. Men inombords suckade hon djupt, och drog sig endast motvilligt tillbaka över palatsgården, omgiven av de sedvanliga tjänarna och hovfjäskarna. Till och med hon var omgiven av dem, nu för tiden.
Alltför uppjagad för att gå tillbaka till sina rum sökte hon sig till trädgårdarna. Flera av hovets unga damer och herrar hade gjort detsamma, och de slingrande gångarna praktiskt taget myllrade av fotsteg, mumlande lågmälda röster och spridda skratt. En vacker tavla av fred och välstånd, som frätte på Meis tålamod – det var inget annat än en lögn.
Hon fann sig en bänk, skuggad från solens värmande strålar av ett blommande fruktträd, och slog sig ner. Skimrande vita vingar sträcktes ut och fälldes in igen då hon försökte finna en position där de ljusa fjädrarna inte släpade i marken, men det var omöjligt. Irriterad även på detta höll hon ett öga på tjänaren som kom bärandes på ett tygstycke att lägga över gräset; det vore inte första gången någon försökte plocka på sig en fjäder när ingen såg, hur farligt det än vore att bli påkommen.
-
De flesta som vandrade där i trädgården var folk som på ett och annat vis arbetade i hovet, för hovet eller på något vis var delaktigt i det. Men ibland vandrade även kejsarens gäster där, och en dag som denna då de flesta hade ridit ut och nedför Maseis sluttande landskap uppe bland molnen var stämningen betydligt mer stillsam än den annars brukade vara.
För en person som Mei skulle säkert de flesta som inte hörde hemma där sticka ut, och en av dessa mer iögonfallande personer var en ung kvinna som inte hörde till hovet. Inte för att det direkt bara var kvinnans utseende som avslöjade det, men främst var det kläderna hon bar – exotiska kläder som påvisade att hon var någon slags krigarmunk från Nirais mer avlägsna delar.
Tygerna som gick i mörkgula och gråblå färger hängde löst om kvinnans kropp, men med tygbitar knutna på kritiska ställen för att inte förhindra hennes rörlighet. Allting kring henne var enkelt, tygerna, hennes utseende, men samtidigt fanns det en målmedveten elegans och ett ovanligt lugn över personen som närmade sig Mei där hon stillsamt gick längs med stigen och blickade sig omkring.
Till sist stannade hon framför Mei vid bänken, och med händerna knäppta framför sig bugade hon sig ceremoniellt. Jed de karaktäristiska sneda ögonen var hon uppenbarligen en Niraian, och det kolsvarta håret som var bundet i en krigarknut vid bakhuvudet. Att hon var ung var uppenbart, men hennes ålder var svår att placera, knappast mer än tjugofem. Ett sött ansikte, men kläderna och utstyret hon bar påvisade att hon inte helt var vad hon såg ut att vara.
‘Väl mött, Mei.’ sa hon med en stämma som kanske var lite mörkare än vad man skulle förvänta sig från en ung kvinna. Den lite mer observanta skulle veta att hennes klädsel innebar att hon var från den mystiska Zeredai ordern.
‘Får jag sätta mig här, med er?’ undrade hon, vänligt.
‘Mitt namn är Catea Sedana.’ presenterade hon sig, och bugade sig än en gång. I vanliga fall skulle en av hennes order aldrig röra sig utan vapen, men här i kejsarens palats var det så klart otänkbart.
-
Mei’s närvaro vid hovet hade inte alltid varit självklar. Trots att hon varit där i närmare tjugo år nu – en livstid för henne – hade så mycket av den tiden tillbringats bakom låsta dörrar att få tillåtits se henne. En öppen hemlighet, ett vardagligt mysterium; det tama spöket i kejsarfamiljen, den vilsna fågeln som låsts i en gyllene bur av vänlighet och omtanke tills hon glömt vad vingarna var till för. Lång tid hade hon även tillbringat i ett tempel, bortom hovets nyfikna ögon; år då skallret tystnat och hennes existens nästan glömts bort.Tills nyligen, då hon förts tillbaka inte bara till hovet utan till en plats nära den omstridda kejsaren. En bundsförvant? En väktare? För att skydda eller beskyddas? Ingen visste säkert, och det fanns dagar då inte ens hon kunde avgöra vilket som var sant.
Men hennes plikter och skyldigheter var glasklara, och där hon satt på sin bänk höll hon noga räkning på vilka som passerade. Några stannade och utbytte artigheter med henne, och hennes svar var lätta och obekymrade, vänligheten själv; och om hon lade in ett gott ord om den ena eller andra personen, suckade lite extra när något annat namn nämndes, så var det inte många som märkte.
Hon såg upp när en främling närmade sig. De märkliga, mörka ögonen med dess märkligt färglösa iris svepte snabbt över den unga kvinnan, bara halvt öppna – så många blev illa till mods över att möta hennes blick – och leendet som lekte på de bleka läpparna var vänligt, svalt – och nyfiket, trots att hon försökte hålla det tillbaka.
“Väl mött, Catea Sedana. Det var många år sedan en vandrare från Zeredai fann vägen till Solens hus.”
Hon visade med en liten, blek hand mot bänken, en ordlös inbjudan att slå sig ner. En svepande blick sände bort fjäskarna som försökte slingra sig in i samtalet; de drog sig undan, men inte långt. Det var omöjligt att bli av med dem helt.
“Du känner mitt namn?” Hon vände sig tillbaka till den ovanliga gästen, mer nyfiken än hon vågade visa. Det var inte ofta någon kom för att tala med henne, inte för egen räkning. Mei vågade knappast hoppas att det här skulle visa sig vara annorlunda.
-
Catea gav Mei ett litet mystiskt leende då hon kände igen vilken order Catea kom från, och det fanns en liten road glimt där i hennes ögon.
‘Ja… Jag känner till ditt namn.’ sa hon, utan att gå in på detaljer om hur det gått till. Med en artig nickning satte hon sig ned bredvid Mei, varje rörelse välvald och stillsam. En stund satt hon bara tyst, och hade ett nöjt leende på läpparna. Kanske var hon bara nöjd med solens sken, med den rena luften eller den vackra trädgården? Eller så kanske hon var nöjd med sällskapet vid sin sida.‘Jag har aldrig mött en av ditt släkte förr.’ sa hon till sist, efter en tystnad som inte varit obekväm utan snarare var det som om deras medvetanden fått göra bekantskap med varandra. Bli lite mer vana med varandras närvaro.
‘Det måste sannerligen vara en gåva att kunna flyga?’ undrade hon, och gestikulerade mot Meis vingar.
‘Att kunna sväva fritt, bland vindarna…’ sa hon nästan lite drömmande, och blickade upp mot skyn.
You must be logged in to reply to this topic.