Medan Mahdi gav sig ut för att finna sina bröder och systrar i rebellerna, så rörde sig Ati i en helt annan del av staden. Ati hade alltid sett sig själv som en kapabel kvinna – inte rik, på något vis alls, eller för den delen lyckas – men kapabel! Att hon inte hade något hem var inte något som rörde henne i ryggen särskilt, hon visste bra platser att sova på, och var fingerfärdig och kvick nog att se till att hon klarade sig från dag till dag.

Men som alla kapabla människor säkerligen gjorde (Ati hade inte träffat särskilt många andra än henne själv, så vad visste hon?) så gillade hon att sova middag, och hade en alldeles särskilt plats för det, där hon ofta fick vara ostörd… dock icket denna dag! Vad var det för förfärligt gissel som ljöd där på andra sidan bordet? Hon blinkade sömnigt och gnuggade ett par fingrar i sina nästan svärta ögon, innan hon satte sig upp och rätade till sina kläder. Många i Iselem hade nog tyckt att just de kläderna hade tillhört en man.

Det var alltså så en ganska så ung kvinna, med tilltufsat, svart hår, kom att se på en annan, också ung, men gråtande, kvinna, i den lilla gränden fylld med bråte. Hon höjde lite på ett ögonbryn då hon lade sina armar över kanten på det liggande bordet, korsade, så hon kunde vila sin haka på dem.

“Eh, dämpa det lite kanske, så inte vakterna kommer och kollar om något hänt här?” För en sak var säker om Ati. Hon gillade inte vakter. De brukade inte uppskatta att man låg och sov ute på gatorna, trots allt. “Vad har du att vara ledsen över, hur som?”

Kvinnan framför henne verkade helt klart inte helt med, det kom Ati fram till utan vidare svårigheter. Nej, men då var det inte helt enkelt att ha fötterna på backen då man hade blivit jagad heller, det var hon också alltför medveten om – även om hon var så kapabel på det hon gjorde vid det här laget att hon oftast kunde hålla huvudet kallt, men hon kunde inte i gott samvete hålla det mot kvinnan om hon inte var riktigt där än.

“Ah,” hon visste inte varför hon gjorde så. Började varje mening med ett läte. Som att hon annonserade att hon skulle börja prata, hade en kumpan en gång sagt till henne. Men hon hade kommit av sig! “Ah, ja, men se det så här! Du ‘flydde’, du ‘flyr’ inte, så det är ju en, ah, positiv utveckling, hade vi kunnat säga! Och här är det rätt så säkert, så länge man håller det dämpat, så, så länge vi ser öga mot öga, så är det gott om plats här för två.”

Hon rynkade på ögonbrynen då hennes mage kurrade till. “Eh, men om du har mat kan du gärna få dela med dig.”

Ati lutade sig halvt över bordet för att fortsätta kunna se den andra kvinnan, och höjde ett förbryllat ögonbryn. Tillslut så klättrade hon över möbeln, för att sätta sig bredvid henne – eller, på lite mer än en meters avstånd. Vad visste Ati, trots allt? Kanske var kvinnan galen och skulle flyga på henne. Det var bäst att vara säker.

“Ah, du har en klänning!” Den var definitivt finare än vad Ati hade på sig. “Och, hår, och ditt liv. Så, allt är inte så illa, egentligen. Man kan komma tillbaka från det, eh, mesta, egentligen. Ah, jag spenderade veckor med, det kändes som ett hål i magen, så hungrig var jag, men, det löste sig. Jag lärde mig skaffa fram mat.”

Hon sken ett litet leende mot den okända kvinnan. Visst, det var inte enkelt att vara tjuv, som hon, men att vara lite trevlig dödade inte. Och det brukade betala sig själv framåt. Det var vad hon trodde, i alla fall.

“Ah, jag kan försöka få fram lite mat till oss båda?”

Ati strök tillbaka sitt kaotiska hår för att binda fast det i nacken med en bit snöre hon haft kring handleden, och ryckte samtidigt på en av sina axlar. Hon gav den gråtande kvinnan ett snett leende.

“Eh, varför inte? Du verkar inte ha varit här, på gatan det vill säga, allt för länge, hm? Du är för ren. Är väl bara rätt och riktigt att någon visar er repen.” Inte för att någon gjort det för Ati, egentligen, men bara för att andra inte hade varit snäll mot henne så såg hon inte varför hon inte skulle i alla fall försöka själv. Numera hade hon vänner, men det hela hade varit mycket lättare om hon haft det från första början.

“Ah, Ati, förresten. Heter jag.”

Ati hade förvisso ingen aning om vad kvinnan hade trott, men eftersom hon inte fortsatt att förklara så satte hon det snabbt från sina tankar. Det hade varit förargeligt att haka upp sig på gamla ting hur som haver, och kvinnan fortsatte prata om annat.

“Hm… Neeeee-ana.” Ati drog prövandes ut på namnet. “Neeana. Neeana. Lite långt, men fint!” Hennes egna namn var förvisso längre än ‘Ati’ egentligen, men som sagt, varför haka upp sig på gamla ting. Hon gav den andra kvinnan ännu ett snett leende.

“Ah, och ingen orsak! De där”, och hon gestikulerade utåt, mot allt i staden, egentligen, “bryr sig inte särskilt om oss, så vi måste se efter oss själva!” Med det så vecklade hon ut sina ben, och for upp på fötterna. Hjälpsamt så sträckte hon ut sin hand mot Neeana för att hjälpa henne upp.

• This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by Nagelfar.

Atis ögon spärrades momentärt upp då kvinnan började tala om sin far, och en uppoffring. Det var inte svårt att fylla i orden som Neena inte låtit spilla ut. Någon form av buse hade överfallit dem, och hennes far hade stannat för att uppehålla dem medan han hade låtit Neeana springa iväg. Hon hade sett liknande historier många gånger… och de blev sällan särskilt ljusa för de som överlevde.

“Ah…” För en gång skull så visste inte Ati helt vad hon skulle säga. Hennes mörka blick flackade från sida till sida några gånger, innan hon försiktigt lade sin hand på Neeanas axel och gav den en kläm, som hon hoppades var tröstande. “Ah… han kanske… också lyckades fly?”

Varför ger du henne hopp, Ati? Frågade hon sig själv. Det var elakt av henne, förmodligen var han död och det skulle bara göra ännu ondare för kvinnan då hon tillslut fick det bekräftat. Varför hade hon sagt så? Det var inte den bästa början på att visa Neeana repen. Det förflutna var bättre lämnat just där – i det förflutna. Hon fortsatte hålla sin hand på Neeanas axel.

Ati var inte så van vid längre beröringar, men hon kunde inte gärna slita handen till sig då Neeana var just så förståeligt nedstämdt. Istället så gav hon hennes hand några tröstande kläm. Vad annat kunde hon göra?

Dock så var det en sak hon visste om att vara ledsen, och det var att man bara blev ännu ledsnare av att grotta ned sig i det! Så kanske det skulle hjälpa att göra något helt annat?

“Ah… men då måste vi ta hand om dig!” Hon började lite försiktigt dra med Neeana mot grändens kant. “Kom med, så hittar vi något att äta!”

Enligt Ati såg kvinnan ut att må mycket bättre med en gång – förmodligen skulle hon själv bli en skaplig, kanske till och med kapabel, tjuv tillslut, om hon fick några månader på sig. Märkligare saker hade hänt!

“Ah, vi tar oss till marknaden, och sen, sen…” Hon viftade lite lätt på ett finger. “Ah, så distraherar du någon köpman på något vis, och medan de är upptagna så fyller jag en liten säck med diverse, sen kan vi äta. Bra?”

Hon kunde förvisso göra det hela själv, även om hon var tvungen att vara försiktigare då, men Neeana skulle aldrig lära sig om Ati gjorde allting åt henne. Därav var det bäst att hon fick slänga sig in i det hela med huvudet först!

“Ah, hur som helst?” Det var inte hjälpsamt, Ati. Hur skulle Neeana veta vad hur som helst var? “Ah, jag menar…” Hon gestikulerade lite trevandes. “Skäll ut honom? Påstå att någon en gata bort säljer samma sak för halva priset? Säg att hans varor är ruttna? Är du snabb kan du alltid ta något och hoppas han springer efter! Eh, men kanske inte den, den är bäst om du vet vilka som ropar på vakterna.”

Hon sken upp i ett snett leende igen. “De andra, ah, är bra dock!” Det var bra att Neeana tycktes så villig att hjälpa till. Hon skulle nog kunna bli något allt!

Då Neeana stegade iväg så gav Ati henne ett stöttande leende, innan hon skyndade iväg bland folkmassan för att röra sig mot köpmannens stånd från andra hållet. Det tog henne inte länge att komma i position bland några lådor, där hon både var lite dold och kunde se ut som att hon väntade på någon, om nu någon hade kollat in henne och undrat vad hon gjorde där. Vakter hade nog jagat bort henne om hon stod där alltför länge – hon var trots allt inte klädd som en typ som man ville ha hängandes runt marknads stånden, men ett litet tag skulle hennes närvaro tolereras. Och ett litet tag var allt de behövde.

När så Neeana började sin listiga distraktion så spetsade Ati öronen och lyssnade. Det var… inte en helt värdelös början, men som köpmannen pekade ut så visste hon ju inte ens vad priserna var! Alla behövde dock ett första försök, och när sedan det andra försöket kom, med ett högt rop av “Ruttna!” som drog till sig uppmärksamhet både från här och där så bet sig Ati i läppen. Nå, det kanske inte var den mest finkänsliga lösningen, men det var en början. Hon lutade sig ut för att att plocka på sig ett äpple, just då köpmannen, tyvärr, höll på att vända sig om.

Ati gjorde sig redo att springa, men det visade sig att hon borde ha litat mer kring sin kumpan, ty denne rörde sig fram och började verkligen plocka på hans uppmärksamhet. Tog tag i honom, till och med. Ati kunde erkänna att det var hennes fel, hon borde ha berättat att man aldrig rörde dem, för de kunde vara våldsamma. Och det var han, för han knuffade till henne! Snabbt var Atis hand bakom hennes rygg, där hon hade en metalbit inlindad i metal – en improviserad kniv. Hon skulle skydda kvinnan som hon nu hade tagit under sina vingar om hon behövde!

Återigen, så gav hon för lite tillit till den andra kvinnan, och hon såg storögt efter denne och köpmannen då de rörde sig därifrån.

Hon måste ha gjort ett bättre jobb med att lära upp henne än vad hon trott! När köpmannen väl var borta skyndade Ati snabbt fram och fiskade upp en mindre säck från bakom hans bord, som hon smidigt fyllde med diverse godsaker innan hon skyndade iväg – och just i tid, för både andra tjuvar och några vakter började få syn på det övergivna ståndet.