Ati hade lite språng i stegen då hon kom tillbaka till gränden, vilket tog ett litet tag, eftersom hon ville vara säker på att ingen förföljde henne och tänkte till att stjäla deras välförtjänta mat.

Sedan fick hon syn på Neena, och frös till. Hon grät igen? Förfärat så skyndade Ati fram och släppte säcken bredvid dem.

“Ah, har något hänt? Slog han dig?” Sade hon oroligt.

“Ahh…” Sade Ati, då situationen genast blev mer lugn. Ingen hade slagit henne, så hon behövde inte gå och berätta för sina vänner att någon behövde lära sig en läxa. Den här situationen var något helt annat! Hon blinkade några gånger då hon var tvungen att styra in sina tankar på ett nytt spår, samtidigt som hon såg över revan i Neeanas klänning, för hur kunde hon inte kolla? Kort så slog det henne just hur ren hon var. Hon hade verkligen inte bott på gatan länge.

“Ah,” tillslut så klickade Atis tankar till och lät hennes mun fortsätta, “ah, jag har ingen nål.” Hon kliade sig på huvudet och rynkade på ögonbrynen. “Ah!” Hon nickade snabbt och slet undan blicken för att gå djupare in i gränd, där hon grävde runt ett tag runt bråtet. Några ögonblick senare kom hon leendes tillbaka och höll fram sin hand. I den låg ett rostigt mantelspänne. “Ah, ingen nål, men, den kan hålla ihop revan tills vi hittar något nytt?”

Ati var inte helt så självupptagen att hon inte märkte Neeanas besvikelse över förslaget om att skaffa fram något nytt, så hon böt fot igen.

“Ah… eller så hittar vi nål, tråd och tyg! Det borde gå att ordna fram. Någonstans!” Sade hon glatt och satte sig ned igen, varefter hon drog till sig säcken som de nu båda, enligt henne, hade förtjänat.

Flycktigt så blickade hon ned mot revan igen, mest för Neeana inte kunde sluta peta i den. Den var kanske, till och med enligt Ati, lite oanständig i det här laget. Det skulle inte skydda mot varesig solen eller blickar. Hon såg upp igen.

“Eh, jag har äpplen, bröd, och lite annat!” Sade hon och höll upp säcken för henne.

Själv så fiskade Ati upp ett äpple, och suckade nöjt över smaken då hon tog ett bett av det. Kanske lite på den torra sidan, men vem var hon att klaga på gratis mat? Om Neeana skulle fortsätta vara så här effektiv så skulle Ati verkligen inte ha något emot att lära henne allt hon kunde.

Hon var så upptagen med maten att hon först inte helt uppfattade frågan. “Hm?” Hon kollade upp på Neeana med höjda ögonbryn, och svalde sedan några gånger för att få ned äppelklyftan hon hade i munnen. “Aah… Länge?” Hon log lite fåraktigt. “Eh, jag kommer ihåg… femton… fjorton?… högsommrar. Något sådant. Men, innan dess… så vet inte.” Hon ryckte på axlarna, lite lojt. Nog förståd hon att hon måste vara äldre än så, men hon hade ingen aning om exakt hur mycket.

“Ah, det är inte så illa. Jag har allt jag behöver.” Sade Ati nöjt, om en kanske lite stött, osäker på vad Neeana menade med ‘alla våra sommrar’. Hon var övertygad om att hon kunde ta sig någon annan stans om hon ville! Men hon ville inte. Hon var nöjd med att vara en kapabel tjuv.

Fast det var väl i sak inte något att bråka om.

“Sova? Eh, ibland har jag nog med pengar för ett värdshus, annars så… Här? Med en filt. Någon annan gränd, när jag vet att den är säker. Ah, finns några tomma hus, ibland, men det brukar vara många som vill åt dem, och jag är inte mycket för att, eh, tävla om plats.” Slåss om plats, menade hon egentligen. Hon hade aldrig riktigt haft det i sig att skada någon annan, annat än i självförsvar, eller i försvar över sina vänner.

Ati rynkade på ögonbrynen då hon såg Neeana lägga sig ned och börja viska. Hon hade ingen aning om vad den andra kvinnan hade varit med om, men det var förmodligen något allvarligt, med tanke på vad hon redan kommit att misstänka om hennes far. Det var sorgligt egentligen, när hon tänkte efter, hur många i Iselem som föll mellan sprickorna… Men Ati gillade inte att vara ledsen, så hon slutade tänka på det. Hon var för kapabel för sådant!

Istället så slöt hon påsen med mat igen, och gick och gömde den bland några lådor som hon hade försäkrat sig om att det inte var några hål i, så inga råttor skulle kunna komma åt det utan att gnaga sig genom träet, vilket i sin tur skulle väcka henne. Sedan återvände hon till Neeana, och lade sig på marken intill henne. Hon kurade ihop sig, och lade sig nära intil, eftersom nätterna kunde bli kalla och två kroppar var varmare än en. Hon hade inget emot att dela med sig.

Ati hade alltid varit en lätt sovare – det var man tvungen att vara, om man brukade sova på gatorna på detta vis, de som hade lite gav sig dessvärre ofta på andra som hade mindre – och då hon hörde något klackande så spärrades hennes ögon snabbt upp och flickade från sida till sida. Grändens öppning? Ingen där. Någon skugga bakom någon möbel som inte borde vara där? Nej. Någon på taket!? … Nej, inte det heller. Gränden var tom förutom henne och Neeana…

Neeana! Det klickade till i huvudet, och hon insåg att det var från henne ljudet kom ifrån. Lika snabbt som den möjliga faran hade fått Ati att bli totalt vaken, så fick bristen på fara hennes ögon att bli sömndruckna igen. Hon gäspade, långt och utdraget, innan hon blinkade upp mot Neeana igen.

“Ah… Kall?” Frågade hon dumt. Självklart är hon kall, Ati, hon hackar tänder! “Eh… Kan jag hjälpa?” Frågade hon istället, vilket hon ansåg var betydligt mer konstruktivt.

Det var inte direkt varmt, det var Ati tvungen att erkänna, men hon hade sen länge slutat oroa sig för sådanna bekymmer. Dagen hade värmt henne tillräckligt för att hon skulle kunna klara sig genom natten utan vidare problem. De värsta dagarna var då de regnade, och man gick och la sig inför nattens kyla redan kall. Det var… Nog inget hon borde nämna för Neeana, kom hon fram till.

“Ah…” Hon strök tillbaka sitt stökiga hår, som hade lagt sig i hennes ansikte då hon satte sig upp. Hon rullade därefter på axlarna för att mjuka upp kroppen. “Ah… Ja. Det är kallt.” Hon nickade och gnugga över sina armar, och gav Neeana ett leende. “Men, inte så illa. Du kommer vänja dig, och, du har i alla fall mig här! Vi kan värma varandra?”

Ati höjde på först ögonbryn, sedan ett andra. Blinkade några gånger. Nog för att hon förstod skillnaden mellan pojkar och flickor, som så, men hon såg inte vad det skulle göra för skillnad när det var kallt. Och vad att hon såg ut som en pojke hade med någonting att göra. Atis förvirring över hela situationen måste ha stått klart på hennes ansikte, men det hindrade henne inte för den delen att öppna sin famn och lägga sina armar kring Neeana då hon flyttade närmare.

“Ah… hade det… varit någon skillnad om jag var pojke?” Undrade hon.

Ati fortsatte väl, rätt så oavsiktligt, att bete sig som en ‘pojke’, genom att krama om Neeana med en omvälvande omfamning, där hennes kroppshydda skyddade henne mot kylan. Hon fnös till lite roat över den andra kvinnans ord.

“Varför inte? Är pojkar kallare?” Sade hon, men den här gången var förvirringen mest fejkad. Hon var som sagt väl medveten om skillnaden mellan pojkar och flickor, då hon trots allt var i sina övre tonår, men det här var den första konversationen hon haft med Neeana då hon inte hade brustit i tårar, så hon kände att hon ville se om hon kunde fortsätta i den riktningen. Att ge henne ett minne som kanske till och med var gott!

Sen, om Ati var helt ärlig med sig själv, så var hon road över hennes rodnad, och kunde inte helt hjälpa att retas lite.