Det ryckte i Atis mungipor, men hon kämpade, KÄMPADE med att hålla flinet tillbaka, och lyckades tillslut till största del. Hon kisade ned på Neeana med en förundrad blick.

“Ah, tror du det?” Utbrast hon. Hon tänkte då klart inte låta sig ut retas. Bli utretad? Hur det än var med det… “Eh, behöver du se efter? Så att du, ah, vet om det är okej att jag kramar dig?”

“Aha…” Konstaterade Ati och rynkade nu lite på sina ögonbryn. “Så… Då får du inte?” Funderade hon högt. “Så du tänker försöka fly?” Utbrast hon förskräckt, och kramade om Neeana hårdare, närmare. “Men då blir det kallt igen, det kan jag inte tillåta!” Nu kunde hon dock inte hjälpa det – hon började skratta!

Ati kunde som sagt inte längre hålla flinet från sina läppar, och även om skrattet tillslut dämpades till några korta fnitter så var det fortfarande som klistrat på hennes läppar.  I stunden så vaggade hon dem lite från sida till sida i takt med skratten.

“Ah, bra, bra! Ja, jag vet allt hur man beter sig!” Nickade hon nöjt. Det var väl inte det bästa skämtet, men det var svårt att tänka och skratta samtidigt. Hon log brett mot Neeana. “Du har ett bra skratt.” Konstaterade hon, nöjt. Gränden kändes redan mycket varmare. Hon kände sig glad. Gladare än på länge, om hon var helt ärlig med sig själv.

Tacket från Neeana tog bort det sista lustiga i situationen, även om skratten fortfarande ekade i Atis skalle. Nej, det var ett för seriöst tack för att bara handla om skratten, och det förvandlade hennes flin till ett varmt leende. Hon gav Neeana en kläm med sina armar, för det kändes rätt.

“Ahh… inget att tacka för.” Sade hon, med lite mindre självförtroende än sist. Hon hade inga problem med att vara snäll, men av någon anledning så var det nu Atis tur att känna sig generad. Detta rörde sig om sådana genuina känslor att… Hon hade lite svårt med dem, helt enkelt! En stor del av att vara en kapabel tjuv med ett hjärta av guld var bravado, och Ati kunde inte riktigt hitta något sådant i denna situation.

Därför gjorde hon det strategiska valet att dölja sitt ansikte i Neeanas hår.

Sova var bra. Sova betydde att hon inte behövde hantera de varma känslorna, så tillslut, med Neeana ännu i famnen, så lade sig även Ati och somnade in för natten, aningen varmare än sist…

En klar nackdel med att sova utomhus, dock, var att det inte fanns några väggar, gardiner eller något tyg som skyddade mot solens första strålar, eller det oväsendet som började när folk kom ut på gatorna för att göra sig i ordning. Ati blinkade sömnigt till då den tidiga morgonkvisten var kommen.

Ati blinkade och skruvade på sig några gånger, innan hon lyckades frigöra sig tillräckligt från Neeana för att kunna sätta sig upp. Hon såg ned på den andra kvinnan, och hur hon fortfarande sov, och flinade till lite kort. Hon petade på hennes kind.

“Ah, hallå?” Kollade hon, för att se om hon var med än. Sedan kikade hon upp och spetsade sina öron. Hörde hon något…?

Ati lade huvudet på sned, sen vinklade det på andra sidan medan hon fortsatte att lyssna. Röser, definitivt röster. Och som kom närmare. Hon drog ihop munnen lite.

“Eh. Någon kommer hitåt.” Hon nickade in mot bråtet. “Kom så gömmer vi oss, det är, ah… alltid bäst att vara på den säkra sidan.” Det var trots allt det hon gjort då Neeana kommit på gränden också – gömt sig. Även om det ibland var en varm gåva så vara det oftare en vakt en någon gängmedlem som inte ville en annat än ont.

Ati ryckte på axlarna. “Ah, tills de är, eh, borta?” Hon gav Neeana ett kort litet flin. “Men vi har i alla fall något att äta, kvar från igår, så alltid något.” Hon krokade sin arm med den andra kvinnan, och började dra in henne mot bråtet. “Den här vägen. Vi kryper in mellan möblerna.”

“Ah, nästan aldrig.” Ati viskade nu, då hon hörde stegen komma närmare. “Eh, ofta håller jag mig på… ensamma platser.” Hon nickade. Hon, precis som alla i hennes situation, hade sina gömmor. Det var inte på något vis fullkomligt säkert, men det var vad det var. Hon hade klarat sig hittills!

Hon näslade in sig bakom några förfalla hyllor, som hade en glipa stor nog för att hon skulle kunna kisa igenom. Snart nog kom ett par män in i hennes synfält, och hon rynkade en aning på munnen då hon såg deras gröna halv-kappor. “Rebeller.” Viskade hon mycket tyst. Hon hade alltid haft svårt för dem. Tjuvar kunde hon förstå, till vis del även mördare, men hon förstod inte folk som gav sig in i… vad hette det… politik? Och fortfarande levde i den undre världen.

Då rebellerna nu var så nära, så hade Ati fallit tyst för att lyssna, hon med… och för att hålla sig dold, så klart. Grönkapporna i sig såg sig över axeln, men noterade knappt gränden alls – den var trots allt fylld med bråte.

Medan de höll rösterna på konversionel ton, så gjorde de inte heller några försök att vara allt för tysta. De trodde kusten var klar, trots allt!

“… att de blev anfallna, i sitt eget hus?” Sade den egna.

Den andra grönkappan nickade. “Ja. Han var helt blodig då han kom till oss.”

Den förste gjorde en äcklad grimars. “Vi kan inte låta henne fortsätta så här – och de vill att vi ska vänta.” Han spottade på marken.